De utpräglade individuella dialekter vi talar blir en black om foten

Osäker på att läsaren ska förstå när jag pikar (peakar gör jag aldrig) samtiden måste jag förtydliga. Sista meningen i förra inlägget är en sån där typisk fulsvenska många talar i dag. Rakt ur den engelska (mja, oftast amerikanska) buffén av deras specialiteter, snor man ”let’s take it från here” och gör en blodlös svenska av. Som talas av påfallande många svenskar.

Vad ska man säga, då? hoar mina pikare. Ja, t ex ”detta blir min utgångspunkt”. Läsaren kan säkert tänka ut nåt eget. Men det är just tänka ut eget som börjat gå i stå.

De tidigare inläggsutfallen har alltså sin grund i att få ”kulturälskare” bryr sig om den här språkliga omvandlingen. Har med egna öron hört att många kritiserar dåligt korrekturläst/skriven litteratur, undertexter som är riktigt kassa m m, m m. Ändå är det som om fartblindheten kring läsaläsa och konsumerakonsumera kultur gör att få stannar upp och kräver vanlig hygglig kvalitet. Det gör mig besviken.

Kulturpersonligheter (och deras följare) tycker att det är coolt och ballt att lägga sig till med de nya glosorna (som snabbt kommer att bytas ut). När så många frestas av detta skapas några miljoner individuella språk (tack, alla sociala medier!) och där sitter folk och randomhaxxar.

Se bara hur jag själv skojar. På så vis får vi svårare att förstå varann. Märker man det ens?

Många vantrivs inte i kulturlivet medan en del faktiskt gör det

Efter att ha skrivit ett par tre inlägg som ingen ändå fattar gör jag ett avbrott och återgår till det vanliga. Nej, förresten, ångrar mig genast, det här är inte genomharvat än!

Det hände sig att jag såg en hänvisning till ett av Freuds kända verk, ”Vi vantrivs i kulturen”. Utan att ha mycket till övers för Freud (misstänker jag, men är samtidigt rätt okunnig i ämnet) ville jag gärna sno den titeln och skriva boken själv. Tills kulturkritikern Leif Zern slår mig på fingrarna (även om detta skedde redan 30 december 2006 i DN):

Men titeln ”Vi vantrivs i kulturen” förtjänar en varningsetikett. Med ”kulturen” avser han [Freud] inte kulturlivet. Det visar bara hur långt vi avlägsnat oss från hans bistra analys – hos oss är ju kulturbegreppet sedan länge på glid in i fritidssektorn och upplevelseindustrin. 

Ja, hur rätt har inte Zern, den boktitel jag är ute efter är givetvis ”Vi vantrivs i kulturlivet”. Kanske ska ”vi” också bytas mot ”jag”. Påfallande många tycks omfatta det underhållande kulturkoncept Zern pekar på i citatet och verkar inte vantrivas.

Det är sent på jorden. Och mitt i en världsomspännande sjukdom söker de välbeställda kulturupplevelser att lindra den andliga nöden med. Tipsen viner i luften: Läs denna bok! Streama denna serie! De kulturbulimiska uppmaningarna följs av omdömen om det föreslagna: ”tänkvärd, läsvärd, drabbande, berörande – boken griper taaag!

”Läsvärd”? – hur kan man veta vad andra kallar ”läsvärt”? ”Berörande”? – samma sak här, det väl ändå fråga om något subjektivt? Jag saknar en torrare och sakligare litteratur- och ja, kulturkritik, som är mer beskrivande än tipsande.

Nu ska bloggen återgå till det likformigt, konformt enformiga, språk som beskriver vår värld. Jag tar det härifrån.

Att vilja konservera 1971 i rödvinsgelé låter OK Men kulturelit?

Den som ser tillbaka på de två senaste inläggen kan tro sig skönja en förändringsobenägen typ där bakom. Det är så roligt, man måste skratta, för kanske är det inte så fel (den meningen går

f ö att sjunga på melodin till Hellsings låt om den trekantige gubben).

Vad är det tidens tand åstadkommer med en?

I samband med utbrotten om nutidens kulturkonsumtion letar jag likasinnade. Det ska visa sig intrikat, för dessa och jag är ändå inte kompatibla (ett modernt ord jag lärt mig använda). Vi gormar på liknande sätt men delar varken väg eller mål.

Hur ska t ex denna arma sbråkbloggare kunna raljera över någon kulturelit när det egentligen inte finns någon? Det är gott om wannabees (hahaha, såna ord!) men det är en annan sak. Roligt då att snubbla över Jesper Högström som kämpade emot den roll han skulle få som litteraturrecensent (en kamp han förlorade): ”Jag skulle läsa böcker genom det filter som tvånget att formulera åsikter om dem utgör.” Se där en hederlig åsikt!

Det är även lätt att känna samförstånd med Aase Berg och Niklas Wahllöf som i sin bok Glädjehuset Sverige (2017) skriver: ”Att sitta i mysfåtöljen och ha mindful hemmakväll med en bok är passiv aggressivitet.” Meningen är lika kul som den trekantige gubben.

Den pålitlige rabulisten Jonas Thente (DN-medarbetare) tycks svinga sitt huggsvärd även mot undertecknad i en artikel från 2010 (om motståndet mot Slussen), där han går till storms mot vad som kallas ”Kultureliten”:

Det utmärkande för gruppen tycks vara att den mest består av fördettingar i pensionsåldern vars högsta önskan det är att konservera 1971 i rödvinsgelé och underteckna protestlistor mot alla som tycker annorlunda.

 Konservera 1971 i rödvinsgelé låter rätt bra, tycker jag. Men att därvidlag buntas ihop med en ”kulturelit”? Nä, då kommer den trekantige in igen och får mig att skratta.

"Allt är kultur" kan väl numera översättas med "allt är konsumtion"

Gårdagens inlägg avslutades med de ironiska uppmaningarna "Läs!" Och "Anbefalles!"

Förklaring:Yrkesmässiga omständigheter ledde mig, en korrekturläsare, in i kulturbevakning (tidning). Ovant, även om landets seriösa kulturkritik och -debatt var något jag tog på allvar.

Det skulle man inte behöva göra länge, snart skulle ”kultur” och ”nöje” slås ihop på tidningar, liknande skedde i andra medier. Det var som om 60-talets ”nyenkelhet” på nåt besynnerligt vis blev verklig i slutet av 80- och början av 90-talet. Med lite andra förtecken och efterdyningar.

På 60-talet hävdade många kulturarbetare att ”allt är kultur”. Och det hade de givetvis rätt i om man ser till ordet kulturs ursprungliga betydelse. Men som sig bör (eller: borde) kom den tidens allt-är-kultur-förespråkare från revolutions- och vänsterhåll. Nu omfamnas dessa ideal av medelklassen som tågar på led, slaviskt följande mediers presentation av kultur (och nöje, för den delen) som vilken konsumtion som helst.

Och då blir det helt andra villkor för konsten. Och konstnärer måste också leva. De som förr ofta hade en påvrare livsstil uppträder nu i SVT:s lek-, inrednings- eller matprogram när de inte skriver böcker, målar eller komponerar.

Litteratur-, konst-, ja, all kulturkritik och dito debatt har transformerats till konsumentupplysning och ett annat tonfall kommit in i den s k kulturvärlden. De två ord som inledde det här inlägget skulle komma att avsluta var och varannan recension: Läs! Tag och läs/se/lyssna! Anbefalles!

Den vrålsnabba tekniken hjälpte till. Tips och topplistor snodde utrymmet, allt fler människor läste samma böcker, liksom varenda bokcirkel utan självaktning. Och kvinnorna – de största kulturkonsumenterna – reagerar inte över att kallas just kulturkonsumenter. Mammon som behärskar konsten: så, bl a, ser strömlinjeformningen ut.

Går det för fort finns risken att man tappar kontakt med marken

Oroväckande ofta går tankarna till människors önskan att strömlinjeformas. Från början (tror jag) användes ordet i aerodynamiska sammanhang, men kan – som de flesta ord och uttryck – även förstås bildligt. Strömlinjeform är en sådan som ”ger minsta möjliga luft­mot­stånd” (SAOL). Men det är inte oproblematiskt att göra en bil strömlinjeformad, ,säger Wikipedia: "En sådan kropp kan nämligen inte sägas ha god aerodynamik eftersom bilen då tenderar att lyfta i höga farter”.

Pandemin har gjort den mänskliga anpassningsviljan mer synbar. Samtidigt med karantänbestämmelserna kom från höger och vänster tips om vad man bör/kan/ska läsa, titta och lyssna på. Kulturprogram och dito sidor (i den mån de förtjänar namnet) ger pöbeln råd.

Den rekommenderas att läsa Camus Pesten, Márquez Kärlek i kolerans tid, Boccaccios Decamerone och annan pandemilitteratur. Och folk gör det! Enskilt eller i sina bokcirklar. Vad – i modern tid – har skapat dessa horder av flata och viljelösa personer som suger åt sig exakt samma rekommendationer?

Den växande medelklassen är stöpt i en form, en strömlinjeform, som är på väg att tappa markkontakten, precis som bilen i Wikipedias exempel. Var det inte så att stora delar av denna nyss nämnda medelklass i sin ungdom protesterade mot kälkborgerlighet? Jag begär inga stora demonstrationer eller kraftfulla slagord, det vore bara kul att se lite fler individer röra sig från de allfarvägar som den snabba tekniken byggt.

Stryktipset är ett tips att förstå sig på, men resten? Varför vill människor ledas i stora skaror åt samma håll? Det har f ö pågått länge, även prepandemiskt! Om skockbeteende kommer, misstänker jag, en jädrans massa inlägg i denna blogg att handla framöver.

Läs dem! Anbefalles!

Det är inte alltid så att gammal är äldst i den här världen

Det fanns en tid då ordet senior var motsats till junior. Personligen kände jag först till det i namn som Carl eller Gustaf sr. Ja, eller jr, då. De hade den typen av namn, mer sällan stötte man på någon Lars-Urban eller Lennart med ett sr eller jr efter. Ordet (från latin) betecknar ursprungligen en (äldre på något sätt) man, och är förstås samma som tilltalsordet på en del romanska språk (senhor, signore m fl).

Men det går inte att kalla en kvinna seniora av någon anledning och mena en äldre person.
(I Spanien och Italien, förstås, men då betyder det ju bara ”frun” eller ”damen”) Däremot går det att använda adjektivformen och böja efter genus och numerus. Wiktionary ger exempelmeningar som "Det är vanligt att seniora forskare skriver litteraturöversikter" och "Du har ett seniort hårdvaruteam i ryggen"

”Senior” som adjektiv kom in först i 2006 års SAOL. Förutom ihop med namn – Gustaf sr – fanns det inte i vårt språk, det som "bara påverkas lite ytligt av engelska". Om läsaren tycker att denna mening upprepas ofta så är det rätt uppfattat. Jag är spydig gentemot språkforskare som hyser ytlig-påverkan-åsikten. Såväl seniora som juniora.

Kvinnor får inte vara seniorer, men de kan vara seniora rådgivare och liknande. På senare tid har även det märkliga inträffat att dessa seniora yrkesutövare ibland kan vara i 30-årsåldern. Då betyder ordet att de jobbat så länge inom verksamheten att de har en högre status eller position jämfört med nykomlingar. Säker är jag inte. Det är inte så lätt att vara det i en föränderlig värld där de sekundsnabba omkastningarna haglar i luften.

Det är inte heller lätt att vara den senior man själv är. Och som man får vara trots den manliga innebörden i termen. Man får knappt vara, förresten, i coronatider ska äldre hålla sig undan.
Och vara på seniort avstånd.

En kocka vet att tillaga en skocka, men hur gör hon ärtsmash?

Det kom ett av alla dessa annonsblad (livsmedel) som även har med lite recept. I detta fall ”crostini med ärtsmash”. Crostini kändes bekant, men ärtsmash? Det visade sig vara ett ärtmos, skulle man kunna säga. Alltså: mosade frysta ärter med lite olja och diverse kryddor. Gott så.

Men varför är halva ordet på svenska och halva på engelska? Är det för att ”mos” inte låter bra? Men – och nu kommer det riktigt förfärliga – smash betyder inte mos. Vilket ”mash” gör. De som är lite gamla i dag lärde sig mashed potato(es) av Chris Kenners låt ”Land of Thousand Dances” från 1962 (bäst med Wilson Pickett). Och det betyder väl potatismos än i dag.

Rostat bröd med ärtmos

Åter till ”ärtmashet” som det stod i bestämd form.

I ordböcker visar sig ”smash” vara betydligt våldsammare än ”mash”. Och om någon tror att s-et i konstruktionen ärtsmash är ett foge-s så är det bara att glömma. Inget av de svenska ord som börjar på ärt- har ett s efter sig: ärtpuré, ärtväxt m fl. Ärtsoppa och ärtskida förstås, men det är för att  orden som läggs till ärt- börjar med s. Detta förklarar varför många tror att jordärtskockan (eller kronärtskockan) är en ”kocka” när den i själva verket är en ”skocka”! 

Sens moral: ska man skapa ord med komponenter från olika språk ska de ingående termerna betyda rätt saker. Smash’ svenska innebörd är (förutom tennistermen): ”krock, haveri, katastrof, skräll”. Och ”mash” betyder ”mos, röra, sörja”. Nej, nån j-a ordning ska det vara i ett recept. 

F ö kallas några färsbiffar i annonsbladet ”slides”.