Äldre ord för honhund (sv "hynda", eng "bitch") har vandrat vidare

”Du är så bitter”, sa en ungdom och tittade medlidsamt på mig. Detta gamla och vanliga adjektiv har fått en renässans i modern tid. Samt blaskats ur en aning, i likhet med ”kränka, förnedra, mobba, hata” och ”hota”.

För att undvika stämning för förtal av ord meddelas härmed att en del av dessa begrepp säkert används om en ”verklig” och tråkig bakgrund. Men det kan inte undgå en äldre människa att de begagnades mer sparsamt förr – inte för att folk inte behandlade varann illa utan för att de hade en oerhört mycket starkare innebörd.

I vår tid verkar de ofta vara synonyma med ”retas, vara taskig/dum mot, bjäbba” och annat i samma stil. Som i och för sig inte är trevligt heller, men VALÖREN, mina vänner!

Beträffande undertecknads sinnesstämning (inledningsmeningen) hade ”arg/förbannad/sur” varit mer rättvisande. Hur som helst tycks det användas främst mot kvinnor i avsikt att sänka dem. För det är jättefult att vara ”bitter” – även för dem som har anledning!

Kanske en rätt så gladlynt bitch

Om kvinnor tycks även utländska ”bitch” ha satt sig fast även om den svenska varianten ”satmara” skulle passa bra, tycker jag. I de fall man menar det. Har även hört män kallas bitch, men det tar de inte på allvar.

Det är f ö ont om lika starka ord på dumma gossar. ”Karlslok” eller ”karldjävul” (med några alternativa stavningar) är det värsta som går att komma på. 

Intressant dock att kvinnor får de fulaste tillmälena. Om de än inte har så mycket officiell makt sitter de ofta inne med den reella makten i privatlivet. Kanske en anledning?

Byte av ord på företeelser vidgar inte automatiskt människohjärnor

Journalisten Emanuel Karlsten skrev nånstans att han mådde illa av ”bebisfieringen” av språket. I det sammanhanget handlade det om förkortningen ”föris” och han undrade om det är svårt att uttala ”förskola”. Sak samma med ”pogram” och ”ijenkligen” (som jag gärna nämner) som inte är svårare att säga än ”Oh, My God!” eller meningar som ”det här är så cringe”.

Beträffande ”föris” finns annat att tillägga. Personal på förskolor blev arga över att deras arbetsplats dessförinnan kallades ”dagis”, en förkortning av ”daghem”. Man kanske kan få en sån känsla om man jobbar i branschen, men personligen har jag alltid varit MYCKET tacksam över människor som arbetar med barn, sjuka och gamla. De är uppenbart underbetalda, men vad deras arbetsplats kallas kan knappast innebära något förminskande eller nedlåtande.

Man kanske inte gillar eller har förtroende för ALLA som jobbar där, vilket är något som händer i varendaste bransch. Men man kan invända mot den gamla ”vanan” att byta ord på företeelser för att det finns en åsikt om att själva ordet är fult och/eller bär nedvärdering i sig.

Gamla ord för grupper av människor kan kräva ett byte, det har historiska skäl gjort uppenbart. Men vissa begrepp byts med jämna mellanrum för att ordet i sig anses innebära sådant som egentligen sitter i folks tvivelaktiga begreppsvärld. Sekreterare, vaktmästare och, det i särklass vanligaste exemplet, städare är ord som tvångsmässigt ändras även om sysslorna är desamma.

Man borde snarare idka lokalvård inne i människornas hjärnkontor. Och om det nu är så viktigt med korrekta benämningar på yrken, varför skiter så många i resten av språket? Och apropå barnspråk sitter en ständig undring fast hos undertecknad: varför säger vuxet folk ”hittepå” för ”påhittat/påhitt”? Och dessutom offentligt?

En katastrof att ingen tillser den stora bortforslingen av ord

Det spännande resonemanget från i går om löst och/eller fast sammansatta verb fortsätter. Som typexempel togs ”efterfråga”. Fler i samma genre är inlämna, medta, avta. De kan likaså, och med samma betydelse kvar, användas både löst och fast sammansatta. Enda skillnaden är att de senare låter mer formella. Märkligt nog börjar just de favoriseras i ett språk som annars karakteriseras av förenklingar.

För andra sammansatta verb ändras betydelsen rejält om de ”delas”. Man kan på skämt säga ”nu vill jag bryta av dig” när man menar avbryta, men bryter av i sin korrekta betydelse gör man pinnar och grenar. Liknande gäller injaga, uppgå m fl.

I skrivregler som förr omhuldades av skola, textmedier och diverse myndigheter var råden oftast att skriva enkelt, d v s inte använda de formellare sammansättningarna. Ett exempel är ”Myndigheternas skrivregler”, utgivna av statsrådsberedningen, regeringskansliet (2004). Här ett citat ur texten:

Många verb kan – utan betydelseskillnad – vara både fast sammansatta, t.ex. överensstämma, upphetta, och löst sammansatta, t.ex. stämma överens, hetta upp. Språket blir ofta ledigare om man väljer de lösa sammansättningarna: Skriv inte ”Banken tillser att värdepapperen registreras”, skriv hellre ”Banken ser till att värdepapperen registreras.

Fler exempel är ”Avfallet skall bortforslas resp ”Avfallet skall forslas bort” samt ”Vi mottager/mottar ansökningarna resp ”Vi tar emot ansökningarna”. Så tyckte man 2004. Vad som är kvar av dessa råd törs man knappt tänka på.

Nu till ett av alla ”försvinnanden” (som också ständigt klagas på i denna blogg): Det är ett trist faktum att ”specifikt” trängt bort ””speciellt”. Såg just meningen ”jag gillar specifikt den där bilden”. Och språkvetarna säger om sånt att det är en utveckling som alltid förekommit. Själv säger jag en gång till: Ja, det har den, men stora förändringar skedde inte på ett par år förr. Språkförändringarna kommer förstås att fortsätta – och tidsintervallen bli allt kortare.

Det finns de som föredrar det dekorativa framför det funktionella

Apropå i går och avdelningen ord som kanske används främst som dekoration (”på sig själv känner man andra”, heter det ju) finns det fler exempel, ett är ”per se”. 

Lite flådigare än ”i sig” som det latinska uttrycket betyder på svenska! En mening som ”staten är per se av ondo” innebär bara ”staten i sig är av ondo” eller ”staten som sådan är av ondo”. 

I princip får folk säga vad vill och variera sig är inte per se fel, men känslan infinner sig – om språknivån i övrigt är sisådär – att uttrycket ifråga inte automtiskt höjer någon stilnivå. Detsamma gäller ”de facto” som oftast kan ersättas av "i själva verket, faktiskt" eller bara tas väck!

Andra ord man hör ofta i dag och som möjligen också är tänkta som ”stilhöjare” är initialt och primärt. För dem funkar annars de svenska uttrycken ”i/från början” respektive ”i första hand”. Ett verb som varit på frammarsch en länge tid och numera lyckats etablera sig är det sammansatta ”efterfråga”. Det hörde förr till det man då kallade byråkrattugg (mja, eller något liknande). Vi enkla varelser som var yngre då brukade säga ”fråga efter”.

Om verb som kan vara antingen fast eller löst sammansatta kommer en riktig rysare att handla i morgon (somliga ljuger utav bara den för att få läsare).

När rätt oansenliga ord övergår till att bli dekorativa stilmarkörer

Plötsligt flyger vissa ord omkring i tillvaron. De behöver inte vara konstiga eller speciella: ett av de senare orden med vingar är adverbet ”därav”. När det nu dykt upp i ökad omfattning ser man att det ofta verkar som om det egentligen är ’därför’ som avses.

Man är sällan ensam om såna här funderingar. På forumet Kolozzeum finns en kommentar (från 2007!) som jag återger i sin helhet:

Är jag den enda som stör mig på att INGEN behärskar ordet "därav" längre? I en annan tråd skrev någon: "Därav bildar du inte mjölksyra o.s.v." Ordet personen söker är DÄRFÖR. Därav betyder inte samma sak även om betydelsen är besläktad.

Det är kallt som fan ute, därav mössan.
Det är kallt som fan ute, därför har jag mössan [på].

(Jag är givetvis förberedd på att det är jag som har fel etc etc)

Så roligt det är att läsa sådant! Och det kommer mer. I Språktidningens frågespalt undrade en lärare (2021) varför hennes studenter på senare tid ”i allt högre utsträckning skriver därav i stället för därför?”

Gabriella Sandström på Språkrådet svarar att bruket ökat det senaste decenniet. Hon lägger till att detta ”därav” också används i betydelsen ”därmed” och fortsätter: ”Min egen reflektion är att därav kan uppfattas som mer formellt och högre upp på stilskalan än det vardagliga därför, och därigenom förväntas ge större tyngd åt framställningen.”

Här är dags att återge en tanke jag drabbas av då och då: Påpekar man språkliga konstigheter som äldre får man oftast veta att man är passé. Men ord och företeelser man som åldring anser passé och lite gammalmodiga (så exempelvis det nutida intresset för vett och etikett) skvätts regelbundet ut av dagens yngre språkbrukare (som ju proffsen brukar kalla dem).

Den som gör läppar kan i sitt narrativ säkert även omfamna elbilar

Ibland vill man göra det enkelt för sig. Men sånt kan bli svårt. Fick för mig att ”översätta” – från ”svenska” till svenska. Här är några exempelmeningar från tidningar, tv, radio. Först ut: ”Det gäller att vinna kampen om narrativet”

En i sanning knepig mening. Narrativ har, det är ingen överdrift, blivit något av ett språkligt virus. Det finns knappt en berättelse eller en historia kvar, det finns bara narrativ. Det tycks användas i en vidare betydelse, men mest är det nog fråga om en tvångsmässig anledning.

I ordböckerna Tre – svenska.se finns ordet främst som adjektiv, men även substantiv med innebörden berättelse ofta redo­visad i kronologisk ordning och betyder då ”berättande”. Det går alltså lika bra att säga ”berättelse”, hör och häpna!

Då är det enklare med yttranden som ”Jag vill göra mina läppar” respektive ”Jag gjorde naglarna”. Det låter visserligen som en tävling med Skaparen. Få av oss kan ”göra” varken läppar eller naglar. Men nu ligger engelska (”do”) bakom så den nya betydelsen är nåt i stil med ”åtgärda läpparna/naglarna”. I dag vet minsta barn, tyvärr, att det betyder tjocka till läpparna samt sätta konstgjorda lååååånga naglar ovanpå de simpla saker man är född med.

Den sista ”översättningsexemplet” lyder: ”Jag omfamnar absolut elbilar”, som i förstone låter om än inte helskumt så oerhört märkligt. De flesta famnar inga bilar alls. Jo, kanske ett barn en kär leksaksbil. Men nu är ju inte detta omfamnar omfamnar utan ”embrace” som visserligen betyder ”omfamna” på engelska. En svensk elbilsförtjust borde snarare säga: ”Jag välkomnar elbilar”. Men absolut-et kan nog skippas.

När så mycket i svenskan blivit svårt ligger nog "gedde" på lut

Det här är ingen litteraturblogg, fast lite mer Orwells ”1984” måste det bli. I avsnittet om ”nyspråket” beskrivs t ex ambitionen att minska ordförrådet, inte öka det.

Det verkar ske med svenskan just nu. I bloggen dräller det av exempel på hur ett, säger ett, engelskt uttryck börjat användas för något, varvid massor av svenska synonymer försvinner. Givetvis kommer också nya ord för nutidsföreteelser in, men alla är knappast stannfåglar.

På tal om det, ja: ett sätt att tala i orwellska ”nyspråket” kallas ”anktal”. Det innebär att talaren snattrar som en anka. Man kan frestas att tro att det innebar något dåligt, men om de korta orden smattrade fram på kulsprutevis av ”bratänkare” var det en komplimang. Hörs inte ett stackaterat sätt att tala lite överallt bland politiker och i medier numera?

Vidare ändras ”nyspråket” på samma sätt som dagens svenska (och vissa andra språk, tycks det). Uttal förenklas, ja, d v s sådant som inte varit svårt att säga förr ändras nu. Vanliga exempel är ”pogram” och ”ijenkligen”.

Grammatiken förenklas likaså. Stark och oregelbunden verbböjning försvinner till förmån för svag. Kanske pratar vi snart som barnen: gedde, fådde och gådde!

För adjektivets komparation i ”nyspråket” ges exemplen ”stor-storare-storast”. Det nästan roligaste (värsta) av allt är att ”nyspråket” vill göra det som nu diskuteras i svenska: ta bort distinktionerna (engelska motsvarigheterna, alltså) de, dem och dom och införa ”dom” i alla lägen. Det kan bli ännu bättre. Nyss sa en ungdom i radion: ”Jag lyssnar inte på doms låtar.”

Ett ord på vägen ur "1984": underhållningen och de förfalskade nyheter som användes för ”prolerna” (massorna/pöbeln), beskrivs ytterst cyniskt som ”prolföda”.