Frågan som återkommer: Hur ska svenska kunna läras ut och in?

Man kan tro att det är mindre nogräknade medier som använder den knepiga svenska som blir resultat av att engelska översätts direkt. Fel. I en ganska så allvarligt sinnad morgontidning skriver en reporter meningen ”Så mycket för ett datahaveri” (japp, det handlar om Coop). Artikeln går ut på att det hela var mycket värre än vad som först rapporterades om och att ”det hade varit bättre för kunderna/…/ att direkt få läsa att det skett en allvarlig it-attack”.

 
Nu går jag över till språket i artikeln: ”Så mycket för ett datahaveri” – vad är det för slags svenska? Vänder mig till ett av mina favoritlexikon, amerikanska Merriam-Webster, som ger en definition av uttrycket ”so much for” (ber om ursäkt, men detta måste ske på engelska):

So much for is
1) used to say that everything that can be said about or done with something or someone has been said or done: Well, so much for that idea. We'll have to look for a better solution.

2 used to say that something has ended: Well, it's raining. So much for our perfect weather.

På svenska finns ett flertal möjligheter att uttrycka det hela, t ex ”Det var det datahaveriet, det. Så var det med det datahaveriet. Inte precis bara ett "datahaveri".”

 
Envist vill jag hävda att det borde läggas mer krut på att beskriva hur vi ska klara den språkomvandling som nu försiggår med hjälp av en teknik som mest påminner om s k gnuggisar (överföringsbilder som varit och kanske ännu är poppis hos barn).

Mycket är ett minne blått, ja, man får se sig om i månen efter det

Prepositioner. Klart man gör fel. Klart man tvekar (händer allt oftare). Men lika klart är att många av oss bär en hel del i den grammatiska ryggsäcken. Som börjar bli sliten, kan jag meddela. Påpeka vad du anser vara ett felaktigt prepositionsval och åk på kommentarer som ”det är väl inte så farligt” eller, värre, ”huvudsaken är att man förstår”.

 
Berätta inte vad du anser vara det korrekta användandet för ett barn, ty då kränker du det svårt (jag menar aldrig människor, barn eller vuxna, som har dyslexi eller andra språkstörningar).

 
Nu ett par exempel som inte längre hör till undantagen:

 
”Jag ska se över att ni kan komma”. Noterade ej var och av vem det sas, om privatperson så för all del, är det en journalist med svenska som modersmål ska den ha stryk. Det går visst att ”se över” allt möjligt, men det idiomatiska uttrycket lyder ”jag ska se till att ni kan komma”.

 
Rubrik i dagstidning: ”Författare åt fyra böcker”. Dålig som rubrik ö h t, men prepositionen bör ändå vara ”till”. Det finns en konstruktion med ”åt” som i: ”de var pappa och mamma åt sin församling”. Känt är även ett uttryck som ”vara mamma åt sin mamma”.

 
Det finns många fina  nyanser bakom äldres val av preposition. Detta har de lärt sig genom skolan och ett livs läsning av alla slags texter. Tyvärr är det här finliret snart ett minne blott. Eller varför inte ”ett minne blått” som vissa skriver för att skämta, andra bara stavar fel.

Vem som gör vilket får vi andra försöka luska ut.

Resa utan ände, eller ända, för nog är den en smärta i baken

Kalla mig gnällspik för all del. Kalla mig även en som undrar hur människor ska vara kapabla att kommunicera med varandra. Kanske är det svårt redan.

 
Repetition för nytillkomna läsare (jag skämtar lite, det finns väl ingen som hittar till den här bloggen…): Alltför många mediemänniskor – inga åldrar eller arbetsplatser nämnda – skriver och talar ett språk som röjer fundamental språklig okunskap.

 
Det gäller den vi för enkelhets skull kan kalla  MER svenska svenskan (den man fortfarande till viss del lär ut i skolor) som börjar bli svårt stympad. Ibland deformeras den kraftigt av engelska och ges direktöversättningar därifrån, ibland översätts inte alls och engelska ord eller uttryck åker rakt in i svenska. Det senare kan ofta föredras då inget av språken blir lidande.*

 
Förra blogginlägget handlade om dödsskjutningen av en polis. Följande kommer från just den rapporteringen. Av journalister. På talat eller med skrivet språk.

 
"Mycket tid har gått åt att stötta varandra, det som kallas debriefing." 

Varför översätta en förklaring till engelska?

 
"Bilden över vad som skett har nu klarnat."
Prepositioner är en smärta i baken (jag är inte ensam om den översättningen f ö). Förr, på den tid när man inte fick prata som man ville i det här j-a landet, sa man ”bilden av”

"Den här skjutningen på en polisman/..."
Även här vore ”av” riktigare. Skjuter man ”på” eller ”mot” måste inte utgången vara dödlig.

 
"Han började umgås med fel umgänge."

Inte fel, men stilnivån är noll. ”Fel personer” vore en svenska att använda i gammelmedier.


*Trött suck: Ja, jag vet att språk förändras. Men tidigare har det inte gått på en kvart som nu

Den som var med förr kan inte se med blida ögon på "vår" tid

En av många tragiska händelser senaste tiden var den när en polis sköts till döds. Det innebär givetvis intensiv rapportering och nedanstående kommentarer gäller just den.

 
Eftersom människor ibland undrar hur jag kan kommentera språkbruk när det ”finns så mycket viktigare saker att ägna sig åt", vill jag presentera en informationsexposé från förr.

 
På den tidning där jag var korrekturläsare aktade man på hur nyheter presenterades i stort. Följaktligen fick inte tragik och nöje/ komik ”kollidera”. Annonser eller artiklar om någon festlig händelse kunde  flyttas för att inte ligga sida vid sida med elände, sorg och allvar.

 
I dag åker ALLT rakt ut genom samtliga slags medier och ner i varje persons knä. Där ligger stort och smått i en hög. Vi själva måste vara de som sållar, väljer och småningom (v)aktar på våra reaktioner. Om den inledningsvis nämnda händelsen sa en radioreporter: ”Stämningen var inte på topp i stadsdelen”.

 
Medveten om att detta är överkurs för de flesta i dagens samhälle vill jag ändå påminna om en tid när journalister, skrivande såväl som talande, aldrig kunnat uttrycka sig så utan sagt/skrivit något i stil med: ”stämningen i stadsdelen var mycket dämpad”.

 
Mycket har gått förlorat på några decennier, sådant som visade på en tillvaro där kanske t o m större respekt för individen frodades än i den där vi vistas och där snarare en tillgjord och onaturlig ”människokärlek” vunnit terräng.

Det är inte bara lupiner och parkslide som tar över världen

Förutom att vistas i språkbesatthet grubblar jag alltså över den beredvillighet med vilken mänskligheten (den rikare delen, förmodligen) låter sig fösas in i likriktningens jättelika paradmarsch. Starka krafter handlar det visserligen om, men det går att trassla sig ur det grepp som den nya sköna världen kopplar.

Bild: Couleur, Pixabay

Det är inte bara programmet Sommar (se i går) som beter sig som lupiner och parkslide. Hela den digitala tillvaron är bliven ett förutsägbart och slutet system. Ungefär som när man lägger lite jord i en glasburk, sätter på ett tätt lock och väntar. Sök på ”slutet ekosystem” och fascineras/skräms.

 
Kul som experiment. Men man får inte öppna locket.

 
När jag ska logga in på datorn kommer först (fråga inte varför) en spektakulär bild (inte min egen valda bakgrundsbild, alltså). Det handlar vanligen om olika tjusiga miljöer från hela världen: vilda, rurala, tama, urbana.

 
I bilden står frågan ”Gillar du bilden?” Svarar man ”ja” kommer följande mening ”då fortsätter vi visa fler bilder som denna”. Och varje dag skickar min lokaltidning ett mejl med rubriken ”Mest lästa nyheterna på vår webbsida i dag”.

 
Det talas en del om hur vi blir mer och mer lika oss själva genom att dränkas i vad vi ”vill ha”. Och då behöver ju inte jag tjata.

När vi nu ändå är inne på den kulturella mångfald folk önskar sig

En av de gamla framtidsromaner som inte nämns lika ofta som andra är Ray Bradburys Fahrenheit 451 som utkom i USA 1953. Den ska finnas nånstans i mitt hem, men har fallit offer för oordning. Kollar därför en resumé av handlingen på Wikipedia, som skriver så här om det samhälle som förbjuder litteratur och eldar upp eventuella böcker folk ännu har kvar:

 
Förbudet har inte införts av något totalitärt styre, utan blivit en följd av den allmänna opinionen, som i sin nöjessträvan funnit litteraturen alltför tungsint och missmodsbringande. I stället har man stora interaktiva TV-skärmar för att få underhållning.

 
I dag cyklade jag förbi en affär med kvällstidningarnas löpsedlar utanför. En av dem hade som största nyhet vad P1:s Sommarpratare sagt i går. De flesta dagstidningar (ja, jag har sagt det här förr, men jag är långt från den enda som upprepar sig!) presenterar varje sommarpratare mer eller mindre utförligt INNAN programmet sänds. EFTER att det sänts recenseras det också i många av Sveriges dagstidningar. 

Vissa blaskor kör ofta en egen omgång av vad Sommarvärden berättat om sina vanligen tragiska upplevelser. Därtill bjuder pratprogrammet (”talk-showen”) Nordegren och Epstein in värdarna varje dag efter att Sommar just gått i P1. Jag utgår att de även dyker upp i tv-soffor här och där, morgon som kväll.

Läs gärna citatet från Wikipedia ovan en gång till.

För den som tar tid på sig är loppet kört, tåget gått och smöret sålt

Många ”språkmänniskor” hävdar samma sak som professorn jag citerade i går: att svenskan inte ändras i grunden.

 
Vad som räknas till ”grunden” – tja, där saknar jag kompetens för att kunna gå på djupet. Men språkets yta är totalt förvandlad. Meningen om akvarellisten (i går), löd: ”Hon gillar att ta sin tid när hon målar” och visar på den förrädiska språkförändring som tar bort gamla, vanliga, användbara ord och fraser i en takt som tävlar med isarnas smältning. Kvar blir något som låter ”svenska” men snart omöjliggör läsandet av ett par decennier gamla böcker. På detta vis göds även historielösheten. Den, historien, alltså, gör sig numera mest påmind som kostym-, sex- och intrigdramer på s k strömningstjänster.

 
Målaren, var det. För inte särskilt länge sen hade reportern skrivit ”hon gillar att ta tid på sig när hon målar”. Det engelska uttrycket ”take one’s time” verkar täcka fler vardagliga områden på svenska, dels det nyss nämnda, dels en fras man numera hör i affärer. Om man står och velar och har svårt att välja färg på tröjan man vill köpa, kan expediten säga: ”Ta din tid”.

 
Jag kan svära på att en, kanske samma, expedit för något decennium sedan sagt: ”Ingen brådska!” Min oro gäller m a o inte inlån från områden som teknik, underhållningsindustrin eller dess avgreningar. Den gäller vanlig och enkel umgängessvenska.

 
Denna ”utveckling” drivs inte enbart av yngre, som man kan tro. Äldre tillägnar sig – antagligen av rädsla för att inte verka hänga med – snabbt som attan en svenska som redan är en skugga av sin tidigare betydligt rikare tillvaro. Och, det är f ö inte klokt att alltid känna sig tvungen att påpeka detta, samma sak gäller för en stor del av världens språk.

Massutdöende, kan vi kalla det för enkelhets skull.