Sbråkmakaren lever sin dröm och tar bloggen till nästa nivå

Som läsaren (d v s alla fem som besöker denna blogg regelbundet) vet är min aversion mot engelska egentligen det tvärtoma (se, där var man allt lite wild and crazy). Det är ett mycket vackert språk, egentligen. Och det går att misstänka att all världens språk har sina tillskyndare som sörjer när fina och bra ord försvinner och fula kommer till, när ursprungliga fraser och uttryck inte säger sina yngre talare/åhörare något längre. Och puttas ut.

Men man är inte helt pantad i pallet, det är givetvis så att nya generationer säger samma sak om sina (hemska, tycker jag) ordvändningar, våra språkpilar går bara åt motsatt håll.

Och vad ska det då gnällas om i dag? Jo, det ska handla om de färdiga byggfraser som gör ett ful-Lego av språket. Oftast är de engelsk (rättare: amerikansk) import, men skit samma varifrån de kommer. Hur som helst är de fixa och färdiga, massproducerade uttrycken fruktansvärda, de drar allt personligt ur språket och får människor att tala som i Orwells 1984 (se sista kapitlet).

I dag läste jag i tidningen om en människa med en hobby hon nu ”tagit till nästa nivå”. Det är svårt att ringa in vad som är så störande i uttrycket – det känns som en förolämpning att använda ett sådant ”automatiskt” snack för något en person är mycket glad åt.

Man kan säga att min avsky inför denna nya kliché också tas till nästa nivå. Svärord! Apropå automatuttryck, eller, får man väl kalla dem, internetgenererade fraser, skrattar jag inte heller ihjäl mig när folk ”lever sin dröm”. Den massmediala påverkan (här avses främst sociala medier) har gjort att människors intressen och drömmar beskrivs med ord som verkar tagna ur en torr manual (hand- eller instruktionsbok kan man också kalla det).

Rent språkligt vore det en fördel om skribenter höll sig på mattan

Det här blir svårt att reda ut, men äsch! I melodifestivaltider (d v s en alltför stor del av året) kan man hitta meningar som ”NN (artistnamn) svepte undan mattan på hela startfältet”. Få se nu, tänker jag, och tar hjälp av gammal egen erfarenhet av uttryck med ”sopa” och ”matta”. Och så fram med ordböcker samt sådana som beskriver hur svenska meningar konstrueras.

Vanliga hopblandningar av uttryck är en sak. Under uppslagsordet ”katakres”, som fenomenet heter, exemplifierar Wikipedia med ”Det var pricken som fick i-et att rinna över”. Såna missförstånd blir kul men fel. Sen har vi dem som bara blir fel, artisten och mattan, t ex.

I modern tid används tydligen ”sopa mattan med” när det gäller att utklassa motståndare i sport, exempelvis. I ordböcker ges endast ”sopa banan/golvet med”. Men för all del, ”mattan” får man gå med på. Men så har vi det närbesläktade ”sopa under mattan” med annan innebörd. Det är sånt vi gör när vi inte orkar ta fram dammsugaren, men vanligen används frasen bildligt och betyder att man nonchalerar något som borde åtgärdas: ”sopa problemet under mattan”.

Men artisten i citatet svepte undan mattan, hm, hm. Ett ytterligare matt-uttryck är ”dra/rycka undan mattan” för någon/något. En affärsman sa om finanskrisen 2008: ”den ryckte undan mattan för oss”.

Vad folk säger på engelska när de ”sopar mattan/banan/golvet” med någon är inte helt klart, möjligen ”blow away someone/something”. Däremot tycks översättningen av ”sopa under mattan” vara ”sweep something under the carpet”.

I fallet med artisten har alltså svenska och engelska uttryck – samt enstaka ord – blandats huller om buller. Just nu är buller inget någon önskar. Men utan jämförelser i övrigt, som det heter, bådar det inte gott när människor inte kan enas om hur det egna språket talas och skrivs.

I köket blir allt enklare och enklare: sprinkla på lite strössel, vetja!

Strössel plåtat av Sharon McCutcheon, Unsplash

Man toppade inga pizzor på Gunnar Nordahls tid. Å andra sidan fanns det knappast pizzor heller. "Topp(n)ing" håller på att utklassa det svenska ”fyllning”. Detta inlägg är en komplettering till gårdagens receptord. Det ”toppas” till vansinne i köken. Vill man vara rolig kan man säga att ”toppa” toppar listan på det man lägger i eller ovanpå maträtter. Detta andra ”toppa” betyder ”maximera, överträffa, ligga överst”.

I ordböckerna Tre – svenska.se samt äldre upplagor av SAOL, ser man att betydelserna för verbet ”toppa” ökar markant, vilket beror på alla de innebörder engelska verbet ”top” har. 

Jag anser att engelska griper djupt in i svenska språket. Tvärtemot vad språkproffsen hävdar.

Ännu finns inte matverbet ”toppa” eller dess substantivform ”topp(n)ing” i SAOL eller SAOB. Dock är SO snabb på bollen (!) och ger som sjätte betydelsevariant (för verbet): placera överst på något (vanligen mat­rätt eller dylikt).

I äldre svenska recept toppades inget, även om den handling som avses utfördes. Då kunde det låta så här: ”lägg på fyllningen”. Eller ”strö över de hackade grönsakerna”. Det gick även att ”lägga olivblandningen/ostskivorna ovanpå”. Eller ”garnera med tomatklyftor och persilja”.

Nu börjar man så sakteliga ”sprinkla” saker över maten. Då strör, sprutar eller stänker man vad-det-nu-är. Det finns även de som ”strör strössel” eller ”sprinklar strössel”. Vilket betyder ungefär ”strössla strössel”. Eller ”gå över ån efter vatten”. det räcker med "strössla" eftersom ordet är bildat efter ”strö” som kan vara såväl substantiv som verb. Det var då själve faen.

Här ska raspas, här ska drizzlas, här ska ripplas, tral-la-la-la

Recepten i matbutikernas annonsblad läser jag gärna. I övrigt varken ser (tv) eller lyssnar (radio) jag på matprogram. Lika förtjust som man kan bli i maträtterna kan språket i recepten reta gallfeber på en.

Det franska köket verkar inte längre ge ifrån sig matglosor även om de gamla lever kvar: flambera, pochera, sautera. Och många, många flera. Men nu är det mesta (hör och häpna) hämtat från engelska. I ett och samma lilla annonsblad uppmanas man att ”toppa” med något och ”drizzla” annat. Ytterligare en ingrediens ska man "rippla" samt, en fjärde, "raspa".

Kör i vind för ”raspa”, det känner man igen. Däremot finns inte ”drizzla” (ens stavat med ss)

i någon av de tre stora ordböckerna. Ej heller ”rippla", men hör här: I SAOL finns adjektivet ”ripplad” med förklaringen strimmad, strimformigt upp­blandad; ​ripplad glass glass med strimmor av sylt el. choklad. Detta innebär, och tro nu på mig för en gångs skull, att verbet ”rippla” ligger runt hörnet och klapprar. I nästa SAOL finns det säkert med.

Alla de här orden är mer eller mindre onomatopoetiska, d v s ljudhärmande. En något äldre engelsk-svensk ordbok ger för ”drizzle” de svenska ”dugga, småregna”. Det som skulle ”drizzlas” i receptet var en krämig balsamvinäger och förmodligen är ”stänker” vad en svensk gör. Eller man kanske kan spreja (spraya) den? I så fall har det från engelska tidigt inlånade ”spray” ersatts av det mer nyligt inlånade ”drizzle”.

Ett liknande ord är det som numera används för risigt hår: frissigt. I original stavades det ”frizzy” så det är väl lika bra att försvenska stavningen på matordet på samma sätt för konsekvensens skull. Och så kan folk stå där och drissla allt möjligt över sin mat.

Talspråket letar sig käckt ut och blandas med alla nya skrytfenor

Inte för att jag är någon vältalare och dessutom hör min dialekt till de mindre tilltalande i landet. Det kan tyckas övermaga att då ha åsikter om andras tal, men nöden har ingen lag: här ska klagas på i vanlig ordning!

Mitt i den språkliga röran med svulstigt och överdekorerat babbel (en docent i svenska lärde mig nyligen att fenomenet heter ”skrytfenigt”) finns motsatta tendenser där ett talspråk slår igenom och får det sagda att låta bonnigt. Det sista ordet i föregående mening lät fördomsfullt, men det bra. Dock finns här ingen avsikt att chikanera bönder.

Vilka ord tänker jag på då? Jo, bl a den nutida ökningen av formerna vårat/våran i stället för vårt/vår, erat/eran i stället för ert/er. De första varianterna har alltid hört till talspråket, men nu ser man dem i mejl/brev från banker, försäkringsbolag, elleverantörer m m. Och även i tidningstext där de garanterat ändrades av korrekturläsare på den tid såna ännu fanns.

Till talspråksbonnigheten (förlåt igen, alla bönder) går nog att räkna in den feministiska markeringen att säga ”en” i stället för ”man”. Åtgärden grundas troligen på en grammatisk missuppfattning. Hur som helst är ”en” objektsform av ”man” men har även använts i subjektsform i diverse dialekter. Förmodligen har de som tror sig använda ett könsobestämt pronomen aldrig hört dialektvarianten, men äldre personer ler åt meningar som ”en måste göra sitt bästa”. De låter som hämtade ur buskisteater från första halvan av 1900-talet.

Går saker och ting enligt plan, planer, planen eller planerna?

Det finns ingen hejd på hur pyttesmå språkgrejer man kan börja fundera över när världen håller på med annat. Värre. En sådan futtig fundering dök upp när en expert på krigföring sa att något – vad det nu var – ”går enligt plan”. Jag har såväl noterat som accepterat att folk säger så, det finns många alternativ, även om man sitter fastvuxen i sin egen språkmylla.

Jag skulle säga att det ”går enligt planerna”. Men en tredje vill säkert påstå att saker ”går enligt planen”, en fjärde ”enligt planer”. Fast den sista låter underligast om man nu kan ha en åsikt om dessa planeringsglosor.

Här finns inget att hämta från engelska som, likt svenska, kan hålla på med en eller flera planer och, på samma sätt som vi, även ha bestämd form på planerna. Äh, jag skiter i detta, själva saken är för liten och vattnet jag är ute på för djupt.

Får ägna mig åt det inhemska ”sticka under stol med”, resp ”sticka under stolen med”. Det senare hör man oftare i dag, den obestämda formen av objektet i fråga, ”stol”, var vanligare förr. ”Trilla av pinn”, sa man, inte ”trilla av pinnen”. Det senare tycktes lite för konkret för språkkänslan – som om det handlade om en verklig pinne man satt på. Det hette även ”mota Olle i grind” och inte ”mota Olle i grinden” som betyder att en viss grind avses.

Och så hamnade sbråkmakaren i den anekdotiska språksyn som ironiserades över på denna plats i går. Ack.

Är rättstavning något föråldrat och hur många s finns i ordet?

Man är inte ensam om att ha käpphästar. En kompis som visat sig ha svårt med ett ord som tyvärr förekommer ofta nu, hörs då och då muttra: det heter krigföring INTE krigsföring!

Foge-s är en gammal historia man kan säga mycket om. Men som vanligt med språkfrågor är inget enkelt, entydigt eller regelbundet. Wikipedia förklarar det så här: Foge-s är de s som utgör interfix, det vill säga läggs in i fogarna mellan sammansatta ord i svenskan. Till exempel är dagskassa ett ord med foge-s. Det finns några grammatiska regler, men det finns också gott om undantag.

Äldre har antagligen samma språkkänsla i sig – den har satts dit av skola, att ha levt i en annan tid – och skulle inte komma på att säga lampsskärm eller bokssida. Hur det gått med den typen av ryggmärgskänslor nu vete fåglarna. Och tiden har nog ändrat detta – bäst att säga det själv innan språkfolk dyker upp som gubben i lådan och avfärdande säger detsamma!

 
Vare hur det vill med ens egna fördomar, kunskaper, icke-kunskaper och smaksaker: det finns en bra text för foge-s-intresserade i Språktidningen. Artikeln heter ”Visst gör ett s skillnad” och skrevs för drygt ett decennium sedan (sept, 2011) av Viggo Kann, professor i datalogi.

Kanske behöver vi inte bry oss om huruvida det heter vagnsskada eller vagnskada: ”...för rättstavning är en föråldrad konstart. Nu kollar ju datorn att man stavar rätt! Efter att ha sysslat med stavningsprogram i femton år kan jag med en suck slå fast att det inte är så enkelt.”

 
Om det blivit enklare nu, ytterligare tio år senare, förtäljer inte detta dagens inlägg i bloggen. Däremot sitter jag här med en bestämd känsla av att intresset för språkfrågor antagit mer och mer anekdotiska former.