Svenskan börjar dra sig i riktning mot den riktigt mörka materien

Först av allt: det ”generiska” som bloggen lätthånade igår förklaras av SAOL så här: ”som av­ser ett visst släkte el. en viss kategori”. Det låter finfint och trovärdigt, det är ”de generiska mopederna, den generiska telefonen” och ”en generisk suck” som ställer till det för undertecknad.

 
Det är väl ny materia för mig, helt enkelt. Materia? Jo, jag har snott det ”rakt av”, som man säger. Hörde meningen från radion, en viktig man (har glömt vilken av dem) sa att något ”var ny materia” för honom. Wikipedia, som inte alltid hänger med i svängarna, säger bara att ”materia (av latinets materia, "ämne", "material", är de fysiska beståndsdelar som universum är uppbyggd av”. (Heter det förresten inte ”som universum är uppbyggt av”?)

 
Materia har jag haft svårt att fatta, den mörka materien är värst. NE beskriver den så här: ”mörk materia, materia i universum som inte sänder ut mätbara mängder ljus eller radiostrålning och därför inte kan observeras direkt…”

 
Det låter som en beskrivning av dagens svenska, ett språk som ”inte sänder ut mätbara mängder ljus”. Jag ger mig dock inte utan sitter här och envist observerar det.

 
SAOL ger även ”ämne, innehåll” som synonym till "materia", men den användningen har nu fått en vidlyftig tolkning hos de talare som pratar på samma sätt som Plåtniklas låter.

 
(För yngre läsare: Plåtniklas var en av figurerna i berättelserna om Kalle Stropp och Grodan Boll. De var populära från ca 1950 och framåt. Den som missat den sista filmen, Kalle Stropp och Grodan Boll på svindlande äventyr, har något att se fram emot.)

Hur mycket vanligare än vanlig kan en tandborste egentligen bli?

Det är nog så att denna bild visar en generisk tandborste

”Generisk”, var det. I mina öron och ögon hoppade ordet in för inte så himla länge sen. ”Det var en generisk och tråkig glassmak”, löd en mening jag läste nån gång. Hm, låter det inte som vad man förr kallade en skamlig sjukdom?

 
Men ordet är bara kopierat i den numera vanliga ordningen. På svenska tycks det ha haft (och har!) en roll inom matematik och språkvetenskap (och säkert fler discipliner än så), men det är klart att man undrar över vad som menas med ”generisk glassmak”.

 
Ingen idé att konsultera andra lexikon än Urban Dictionary som berättar att ordet innebär att något/någon är mer ”basic” än ”basic”. Jag tolkar detta ”bas-” som ”vanlig, alldaglig”. Tankarna flyger bakåt i tiden till Konsums gamla blåvita varor, om den som minns ännu kommer ihåg?

 
Slår man i webbtidningen Computer Swedens IT-ord, får man förklaringen: ”allmän, märkeslös, utan särskilda kännetecken, med samma egen­skaper som andra av samma slag; inte skyddad av upphovsrätt, registrerat varumärke eller andra inskränk­ningar”.

 
Nähä och jaha: som den blåvita tvålen ”Tvål”, mjölet ”Mjöl”, tvättmedlet ”Tvättmedel”, o s v. Det intressanta i kråksången är att detta varumärke (Blåvita varor) gjorde anspråk på att vara ”märkeslöst” så det borde funka att kalla varorna ”generiska”. Eller?

 
I såna här lägen lättar man från sin vanliga språkklagostol och önskar sig en filosofisk akademi som kan reda ut begreppen åt en.

När man vant sig vid "magisk" och "episk", väntar annat i farstun

”Hördudu”, sa jag till en översättare, ”kan du säga ett svenskt ord för generisk?” Personen svarade: ”Nejmenäsch, det heter generisk, bara”. Jag lägger till för den som inte misstänker detsamma som jag att det nog kommer från engelska ”generic”.

 
Svenska Akademien har generöst nog lagt upp alla sina ordlistor på nätet under saolhist.se och där brukar jag kolla vilket utgivningsår vissa ord plötsligt dykt upp från tidigare ingenstans.

 
Det är den sedan något decennium invällande (Word-programmet vill att jag skriver ”invallande”, men se jag är lite busig och hävdar det jag skrev!) vågen av episk, magisk, historisk och generisk som tilldragit sig mitt intresse. Och historisk betyder inte alltid det många ännu tror utan kan användas (som av en ung person i min närhet) på följande sätt: ”Lasse har varit historiskt dålig på det här”.

 
Sbråkmakaren har redan bråkat om episk och magisk som enligt henne har andra innebörder än de nutida. 2015 års SAOL säger ännu att ”episk” betyder ”berättande". Och om ”magisk” skriver samma utgåva: trolldoms-, trolleri-, övernaturlig, förtrollande. Amerikanska Merriam-Webster har samma förklaring, men både svenska och engelska har ”dragit” ut på det magiska i riktning mot förtjusande, skitbra, kanon – eller vad man tidigare sa för att prisa något.

 
Vad gäller ”episk” ger M-W (förutom varianter på ”berättande”) även ”extending beyond the usual or ordinary especially in size or scope” och ger exemplet ”his genius was epic”. Det verkar som om detta episk ersatt/kompletterat det gamla förstärkningsordet ”super”. Exempel: ”Han är superklyftig”.

 
Men hoppsan, nu blev det som när jag talar: Egentligen ska det handla om något annat, men inledningen far i väg ut i rymden. Så i morgon finns ”generisk” kvar att behandla.

Vacklandet mellan stark och svag verbböjning är inte det värsta

Varifrån kommer känslan att orden i detta mångordiga samhälle blivit färre? Låter det inte motstridigt? Och även om en massa engelska, i ena eller andra tappningen, smultit in i språket, tycks den sammanlagda ordskatten ha krumpit.

 
Nu lattjade jag till det lite och skrev först supinum av smälta som smultit. Hur ovant det än må låta så säger Språkrådets Frågelådan i fråga om smälta: "även de starka böjningsformerna smalt, smultit är accepterade".

 
Jo, man tackar. Men vid krumpit är det bovägga (utom i SAOB som p g a sin höga ålder återger även krumpit som supinum av krympa). Bovägga betyder ungefär att något ”är helt möjligt”. Det hör inte till min barndoms dialekt, men visst är det ett bra ord? Någon frågar hur det gick att diskutera med svärmor/banken/pojkvännen/teleoperatören och man svarar endast: ”Bovägga”. (Det skulle inte bli samma effekt om man sa ”bodvägg”.)

I övrigt har jag i dag en ny variant av en favorit som tidigare smugit (är ”smygde” på gång?) sig in i bloggen. Det var när någon i ett Ring P1-program skällde på Försvarsmakten och programledaren sa ”att nu är inte försvaret här och kan försvara sig”.

 
Dagens exempel är en person som talade om hur man skulle ”säkerställa säkerheten”. Det är inte bara roligt, tycker jag, det andas även en fläkt av ”i det här språket finns inte så många bra sätt eller ord att uttrycka sig på resp med”.

På alla de frågor som man har finns långt ifrån lika många svar

Det är naturligtvis ingen vits med att sitta här och skriva om översättningar som uppenbart utförts med undermåliga program, men en sak är säker: det språket kommer att bli en allt större del av vår vardag.

 
Jag beställde några biljetter, minns inte till vad. I vilket fall som helst tvekade jag lite innan jag köpte dem och upp dök ett meddelande som löd ”Missa inte ut på de där biljetterna”. På engelska betyder, om jag är rätt informerad ”don’t miss out on” bara ”missa inte…” Ännu skrattar vi åt sådana skojiga direktöversättningar. Frågan är: hur länge?

 
Det här språkruckandet genomsyrar redan en hel del i medierna. På en textremsa till en film häromdan läste jag: ”Ingen har varit intresserad i mig”. Sådana skillnader mellan språken (prepositioner efter diverse verb, i detta fall) lärdes ut med ackuratess förr: ”intresserad av heter på engelska interested in”! Får skolbarn ens veta sånt eller kränker det deras personliga frihet att säga vad de vill?

 
Nyhetsuppläsaren sa: ”Det är inte klart hur regeringen responderar”. Jag, attans bakåtsträvare, tycker att det bör heta ”svarar”. Eller är ”responderar” något annat? Ibland känner man sig osäker på det man var säker på för en kvart sen.

 
Detsamma gäller följande, likaså yttrat av en journalist: ”Viruset har muterat innan man detekterade det”. Kan man inte säga ”upptäckte det”? Eller betyder ”detektera” något annat?

Alla dessa frågor. Det finns mer av dem än svar.

Emellanåt erbjuder oss tillvaron många lager av tårta på tårta

När jag ändå fått på mig helvetespredikantens rock är det bäst att mala på ytterligare – efter att nyligen ha beskärmat mig över den förlidna svarta fredagen som växt till en svart vecka. 

”Är egentligen inte hela året svart?”, lät jag en mässande rubrik fråga.

Ibland blir det kollisioner av motstridiga intressen. Medierna var fulla av den osannolika kombinationen av nämnda svarta veckas köpfest och COP26, det gigantiska FN-mötet om klimatet. Det finns inte ord som kan beskriva den desperation många känner av å ena sidan det myckna snacket om att dra sitt strå till stacken OCH uppmaningarna om att konsumera som om (här följer mitt vanliga citat från morfar) ”det är på världens siste´ti´”.

 
Liksom andra själssvaga kan jag inte svära mig helt fri. Mot bättre vetande ägnar man sig åt alla slags frosserier som man snart kommer att nyårslova att man ska sluta med. Jo, pyttsan.

 
En av de bättre beskrivningarna på tillståndet kommer från en stor butikskedjor som efter ”black week” skrev i ett mejlutskick:

Har du fyndat under Black Week? Vi har samlat alla bra-att-ha-tillbehör till din nya TV, mobil, och surfplatta, så du kan komma i gång direkt!

Bild på mille-feuille, upplagd av Rama, Wikipedia

Tillbehör till fynden! Det är fenomenalt klipskt uttryckt. Det slutar ju inte där, för det finns säkert även tillbehör till tillbehören. 

Och ovanpå dem även tillbehör till tillbehörens tillbehör – det är lite som i en tusenbladstårta (mille-feuille) eller napoleonbakelse: lager på lager på lager.

Man borde blicka bakåt minst lika ofta som man blickar framåt

Hur orkar hon? säger läsaren. Nävars, det är inte många som undrar det, men det finns förstås någon som tycker att sbråkmakaren borde låsas in på nåt ”funny house” (dårhus). Termen på engelska lärde jag mig 1966 av den käcka låten ”They're coming to take me away” som sjöngs av Napoleon XIV (Jerry Samuels, född 1938).

I dag kan man fråga sig: var det kanske den första raplåten? Somliga anser att Evert Taubes ”Kinesiska muren” var några år före (inspelad 1960). Bloggarkollegan sQata, exempelvis, har varit inne på sådana tankegångar men man kan misstänka att det finns fler på jordens rund som är aspiranter på titeln Första rapparen.

En annan tillbakablick jag nyligen kastat är den på Ray Bradburys Fahrenheit 451. Den utkom första gången 1953, den svenska utgåva jag nyligen läste är från 1958.

Det är intressant med äldre böcker skrivna på sin tids språk. Mindre intressant är att läsa dagens litterära prisvinnare som påfallande ofta skriver om gångna tider – utan att på långa vägar förmå återge det språk som talades och skrevs då. Det blir ofta en fadd upplevelse.

Det är likaså en lisa att läsa något bortanför de s k strömningstjänsternas mastodontserier (som många hetstittar på) om forna tider och i stället få känna fläkten av en näringsrikare tankemylla. Läser man om (förutom Fahrenheit 451) andra ”framtidsromaner” som 1984, Djurfarmen m fl, blir det skrämmande tydligt att någon DÅ kunde beskriva vår värld NU bättre än vi själva förmår. Tanke- såväl som språkmässigt. Jävlaremej.