Är det man under lång tid samlat på sig i ladorna värdelöst?

För några dar sen hördes i radions P1 en inspelad snutt där en hjälporganisation bad om allmänhetens stöd till förmån för de drabbade i krigets Ukraina. Detta läste rösten: ”Stöd Radiohjälpens insamling till föremål för Ukraina”. Det rättas väl till, tänkte jag, med vanlig fåfänga tilltro till riksmedier. Meddelandet spelades dagen därpå med samma ordalydelse.

Ens vaksamhet måste öka vad gäller det som sägs och skrivs även om skälen inte är desamma som i länder där politiskt rävspel lurar i bakgrunden. Jämnåriga (till mig, alltså) och även yngre än så för all del, säger sig allt osäkrare på hur de ska formulera sig. Framför allt brukar det gälla text som kräver både tydlighet och entydighet jämfört med det talade språket.           

Det här kan man diskutera anledningen till. Är det så att ens skapliga, gamla, erfarenhet utmanas av det skruttigare, nya, åldrandet? Är så mycket av det man samlat på sig i språkliga lador värdelöst? Jag rannsakar mig ofta och kommer fram till att mycken osäkerhet säkert kan stavas gaggighet. Men också att vi omges av språkbrukare (”proffsens beteckning på dig och mig) som uppenbart fått mycket språkligt om bakfoten de senaste decennierna. Eller ”bakom hälen” som en kompis gymnasie-elev skrev i en uppsats.

  

De med hyfsad utbildning borde kunna skilja på främja och fjärma

”Man måste helt främja sig från diskussionen”. Det finns för många träffar på nätet med det felaktiga ”främja sig från”. Jag letade efter det när jag hört en expert (minns inte vilken) använda uttrycket i en diskussion om det pågående kriget. Ibland glömmer jag skriva upp hela meningen, men experten sa att några "främjade sig från" något.

I all evighet tänker jag hävda att det inte är bra när expertisen får fel på sina meddelanden i allvarliga sammanhang. ”Fjärma”, (d v s ordet som skulle ha valts), skriver SAOL, betyder "föra bort, skilja, avlägsna” och får väl sägas höra till den del av ordförrådet som ”experter” inom alla områden bör besitta.

”Främja”, i sin tur, betyder ”understödja, hjälpa fram”. I en vidare mening kan man säga att orden är något av varandras motsatser.

I den dagliga krigsrapporteringen sa också en reporter något i stil med ”de förstår inte att någon kan förstöra sitt land”. Det var en person utan brytning och med svenska som modersmål, vad det lät. Jag vet att de possessiva pronomina sin/sitt/sina är en stötesten, men en vuxen svensk bör ha dem i ryggmärgen – trots att de i enstaka fall kan vara knepiga.

Men här avsågs Putin, alltså: ”de förstår inte att Putin kan förstöra sitt land”. Det sker också, i och för sig – att Putin förstör sitt land – men här skulle personen ha sagt ”deras land”.

Kom igen, låt oss inte förstöra sitt språk!

Många sköter hand om’et när det ska gå undan utav bara den

Livet för yrkesskadade gamla korrekturläsare är om än inte rajtantajtan, så intressant. En sådan kan roa sig med att undra: ”Hur mycket ska jag förstå av det jag läser eller hör i dag?” Förresten: "roa" är knappast är ordet för dagen.

Även om inte verbaliteter borde ligga överst dessa dagar kan man ändå fundera över vad som händer i en krisande värld när förståelsen av information fallerar. Undertecknad blev rätt chockad (se bloggen 27 februari) över den höga militär som sa att de ryska planerna i Ukraina verkade ”ha gått i lås”. Han menade ”låst sig” eller ”gått i baklås”. Såna exempel skickar folk till tidningar som publicerar språkgrodor, men nu är knappast rätt tid för skoj.

Vad gäller alla slags redaktioner är det givetvis lätt att somt går fel när det ska gå undan, när nyheter helst ska publiceras samtidigt med händelserna själva. Men detta är man inte den första att notera. Fast hur mycket man än förstår att mediefolk inte pallar för trycket så är det oroande när mängden felaktigheter av alla slag ökar. Nyss hörde jag en typisk blandmiss som vi alla gör då och då. En journalist skulle beskriva sitt arbete och sa: ”Vi sköter hand om sajten”.

 
Ibland leder missarna till intrikata funderingar kring språkets möjligheter, hör här: ”De ska göra av sig med grejerna”, sa en reporter. Ålrajt, tänkte jag, hon/han menade ”göra sig av med...” Men i minnet dök ett uttryck från förr upp – med exakt samma fyra ord, fast i ytterligare annan ordning. Kanske säger man så här än, fast jag inte hört det på länge. En släkting som var orolig för en kompis med stora problem sa: ”Bara han inte går och gör av med sig!”

Det finns många ord. Det finns många sätt att kombinera dem på. Man kan inte annat än önska att det så ska förbli. Samt att folk varken gör av med sig själva eller andra.

Även den nya prepositionen ”givet” är given människan som lån

Man får inte ta något för givet. Inte heller givet kan man ta för givet, vilket är den enda innebörd jag känt till eller använt. Nej, det finns även ett som mer tydligt är en form av ”ge/giva”. Ett exempel kan vara en del av en Pär Lagerkvist-dikt: Allt är nära, allt är långt ifrån/ Allt är givet/ människan som lån. Om jag nu har rätt är det senare ”givet” en participfrom – att skilja från ”givit”, supinum av ge/giva, vanligen skrivet och uttalat ”gett”.

Men politikers och byråkraters ”givet” kan man bli galen av. Det fanns inte i SAOL före 1998 när det plötsligt sägs betyda ”under förutsättning av”. (Antagligen är förebilden engelska ”given”) På nåt annat ställe ges exemplet: ”givet den svaga kronkursen, så ...”

Själv har jag ibland förstått det som ”om” eller ”ifall” – det används inte särskilt konsekvent. Nyligen sa en svensk politiker: ”Givet att vi gjorde så förra gången bör vi förhålla oss på annat sätt nu”. Va? Här bör det väl betyda ”eftersom”? Det går inte att använda uttrycket som SAOL numera föreslår, för då skulle meningen lyda: ”under förutsättning av att vi gjorde så förra gången bör vi förhålla oss på annat sätt nu”. Omöjlig sak att säga enligt mig, även om jag inte förmår använda grammatisk bevisföring för den uppenbara knaslogiken.

Av tusentals språkstigar man hamnat på under ens spaningar leder en till den roliga texten med rubriken ”Språkekvilibristen Reinfeldt”, publicerad i Dagens Arena för tio år sedan. Den innehåller bl a en ordlista med ”reinfeldtska” och där ingår exempelvis ”givet att” = om. 

Man måste fråga sig hur skrytfeniga skrytfenorna egentligen är

Denna prickfisk (från Wikipedia) har många fenor att skryta med

Häromsistens skrev jag av mig lite irritation angående en språkdiskussion i P1. Men inget ont som inte, o s v – i just det programmet lärde jag mig ett nytt ord: skrytfenor. Eller mja, personen som använde det hade gjort ett adjektiv av det och kallade något ”skrytfenigt”.

Och här är det dags för lite självrannsakan. Visst händer det en lite till mans att man påstår att folk gör ditt och datt för att de anser det vara ”finare” Men egentligen är det ett j-a beteende: det går ju faktiskt inte att känna till andras avsikter med nånting.

I alla fall verkar det ligga nära till hands för dem som arbetar med språkfrågor att bedöma vad människor i allmänhet mallar sig och gör sig märkvärdiga med (föll jag i egengrävd grop nu?).

”Skrytfena” är ett sedan länge omtalat ord – och jag, som knallat runt i språkträsk i ett halvsekel, hade aldrig hört det. På Mediespråk.fi – språkråd för de finlandssvenska medierna – ligger en finfin förklaring till ordet:

Efterled som -process, -åtgärd, -insats och -verksamhet ska tända varningslampor; behövs de verkligen just i den här satsen? Ibland kanske de är nödvändiga, men inte alltid.
Förled som för-, av- och till- kan också vara förrädiska.
En bra grundregel: av två möjliga uttryck, välj det kortare.

Men lustigt nog kan hitta de bästa redogörelserna på ställen som inte är självklara att söka efter i första hand. Ett tretton år gammalt inlägg (på ComputerSweden) av Anders Lotsson visar en klargörande och balanserad redogörelse för skrytfenor och deras eventuella användning. Rubriken lyder "Kärleken till långa ord". 

Pressa folk i tragiska omständigheter på känslodetaljer känns fel

Det är inte bra att vara svartvit i ens tänkande. Efter att häromdagen ha klagat på yrkesgruppen journalister (nej, inte alla, inte Sven, Kristina, Göran, Mona…) skrev jag (för balansens skull) om den till stor del ypperliga informationen om det pågående kriget.

Men nu måste det bli lite klag igen (för balansens skull). Nej, ”klag” finns inte som substantiv, men medge att ordet har sina fördelar. Det kommer inte att bli det vanliga språkgnölet, eller, jo, men nu ska här gås in på innehållet i det talade.

Utgångspunkten är visserligen krigsrapporteringen, men kritiken ska gälla mången journalistisk redogörelse för människor med problem, i nöd, i tragiska omständigheter o s v.

Påfallande ofta försöker reportrar pressa sina intervjuoffer på mer känslor, mer tragik, gärna detaljerad sådan. Det är fruktansvärt. Frågorna är i stil med: ”Hur känner du dig nu när du får lämna ditt hem?” Personerna svarar, och vem som helst med huvudet i behåll kan föreställa sig vad man själv skulle svara. Reportern kan då omformulera samma fråga fler gånger, lite mer uppfordrande för var gång: ”Jamen hur känns det INNE i dig?”

Den intervjustilen har börjat bli för vanlig. Jag önskar att någon av dessa citronpressar skulle fråga mig hur något allvarligt känns PÅ RIKTIGT. Men i ett hemskt läge är man desarmerad och blir ett dubbelt offer.
 
På listan över sådant som försvinner p g a all slags miljöförstöring kan man sätta upp ANSTÄNDIGHET och RESPEKT samt säkert många fler begrepp. Varför inte det ihjälkramade ordet EMPATI som också måste upp till bevis i tider som dessa.

Vissa ord är, liksom annat, korta, men det säger inget om tyngden

Det är trist med dessa ständiga bakåthänvisningar, men ändå: 26 februari handlade bloggen om ett par språkmänniskor som diskuterade prepositionen ”om” (som även kan vara konjunktion, men det får bli en annan dag). De hade utgått från vad de kallade ”mäklarspråk” och att man i sådant skriver ”lägenheten har en yta om…” eller ”en villa om fyra rum”. Båda ansåg ”om” vara ”finare” och märkvärdigare än det ”på” som de förespråkade. (Jag lärde mig ordet ”skrytfena” från detta radioprogram förresten.)

I ”mäklarspråket” kan man se mycket. Det är vanligen inte skrivet av dem som är ute efter stilrena beskrivningar. Här handlar det om att sälja. Men min invändning är att jag själv ofta hört det här om-et användas på precis som sätt som mäklarna gör. Man har väl umgåtts i ”skrytfeniga” grupper, helt enkelt.

Den som googlar får sig själv bekräftad, som bekant. Nu kom bekräftelse från såväl riksdagen (”en summa om ytterligare 100 miljoner kronor”) som ett naturreservat i Knäred (”sjön har en yta om …”). Men ännu viktigare är nog det man hittar i (på?) Wiktionary (fri ordbok skapad av volontärer på samma sätt som Wikipedia) när man söker på ”om”. Där står som punkt 7 under rubriken ”preposition” förklaringen av/till en mängd som uppgår till... Exemplet som ges lyder: Vi tyckte det bästa var att dela in oss i lag om tre.

Jag har alltså använt skrytfenespråk samt hört andra göra det. En sak till: I går inledde jag inlägget med ”det lilla ordet om”. Ja, det är litet – om man ser till antalet bokstäver. Ännu mindre är ”i”. Det säger dock inget om deras vikt i olika sammanhang.