Svenska platsvarumärken ersätter orter med särpräglade drag

Den som är sprungen ur ett annat sekel i ett annat millenium kan häpna över nya företeelser. En av dessa är ordet ”platsvarumärke”, som bara tycks ha något år på nacken, men gripit omkring sig desto effektivare.

 
Informanten B hörde av sig med en fras från en jätteaffisch i hemstaden som tycktes vilja göra reklam (som man sa förr) för sig själv. Där stod: ”Linköping – platsen där du möter framtiden”. Det lät korkat, tyckte B. Man frestas hålla med, för hur möter man framtiden? Har man väl gjort det är den ju väck och mötet fullbordat. Man kan väl inte sitta och möta framtiden hela tiden, då blir den ju till ett nu.

Bäst att starta efterforskningar. Googlade den korkade meningen och fann fler liknande, t ex: ”Linköpings varumärke är alla de tankar, känslor, associationer, berättelser och historier som platsen förknippas med. ” Va? Jag kom snart till en sida där s k platsvarumärken beskrevs:

Alla platser har ett varumärke, oavsett om det finns på pränt eller ej. Ett platsvarumärke är summan av de associationer som finns kring platsen, hos invånare och omvärlden. Låt oss bara en gång för alla göra klart att arbete med platsvarumärken inte handlar om att skapa en logotyp och en slogan. Ett platsvarumärke är så mycket mer än så.

En värld av platsvarumärken öppnade sig nu, d v s svenska kommuner. Så här kunde det stå: ”Om du trivs och mår bra i Falkenberg så är vårt varumärke starkt, vilket bidrar till vår attraktionskraft. På riktigt.”

 
Hjälp! Vad är det man läser? Det som förr var orter och städer är nu Sveriges platsvarumärken. Sundsvall är ett, Vilhelmina likaså, Skara ett tredje. Och allt på samtidens porösa icke-språk. Hela landet visar sig fullt av vad som snarare bör heta plastvarumärken. Konstruerat och konstgjort så det förslår. Mer om eländet i morgon.

Vi bör såväl aktivera som adressera ytterligare språkligt gnäll

Det är ett väldigt hoppande mellan velande och tvärsäkerhet! Men det säger sig självt att man inte alltid kan anse sig veta bäst, t ex i språkfrågor. Men därifrån till att ge blanka fan i hur tal och skrift behandlas – njet, det kommer icke att ske.

 
Vad gäller tvärsäkerhet kan en liten historia från en intervju med statsvetaren Bo Rothstein passa. Hans pappa sa till sonen att inte ge sig så lätt när denne hade en avvikande åsikt, för det kunde vara så "att alla andra hade fel”.

 
En språkkritiker som påpekar underligheter blir ofta beskylld för överdrift: ”det där är väl inte så farligt”. Jag tar nu med Rothsteins far som stöd i följande exempel som släppts ut i verkliga livet: ”Han sällar sig till en lam EU-politik”. Min antika språkkänsla vrider sig i paroxysmer.

 
Det finns inte en chans att ta reda på vad som är ”fel”, men det låter jätteknäppt. Å andra sidan har någon med en lika fri vilja som jag formulerat en mening på så vis så hur ska vi lösa saken? Men inte nog med det, man får en hel del träffar på hon/han/de etc ”sållade sig till”. Det kan vara skrivfel, men de är i så fall många. De sällar sig till dem som måste sållas bort, haha.

 
Beträffande det mer triviala fulspråket (det tvångsmässigt och vanartigt komplicerade språk många tar till när de ska försöka skyla över tillkortakommanden) vill jag nämna en mening som ”Vi aktiverar ytterligare åtgärder som snabbtest” (det gäller som alla förstår viruset). Nog är det underliga ord för något mycket enkelt: ”Vi ska även försöka med snabbtest”. Det sista hittade jag på själv med hjälp av banal ordkunskap.

 
”Svårigheterna att enas adresserades av den socialdemokratiska statsministern” – den utsagan ur nyhetsflödet kräver likaså en tanke. Samt ytterligare en, en om-tanke rentav. Jag tror (har jag rätt och andra fel, Rothstein?) att det skulle kunna stå ”Den socialdemokratiska ministern diskuterade svårigheterna att enas”. Det går nog att säga på ett flertal sätt som utelämnar ”adressera”, ett ord med annan innebörd på svenska. Än så länge.

Vet varken svensk- eller engelsktalande vad ”rulla ut/roll out” är?

Det går bara några timmar innan man hör en ny variant av ”rulla ut” (togs upp i bloggen igår). I amerikanska ordboken Merriam- Webster beskrivs transitiva verbet ”roll out” så här: ”to introduce (something, such as a new product) especially for widespread sale to the public”. Det tycks motsvara ”lansera”, ett ord använt på svenska för det som den engelska texten beskriver.

Oreflekterade övertaganden av utländska ord gör mig rasande. Och hör nu här: Om det vore så att ”rulla ut”, d v s en svensk direktöversättning, användes i det rätt sammanhang, skulle jag bara morra svagt. Men nu används ”rulla ut” för verb som ”inleda, starta, börja”.

Det går att hitta en mängd exempel som ”vaccineringen rullas ut”. Märkligt nog dräller det av identiska uttryck på engelska: ”the vaccination rolls out”. Men det stämmer ju inte med ordbokens innebörd: att något lanseras innebär att det introduceras för allmänheten (”to introduce /something/…/especially for widespread sale to the public”). Här måste man ju korrigera såväl svensk- som engelsktalande: ett vaccin kan lanseras/introduceras, medan en vaccinering inleds.

Men i dag hörde jag något så konstigt som att en rättegång ”rullades ut” (enligt en nyhetsuppläsare i radio). Det är extra anmärkningsvärt eftersom den förmodligen bara ”började, startade, inleddes”.

I dag är det fredag så jag rullar ut helgen. Kom ihåg var ni såg en så dum mening första gången.

Det är betydligt fler saker som lyfter och landar nuförtiden

Befinna sig i ständig språkfajt – det är inget för sillmjölkar. Vissa dagar kan man vara fajn med slappheter (och skriva ”fajn”, t ex) andra dagar kan man bli riktigt förb-d. Som den senaste tiden då omständigheter har gjort att jag lyssnat lite mer än vanligt på radio, kanske också sett lite mer än vanligt på tv.

Gör man det blir man varse den språkdemolering som går i 180 knyck. Det som propsat på mest uppmärksamhet (nu kommer en del repriser: man blir rätt tjatig själv, egentligen) är det allestädes närvarande ”säkerställa”. Det kan förmodligen ersättas av något mindre byråkratliknande. 

Sen har vi ”initialt”, eller som vi uttryckte saken lite mer bonnigt förr: ”till att börja med”. En partiledare sa i en utfrågning ”visavi” så många gånger att man undrade om det gamla ordet ”gentemot” var bekant för denna person som f ö ”lyfte” så många frågor och debatter att det stod härliga till.

Det är ö h t ett jädrans flaxande i den tillvaro som nutidsmänniskan beskriver: det lyfts, det landas, det rullas ut och det rundas. Ofta är det vaccin som flyger runt på dessa ovanliga vis: att de ”rullas ut” låter inget vidare, det är väl bättre att injicera dem?

Och på tal om vaccin hör man många som vill ”runda” EU. Det känns knepigt. Förr brukade folk runda Godahoppsudden, exempelvis. Det går att se på en karta hur den udden ligger och hur det kan ha gått till. Men den som ska runda EU får det krångligt.

Tala om mörker och jobbiga förälskelser med stil – använd ”ned-”

Trots dagliga påminnelser om ett allt svagare komihåg kan ändå ljudminnen komma farandes: Ett speciellt ord man råkar se eller höra anländer liksom ur förgången tid. Så var det med ”nermörkt” (bloggen i går, inledningsraderna i Divina Commedia), ett ord, törs jag lova utan att kunna kolla, på väg bort. ”Det är ju alldeles nermörkt” – något sådant har jag inte hört yttras på länge. Tråkigt, för visst är det ett bra ord? Kolmörkt är en synonym, becksvart en annan. Vore det möjligt att dunka liv i ”nermörkt”? Varför inte, folk är ju så förtjusta i ”stänga ner” – där "ner" snotts från engelska. Svenska ”stänga” hette bara så före språkimperialismens tid.

Det senare ”ner-et” är ett adverb som placerats efter verbet medan samma ord i "nermörkt" är ett annat, känns det som. Ber man SAOB om hjälp får man lite språkhistoria på köpet: vid sidan av ”nermörk” står även ”nedmörk”. ”Ned-et” kommer enligt ordboken från ”nedan”, en av månens faser. Slår man då på ”nedan” får man följande vackra förklaring:

”månfas (mellan fullmåne o. nymåne) som utmärkes därav att den belysta delen av månens yta förminskas (ofta med särskild tanke på faserna före nytändningen, då månen är mörkast); äv. dels om den tidsperiod då månen befinner sig i denna utvecklingsfas, dels (mera tillf.) konkret, om månens sken l. (den figur som bildas av den belysta) månen under denna tidsperiod; i almanackan äv. ss. beteckning för: fullmåne; motsatt: ny.”

Från förr-i-världen dök också ett annat ord upp, följande samma associationsbanor: ”nedkärad” (eller ”nerkärad”). Det har den speciella egenheten att endast finnas på nätet på ett par ställen – inte i någon av de vanliga ordböckerna. Ordet ges synonymen ”pinkär” och man hittar exempel ur verkliga livet som ”…jag blir totalt nerkärad i en tjej efter första träffen”.

Till den och andra nerkärade personer vill man gärna förmedla allvarsorden ur SAOL angående huruvida man ska använda ”ned” eller ”ner” i sammansättningar (förkortat sms i ordboken): ”i sms har ned generellt högre stilvärde” än ner. Alltså: Var pinkär med stil, d v s ”nedkärad”.

En sorts osammanhängande drapa om högt och lågt

Rubriken i förförrgår löd: ”Dagens bildspråk är en särskild sorts bildspråk, ett onödigt ett” vilket får en att tänka på vilket genus man använder vid uttrycken ”en/ett sorts” nånting eller ”en/ett slags” nånting. Det enda som dyker upp i den allt magrare minnesbanken är att jag då och då korrigeras av någon bättre vetande som påstår att jag använt fel genus vid dessa uttryck.

 
Alltså: jag skulle kunna säga ”ett slags paj” och ”en sorts” paj, liksom ”en slags” paj, men däremot inte ”ett sorts” paj.

 
I en text hörande till programmet Språket i P tas frågan från en lyssnare upp: Borde det inte heta "en slags kniv" och inte "ett slags kniv"? I svaret sägs att ”det enda rätta förr var att säga ’ett slags kniv’ - det heter ju ’ett slag’. Numera är båda uttrycken ok, enligt ett resonemang som Språkrådet sammanfattar så här:

Fråga
Kan man säga en slags sedvänja och ett sorts klädesplagg? Det heter ju ett slag och en sort. Borde det inte heta ett slags sedvänja och en sorts klädesplagg?

Svar
Det har blivit allt vanligare att det efterföljande ordet styr valet mellan en eller ett framför sorts och slags. Om man låter det styra skriver man alltså en slags sedvänja och ett sorts klädesplagg. Det är helt acceptabelt. Men naturligtvis går det lika bra att säga ett slags sedvänja och en sorts klädesplagg.

Nu har jag upprepat alla varianter som går att välja på och plötsligt låter rubbet rätt och fel på samma gång. Åter är man kommen till den slutsats som ibland lyser i eldskrift framför ögonen: Det här kommer du aldrig att kunna vara konsekvent med!

Men man är inte ensam om att stå och tveka, litteraturen har kända velputtar som Stiernhielms Herkules och Dante som i sin gudomliga komedi inledningsvis befinner sig i en ”nermörk” skog, ”där ej mer väg och stig jag kunde ana”.

 
Så hamnar man via Dante i något lättare: glosan ”nermörk” som får bli morgondagens melodi.

Hur stor kan en enkel sångtävling bli i vår i övrigt upplysta värld?

Fortsätter här ett litet stycke till utanför de rent språkliga markerna och tar upp fler exempel på slavisk följsamhet (beskrivet i gårdagens inlägg). Så här års inträffar en gigantisk explosion av upphaussad ”underhållning”, Melodifestivalen.

Från att förr i världen ha varit ett bland andra ”normala” evenemang har den nått elefantiasisstorlek. Personligen hyser jag inget intresse för denna s k tävling. Däremot kan man undra hur det kommer sig att den här typen av sega och utdragna program får så många tittare. Och att många andra medier hakar på och gör allt ännu större.

Det är ytterligare ett exempel på (se gårdagens undringar) att massorna drivs åt ett håll, nej, de går självmant. Det tvångsmässiga och otäcka är svårt att ringa in. T ex har följande upprepat sig genom åren: Någon frågar vad jag tycker om låtarna, jag svarar att jag inte tittar. I de flesta fall kommer en rekylreplik: Åjo, det är klart att du tittar, erkänn!

Vad säger en sån kommentar? Antagligen att man är så avvikande att man måste pulvriseras. Man önskar att det krävdes mer för att reta folk.