Hoppfull gammal språkpolis känner sig stöttad av riktig polis 👮👮

Undertecknad befinner sig långt från dem som har en romantisk syn på ”folket” och ser detta som en homogen och hederlig grupp. Däremot får man nog påstå att den gruppen kan sitta inne med det mesta vad gäller åsiktsarsenal. Det gör ett radioprogram som Ring P1 ganska kul, även om det – som det började – var både hederligare och vildare förr. Allteftersom har direktiven på SR blivit ängsligare och mer styrande beträffande folkets tankeriktningar. Varje uttalande måste balanseras. Säger någon att gult är en vacker färg tillägger programledaren titt som tätt: ”det finns andra vackra färger också”.

Hur som helst. En person ringde och ansåg det fel att man i medier och inom politiken börjat kalla innevarande år ”tjugo tjugo”. Varje invändning var mig bekant (bloggen handlade nyligen om det, 3 januari, närmare bestämt, eftersom just år 2020 verkat trigga det här uttalssättet. "Inringaren"ansåg bl a att man, ”officiellt”, bör ha ett och samma system för årtalsuttal.

Men det tycker inte den s k språkvården hos SR/SVT. Där hörs åsikten allt oftare vara ÄSCH.

Det tycks ibland som om stora delar av ”folket” följer och har anammat vissa uttalsregler medan numera officiella talare och myndighetspratare, som förr höll sig till samma regler, numera skiter i dessa. Språkvetare banar vägen och hänger på: ”man fattar ju vad som menas!”

En vanlig benämning på såna folk som en annan (alltså dem som vill ha så bra och gemensamt språk som möjligt) är ”språkpolis”. Desto roligare då att hitta en, visserligen gammal men högaktuell, debattartikel skriven av en riktig polis. I Polistidningen dessutom. 

https://polistidningen.se/2007/05/konsten-att-uttala-artalet-2007-ratt/

👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮👮

Jag, en gammal pensionär som inte ens klarar ett intelligenstest

Några inlägg bakåt handlade det om ordet gammal som folk verkar ogilla – åtminstone om det används om människor. Dyrbara antikviteter kan däremot gärna vara gamla. Ordet ”pensionär” kanske också ligger risigt till. I en intervju tillfrågades en man i 70-årsåldern om begreppet och han ansåg att det låter ”nedsättande” och beskriver någon som inte får vara med längre och som gjort sitt.

Om nu mannen har den tolkningen, kan det innebära att han underkänner sig själv i egenskapen av ”pensionär”. Av någon anledning tyckte han att ”retired” låter lika illa. Men det borde inte spela någon roll eftersom det bara betyder pensionär fast på ett annat språk. ”Senior”, däremot, var det bästa alternativet, enligt mannen.

Om ”senior” används lika länge och ofta kommer folk (i seniorålder) att sky det. Det gäller att stå ut med innehållet i en bokstavskombination. Välkänt är att alla former av handikapp råkat ut för denna mänskliga ovilja och oförståelse genom att få andra beteckningar om och om igen.

Andra bekanta fenomen är städare, dagispersonal och sjukgymnaster. Använd för guds skull inte de orden om du vill slippa bli tillrättavisad, näpst och beskylld för fördomsfullt beteende.

Under en tid när begreppet ”särskola” ännu fanns, gjorde undertecknad misstaget att tro att benämningen s-linjen (vid en folkhögskola) stod för särlinjen. Där gick nämligen förståndshandikappade – man sa ännu så – elever. Jag korrigerades å det skarpaste: s-linjen betydde givetvis ”speciallinjen”!

Det är faktiskt omöjligt att få alla rätt här i tillvaron där det nu även tillkommit särbegåvade skolelever. Nu handlar det inte om barn med inlärningsproblem utan ovanligt begåvade barn som ligger långt över snittet beträffande IQ.

Och ser man till dessa begåvningsundersökningar så vet jag en som inte kan ha mer än 14 eller så i IQ. Det är omöjligt att gissa hur figurerna ska se ut i den tredje eller fjärde rutan som följer på föregående Picassoinspirerade teckenkombinationer. Kalla mig gärna vad som helst.

Är det en pipa, ett päron, ett äpple, en buss eller är det ett tåg?

Ord är svåra. Även om man bara tar ett exempel som ”stol” så har inte alla människor samma inre föreställning av fenomenet. Pinnstol, karmstol, kanske t o m fåtölj eller pall, kan vara möjliga bilder som dyker upp i folks huvuden.

Om ord är opålitliga är det inget emot vad bilder är. Surrealistmålaren René Magritte (1898-1967) har gjort en känd tavla som heter just Bildernas opålitlighet (på franska La trahison des images, från slutet av 1920-talet). Den föreställer en pipa och därunder står skrivet (på franska, alltså) ”detta är ingen pipa”. Det kan man tro är en motsägelse, men det är faktiskt ingen pipa utan en målning av en pipa, menar konstnären.

Det är en rätt rolig kommentar. Och ännu roligare var en affisch (i min ägo för många år sen) som var en hyllning (hommage) till Magritte. Motivet var ett stort päron och under det stod (på franska förstås och igen): Detta är inte ett äpple. Normalt brukar man efter en tid inte längre lägga märke till sina egna heminredningsdetaljer, men just den tittade jag ofta på och blev på bra humör av.

🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍🐍

Den digitala tekniken har gjort att vi tycks uppfinna hjulet på nytt eller, enklare sagt, ju mer teknikjox desto dummare människa. Nu ska här ett exempel på detta följa.

I P1 går ett pratprogram som kallas talk-show på modern svenska. Där diskuterades fenomenet emojier som används ”för att förmedla en känsloyttring eller komplettera skriven text med information” (Wikipedia). Innan vi tryckte dit gubbar som skrattade, hjärtan, bilar och bajshögar brukade vi skriva ord som förmedlade känsloyttringar. Ville vi komplettera den skrivna texten med information så skrev vi mer.

Programledarna i talk-showen hade tagit dit en doktor i IT-teknik för att förklara en viss typ av emoji som använts i bl a diverse skrivna meddelanden till och mellan amerikanska politiker. Symbolen som skickats, ofta en masse, var en orm. IT-doktorn, som alltså var där för att förklara vad den symbolen väl skulle kunna innebära, sa att den var "en signal om att mottagaren är hal som en orm, snikig, opålitlig och en som går bakom ryggen”.

Nu kommer läsaren av bloggen att tro att jag skryter, men det var vad jag själv skulle ha gissat. Man är något av ett begåvningsunder. Vad jag däremot inte skulle ha kommit på var att ormen betydde att någon var "hal som en orm". Jag skulle nog lite fyrkantigt ha sagt ”hal som en ål”. Men vad vet väl en annan som är fostrad i en tid då ord betydde saker?

Ytterligare ett par meningar som yttrades ska skrivas ner på denna plats för att bevaras till framtida forskare och uttydare av det smarta 2020-talet: ”Vad är ett adekvat svar på en orm för att undvika trappa upp samtalstonen?” Och (om de meddelanden som varit fulla av ormsymboler): ”ormväggen har blivit en viktig faktor i politiken”.

Varje dag, tamejfan, måste man nypa sig i armen för att försöka luska ut huruvida man sover, och alltså drömmer, eller är vaken.

Gammal är äldst och inte nödvändigtvis sämst bara därför

Byter man ut misshagliga ord i uppfostrande syfte går det inte bra. Det kan däremot hända att människor länge använder alternativa begrepp som så småningom får fäste. Men att, som det heter, "uppifrån" försöka påverka ett lands språkanvändare stöter än så länge på patrull. Å andra sidan har nutidsmänniskan lydigt gått in i den möjliga kontrollapparat som tekniken erbjuder via internet, så vad vet en enkel människa som levt längre i en analog värld.

Det senare tyder på hög ålder och det är, som bekant, något fult. Bara häromsistens skrev sbråkmakaren om den debattartikel vars författare förespråkade att man slutar larva sig (det sista var mina egna ord). Bland handikappade av alla slag samt dem med andra sexuella läggningar/könsidentiteter lägger man även märke till äldre/gamla som blir vansinniga (eller åtminstone ”kränkta” för att tala samtidsspråk) om man kallar dem vad jag just gjorde.

I en i övrigt intressant artikel om ålderism (en term som inte är svår att svälja) skriver författarna konsekvent ”årsrik” istället för ”gammal/äldre”. Det känns som att gå långt, eller snarare: att inte gå någonstans alls. De som varit med ett tag vet att ordet årsrik bara håller en kvart innan det också är befläckat med innehållet: Någon/något är det skändliga ”gammal”.

I rimlighetens namn bör motsatsen till ”gammal”, alltså ”ung”, heta ”årsfattig”. Då blir det ett jävla liv, tro mig, för där finns också ordet ”fattig”. Och ”fattig” uppfattas som något fult. Det är inget jag gissar. Kom igen, försök att ändra människors inre före- och inställningar i stället.

Temat om karlar med handlings- och dragningskraft fortsätter

Mest känd för handlingskraft eller utstrålning?

Har svårt att släppa karlen från i går, han som stod vid en hållplats med sin sexuella utstrålning. På Svenska Akademiens hemsida presenteras SO så här: ”Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) från 2009 ger en in­gående beskrivning av ord­förrådet i modern svenska.” Det är i just denna bok karlen från gårdagen är en man "med betoning på styrka, handlings­kraft el. sexuell ut­strålning”.

Man vill protestera lite. Om vi bortser från Lill Lindfors halvsekelgamla sång om (oh) en sån ”karl” är det svårt att påminna sig den här typen av konnotationer i modern tid. Däremot är det vanligt att karlen förstärks, om uttrycket tillåts, av tillägg, t ex: ”en riktig karl, en kraftkarl” eller ”tusan till dito”. Om någon säger som Lill L, ”oh, vilken karl” och samtidigt himlar med ögonen, så finns en gnutta sanning i SO:s definition.

Men vi stöter även på det motsatta. Om en arg kvinna (eller man med karlpreferenser) säger ”ja, se karlar” eller ”typiskt karlar” utan att förtjust himla med ögonen el dyl, då upphävs den dåd- och dragningskraft som SO beskriver.

Men ordböcker sätts samman av människor. Vi har olika förkärlek för karlar, käringar och ja, i stort sett allt som går att benämna. Det är långt från lätt för oss att enas om ett så begripligt och entydigt språk som möjligt.

Berättelse om gamla kärringar och män vid hållplatser

I ett radioprogram om könstillhörighet svarade en person nekande på frågor om ”hur den definierade sig”, som det ofta heter. Inte man, inte kvinna, inte ”ett tredje” utan: ”Jag är bara mej, typ, och jag är den jag är”.

Frasen är överanvänd, det är tröttsamt med en hel värld som ”definierar sig som” något. Man får verkligen hoppas att vi alla är ”den vi är” även om mycket i samhället går ut på förställning.

Och det här definierandet-sig-som går inte alltid bra för samtliga. En närstående äldre kvinna har för vana att säga saker i stil med: ”Som äldre kärring tycker jag…” Uttalandet gör folk (i alla åldrar, av alla kön) nervösa och de utropar: ”Neeej, du är väl inte gammal!!!!” eller: ”Inte får du väl kalla dig själv för kärring!!!”

Det är intressant. För det första tycks ”gammal” vara ett fult ord. Kvinnan i fråga är fyllda 70. Det finns äldre människor än så, men att kalla henne gammal är inte att ljuga, särskilt om man ibland talar om ”unga”. Dessutom står tydligen denna kvinna vid sidan av det moderna självidentifierandet. Hon har väl rätt att kalla sig kärring om hon nu vill det?

Nu drar sig sbråkmakaren till minnes att k-ordet varit nämnt i bloggen tidigare och förmodligen även etymologin. Det är ju så populärt bland språkvetare att ”förklara” ord man själv är skeptisk inför med påpekandet att ”det finns belagt i ordböcker 1598” så jag gör likadant: ”kärring kommer ursprungligen från ”kärling”, som för länge sen bara betydde ”kvinna, gammal kvinna” eller t o m ”klok gumma”. Ordet är en avledning av ”karl” – så är det ofta i språkvärlden: först en manlig beteckning och sen kallas kvinnor något liknande. Det är trist men sant, kvinnor har ju inte varit människor (och se på det ordet!) lika länge som män (både i skor och utan…).

Mycket roligt är dock hur SO beskriver ordet ”karl”. Håll i er: ”man särsk. med betoning på styrka, handlings­kraft el. sexuell ut­strålning”.

Tänk på det om ni aningslöst säger ”det stod en karl vid hållplatsen” eller något annat harmlöst.