Kulturen, den så många älskar, skjuts upp. I alla fall någon dag

Nej, det här går ju inte. I gårdagens inlägg utlovades ”mer kultur”, men av det blir det platt intet. Det får anstå. Så många tankar kom farandes och korsade varandra att det krävs större stillhet, koncentration, ett högre medvetande.

Som bekant är Sbråk en blogg utan cup cakes, foundation och mysiga höstupplevelser (soffhörn, filtar, tekopp, bok), men det kan köra ihop sig även för oss enkla varelser.

Ofta har jag ett par tre tankespår för kommande inlägg som ligger och väntar. De finns där nu också, men för tillfället propsar Jon Fosse på att bli behandlad. D v s det gör han inte direkt, han är en av dem som tycks propsa på väldigt lite. Han råkade bara dyka upp mitt i en nutida kommers: det människor kallar ”kulturkonsumtion”.

Fortsätt vara intonad på denna kanal! Intonad? Klaga inte, jag håller er à jour (franska, för en gångs skull) med vad som kommer i våra ordböcker i närtid (som i sig är ett populärt ord för ”inom kort” eller kanske "/ganska/ snart" och andra trista sätt en svensk kan uttrycka sig på).

Här börjar ytterligare en av bloggens typiskt långrandiga historier

Från ljudskridningar (i går) skrider vi över till en annan mänsklig verksamhet. Korse sig den som behöver, vände sig en annan på en matta mot heliga platser eller gör något annat religiöst tecken som passar den privatlämpliga religionen, för här kommer en rookie*: KULTUREN.
  

När jag var barn, och även vuxen, för all del, var inte nobelpris något som satte igång mer än halva befolkningen. Utdelningen av priset väckte inget intresse hos gemene man och de lika gemena kvinnorna, nej, det försiggick bland vad som ännu på den tiden kunde kallas ”bättre folk”.

Det fanns visserligen en och annan (ur alla samhällsklasser, nota bene) som visste att bättre folk egentligen bedöms efter speciella kriterier, som exempelvis moral och etik, ödmjukhet, generositet m fl egenskaper.

Nu ska det omöjliga begås inom bloggens ram: att utan alltför upräglad långrandighet beskriva hur KULTUREN skiftat gestalt under senare år. Och då avses inte  innehållsmässigt utan den plastiska förvandling den undergått utifrån: från betraktarnas, ”älskarnas” sida.

De kan nämligen utbrista sådant som ”jag älskar kultur”. Människor formulerar på samma sätt meningar som ”jag älskar kvinnor” eller ”jag älskar män”. Den senare är mindre vanlig, mest har man hört män säga att de ”älskar kvinnor”. Kanske vill man svara "då har du inte träffat min faster", men de menar sällan henne. Mer "kultur" i morgon.

*bloggen bör inte använda utrikiska, men det är engelska för "uppstickare" (m fl synonymer)

Det dansken kallar "drilske talemåder" vill jag kalla "trilska talesätt!

Det måste väl ses som nån slags åkomma det faktum att man blir jätteförvånad av ord och uttryck man aldrig hört. Åkomman kan börja på ego-nånting, man varför skulle någon här i landet (eller i andra länder) behärska HELA språket? Förresten är det inte så väldigt helt, det består uppenbarligen inte av något homogent material.

Jag letar bland passande ord på ego-, kanske ”egogängad” vore ett bra uttryck för den stora förvåningen när något obekant slår till. ”Han spetsar på en fjällvandring”. Så (ungefär) löd en mening i en tidskrift och mitt egogängade ordförråd ryckte till – ”det där måste väl vara fel?”

Den personliga sökmotorn startar och efter ett tag finner jag Öresunds översättningsbyrå, och närmare bestämt avdelningen ”Drilske svenske talemåder”. Danska ”drilsk” visar sig betyda ”besvärlig, lurig, kinkig, svår, knivig” m m: rubriken talar alltså om ”Kniviga svenska talesätt”, eller vad man nu väljer av de svenska alternativen.

Så hittar jag meningen ”han spetsar på att bli chef” i dessa drilske talemåder, och där översätts det med ”han håber på at blive chef”, alltså ”han hoppas på att bli chef”. Jag hade gått med på en konstruktion som ”bespetsar sig på”, och se på fanken! Vår storstora ordbok SAOB skriver att ”spetsa på ngt” är detsamma sak som ” bespetsa sig på ngt”, samt kallar det ”vardagligt”.

Så kan det gå när man är alldeles för säker. Men det användbara danska ”drilsk” vågar man nog gissa är släkt med vårt ”trilsk”. Och att skillnaderna på respektive första bokstav i orden har med germanska ljudskridningen att göra. Mer än så ska nog undertecknad inte säga i dag…

Tala: artikulera språkljud. Innehålla: rymma något i sig (SAOB)

Man är bliven en relik, en kvarleva från äldre tid. Inte använder bara omgivningen ett konstigt språk, man gör det själv också! I ett frågesportprogram på tv (var kommer de ifrån förresten? Frågesporter var rätt töntiga i min ungdom och något för äldre) skulle deltagarna säga vilket ord som utelämnats i ett meddelande man kunde få i telefonen när man ringde någon förr.

”Telia ----------, numret har upphört”, lät detta. ”Ja”, mindes en av deltagarna lite vagt, ”det var ett konstigt ord”. Det konstiga ordet visade sig vara ”kundbesked”. Det börjar m a o att blåsa snålt i språkvärlden. Hur länge ska, som i detta fall, en 36-årig person och en exakt dubbelt så gammal, kunna förstå varann? Och då handlar det inte direkt om engelska.

Och var ”kundbesked” ett märkligt ord för den personen så är följande, enligt mig,  en jättekonstig sak att skriva/säga: I en slags logga på SR:s hemsida står att ”P1 är talat innehåll”. För det första är P1 en radiokanal. För det andra är radio något man talat ur (inga bilder!). För det tredje, om man nu ska ha sitt jädrans ”innehåll” så bör det väl heta ”P1 har talat innehåll”.

I det ”innehållet” kan en reporter kalla en ”stenkaka” för ”stenplatta”, en annan säga att någon ”la axeln om sin lillasyster”. Och visst är det så: alla kan uttrycka sig fel, glömma ord eller namn: en åldrings specialare! Och det förekommer slarvfel även i denna allvarligt sinnade blogg (sånt upptäcker informanten A ofta, tack och lov). Men jag lovar och svär: det talade innehållet i forna dagars (30-40 år sen) radio var mycket lättare att förstå än dagens.

Ska man ta folk för vem de är uppstår vissa grammatiska problem

Det händer att man har fel. Men eftersom så många åsikter/fördomar/tankar sällan prövas är det bara att gå vidare i sina eventuellt egocentriska villfarelser. Som man f ö inte är ensam om: de flesta jag känner är övertygade om att deras egna sanningar är sannast.

När jag för tiotusende gången såg (eller hörde) ett yttrande om att ”ta livet för vad det är”, tänkte jag mitt vanliga (det inträffar ofta) att det tamejsjutton är engelska: ”take life for what it is”. Det här rymmer en intressant tanke (min, igen), nämligen att vi alla efter att ha talat och skrivit översatt engelska tillräckligt många gånger tycker att den svenska varianten låter ”fel”. Jag skulle vilja påstå att man för några decennier sedan skulle ha sagt att man måste ”ta livet som det är”.

Detsamma gäller en annan liknande fras ur vår ytterligt individcentrerade tillvaro: ”Du måste se mig för den jag är”, alternativt den ännu värre ”…för vem jag är”. Utan att vara helt säker (trots den nyliga stöddigheten) får jag känslan av att det vrålar engelska ur konstruktionerna.

”Uppfatta mig som jag är” eller ”ta mig som jag är” – se där enklare meningar, kortare dessutom. Möjligen är de lite kvaddade av moderna populärsexuella konnotationer, sånt påverkar också våra sätt att uttrycka oss.

Slutligen ett annat mycket omtyckt sätt att uttrycka sig när man antingen känner igen något, är bekant med det, håller med om det (eller ej): ”Det här kan jag /inte/ relatera till”. Här är undertecknads ståndpunkt: det är så tjatigt med folks relaterande att det inte är klokt!

 
"Jamen", invänder läsaren, "det är väl inget stort problem"? Nä, inte om man skiter i att svenskan blir allt trängre och trängre, fjuttigare och fjuttigare. Vilken många språkvetare inte kan relatera till, jo, jag vet det.

Kluvna åsikter kring engelskans påverkan på svenska språket 2)

I slutet av förra året publicerades ett upprop, ”Säkra svenskan som undervisningsspråk”,

i många svenska tidningar. Det hade författats av Nätverket Språkförsvarets styrelse och undertecknats av 200 mer eller mindre kända namn. En central slutsats i uppropet är att ”de viktiga nyanserna i ett gemensamt samhällsspråk är hotade”. Så här ska det tydligen hålla på: En mängd svenskar ser stora risker med den stora engelska påverkan som sker utan att några åtgärder vidtas. Andra åter, säger motsatsen.
     

”Ryktet om svenskans död som vetenskapsspråk är överdrivet”, påstod en språkvetare som doktorerade i ämnet 2016. Han förespråkar parallellspråkighet, liksom den igår nämnde professor som 2013 ansett att engelskan i svenskan är ”skum på ytan”, men senare  modifierade sin åsikt (om jag fattat rätt).

I Universitetsläraren publicerades 2022 en artikel om en rapport från Språkrådet. Den pekar på tre vägar att gå, enligt den professor (från Chalmers!) som genomfört utredningen. 

I den första bestämmer sig "staten, lärosätena, lärare och studenter" för att "anglifieringen måste stoppas”. Det kräver ”mycket kraftfulla, systematiska, medvetna åtgärder”. Den andra ger upp inför engelskans utbredning,  "ungefär där vi befinner oss i dag. Anglifieringen får fortgå utan att vi gör så mycket.”

Det tredje är en slags mellanväg om att skapa en parallellspråkighet, ”där engelskan och svenskan på ett bra sätt kan samexistera och befrukta varandra”. Om detta säger Chalmersprofessorn ”visa mig något land där parallellspråkighet har lyckats fullt ut”. Nä, det vore som att vända en skuta som inte existerar.

Kluvna åsikter kring engelskans påverkan på svenska språket 1)

För nästan exakt tretton år sen, 2010, på Bokmässan i Göteborg, talade en språkprofessor i engelska om sin nya bok, ”Engelskan i svenskan”. Hon sa då bl a : ”Alla språk behöver utökas när verkligheten förändras”. Men hon varnade också för ”så kallade domänförluster, som inträffar när engelskan börjar dominera inom ett bestämt område. Eftersom språket i internationell forskning numera är engelska, finns en risk att svenskan förlorar terräng inom viktiga ämnesområden som teknik och naturvetenskap. Svenska språket i sin helhet är däremot inte hotat.”
   

En annan namnkunnig språkprofessor framförde samma år (2013) liknande åsikter i en artikel (i SvD). Innehållet i den går att föreställa sig av rubriken: ”Engelskan i svenskan är skum på ytan”. Fem år senare, 2018, skriver han på samma plats, SvD, en annan artikel som nu handlar om svenska gymnasieelever som undervisats på engelska. Rubriken lyder ”Engelsk skola ger större förlust än vinst”, och här påstås att de engelskundervisade gymnasisterna inte klarar

att utveckla en avancerad svenska. Engelskan utvecklas visserligen, men inte så mycket som man kunde förvänta sig. Allt talar för att alla elever måste ges utrymme att använda sitt starkaste språk, svenskan, för svåra utmaningar i kemi, geografi och alla andra ämnen

Den insikten och sättet att uttrycka sig måste väl sägas peka mot det som kallas domänförlust. Googlar en vanlig dödlig på ordet får sig denna en hel del olika uppfattningar till livs. Läs den spännande fortsättningen imorgon…