När man blir vackert sjungen för, så är det Mammon som trallar

Diskussionen i radion handlade om integritet, hur medier ska skriva om människor som, i detta fall, råkat illa ut. En medieperson beskrev då den tonalitet man värnar om.

Och här sitter man för miljonte gången med kaffet i halsen. Tonalitet? Är inte det ett musikuttryck? Wikipedia instämmer och skriver att det är ”ett inordnande i en särskild tonart, med centralton och centralklang som huvudbegrepp, med hit hörande förhållanden mellan melodier och harmonier i till exemp kadenseringen". På en sida med musiktermer ges en ännu kortare definition, ordet betyder ”lagbundenhet i musiken”.

Det intressanta i kråksången (också en form av tonalitet, antar jag) är att den första träffen på Google dock kommer från ett konsultföretag inom marknadskommunikation och försäljning som förklarar ordet så här:

Tonalitet är den språkliga delen av varumärkets personlighet. Den påverkas av ordval, form och stil – och är minst lika viktig som den visuella delen av varumärket. 

Ordet har varit i svang i många år, det är bara jag (och ett par till) som missat att vi är utsatta för tonalitet när medier och varumärken vänder sig till oss.

Och det är klart att det är skit samma vad man kallar det man levererar (ett annat begrepp jag länge satte samman med att skicka verkliga varor) till kunder, som väl för övrigt alla kallas i dag: skolelever, patienter, läsare, tittare och fan samt hans moster och mormor. Om kund skriver Wikipedia: En aktiv kund är en fysisk eller juridisk person som köper eller hyr en vara eller en tjänst från ett företag eller en person.

Det är löjligt att ens sätta ner detta på pränt, vi har redan länge varit kunder och därmed utsatta för försäljningsknep, men varför känns det ändå upprörande? Folk pratar med fasa i rösten om Kinas uppfostringsprogram, men deltar i ett eget och världsomspännande som kompositören Mammon står bakom.

Vad är det som händer när man tänder belysningar och pipor

Det finns några slag man måste anse förlorade. Slag, förresten, om vi ser till ämnet för denna blogg, språket, finns inte ens någon plats att slåss på! Låt mig formulera om eländet: det är mycket man får ge upp inför. Och se där dök ett ”upp” upp. Det finns många verb plus ett ”upp” i detta språk.

De uppenbara och tidigare upprepade exemplen ska inte tas upp igen, det här är bara inledning till en skojig användning jag råkade höra (överhörde, som den moderne svensken säger) häromdagen. Men än så fortsätter inledningen.

Ett av de tråkigare upp-en är ”vakna upp” när betydelsen bara är ”vakna”. Det är nu oftare regel än undantag när yngre berättar om sin morgon: ”Jo, jag vaknade upp klockan åtta”.

Innan engelskan sabbade idiomatin* var ”vakna upp” något mer än det som händer när man sovit klart. I handordboken Svenskt språkbruk förklaras uttrycket med exemplet ”vakna upp ur en djup slummer”. Och man kan vakna upp ur ”sina funderingar” eller ”narkosen”.

Tillbaka till det jag råkade höra en ung man säga till kompisarna: ”… ja, och då kan man tända upp en pipa och ta en whisky…” Tjuvlyssnaren missade vilken händelse som satte igång tanken om att just då ”tända upp” en pipa, det intressanta här är naturligtvis ”tända upp”.

Översköljda som vi är av engelskinfluerade uttryck sänker många av oss garden. Jag kan numera acceptera ”tända upp huset” som en variant till att komma hem och ”tända i huset”. För ”tända upp” krävs dock att man går runt och trycker på knappar för varenda fönster-, blom- och tavelbelysning samt de flesta andra lampor.

Men pipor har väl aldrig ”tänts upp”? Själv fick jag associationen ”elda upp” och det är väl ändå inget man bör rekommendera ens i sluta-röka-syfte. Fast hur många röker pipa i dag?

Ska man prompt ”tända upp” en pipa bör man i analogins namn också ”ta in” whiskyn. Eller ”inta”, det passar bra i den här byrkåkratpratarvärlden där man efterfrågar och efterhör och kravställer och har sig (se inlägg 1 december 2019).


*Ordet "idiomati" finns inte som substantiv, utan är självsvåldigt skapat med adjektivet "idiomatisk" som grund

Meddelanden man kan undvara respektive sådana man behöver

Den som håller på och gafflar om språk (som just nu och här) får finna sig i att ofta bli missuppfattad. I kritiken av en återkommer en sak: man är förstockad och tål inte förändringar. I värsta fall skriver belackarna in politiska böjelser hos den som gisslar nutidssvenskan.

Eftersom många människor är fåfänga vill de inte ta risken att detta ska hända dem. Ibland föreställer jag mig att det är anledningen till att så många rycker på axlarna och är likgiltiga inför vad som faktiskt borde stavas invasiva språkhorrörer.

Om man nu ska bli lite självutlämnande så där som folk gillar att vara på nätet, vill jag påpeka att det inte är särskilt många områden där undertecknad är ordningsam och noga. Och nu till ett lappkast. Fast kanske inte.

Författaren och journalisten Henrik Nilsson skriver (i en tidskrift) om hur svenskarna ser på sig själva och sitt land. Han berättar om hur han på en utlandsresa kom till insikt om den pedagogiska nit som präglar vårt land. Utan högtalarmeddelanden i tågen, när man inte ser informationsskyltar om insekter och fåglar i naturområden och när mjölkpaket bara har en saklig innehållsförteckning och man själv får tolka konstverken på museiväggar ”går det med full kraft upp för en hur omgivna av skyltar och tips, råd och förslag vi i Sverige egentligen lever”. Författaren anser att staten och det privata näringslivet tävlar i att ”underlätta för oss”.

Komiskt att ramla över en text om hur svenskar ofta sitter i korseldar av råd/tips och pekning/styrning samt (ibland lite väl hurtig) information. Varför komiskt? Jo, för att det enda (?) område där medborgarna saknar ledning och stöd gäller språket, deras viktigaste kommunikationsmedel. ”Det är inte så noga, du kan säga vad du vill, bara man förstår” ljuder det ofta från språkvårdarhåll.

Och den tanken ger bara bättre och bättre resultat, inte sant?


PS Lite hjälp får man av SAOL. Jag kollar ”lappkast” (man vet ju aldrig) som ligger nära uppslagsordet ”lapp”. Där kommer en fingervisning till läsaren: ”an­vänd hellre ordet same”

Preposition eller adverb: getter, hästar, grisar framför olika saker

Ett av alla "framför": två hästar framför lite mat

I och med gårdagens diskussion om hur man använder ”framför” och ”inför” kom denna skribent att tänka på ett annat ”framför”, som i, exempelvis, ”hon föredrar te framför kaffe”. Det är ett sådant ”framför” som används i följande rubrik: 

Politikernas beslut: getter och grisar framför skolbarn

Det kan sägas igen: kolonrubriker blir inte alltid så bra. Som väldigt få rubriker blir – för formulerandet av sådana är en svår konst. Och som med alla svåra konster gör samtidsmänniskan så att hon skiter i dem. Viktigast är att det går undan.

I Språkrådets Svenska skrivregler står att kolon används ”före citat, replik, tanke eller liknande som inleds av anföringsfras”.

Undertecknad använder kolon för mycket i löpande text, det är en femma. En annan är de många rubriker som emellanåt kan bli totalt obegripliga om det som följer på ett kolon är ofullständigt. Det här stod att läsa i en s k kvällstidning:

Evas mördare avslöjad i fängelset: ”Som vapen” 

Så ser det ut när obegripligheten lyser läsaren rakt i ögonen.

Men vi återgår till politikernas beslut ovan om getter och grisar. Rubriken går att förstå, men det är nog hos fler än mig som tanken tar en omväg och man ser en bild framför (!) sig med en grupp barn som står bakom några getter och grisar. I den bästa av världar ska en rubrik tydligt berätta vad texten som följer kommer att handla om, men för all del, moderna medier har sett till att läsare slutat förvänta sig att förstå skrivna och talade meddelanden.

Inför Vår Herre kommer skillnaden på vissa ord att uppenbaras

Inför (och lägg nu märke till det nyss skrivna ordet) vissa formuleringar kan man bli så rasande att man måste tillämpa lågaffektivt bemötande på sig själv. Här några exempel:

Mannen sköts ihjäl framför sin familj

Man ska inte dricka framför sina barn

De gifte sig framför vänner

Detta skedde alltså inte bakom eller vid sidan av familjen, barnen, vännerna, utan framför. De flesta med svenska som modersmål borde instinktivt känna att något är fel. Att alla dessa förlopp skedde INFÖR nämnda familj, bar och vänner säger något mer, inte sant? Något betydligt allvarligare än en positionsbestämning.

Det är inte första gången detta tas upp i bloggen, men varje gång exemplen åter rasar in kommer ilskan som ett brev på posten, d v s som brev förr kom på posten.

Någon måste väl ta upp det här, tänker undertecknad hoppfullt. Första träffen på sökorden ”skillnad framför inför” finns på sajten ITALKLI för folk som vill lära sig främmande språk och där ges svar på en fråga från en kinesisk kvinna som lär sig svenska. Svaret är på engelska:

Framför = In front of, ahead of. (Physically)

Inför = This can mean "in front of" but not necessarily in a literal sense. In front of the people = Inför folket. In front of the class = Inför klassen. It can also mean "in preparation for". Inför matchen åt jag nyttig mat = In preparation for the game I ate healthy food.

Det är bara att hoppas att någon någonstans lär någon skillnaden på framför och inför även på svenska. Framför är en bokstavlig och fysisk plats. Inför är, som den engelska texten förklarar, inte nödvändigtvis något sådant. Ett exempel för äldre läsare: ”Inför Vår Herre är vi alla smålänningar”. Byter man ”inför” mot ”framför” blir skillnaden uppenbar.

I medier måste ofta även svenskar översättas - och vem bryr sig?

Det händer att man måste banna sig själv. Självkritik är en underskattad konst. För fy 17 så mycket dumt man kan få till. Mitt i ett samtal kan man plötsligt höra sig själv säga sådant som: "Det här är fantastiskt. I just can’t believe it."  Eller man säger det numera gängse herregudet: "Oh my god!"

Och tänk så vanligt det är att folk i allmänhet slutat med svenska svärord och i stället använder ”bloody” och ”fucking”!

Som vanligt är det enklare att se bjälken i medmänniskans öga än grandet i det egna. Jag försöker med självuppfostran så långt möjligt: "Sluta strö in engelska här och där för tusan!"

När andra talar på det viset hööör man ju hur korkat det låter. En kvinna sa i en intervju: ”Ja, nu är jag ju obviously 58 och obviously en person som…” och vad det nu var hon uppenbarligen gjorde eller sa eller tänkte eller var.

Värst av allt: man känner igen det.

Och så forskaren som talade om klimatförändringar i vattencykeln. ”Vi är mer beroende av grundvatten än förr” sa hon och berättade vidare att ”vi tömmer akviferer på ett sätt som är irreversible”. Det sista uttalat på vad som lät som mycket god engelska. Programledaren skötte sitt jobb berömvärt, hon såg till att ordet akvifer (en geologisk bildning som lagrar grundvatten) blev förklarat samt översatte "irreversible"  så att sammanhanget med att tömningen av dessa akviferer blev något "oåterkalleligt".

Det hela är märkligt och ingen tycks bry sig om det egentligen. Vanligen gör reportrar/programledare så när någon har citerats på ett annat språk.

Här var det en svensktalande som nästan simultantolkades. Herregud.

Föränderligheters föränderlighet, ditt namn är svensk språkvård

Språkforskaren Lars Melin skrev i början av året en debattartikel (i DN) som blev upptakt till en mångsidig debatt med inslag från olika delar av samhället. Ursprungsartikeln tog upp några laddade ord, bland dem indian (som väl egentligen betyder ”indier”?), handikapp, byggherre.

Många svenskar ändrar språkbruk efterhand när det gäller ord som vissa grupper finner stötande, men det går inte att hänga med i alla svängar. Med uppgift att fostra medborgarna dyker då ”språkaktivisterna” (beteckningen används av LM) upp, medan undertecknad hellre väljer att kalla dem ”språkpoliser” (som hon själv blir benämnd, lattjo nog).

Det här käbblet är de flesta medvetna om, men graverande är den hållning språkvetare i allmänhet väljer att inta när ordförändringspiskorna viner. Från Språkrådet finns sällan hjälp att få, rådet är, som LM skriver, ”till självutplåning diskret”.

I en av alla artiklar i ämnet som ligger under DN Debatt, skriver Anders Svensson (chefredaktör på Språktidningen) på övligt vis att vi förstockade dumskallar (nej, så formulerar han sig inte, förstås) måste begripa att språket är föränderligt. Begreppet ”föränderlig” är så välanvänt från ”språkhåll” att det är utnött. A S försöker sig på en jämförelse:

”Det går inte att hävda att Bonn fortfarande är huvudstad i Tyskland bara för att det kanske var rätt svar när vi gick i skolan. Ändå använder förvånansvärt många samma oföränderlighetsargument när det gäller laddade ord.”

Invändningen tycks halta. Här är ju s a s namnet bärare av innehållet ”huvudstad”. Att denna förlagts till Berlin och inte är kvar i Bonn kan inte jämföras med att man idag använder ”funktionsvarierad” för ”handikappad”, där grundfenomenet är helt oförändrat.

Och ska man vara petig så är en inte så liten detalj i sakfrågan kring ”huvudstaden i Tyskland” följande: Enligt den gamla förbundsrepublikens grundlag blev Bonn 1949 säte för regeringen, men enligt nämnda grundlag ”förblev” Berlin huvudstad.

Så exemplet var dubbeldåligt, kan man säga.