Det verkar som om det nibblas mer på snacks än äts tilltugg

I går behandlades det onödiga ”pimpa”, i dag ”nibbla” (repris i bloggen). Ordet griper, som man säger, omkring sig. Kanske någon inte ens vet att den nibblar varje dag, här ett avslöjande: det är fråga om ”knapra” eller ”tugga på”. Andra synonymer man finner är ”småäta” och ”nafsa”. 

 Inne på småätande kan man även notera att ordet ”mellanmål” i många fall är utbytt mot ”snacks”. Det senare finns sedan länge i den svenska ordboken SAOL. Synonymen som ges kan vara bra att påminna om: ”tilltugg”.

Det verkar som om mycket användbart försvinner. ”Som om” är f ö ett bra exempel på det. Något tvingar den moderna människan att säga ”som att” i stället för ”det tycks/verkar/ som att”. Man får gå bakåt i tiden för att hitta åsikter om saken. 

År 2006 (på programmet Språkets sida i sr.se) skrev Lars-Gunnar Andersson, nämnd i förrförra inlägget, att ”något håller på att hända”, och tillägger

riktigt vad är svårt att säga. Den enkla förklaringen skulle kunna vara att konstruktionen ’det verkar som om’ håller på att ersättas av ’det verkar som att’, men det kan också vara så att konstruktionerna numera ofta används i lite olika sammanhang. ’Det verkar som att...’ följs av ett påstående som är sant, något som händer, medan ”det verkar som om” följs av en tänkbar händelse, inte nödvändigtvis sann eller redan inträffad. 

Utan att ha på fötter uppfattar jag saken som släkt med konjunktivens försvinnande. Hur som helst säger L-G A att det även ”finns ett tredje alternativ: att utelämna både ’att’ respektive ’som’ i meningarna!” 

Slutligen: SAOL anser, än så länge, att ”nibbla” innebär ”maskinellt stansa tunn metallplåt med rörlig stans”. Sen har vi förstås Nibbla koloniförening som hälsar välkommen till sitt område, ”vackert beläget på Ekerö vid Mälaren, cirka 2,5 mil från Stockholm".

Hur man än försöker: skulle nog aldrig komma på idén att "pimpa"

En del av oss är inte snabba att anamma nya saker. Det kan gälla prylar, mode, språk. Men det spelar ingen roll att man är sist med det nya, för det har snart gått ett varv till i den eviga konsumtionskarusellen och man kan bli först med det nya med sina gamla grejer. 

Nej, förresten, särskilt vad gäller kläder byggs det in små detaljer så att man får svårt att tantfuska*. Man minns jackorna med ett sprund i bak där flikarna bildade ett V. Där satt även några snoddar så att de som har sin världsbild modeanpassad observerar denna detalj och kan utbrista: Men det där är ju sååååå 2008! (På ursprungsspråk "it's soooo 2008")

 
Och så språk. Knappt hade jag, via underhållningsindustrin, lärt mig att engelska ”pimp” betydde ”hallick” förrän det dök upp tv-program med titlar som ”Pimp my ride”. Inget för mig, tänkte jag. Och det var det ju inte, men av andra skäl än jag trodde.

Nu pimpas det på svenska som aldrig förr. Tårtor, strumpor, morgongröten – ja, man kan i stort sett pimpa allt som existerar. I DN 2008 får dåvarande språkvårdaren Catharina Grünbaum en fråga om verbet och säger att det betyder 'piffa till', 'snofsa upp', 'göra vassare'. 

Där kom tre synonymer på raken. Som jag sett ordet användas kan man säkert även säga dekorera, pryda med, fräscha upp, smycka, garnera, pynta. Den rikedomen på synonymer får mig att fundera över varför i [**kraftord**] Svenska Akademien petar in ordet i ordlistan. Man vill väl pimpa SAOL, kanske.

 
I amerikanska och brittiska ordböcker tycks ”pimp” enbart betyda "hallick, kopplare". Verbet är svårare att finna. Det verkar vara ett slangord utan direkt bakgrund som akademin lagt in i en svensk ordlista


*Bildade "tantfuska" med ”killgissa” som mönster. Två ord att slänga rakt in i SAOL, om ni frågar mig. Eller ”if you ask me”, som nog frasen uppstått ur. Om ni frågar mig igen.

Ett vitalt ”att” försvinner, de onödiga blir fler: survival of the littlest

Ni kommer nog trivas. Han tror det kommer vara svårt att hitta dem som… Hon tror det kommer vara kul att spela bowling. 

Ja, så låter det ofta idag. Själv kommer jag alltid sätta ut ett ”att”. Vi tar om det: Själv kommer jag alltid att sätta ut ett ”att”. Vilket i och för sig ändå görs i exemplen ovan, det verkar ta emot att även skippa ett andra ”att” i en mening. 

Lätt är det inte att hitta någon som diskuterar saken längre, men man får napp i en text från radioprogrammet Språket (2011). Skribent är om jag fattar rätt den dåvarande programledaren, professor Lars-Gunnar Andersson. Han påstår sig ”haja till” (i alla fall gjorde han det 2011) när han ser en mening som saknar det ”att” han väntar ska komma. Som i meningarna inledningsvis. Sedan citerar han Språkrådet: 

Det är numera inte ovanligt att ’kommer’ konstrueras utan ’att’. Det finns ingen anledning att motarbeta den att-lösa konstruktionen, även om det fortfarande står ’kommer att’ i nio fall av tio i tryckt text. Andra hjälpverb konstrueras alltid utan att: Vi vill/kan/ska/får/måste/bör komma. Men 'kommer' uppför sig numera som många andra verb som kan konstrueras både med och utan 'att': börja, sluta, pröva m m. Jämför en mening som: Han lovade (att) börja (att) försöka (att) sluta (att) röka.

 
Här blir det skumt. För vid alla dessa verb känns det naturligare att avstå ett ”att” och t ex säga: ”Han lovade komma i tid. Hon började skrika. Vi försökte viska. De slutade röka”.

 
Här tänker jag nu uttala en ovetenskaplig och helt ogooglad åsikt: Det tycks numera vara vanligare att göra precis tvärtom mot det jag anser vara det vanliga och enda raka: Jag kommer alltså att hävda att-ets (?) närvaro i ”kommer att”. Samt det nämndas frånvaro efter lovar/börjar/försöker/slutar.

Via kanadensare går vägen slingrande fram till det storsvenska

Efter utflykten med Marshall McLuhan i går: åter till ordningen. Men det blir säkert mer framöver! Det är märkligt, undertecknad kan med svårigheter redogöra för det han skriver om, men är ändå fascinerad av att läsa det. Knepigt fall. Kanske tänker någon att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta? Men det behöver ju inte vara dunkelt för andra (denna blogg räds inte att stapla självklarheter på varann).

Jag vet de som säger sig vara beundrare av Wittgenstein. Den skulle jag inte ge mig på. Men vissa citat av hans penna går att ”förstå” och lägga till egna samlingen favoritsentenser, så exempelvis ”till ett svar som inte går att uttrycka, finns en fråga som inte heller går att uttrycka.” Fattar jag rätt är det hämtat ur Tractatus. Det får ligga bredvid T Danielssons: ”Våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad.”

Man hamnar alltid i det där med betraktarens öga (eller hjärna). Och går man till bibeln och Nostradamus profetior, med många flera, så blir det uppenbart att uttolkarna är lika många som texterna. Ni hör, man skulle väl inte ens få koka kaffe på Mensas förening. Intelligenstester ska vi nog återkomma till en annan dag, f ö.

Nu tar vi lite av det vanliga. I en stor, svensk tidning berättar en frisör om något hon observerat hos dem som varit covidssjuka: de tappar håret och/eller det ändras på andra sätt. Det hon säger i ett kort filmat avsnitt textas också – egentligen föredömligt med tanke på hörselskadade – men då kan det gå så här i överföringen från tal till text: ”Håret får en rejäl turn”.

En snutt om innehållet i olika tv-program handlar om en fruktansvärd hjärntvätt där en tonåring tränas att ”bli en livsfarlig mördare”. Det där är en vanlig företeelse, jag upptäcker ofta hur lätt det är att få till sånt dubbelbabbel med överflödig information som resultat. Man vill nog kalla alla mördare livsfarliga. Per definition.

En kulighet till, lite vid sidan av: Words stavningsprogram, som i ärlighetens namn blivit riktigt bra, har nu gett sig på mig ett par gånger när jag skrivit ordkombinationen ”en stor svensk tidning”. Lite osäker på kommatering har jag inte samma åsikt om detta uteblivna komma som stavningsprogrammet har. Förslaget till hopskrivning jag får ser dock illa ut: ”en storsvensk tidning”! Jag lyder omedelbums, dit med ett komma: ”en stor, svensk tidning”.

Tillfällen när Marshall McLuhan kommer springande och pekar

Fyll på med julfeeling. Så löd en mening i en reklambroschyr. Jodå, lite engelska kan jag allt, så jag vet att vad som egentligen stod var ”Fyll på med julkänsla”. 

Fattas bara ett löpband för att få känsla för feeling

Vid såna tillfällen kommer Marshall McLuhan tassande över golvet. Han pekar på sin bok (den ligger alltid framme) som på engelska hette Understanding Media, men på svenska heter bara ”Media”. Den läser jag då och då i för att påminnas om mänskligt liv före de på- och utbyggnader (McLuhans ord) som alla nya medier medfört.

 
Andra tillfällen som också materialiserar McLuhan är fenomen som Pewdiepie, göteborgskillen som ägnat sig åt Let's Play, ofta kallad LP, som ”är en inspelad video av ett tv-spel som innehåller kommentarer från den eller de som spelar spelet.” (Wikipedia)

Eller som när tv-serier om dejting (d v s handlar om när folk försöker få ihop det med nån) samtidigt kommenteras av andra som likaså tittar på själva programmet.

Första gången jag la märke till nåt liknande var när löpband (ursprungligen använda som tortyrredskap) introducerades i Sverige. Det hade i sig inte påverkat mitt känsliga sinne särskilt mycket om inte någon dessutom berättade om en film att köra samtidigt på väggen, en film med skog som flimrade förbi medan personen i fråga sprang på bandet. 

Men så dumt att dra in Marshall McLuhan i det här! Det tarvar ju egentligen några avslutande rader om hans tankar kring medier, kommunikation och teknik. Men nu blir det inte så. Jag bara undrar hur många lager vi kan lägga oss själva i, lager som först tar bort oss från den verkliga världen (bilder, vanligen rörliga) och väl där placerar tillbaka en BILD av denna värld? Glasklart och strålande, eller hur?

Förståelse är grunden till all mänsklig rättvisa, fred och frihet

Så konstigt det blivit! tänker jag ofta. Men har inte för avsikt att spilla ord på att omgivningen ofta hänvisar till min ålder: ”det är nya tider nu, förstår du!” Eller att det pågår en pandemi. Nej, just i dag tänker jag på all revanschism, ja, inkvisition, kan man stava det också! 

Gamla oförrätter synas i sömmarna, politiska och alla världens förlopp dras fram i ljuset för att omvärderas och beskrivas På Rätt Sätt. Förstå också detta utfall rätt: Många räfst och rättarting går naturligtvis att legitimera, förstå och uppskatta. 

Men en hel del korrigeringar av det förflutna består i att nutidens människor fått tag i såna rödpennor som inte existerade när illgärningarna begicks. Eller skrevs. För nu far kriarättarna fram och stryker i de dödas böcker: ”Se vad de jävlarna skrivit! Se vad de hade för åsikter!” 

Ja, vem har inte blivit chockad över människor som levde förr, över deras handlingar och tankar (detsamma kan sägas om många nu levandes)! Men undertecknad tycks utrustad med en speciell talang (vad var det eget beröm luktade, nu igen?): Vad som i dag ses som fruktansvärt hör till en förgången tid. Jag är medveten om det barnsliga i resonemanget, men ta just barn, t ex. Många av de små kan göra farliga och hemska saker om de inte har en omgivning som visar dem hur man bör begå livet.

Löjligt självklart, säger läsaren. Nja, inte dummare än att det blivit så vanligt att fälla omdömen om människor som fått sin fostran i en helt annan tid. Hur kommer jag då på dessa stora tankar? Hur väcks sådana insikter? 

Jo, t ex genom att jag läser rubriken ”Kvinna skaffade jobb – förblindades”

Det handlade om en kvinna som bodde i ett land med kultur och religion mycket olik vår. Hon började arbeta, vilket familjen inte bara ogillade, hon utsattes för den typen av angrepp man ibland hör om. Inte syra denna gång, hon sköts i ögonen. 

Såna här brott kanske upphör en dag. Detsamma kan möjligen gälla det klandervärda (hör vad jag dömer!) språk som används för att förmedla allvarliga nyheter. Jag vet inte hur det är med er, men ”förblinda” anser jag betyda något vanligen mindre allvarligt än vad denna kvinna råkat ut för. Äh, man förstår ju, säger ni. Min eviga motfråga är: Hur länge?

Tänk! Lagad mat man köper med sig hem kan kallas hämtmat

Med anledning (antar jag) av gårdagens resonemang, skriver informanten T och undrar vad det är för skillnad på ”take away och hämtmat”. Ja, tänker man i förstone, det är väl samma sak som med food court och mattorg och därmed ett av alla miljoner (något färre, kanske) exempel på att engelska begrepp numera föredras framför dem som finns på många länders modersmål sedan urminnes tider. 

Men hur fel är det inte att förenkla, så fort man försöker nysta i språkliga härvor så händer det som redan Predikaren beskriver (1:18): ”den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga”. 

 
För det första finns det ett antal sätt att skriva företeelsen: ”take away, take-away, takeaway”. Och det finns det flera betydelser som kanske inte är allom bekanta (t ex dem vars modersmål inte är engelska). Kanske inte på vetenskapliga, men dock egna erfarenhetsgrunder, tror jag svenskar alltid när de använder "takeaway" menar ”hämtmat”. Vilket de egentligen borde säga. 

För ”take away” (särskrivet) är ett partikelverb och dessutom synonymt med ”take out”. Men det finns alltså även som substantiv. I ordböcker ges brittiska, ibland amerikanska, alternativ och jag är inte den som klarar av att ge en rättvisande bild av uttrycket. För ”a takeaway” kan lika gärna vara matstället som maten. Take away och take out kan givetvis också betyda ”ta bort” och ”ta undan”. Takeaway och takeout kan vara termer i golf och andra bollsporter.

 
Svenskar har naturligtvis all rätt i världen att kalla hämtmat för takeaway om de vill. Och det gör de snabbare än andra, anammar engelska uttryck, alltså. Förutom att äta takeaway dricker de sitt kaffe ”to go”. Det senare, to go, betyder samma sak som man blev tillfrågad i restauranger/kaféer förr: ”Att ta med eller äta/dricka här?”

Förresten ”dricker” de inte sitt kaffe to go, de ”tar” det to go. Precis som de ”tar” socker eller mjölk i sitt kaffetogo. Om jag inte minns fel ”använde” vi (eller inte) socker och mjölk. Varför ”ta” blivit det vanligaste verbet behöver man inte fundera länge över. 

Det har lamenterats över takeaway förr i denna blogg, bl a 25 maj i år