Detta är ett inlägg som till större delen består av citat från andra!

Här kommer ett långt citat ur den tidningsartikel (av Anders Mildner) från 2006 som var gårdagsinläggets grundmaterial:

Och vill vi verkligen hitta en tid då alla nästan alla med säkerhet både kunde läsa och skriva o-r-d-e-n-t-l-i-g-t, ja, då får vi hoppa fram ännu längre i tiden. 1962 års grundskolereform var oerhört betydelsefull. Det är först då vi får ett gemensamt skolsystem. Det är alltså ganska kort tid som vi har haft ett gemensamt utbildningsväsende för hela befolkningen, säger Lars Petterson. 

(Dåvarande professor i historia vid Högskolan Dalarna)

Och så ett citat till. Nu är det artikelförfattaren som uttalar sig:

Frågan "Hur länge har vi haft ett gemensamt, utbrett läs- och skriftspråk för alla?" skulle alltså kunna besvaras med "35 år". Sedan kom internetrevolutionen och ställde allt på ända. De normer som under en kort tid funnits började upplösas.

Det här skulle förklara varför en del av oss (den som skriver, bland andra) är så säkra på och tjatar om hur man ska stava och skriva. Man växte väl upp i en enhetlig och autoritär värld, helt enkelt. Och det var inget vidare, enligt Mildner:

Men även under dessa korta 35 år var det knappast frågan om ett jämlikt språk. Det formades och styrdes av en elit. Användarna fick helt enkelt anpassa sig till de normer som gällde. För 20 år sedan vände sig journalister till Sture Allén när de hade frågor om vilket språk som gäller. I dag kan de lika gärna prata med en 14-årig bloggare.

Om detta finns ännu mer att säga.

Skriver man som man talar eller talar man som man skriver?

Den gamle informanten M läser i bladet och stönar (det finns m a o några fler språkkritiska i omgivningen): ”Men så konstigt folk skriver! Det gällde nu en tidningstext där ytterst vardagliga ord – slangord, skulle en del av oss säga – blandades med ord som påminner en äldre person om det vi kallade byråkratspråk.

Jag, mindre försiktig, kallar det en blaffa av engelska (amerikanska) lånord och uppblåsta formuleringar, som fan vet var de kommer ifrån. Det är kul att läsa hur man tänkte om detta förr i världen, låt oss säga 2006! I en artikel i Sundsvalls Tidning från det året skriver Anders Mildner (kulturjournalist, författare, musiker) en text med rubriken ”Skriv som du talar?” och underrubriken (eller vinjetten, snarare) ”Språkstrid”.

Ett och ett halvt decennium sedan, alltså, en nanosekund (eller nåt, inte vet jag egentligen vad det är) i människans existens, och lika mycket verkar ha hänt som på bilderna man såg i veckan från James Webb-teleskopet.

AM tar som utgångspunkt Postens 1970-talskampanj ”Skriv som du talar”. Även om somliga av oss redan på den tiden tänkte hjälpossmildeherre, så fanns ansatsen åt en allvarligt menad förenkling på fler håll. Journalister (åtminstone många av dem) hade som ledstjärna att skriva klart, tydligt och enkelt, så att ”vanligt folk” skulle förstå.

Detta är det roliga i kråksången: från denna enkelhetssträvan tycks nu tillvaron gjort en av sina vanliga U-svängar och kört bakåt. Med ens används komplicerade och stolpiga ord och uttryck. De sprids i vissa kretsar på ett sätt som får en att tänka på mode, design, konsumtion – alla de hjul som måste rulla för att förbättra den stora trygga välfärd vi nu sitter i (otäck filmmusik). 

Mer imorgon om hur tankarna gick 2006.

Inte nog med att människorna avfärdas, ibland avförs de också

Häromsistens ondgjorde sig sbråkmakaren över den yrkesjargong som användes när man diskuterade risken för äldre patienter på sjukhus att bli malnutrierade. De betyder undernärda. Hur folk talar om jobbet på jobbet är en sak, men det vore bra om medierna inte använde såna ord som kanske är främmande för många.

Titt som tätt läser man även om hur skadade vid olyckor ”avförs med ambulans”. Om jag inte minns fel brukade det förr heta att olycksoffret ”fördes till sjukhus med ambulans”. Nog låter ”avföras” konstigt? Om man inte är räddningspersonal, tydligen.

En lite hafsig men dock koll i ordböckerna svenska.tre visar att SAOL och SO tycker att verbet är en pappers-/administrativ term: ”avföras ur rullorna” eller ”från dagordningen”. I SAOB tycks det som om människokroppar, döda eller levande, ”affördes” för hundratals år sedan.

Jaha, nu hann vi inte beröra likheterna med ”avfärda”, ett inte helt positivt ord som kanske färgar tanken när ”avföra” används. Det låter knappast ”inkluderande” som dagens människor säger när de menar något fint.

(Att man kan skriva så mycket om sånt som ingen bryr sig om! I hög värme och vid hög ålder! Ja, jisses, när det finns så mycket annat att lägga kraft på!)

Grönsaker och kryddväxter brukar annars beskriva något positivt

På senare tid har en del röster hörts (främst i Ring P1) om att det talas så mycket engelska i radio och tv. Vanligen är det äldre som anser att de går miste om nyheter och information eftersom de inte har läst språket i skolan och helt enkelt inte förstår. Det kan för all del även vara yngre som klagar på det ymniga användandet av engelska.

En bra kommentar kom från en reporter som talade med kolleger (USA-korrespondenter) varvid en av dem använde begreppet ordsallad. ”Det heter word salad på engelska”, förklarade reportern/programledaren och översatte kollegans ord till svenska (med ord som”nonsensprat, snack”, eller liknande, jag minns inte exakt).

Originalet lär inledningsvis ha använts om förvirrat tal hos psykiskt sjuka, f a dem med schizofreni. Första belägget (i USA) med den innebörden är från 1904, skriver amerikanska ordboken Merriam-Webster. Nu tycks ”word salad” mest användas om pretentiöst och uppblåst dekorationsbabbel, kanske som släktingen ”corporate bullshit”. 

Den som eventuellt frestas att använda den direkta översättningen ”ordsallad” tycker kanske att det i vårt språk redan finns uttryck med grönsaker eller kryddväxter och handlar om folk som pratar strunt. Vem har inte hört att man dillar? Eller pratar persilja?

När man inte kan dra slutsatser av innehållet i tidningsartiklar

På en sida som heter Språkkonsulterna skriver dessa följande: ”Alla texter behöver en huvudrubrik. De flesta behöver dessutom underrubriker på olika nivåer.” Just det, ja. Förmodligen är det sådana som saknas för de huvudrubriker som ligger på hög i Sbråkbloggens skafferi. Den första lyder:

70-åringar i dag nästan dubbelt så bra i testerna

Man får naturligtvis leta i texten efter vad som avses, men liiite mer ska en rubrik kunna ge ledtrådar om. Vilka tester? Vad är 70-åringarna dubbelt så bra som? 40-åringar som gör samma anonyma tester?

Och så till ett sportmysterium. Nej, förresten, det är väl som alla säger att ”huvudsaken är att man förstår”, men nog är denna lite slarvigt formulerad:

Nu bäste åkaren även för kvinnliga skidåkare

Att bäste ska sluta på a när det handlar om en kvinna var en gång i världen en viktig regel. Men baj väst med den!

Sista exemplet förstår man också. Men visst ser det ändå lite lattjo ut? Fast för all del, jag backar genast eftersom det visar sig dagligen att jag är en ytterst känslig och petig person som sitter och reagerar på skitsaker, mutter, mutter. Här är rubben: 

 

Niko Erfani är ett namn väl värt att hålla ögonen på

Håll ögonen på namnet, vetja. För intresserade: Det tillhör en ung poet som debuterade i våras.

Det är inte de nya generationernas fel att språket går åt pipan

För en tid sedan lovade jag att undvika spydigheter mot medier som alltför ofta anlitar personal med skriv- och lässvårigheter. Det visade sig inte vara någon idé att gnälla om saken eftersom man från många mediers sida inte bryr sig om faktum. På nätsidor ber man som bekant allmänheten om hjälp med korrekturläsning.

Jag skrev nyligen om en person med hyfsat hög ställning på en tidning som (på en fråga jag ställde…) berättade att inget krut alls läggs på språket längre. I samma veva läste jag i Journalistförbundets tidning (som låg hemma hos en ännu arbetande kompis) att bristen på utbildade journalister har gjort det svårt att finna utbildade vikarier för medierna i sommar.

Man får helt enkelt anställa folk som varken har erfarenhet eller utbildning. Det behöver inte alltid betyda att alla dessa är dåliga journalister. Å andra sidan lyser det ofta igenom att utbildade journalister har rätt stora kunskapsbegränsningar av olika slag. Man hör och ser det i alla slags medier.

Det här skriver jag inte för att vara elak eller spydig, som många tror för att man säger det många läsare/tittare/lyssnare märker, mer och mer. Det behöver inte branschen är oerhört pressad och låtsas som om inget hänt. Anställda jobbar ofta halvt ihjäl sig. De flesta av dem får göra samma jobb som tidigare utfördes av ett stort antal andra yrkesgrupper. En journalist kan få skriva, ta bilder, redigera, lägga ut artiklar på nätet, tvingas sända i ljudkanaler och fan vet allt som sköttes av personer med specialerfarenhet och utbildning.

Till detta gnöl kan läggas att det är vår generation som åderlåtit skola och övrig utbildning.

Här ska saltas en smula på det engelska ordet sugar-coating

Att läsa/höra upprepningar är trist. Ibland kör såväl tv som radio repriser och repriser. Nyhetssändningar låter ofta likadant under hela dagen. Det kan i och för sig vara bra – inga stora katastrofer! I alla fall inte i det s k närområdet. Som pappa sa, ”ingen post är bra post”.

Alltså känns det fånigt att då vara en reprismaskin och upprepa vad man skrivit tusen gånger (plus att be om ursäkt för detta tusen gånger). I dag är ursäkten att jag inte rår för det. För hur ska man kunna vänja sig vid meningar som denna (sagt i radion av nån ekonom, kanske, eller politiker, möjligen en journalist), och här kommer den ordagrant:

”Man har som man säger på engelska – sugar-coating – sockrat det här anbudet”. Varifrån kommer tvånget/viljan/idén att uttrycka sig så? Varifrån kommer ”sugar-coating” när det översätts med det tydliga ”sockra”? Och varför i så fall inte bemöda sig om rätt grammatisk form i satsen – ”sugar-coated”?

Så går tankarna. Om ni understand vad jag säger. Så korkat och konstigt och strange. En annan person, med ett svårt jobb som förhandlare i komplicerade och farliga situationer (gisslandraman, självmordsförsök, hot av alla slag), talade om ”att erbjuda reciprociteten mellan den personen och mig”. Wikipedia förklarar ”reciprocitetsprincipen" så här: "om någon gör något mot dig, finns en förväntan eller tillåtelse att göra detsamma tillbaka”. 

Bland synonymer för ”reciprocitet” finns ”samspel, ömsesidighet” m m. Det är alltså den gamla vanliga ”gyllene regeln” som finns i en mängd religioner och filosofier: ”Behandla andra på samma sätt som du själv vill bli behandlad.” Jesu bergspredikan är lättare att säga än reciprocitetsprincipen.