Har sagt det förr: Är det inte ett väldigt gående och resande?

Utlovade igår en fortsättning på det spännande (😕) uttrycket ”häkta upp sig på saker”. Nu blir det fritt babbel ur hjärtat utan krav på vetenskaplig evidens (ett ord att vara trött på, förresten).

Man säger säkert inte överallt i Sverige att man ”häktar upp sig” på ditten och datten. Antagligen hakar folk upp sig oftare. Men oavsett om uttrycket är dialektalt, åldrigt eller allt annat det brukar vara när det kommer ur undertecknads fatabur, så är det lätt att förstå. Båda verben leder en lyssnare rätt. De har s a s lyfts ur sin ursprungligen bokstavliga innebörd och stoppats in i en överförd, bildlig, bemärkelse.

”Hakar” används ofta just så: en berättelse kan haka i en annan, man kan haka på nån som ska till puben (inte 70-plussare, dock) ”Hon kände hur något orent hakade fast vid henne” – se där ett citat ur en bok.

Vad gäller mitt gamla uttryckssätt ”häkta upp sig på något” så leder bl a ljudassociationen över till ”härta ner sig”, som jag inte ens vet hur det stavas: ”herta”? I min hemstad sa man ”nu får du allt ta och härta ner dej ett par hekto”, men vare sig ”häkta upp sig” eller ”härta ner sig” är ordboksord att tala om, man finner dem inte i vanliga lexikon.

Visst norpar man ofta något från verkliga världen (den man kan ta på) och skapar ett överfört uttryck, men det känns ändå friskt att värja sig mot, t ex, ”det här var en resa”, när man inte menar en resa utan en erfarenhet, en sjukdom, ett företags ut- eller avveckling.

Och när vi ändå är inne på det här med att gå från konkret till en bildlig betydelse vill jag säga en sak till. I många år har jag flinat åt ”gå ut med” när innebörden inte alls varit gå ut med nåt utan ”annonsera, tillkännage, meddela, tala om etc etc: ”Vi ska gå ut med de siffrorna i morgon.” Men nu är det inte längre ”ut” man går utan ”fram”.

Det blir drösvis av träffar på nätet: folk, regeringar och institutioner ”går fram” med förslag, uppgifter och förbud så det står härliga till. Inte nog med att de tidigare gick ”ut” med ett och annat, de har även ”gått in” och åtgärdat, bestämt och hävdat. Vad blir det härnäst? Gå hit med uppgifter? Gå dit med siffror? Gå genom och förbjuda?

Varning för de gamla vanliga gifitga antydningarna och svingarna

Vad du häktar upp* dej på grejer, säger folk till mig och det har de rätt i. Här är en sån grej: ”Givet blablabla och blablabla”, säger en. Så kommer en annan och säger: ”givet att blablabalblabla och blablablablabla”. Ordet i denna bemärkelse kom in i SAOL 1998. Innan dess inleddes inga meningar yttrade av språkligister på så vis.

Lite googling visar att en av de främsta ”givet”-gubbarna, i alla fall inledningsvis, var Fredrik Reinfeldt. Så till den grad att folk retade sig på saken. År 2006 skrev den dåvarande chefen för Språkrådet, Olle Josephson, i sin språkspalt i SvD om Reinfeldts favorituttryck. De var flera, men beträffande ”givet” gavs exemplet: ”Givet att Jan Eliasson sitter kvar som ordförande för FN:s generalförsamling”. Josephsons kommentar till användningen löd:

 "Givet” i den här betydelsen etablerades i svenskan på 1980-talet. Det kommer från vetenskapligt fackspråk, där det lånats in från engelskan: ”Givet en hög barnadödlighet…”; ”Givet säkra data…”. Ordet får ett antagande att låta lite mer formellt och vetenskapligt än om man bara säger ”om” eller ”ifall”. 

När man slår i svenska.se/tre/ skriver SO (2015): Givet är en verbform (perfekt particip) som ganska nyligen har övergått till att fungera som en sorts preposition i satsförkortningar: givet hans tvekan de en annan lösning; givet att NN inte kan medverka är det lika bra att ställa in mötet. Tidigare paralleller är förutsatt och beträffande.

Bild från OpenClipArt-Vectors, Pixabay

Ja. Men nu börjar "givet" kastas in som dekorativ inledning på meningar där betydelserna blir andra. Det inte konstigt, för stjäl man från andra språk för att det låter flådigt blir det lätt felanvändningar. Men apropå det kan man dra sig till minnes att nämnde Josephson 2013 skrev att ”engelskan i svenskan är skum på ytan”.

Jag undrar det, jag.

Söker man ”givet” hos SAOB får man frågan: ”Menade du: kivert, jävigt, kyvett, given, gift?” Ja, gift,  menade jag nog. Men inte vad man är när man ingått äktenskap.

* mer om "häkta upp sig" kommer i morgon

Halvilsket inlägg från en av dem som snart tillhör ”våra äldre”

Det här är en rätt ensidig blogg. Den har aldrig varit tänkt att handla om stylistknep, vare sig inrednings- eller utseendemässiga. Inte heller har dess avsikt varit att tala om jul eller påsk ifall dessa högtider råkat infalla, vilket de också gör med en förhållandevis skaplig regelbundenhet.

Men ibland måste man rucka på principer. En pandemi kan få en bloggare till sådant. Sbråk handlar mest om bråk om språk. Egentligen kan man även kalla bloggen ytlig, eftersom den handlar om formsaker. Form. Här ska nu komma lite innehåll.

Coronaviruset har fått många att värna om ”våra" äldre. Inom kort kommer undertecknad, liksom barnen (ofta kallade ”våra" barn och ungdomar), också att ägas av den något yngre befolkningen (som dock ingen beskriver som ”våra" medelålders). Förstå detta rätt, jag tycker att alla, och särskilt äldre, ska leva ytterst försiktigt nu, men retoriken blir ofta dubbel.

En omaskerad variant kom från en av ”våra” s k ”folkkära” artister. Ute hade han sett ett gäng ”70-80-plus. Det var ett rullatorrace på gatorna!” Sen kom den förklädda ”omtanke” man hört nu i månader (artisten återges inte ordagrant, jag har renodlat andemeningen):

Snälla äldre, stanna hemma! Ska det vara så himla svårt att låta bli att gå ut? Vi värnar om er! Det är ju för er skull vi gör allt det här! Det är för er skull vi är arbetslösa! Det finns 80-åringar som säger att de inte bryr sig om ifall de dör. Jag bryr mej inte heller ifall de dör. Men om en kompis får en hjärtinfarkt kanske hon/han inte kan få en sjukhusplats p g a er!

Det var alltså pudelns kärna*. Men jag upprepar för tydlighets skull: äldre ska absolut följa uppmaningar/varningar de får att inte utsätta sig för risker. Men det finns människor som utan omsvep säger som det är, vilket inte den citerade skojproppen gjorde!


*”Das also war des Pudels Kern.” säger doktor Faust (i Goethes drama), ”då Mefistofeles, som först visat sig i en pudels gestalt, till sist uppträder som en resande student” (Wikipedia)

Kanske inte direkt livsavgörande, men lite livgörande ändå!

När döden tränger sig på gör livet detsamma. Och det kan handla om hur banala saker som helst: ska det vara ett litet foge-s här eller inte? När en dam i radion sa ”krigsföring” ropade jag tillbaka: ”krigföring, för tusan!” Och härominlägget (det där var allt lite nyskapande!) skrevs ordet ”allfarvägen” neder. Det hör väl inte till de mest frekventa glosorna, men det finns, och det heter ”allfarväg” och inte ”allfartsväg” som man ser folk skriva/säga – kanske inspirerade av ”avfartsväg”. Det senare är väl för övrigt en tautologi? ”Avfart” räcker bra.

Beträffande ”allfarvägen” så ger även SAOB, som den äldsta i https://svenska.se/tre/-gruppen, även ”allfarsväg”. Och det kan väl vara okidoki, men så är knappast ”allfartsväg”. Och knappt hann jag skriva det förrän jag ser att just SAOB, du otrogna ordbok, även föreslår ”allfartsväg” som ett alternativ. Man ger upp och lägger ner.

På min gamla arbetsplats, en tidnings korrektur, gick diskussionens vågor höga om ”chefssekreterare” kontra ”chefsekreterare” (det första är enda alternativ i SAOL), ”bordbeställning” kontra ”bordsbeställning” (såväl SAOL som SO ger enbart ordet med foge-s).

Det finns en mängd åsikter om foge-s och även min gamla skolgrammatik, senast omtalad i går, låter uppgiven och säger: ”Några regler för detta s i sammansatta ord kan inte uppställas. Rådfråga någon ordlista!”

Men det finns de som anser att det visst finns regler, Viggo Kann (professor i datalogi), t ex. Han skrev i Språktidningen under rubriken ”Visst gör ett s skillnad”. Artikeln är från 2011 och här kommer ett påstående från undertecknad: De flesta intressanta texter i dylika ämnen har vanligen minst ett decennium på nacken. Undra gärna varför.

Ska kolla nån dag hur många träff man får på stolp och plant

Inte så att man är ensam om tanken, men visst känns det skumt? Mer än nånsin är vi alla BÅDE ett kollektiv och utpräglat ensamma, skilda åt, åtminstone till kropp av skäl. I och för sig har nog undertecknad funderat lite över detta även BC (before corona). Ju mer folk beter sig som varann (resultat av s k sociala medier och annan underhållning) kämpar de med näbbar och klor för att visa hur unika och speciella de är. Ja, det här kanske främst rör de unga, influerare och några grupper till, men nog är det komiskt?

Aldrig har så många velat så mycket samma men hävdat att de kommit på det själva. Och aldrig har jag så ofta citerat W Churchill som de senaste dagarna. Detta måste få ett slut. Alltså går vi över till kollektiva substantiv som min prima skolgrammatik (av Rebbe-Gullberg-Ivan) berättar är ”till formen entalsord men betecknar ett flertal”.

Vi säger inte att vi ska "fånga fiskar” utan ”fisk”, sällan att vi ska "köpa spikar” utan ”spik”. Ålrajt. Nu ska här tas upp ett par såna ord som förmodligen den nya tiden hittat på. Själv finner jag dem märkliga.

I början av den väldiga internetanvändningen sa människor saker som: ”Det här får 3 245 träff på nätet”. Det heter ”träffar” i plural, anser den som här skriver. Åtminstone tills Rebbe-Gullberg-Ivan säger annat!

I en annons för byggmaterial/materiel häromdagen såldes ”stolp”. Åter anser jag skam gå på torra land. Det heter ”stolpar”.

Ännu skakad av ”stolp” hörde jag en person i min tv berätta om de jobb som skulle kunna gå att söka trots pågående kris. Ett av dem var att ”sätta plant”. Av bilderna att döma menade hon "plantor". Vilka slags ”plant” har redan fallit bort i minnet, chocken raderade ut detaljerna.

Dagens tillvaro hyser såväl netflixare som balkongfixare

Tillbakablick i bloggen. Två hela dar, vilket är mycket i dessa tider när det slitna ”carpe diem” fått en annan innebörd. Aldrig har så många fångat så lite. Eller mycket: det är skillnad på de uttråkade som håller sig vid liv med hjälp av tv-serier och fatta-corona-läget-bättre-än-experterna och de som gräver ner sig i balkongarbete eller frysens innehåll, längst in, varje vaken stund. Men man vet aldrig, kanske har snart netflixarna och balkongfixarna bytt plats!

Tillbakablicken, var det. Det där med ”längs” och ”längst” blev lite störande så jag försökte utröna något mer. Vid de flesta såna här tillfällen brukar* ju ”språkvård” och ”akademi” hävda brukarnas* användning. Det är ett slött förhållningssätt, anser dem av oss som ropar efter fler regler i språket. Eller åtminstone att man använder de gamla beprövade.

I sökandet längs nätets allfarvägar stötte jag så på en annan typ som intresserat sig för saken. Och det kan ju finnas läsare här, tänkte jag, som brinner av en önskan att veta mer om de två nästan likalydande orden. Här en hänvisning: ”En amatörlingvists bekännelser” och inlägget ”Längst vägen”. Det har ett decennium på nacken, men innehållet kan näppeligen mögla.


* och * I den mån jag orkar, gitter och vill, brukar (sic!) jag tänka mig för när två ord som ser likadana ut förekommer nära varann. Ibland, som nu, gör jag tvärtom: det är väl rätt kul, egentligen? (Större delen av världen orkar inte ens gäspa åt såna här tankar!)

Varför pratar folk som en extratrudeluttande dragspelare?

Ibland tänker jag på Calle Jularbo och Andrew Walter. Eller, rättare sagt, jag tänker på vad min far sa om dem. Han var rätt förtjust i dragspel men hade åsikter om spelstilen – den skulle vara sparsmakad (han använde inte just det ordet) och stilren. En av dessa dragspelare var alltför förtjust i dekorativa trudeluttkrumelurer, tyckte pappa. Jag har glömt vem av dem som spelade så, men resonemanget går att använda i språksammanhang.

För det är många som använder dekorationselement till överdrift. Dock passar det inte att kalla dem trudelutter, de har mer av spunnet socker över sig: mycket luft och rätt så onyttiga.

Så här sa en minister: ”Vi ska tillförse dem med material”. Kom igen, ministern, ”tillförse”? Sen när räckte inte ”förse med”?

Och så höjdarbankgubben som talade om den problematiska utvecklingen: ”Hastigheten av hur det här spelar ut är väldigt hög”. Bankgubben skulle nog anse mig fantasilös om jag sa: ”Hastigheten i det som sker nu är väldigt hög”. Eller ännu simplare: "Den här utvecklingen går väldigt fort”.

Ja, och så var det en psykolog som talade om ”dem som är i ensamhet”. Här skulle jag också vara som den mindre trudeluttande dragspelaren och prata om dem ”som är ensamma”.

Det är som ett tvång, tycks det, att låta bli att välja det enklaste uttrycket. Folk säger ju också hellre ”vara i chock” än ”vara chockad”. Men det är klart, engelskspråkiga säger ”in shock” och det styr ju slaviskt svenskar (hehe, det blev kul). Tyvärr påminns jag även om dem som ”är i en mörk period” eller, värre, ”på en mörk plats”. De menar inte källaren utan att de ”haft det svårt”. Ska det vara så himla – just det – svårt att säga det klart och tydligt?