En liten diskussion om fraserna spåra ur, spåra ut och spåra upp

Det är de små ordens tyranni. För några månader sen handlade ett bloggutbrott om att många säger ”spåra ut” i stället för ”spåra ur”. Som bekant kommer man inte långt med tvärsäkerhet, men nog attan känns själva innersta innebörden av ordet ”ur” vara som huggen i sten. Eller snarare kanske huggen ”ur” sten om man tänker på vissa av Michelangelos statyer som han själv (har jag läst nånstans) såg som ”befriade ur marmorns fängelse”.

Tillbaka till vår egen tid: ”Tåget spårade ut”, kan gammelmedier skriva och det gör en del av oss nästan illa. Det hörs väl att det ska heta ”spåra ur”? Detsamma gäller om uttrycket används i överförd bemärkelse: ”hennes blogginlägg har en tendens att spåra ut”. Aldrig i livet att det heter så, de ”spårar ur”. Man önskar att det funnes någon fast människa som klev ur marmorn, dunkade näven i densamma och sade med tordönsstämma: ”Det heter ’spåra ur’, och hör sen!”

Den bok som beskriver konstruktioner och fraser i vårt språk, Svenskt språkbruk, säger visserligen detta, men det var i 2003 års upplaga. Nu är det förmodligen skit samma vad det heter, det skadar och kränker individen om den inte får säga vad den känner för i stunden.

Och när man inte trodde att det kunde bli värre så twittrar en – får man väl säga – namnkunnig journalist angående någon mediehändelse: ”håller det på att spåra?”

”Spåra” är vad hundar, jägare och kanske deckare gör. Med påhängda adverbet ”upp”. Vänder mig till en person född på 80-talet. Denne påstår sig ha sett att man säger bara så: ”Det här spårar”. Och det behövs ju bara det: sägs något tillräckligt ofta blir det, som alla vet, ett BRUK. Brukarna är vi själva och det är vi som bestämmer.

Gissa vad som ska hända när en sådan här ”det-spårar-människa” ska försöka läsa texter som är äldre än fem år. Då jädrar i min lilla låda kommer det att spåra rejält!

Att vara på rull är en inte alltigenom entydig sysselsättning

Inget ord är för litet för att ställa till problem. Prepositioner, adverb och andra eventuella småord är liksom annat i upplösning, eller åtminstone rullning. För inte länge sen började saker sluta (”börja sluta”, hur uttrycker man sig egentligen?) vara ”på gång” eller bara ”g”, de började vara ”på rull”.

 
Kollar man det engelska uttryck som stulits, ”be on a roll”, tycks det inte handla om samma rull som det svenska. ”On a roll” betyder att något som börjat framgångsrikt fortsätter lika lyckosamt. Men som jag fattat det svenska ”vi är på gång” betyder det bara att några är i startgroparna eller liknande. Jag tänker mig en ordväxling som: ”Är ni klara för vår cykelutflykt (partykväll, fotbollsmatch)?” och svaret blir ”vi är på gång” (eller ”på g”).

Det nya rullandet verkar ofta innebära att någon är på väg: ”Kommer du förbi oss ikväll, då?” Någon som just satt sig i bilen svarar: ”Jag är på rull”. Men, som sagt, ofta säger folk att de är ”på rull” när de egentligen är ”på gång”. Eller ”på g, då!”

Ens följdriktiga tanke (inte sant?) är naturligtvis: kommer man snart att säga att man är på r?

 
Och var det inte bara några månader sedan undertecknad ondgjorde sig över ”rulla ut” för de banala, men fullt användbara, svenska uttrycken ”starta, sätta i gång, introducera”? I en (vad som kan kallas) renommerad Svensk tidskrift läser jag: Svensk forskare bakom vaccin i pulverform: ”Kan rulla ut nästa år”

Man får väl anta att det inte är fråga om pulver, när det kommer till kritan, utan tablettform. Och piller kan ju rulla. När pillertrillarna är färdiga med sitt hantverk.

En tidsfråga tills vi kommer att kliva ut i ett språkligt tomma intet

Medan svenskan ändrar sig i grunden tycker språkvetare inte att det är någon fara. Ibland kan t o m ett sådant slags fackfolk säga ”men man förstår ju vad som menas”. Kommentarer av typen ”språk förändras hela tiden” står som spön i backen. Och här sitter en annan och blir behandlad som en annan (det var på flit jag använde ”en annan” två gånger i rad, gillar uttrycket!) rättshaverist.

Det är inte rättvist. Men det finns ingenstans att vända sig. Ingen myndighet, människa eller mogul verkar ha hand om språket. Yngre kan säga som en flicka i ett radioprogram häromdagen: ”Man kan inte fråga mamma och pappa efter mer pengar.” Det är en hel mening övertagen direkt från engelska: ”You can’t ask mum and dad for more money”. På svenska skulle den lyda: ”Man kan inte be mamma och pappa om mer pengar”.

Språkvetarna har rätt, i alla fall ett tag till: vi förstår vad som menas. Men vad är det för ett j-a (ursäkta affekten!) språk som hela tiden ska halta fram på trekvart. Grunden försvinner i en rasande fart.

Man bör varken slänga sig själv eller någon annan under bussar

Varje dag läser (eller bläddrar) jag i en lokaltidning. Häromdagen hände det märkliga att uttrycket ”slänga under bussen” användes två gånger i samma tidning. I första exemplet blev en person slängd under bussen, i den andra var det någon som slängde andra under bussen.

Ursprunget är inte svårt att lista ut, ”throw under the bus”. Det betyder att man offrar någon för egoistiska syften. Så här i skrivande stund är det svårt att komma på en svensk motsvarighet, men inte har vi kastat folk under bussen i det här landet?

 
Så här kan man förstås hålla på och sno andra språks talesätt, men det verkar inte jättesmart. Bara en särskild skara kommer att begagna sig av och förstå sådana uttryck de (ofta unga) som vistas i gigantiska sociala medie-sammanhang och en och annan överkänslig (überkänslig, som det nog heter idag med ett för en gångs skull lån från annat än engelska!) gammal felfinnartant.

Men nu kommer solskenet i historien: Anser man sig vara säker på att det är ungdomar som mest håller på med att blanda ihop språken ska man läsa Uppsala studentkårs tidning. Under rubriken ”Uttrycken som ska kastas under buss” skriver redaktionen om just det som retat undertecknad och annat i samma stil. Heja Ergo!

https://www.ergo.nu/listan/20201111-uttrycken-som-ska-kastas-under-buss
Efter att ha rådbråkat hjärnan i ett par dar sammanlagt kom jag på följande: ”kasta åt vargarna”. Det har väl en rätt så nära innebörd, inte sant?

Blandar man olika talesätt och uttryck kan det bli galet roligt!

Det måste bli lite mer om det språkprogram som behandlades på denna plats i går. Nu är inte programmet här och kan försvara sig, som det brukar heta. Och i rättvisans namn ska tilläggas att det ibland innehåller ett och annat värdefullt/användbart.

Då var det sagt och vi är tillbaka vid invändningarna. Det enligt mig felaktiga ”sticka ut halsen” kallade ”experten” för ”en ny metafor”, med tillägget ”men den fungerar ju ändå”.

 
Programledaren sa "man kan testa nya blandningar, ibland kan de bli riktigt bra”. Jodå, sånt har roat folk i alla tider, vanligen barn kanske. Säga fel på skoj: se där en kul sysselsättning!

 
Intressant var den privatperson som hört av sig till programmet och berättade att han ibland medvetet (under det att han studerar omgivningens reaktion) säger: ”Det tåget har seglat”. Till hans förvåning har ingen reagerat. Och visserligen varnade ”experten” lite lamt för att många uttryck är i riskzonen, men om den här killens test förklarades det faktum att inget säger något med att andra tror att han säger så ”på skoj”. Och så kom det från språkexperthåll vanliga: ”Vi förstår andemeningen”.

Mina flugor på smällen var likaså på tapeten. Om denna folketymologiska ”skruv” kommenterades att sådana medvetna felkonstruktioner ”ju blir bra och kan fastna. Det är intressant när det blir fel, som två flugor på smällen”.

Till slut kom ytterligare en klyscha om att flugexemplet är ”mycket använt i bruket”. Visst är man trist: jag sitter här och tuggar på ”bruket” och tänker att andemeningen förstår man alltid och blandar man hej vilt blir det tydligen mest kul.

Här nedan ligger en ordmassa och formligen dryper av indignation

I går användes det gamla talesättet ”(slå) två flugor i en smäll” och här kommer nu ett privat avslöjande: Ingen ska nånsin höra undertecknad säga ”göra två flugor på smällen”. Alla har förstås rätt att "skämta", men vad gäller fasta uttryck, talesätt och ordspråk ska man hålla i sig.

 
Herregud, inom familjen och bland kompisar, kan man säga vad man vill (nästan). Men utanför dessa gränser ska man ta det piano av hänsyn till språket självt och dem som ska fortsätta ha det som ett instrument för kommunikation. (Ta gärna fram ett vanligt instrument och spela en vacker melodislinga som illustration till detta högtidliga utfall…).

 
I ett P1-program som handlar om språket försiggår ofta mer folkloristiskt skojande än råd och hjälp till den osäkre. En ”expert” i detta program sa att ”idiomatiska uttryck” är sådan där själva uttrycket ”fått en lite fastare form”. Lite? Ordspråk, talesätt, fasta uttryck sitter ofta som berget.

 
Vidare sas att tv-programmet ”Paradise hotel” varit ”en smältdegel och nyskapare för såna här uttryck”. Då avsågs sammanblandningar eller skojigheter av typen "flugor på smällen”. En lista på såna lustigheter av, jag upprepar, deltagare i Paradise Hotel, hade gjorts av programledaren för Språket. ”Experten” sade om denna lista: “Det är magiskt”.

 
Man kan inte annat än hålla med. Magi, trolldom och häxkonster måste vara inblandade när en sådan mening kan yttras om en dylik (!) grogrund för språklig "nydaning".

Inte tusan kan det vara något problem med de, dem och dom?!

Hänvisande till gårdagens text om flera ord som används parallellt, och där ett av dem ofta är en mer eller mindre översatt engelsk variant: När nu folk ändå pratar halvengelska, varför ska det vara så förbenat svårt med de evigt omdiskuterade pronomina de, dem och dom?

 
Man hör jämt att ungdomar är ”så bra på engelska”. Det här är inte första gången det sägs: då kan de ju översätta de svenska pronomen som tycks så problematiska. Lätt som en plätt.

 
Sisåhär ungefär: They sat in the café. I saw them sitting in the café. ”They” i första meningen är subjektsform av pronomenet och heter på svenska ”de”. ”Them” i andra meningen, är objektsform – ”dem” är den svenska motsvarigheten. ”Dom” är å sin sida talspråk och kan användas för både ”de” och ”dem”. Men man kan inte skriva (förutom som ofta händer på tv:s textremsor) ”Dem satt på fiket” eller ”Jag såg de sitta på fiket”.

 
Själv har jag alltid varit rätt kass på att förstå grammatiska förklaringar och analyser, men det här var inte ens uppe som diskussionsämne förr, så vad är det som hänt?

 
Den som talar ytterligare andra språk kan upptäcka detsamma i många av dem: pronomen heter olika saker beroende på om de står i subjekts- resp objektsform. Man hör också och ofta sånt som ”jag sa åt han att dra” – vilket är samma historia. Tänker man efter vad det skulle heta på engelska får man ”I told him to piss off” – ”honom” alltså.

 
Om folk anammade denna inte jättesvåra jämförelseutmaning skulle det finnas en nytta med att ”barn i dag är så bra på engelska”. Två flugor i en smäll, m a o. I morrn blir det fler flugor.