Ljusröda stugor tåga vi förbi, glatt kring nejden hörs vår melodi

Köpenhamnsgrönt (se gårdagen) är misstänkt likt ärtgrönt. I alla fall ser det så ut av de återgivningar man kan se på nätet. Men det beror förstås också på vilka ärter man talar om: färska, frysta eller konserverade. 

En som höjt det gröna till en mer existentiell nivå är Strindberg. I ”Ett drömspel” önskar sig en av huvudpersonerna en grön sänkhåv. Han blir skapligt nöjd när han slutligen får den, men inte helt nöjd ändå, för något gnager: ”Grön skulle den vara, men inte det gröna!”

Men hos Strindberg går nog det hela djupare än att enbart vara en färgbetraktan, så låt oss återgå till de lite enklare konstaterandena. T ex att de flesta uppfattar helt ”egna” färger. Kanske handlar det inte bara om individuella skillnader. Här kommer nu något som åter (se gårdagens inlägg och bäva) dyker upp i minnet.

För länge sen läste jag i en bok om färger att (och här kommer det, minns jag rätt eller ej?) människor på vissa ställen i Afrika hade en annan syn än oss nordbor (och kanske flera andra) på vad man kallar blått respektive grönt. Det skulle ha med den omgivande naturen att göra, föga överraskande. Det låter troligt.

Dessutom, ofta har man varit med om att andra protesterat när man kallat något gult: Nej, det där är orange! Lösningen är att då att kalla färger sånt som rosarött eller gulorange.

Återigen vill jag slå ett slag för programmet Umbra (i P1:s arkiv). Lyssna på avsnittet Den röda stugan (men alla avsnitten är bra!) och få en eventuellt ny syn på den faluröda kåk som står där insvept i minnenas slöjor.

Blått som i åsikter, årstider, åska och på dörrar i Köpenhamn

Åsiktsblått? Tja, hann jag tänka, det låter lite konstigt, men för all del, varför inte? Jag hade tittat ut över ett vårvintervatten och tyckt att det såg tjusigt ut med den särskilda blå färg vatten kan ha så här års, kanske förstärkt av den blekgula vassen vid stranden. 

Så snyggt, sa jag, och tyckte att kompisen svarade ”typiskt åsiktsblått”, men jag hörde fel, det skulle vara ”årstidsblått”. Rätt ovanligt det också, men det gick att förstå något bättre. I vilket fall som helst var det ett namn som uppfanns i stunden.

Det får en naturligtvis att börja tänka på vad färger heter. Var kommer de ifrån? Ja, inte de vanliga: gult, grönt, rött osv, men varifrån kommer Köpenhamnsblått? Var var det jag hört talas om denna färg? Ända sedan dess hade den nämligen dykt upp då och då i minnet, det gick nästan att se den framför sig, lite sådär som den blå färgen på dörrar i Grekland.

Googlade som en vansinnig och förstod att Köpenhamnsblått var något så exklusivt att det inte gick att hitta på nätet. Slutligen hamnade jag i det radioprogram som en gång satt in denna blå färg i mitt huvud. Ridå.

När hjärnan inte längre är vad den varit skapar den sin egen demenskonst! Programmet hette Umbra, sändes först 2017, och det avsnitt jag fastnat för heter ”Färgers namn”. Det framgår att jag fått färgen om bakfoten. Varför? Ja, säg det.

Köpenhamnsgrön, var det som nämnts i programmet, den färg som ofta finns på dörrar i Köpenhamn, sa man.Men det där med dörrar var rätt.

Inget i inlägget handlade egentligen om åskblått, men här är i alla fall en bild på det

Man är rätt ensam om att se se det komma komma

Nej, det är inte fråga om skrivstamning. Däremot en annan slags upprepning, nämligen tjatet i denna blogg om engelska uttryck svensken klipper rakt av (det där var nog ett sånt…).

Letar man efter frasen "se det komma" så visar den sig välanvänd. På ”översättarsidor” kan man ännu få bli glatt överraskad. Gällande originalets ”we didn’t see it coming” har några ännu svensktalande översättare valt ”vi såg inte vad som var på gång, vi var inte beredda på det här”.

En ekonomitidning skriver ”De bra nyheterna är att bolaget kommer att se det komma i första kvartalet och inte i fjärde”. Meddelandet går fram, men är ingen stilistisk höjdare.

Apropå uttryck som smittar är de även där i tider av annan smitta. En epidemiolog (ett ord man fått lära sig nu) sa lustigt nog om en drabbad i början av coronafasan: ”Vi såg det komma. Det var ett förväntat fall”. En sån som jag tycker att det är intressant. Det lät inte riktigt hemtamt, tänkte kanske epidemiologen, och översatte sig själv "inom" svenskan, så att säga.

Googlar man på ”se det komma” är det inte många som bryr sig, precis. En av de få träffarna är undertecknads blogg där fenomenet tagits upp tidigare. Det känns förbaskat ensamt, tills jag hittar språkprofessor Lars-Gunnar Andersson (tidigare bl a expert i programmet Språket i P1). I Göteborgs-Posten (oktober 2017) tar han upp ett närbesläktat uttryck (som också varit på tapeten i sbråkbloggen). "Frasen när det kommer till är", skriver han, ”dels ett översättningslån (varje ord översätts), dels ett konstruktionslån (ett nytt språkligt mönster)."

Och så här avslutar han just denna språkspalt: "När allt fler svenskar använder allt mer engelska, ökar naturligtvis sannolikheten för att konstruktionslånen blir fler. Ingen är tvingad att använda dem, men de smyger sig på. De ser ju så svenska ut."

I slutet av dagen är inte samma sak när allt kommer omkring

Utanför simhallen sa en äldre dam: ”Nej, nu måste jag hem och ta igen mig”. Den som ser och hör den verbala kommunikationens snabba nedåtgående spiral tänker: Ja, passa du på och gör det, snart kan ingen ”ta igen sig” längre. Folk kommer antagligen att chilla eller liknande.

I den här brytningstiden – några decennier bakåt och en okänd tidsrymd framåt – när språket tydligt skiftar skepnad, är det inte de unga som utgör de största ”förändrarna”. Nej, det är de halv- eller helgamla som vill visa att de hänger med och tanklöst rycker åt sig nya, idiomatiskt (höll på att skriva ideologiskt) främmande uttryck.

Här några sådana snodda som aldrig ska komma över mina läppar så länge jag själv bestämmer över hjärnans beteende: Det är som en promenad i parken (hörde en gubbe på radion säga att något ”framstod som en parkpromenad”). Vill man inte säga ”mycket enkelt, jätte/skit/enkelt”, några säger ”busenkelt”, kan man välja ”lätt som en plätt”, förmodligen vår bästa motsvarighet till "like a walk in the park".

När vi ändå är ute och går: Man hör även om en promenad längs minnenas allé. Här blir det komplicerat eftersom ursprungsspråket vanligen har ”a trip down memory lane”. Att säga ”en tripp längs…” verkar bära svenskar emot. Google translate är inte heller alert utan översätter det engelska uttrycket med ”en resa ner minnesfält”. Med en preposition hade det kunnat bli ganska lyckat: ”en resa ner i minnesfältet”, varför inte? Men vi har inte det där promenaduttrycket utan får använda mer prosaiska fraser som ”återkalla något i minnet, dra sig till minnes, friska upp minnet”.

En sak jag inte heller ska säga är i slutet av dagen. Om jag inte menar just det, alltså. Fast det skulle väl egentligen heta ”vid slutet av dagen”? Från Skolvärlden (av alla) hittar man en tweet som lyder ”I slutet av dagen är det du som är lärare, ledaren”. Man finner det i massor av boköversättningar. Det är ett stort problem att inget krut läggs på översättningar, för övrigt. Vi har hur som helst ett eget, idiomatiskt och beprövat uttryck: ”När allt kommer omkring”.

Rörmockaren Gustaf tycker att kaviar smakar riktigt gott

Dialekt är en sak i hela språkkonkarongen. Vanligen är det något som andra tycker låter jätteroligt (dumt, fult, konstigt, fint) men själv hör man inte hur man låter. En kollega brukade beställa ett ord av mig. Säg det där som är motsatsen till ”vacker”, bad han. Och jag sa ”ful” med ett lätt j-förslag före u och som kommer sig av en diftongering – man kan tänka sig ordet stavat ”feul”. Det här kan man höra i bl a gotländska och östgötska.

Men allt uttal som skiljer sig åt är inte dialekt. Ibland är det sociolekt och rör sig ofta om pyttesmå skillnader. En egenhittad är vad folk i olika sociala skikt kallar en släkting som heter Gustav. Hos pöbeln hörs ett v, men hos andra kan man höra ett f. Även om Gustav själv stavar med v, alltså. Ett annat sociolektiskt uttal, även om detta också blaskas ut genom de snabba ”sociala” medierna, har ordet kaviar. I min ungdom kunde man i alla fall höra folk skilja på den kaviar i tub man bredde på macka och den som bättre bemedlade betalade ett skyhögt pris för.

Allt är inte kaviar som ser ut så. Den här är gjord av algextrakt

Ett lustigt (tycker jag) uttal är ”rörmockare” för det som heter (tycker jag) rörmokare med långt o. Letar man i etymologin hamnar man i etymolodyn (ett något krystat skämt), för ordet mocka kan både hänföras till ett tungt arbete, som t ex ”mocka”, vilket man gör i ladugården där man bl a avlägsnar komockor. 

Tänker hänga fast vid min ”rörmokare”, även om det kanske också är ett sociolektuttal. 

Å andra sidan hade jag en släkting som envisades med att säga kavier, det lät kavijär, med betoning på första stavelsen och långt a.

Hur var det nu igen med exotism och mångfald? Bra? Dåligt?

Nu ska vittnesmålen (se förra inlägget) hagla: Den som skriver dessa rader kan – om än inte till 100 procent – hantera reflexiva possessiva pronomenet sin (sitt, sina).

Emellertid är det snart förvunnet, en gissning som inte är jättedjärv. I en tidning läser jag: ”Kaféet XXX serverar deras specialitet – en rabarberkaka.” Av artikeln framgick att det handlade om detta fiks egen kaka. Och det är sällan kaféer serverar andras specialiteter.

Det är inte svårt att hitta felaktiga exempel i stil med ”han presenterar hans idé, de visar deras tänder/utställning/tålamod”. Många svenskar har lärt sig att pronomenet brukat heta ”sin, sitt, sina” om det syftar tillbaka på subjektet. (”Erik äter sitt äpple”. Om däremot ”Erik äter hans äpple” har han snott nån annans frukt).

Eftersom många språk inte har dessa pronomen så kan man, med ett ekonomiskt anslag, undra om det är så himla viktigt att de behålls. Då skulle jag gärna vilja hänvisa till den mångfald som ofta omhuldas. Varje språk är en värld som berättar mer än vad ytan visar. När globaliseringen suddar ut kulturella olikheter borde det väl för fanken vara av stor vikt att sådana egenheter bevaras? Om inte annat så av exotiska skäl. Folk brukar ju gilla exotism.

Det tycks, erfar den som söker på nätet, som om, och förutom nordiska språk, även polskan har reflexiva possessiva pronomen – och fler, dessutom! Hur andra språk från fjärran länder har det ställt med all slags grammatik och ordförråd kan man inte ens föreställa sig. En from önskan från mitt hörn är att de slipper förengelskas eller spädas ut av andra språk/skäl som inte är långsamt organiska. Smaka på den! Jag vet inte själv vad jag menar.

Läsaren kan vänta mer av oss spirituella vittnen i framtiden

Mannen utanför mataffären delade ut tidningen Vakna! Oss vittnen emellan tog jag ett exemplar även om världsbilden och råden inte direkt talar till mig. Däremot brukar jag kalla mig ett vittne vad gäller svensk språkhantering och den rollen ska bli än tydligare: Mot språkvårdare och bruk har man inte en chans.

Det enda raka är att enbart berätta om det språk man själv lärde sig som barn, vad ord och deras sammanställningar till fraser och meningar betydde under 1900-talets andra hälft (ca).

Men än släpper jag inte Jehovas vittnen. För den jag-vet-inte-vilkente-gången-i-ordningen fascinerar språket i Vakna! Det är enkelt skrivet och kan kanske reta dem vars livsstil/tro det inte passar, men det är i stort sett fritt från vår tids degiga, genomanglifierade barlast.

Nu över till ett av de egna vittnesmålen.Observation sen en tid tillbaka: I diverse situationer när jag känt mig föranlåten att tacka någon för något har svaret blivit ”Ingen fara”. Det har hänt påfallande ofta och ibland passerat även undertecknads argusöron (hoppsan, lite fel där), men den fråga som återstår är: Vad har hänt med det enkla ”varsågod”?

Mer än att peka på vad som står i olika slags ordböcker ska här hädanefter vittnas om dylikt, alltså  språkförändringarna inifrån en med sju decenniers svenska som ligger och skramlar.

Så det är jag och vittnena som framhärdar, även om den som här skriver inte är särskilt spirituell. Nä. ”Spirituell” har brukat betyda ”kvick” och ”rolig”. Företrädare för den moderna människan använder ordet i betydelsen  ”andlig”, vilket är innebörden i engelskans ”spiritual”. Det är bara att räkna dagarna tills svenskans ”spirituell” betyder både ”kvick” och ”andlig”.