Varför i hela världen går det inte att bibringa barnen ett språk?

Som jag skriver! Nåja, avsikten var att korrigera mig i efterhand. För inte finns ordet ”svårtänkt” som användes i gårdagens drapa! De är komiska, de här stavningsprogrammen, i detta fall Words. Det kommer ingen understrykning av "svårtänkt" fast det inte återfinns i någon av de större ordböckerna. 

I och för sig är det sympatiskt, sanningen är ju att man på en sådan plats som bloggen får vara lite "frifräsig". Och se på fanken, ingen röd markering där heller. Men adjektivet finns märkligt nog i de två ”modernare” ordböckerna av de stora tre. SAOB har endast med ”frifräsaren” själv, substantivet, personen. Artikeln om ord som börjar på fri- skrevs 1926 och då hade frifräsarna redan härjat i några decennier, äldsta belägget är från slutet av 18oo-talet.

Men här sitter man och pladdrar om skitsaker när det går åt skogen med de uppväxande generationernas bildning och utbildning. För att denna sbråkbloggarirritation ska fattas rätt måste tilläggas att den som här för pennan (nåja) och låter som en annan härförare inte alls var något ljus i skolan.

Men! Förr i världen hände det underliga att betydligt fler människor kunde läsa, skriva och stava. Jag är själv ett exempel och det fanns folk i släkten som verkligen inte hade sina största talanger inom det bokliga eller tänkandet överhuvudtaget.

Jag hittar i mina gömmor brev och kort skrivna av dessa människor som gick sex år i skolan och häpnar var gång jag läser vad de skrivit. Inte ett stavfel, men en korrekt svenska. Hur i hela världen gick det till?

Vad är kitsch, vem bestämmer det och vad tycker man själv?

En del lånord från förr (sällan nutid) kommer inte från engelskan, men de behandlas så. Ett klassiskt exempel är ”schlager” som, trots att ordet är tyskt, ofta ges ett -s i plural. Varken tyska eller svenska bildar plural med -s. Det heter ”flera schlager”. Å andra sidan anses nog ordet gammalmodigt och försvinner snart. I svenska behövs säkert bara ”hits”.

Det klatschiga ordet ”kitsch” låter tyskt men ursprunget är oklart. SO (Svensk Ordbok, 2021) förklarar begreppet som ”enklare konst- eller bruks­föremål som inte till­talar en mer kräsen smak; vanligen av något äldre typ”. Vidare säger SO att det är ”belagt sedan 1951” och kommer ”av tyska Kitsch med samma betydelse, till tyska dial. kitschen 'bestryka; smörja'”.

Wikipedia anser att ordet lånats från tyska eller jiddisch och ger en något fylligare förklaring av innebörden, som sägs syfta ”på konst eller konsthantverk, ofta massproducerad, av undermålig materiell och estetisk kvalitet. Ordet lanserades av konsthandlare i 1860- och 1870-talens München som term för billig och sötaktig konst, och begreppet fick internationell spridning under 1920-talet”.

Det här handlar till stor del om smak och det finns nog många åsikter om vad som är kitsch eller inte. Och hur blir det om man hör till dem som uppskattar kitsch just för dess kitschighet? Problemet är svårtänkt, kan ens den ironiska generationen bringa klarhet i detta? 

Språket omkring oss är förolämpande för våra sinnen och hjärnor!

Nu är det dags igen för en slapphetens dag när är för jobbigt att tänka och formulera sig ordentligt kring språk-skiten. Det var nödvändigt att sätta bindestreck där: förekomsten av alla ”kit”, vad man nu kallade dem förr, har gjort det problematiskt att använda det enkla ordet ”skit”. Ta annonserbjudanden om rengöringskit (för bilar, skor etc), exempelvis, då måste man ju för 17 ta till alla sina hjärnceller för att förstå vad det är frågan om!

Vi kör vidare. Vad sägs om hårreklamens ”Vår hårfärg är vilka vi är”. Där dyker såväl en mängd språkliga som allmänmänskliga frågor upp, det vill man lova.

Sen har vi de märkliga sinnesförnimmelser som ligger lite utanför de vanliga. En löd: ”Jag ser din poäng”. Förmodligen "I see your point". En annan är ”jag hör dig”. Vad är det för sätt att tala till människor på? Låter inte det avsnoppande och oförskämt så heter jag morfar Ginko.

Det moderna språk som talar till en och som kommer från algoritmer (det där har jag bara lärt mig säga men inte förstått) kan få ur sig meningar som ”Du har avprenumererats”, när man undanbett sig en massa mejlutskick från ställen där man handlat. ”Avprenumererats”, det är inget vackert ord, det liknar "avpolletterats" eller nåt ännu värre, som en kombination av ”avrättats” och ”arkebuserats”.

När vi nu är inne på sånt som går hädan, här en rubrik plus ingress som inte går av för hackor: 

Butiksdöden har dött av
Det här kan vara slutet på butiksdöden

Den bedagade sitter och rådbråkar hjärnan på kammaren

Det blir ibland en och annan annan tanke än dem på språk när man sitter i sin kammare och begrundar flydda dar, nutid och framtid. Då kan t ex funderingar kring olika generationers beteende dyka upp. Det jobbiga i den kråksången är att äldre ofta klagar på den närmast efterkommande generationen, som rimligen borde vara fostrad av de klagande dinosaurierna.

Det här är inget nytt, men ställs mer på sin spets numera eftersom tekniken (halleluja!) har drivit upp farten hos alla mänskliga förehavanden. Men rätt ska vara rätt, så här kommer ett litet tillrättaläggande av det jag eventuellt klagat på (och kanske fortsätter med) hos den generation som nu har tolkningsföreträde (halvgliring!).

Just den gruppen låter ofta föräldrar få veta att de, förutom att vara gamla, är tröga och nostalgiska samt att det allmänt är synd om dem därför. Ibland är det inget illa menat från dessa något yngres sida, men jag har svårt att glömma skiftet: när håret blivit grått och man blev lite mer långsam och servicefolk (samt en del andra) började tala till en med samma röst många använder till barn.

Man kallar det ålderism när äldre behandlas som mindre vetande (och även ÄR det, i vissa sammanhang). Men om sanningen ska fram har undertecknad likaså en mängd ålderistiska tankar gentemot den där yngre medelålders- respektive medelåldersgruppen.

Som gammal måste man ibland både ta sig i örat och ta det lugnt, för vem är det som har längst tid bakom sig och erfarenheter även om en ny värld låter dem väga lätt? Så det är inget man får kredd (hur skriver jag?) för av dem som "vet bättre": t ex att införa pronomenet ”dom” i alla lägen. Hoppsan, där kom ändå språktankarna farandes! Det enda att göra, men inte säga högt är: ”Jojo, er tid kommer också. (Var det mamma jag just hörde?)

Idog strävan efter att förminska orden, genom förkortning, t ex

I gårdagsinläggets avslutande mening utlovades mer om en krönika av Språkrådets chef, Lena Lind Palicki, som skriver om förkortningar i sms, och kanske inte bara där. Inom olika yrken och arbetsplatser dräller det vanligen av förkortningar, men används de utanför dessa ställen finns risken att många känner sig utanför.

Hon nämner bl a det språk ungdomar ofta använder sig av när de sms:ar –en formidabel bokstavsdjungel, vet den som tittat på (eller fått) den sortens meddelanden. Nu är väl inte jag så hemskt upprörd över just det ”förkortningsspråket”, och har aldrig varit. I början när folk (vuxna) reagerade på nya uttryckssätt (10-15 år sen) trodde de att sms-språket skulle åstadkomma stor förstörelse.

”O, så hemskt att de skriver oxå", minns jag jämnåriga som sa. Nu har det omvända börjat ske: äldre som lärt sig de förkortningar som dök upp i början av den digitala eran tycker att det är störtballt (som nog ingen ungdom längre säger) och öser på av fulla muggar.

Förutom att skämtsamt kommentera en del inom genren använder Lind Palicki en föredömligt allvarlig ton och påminner om att förkortningar kan ”vara irriterande för alla som inte är insatta”. Hon hänvisar även till Språkrådets frågelåda och skriver att om man söker efter ”förkortningar” där, ”är den första övergripande regeln att man inte bör förkorta i onödan”. Och om man ändå framhärdar, finns det en hel del regler på området, som hur man använder punkt och stora eller små bokstäver.

Det är inget märkligt med innehållet i denna krönika, det speciella är det allvarliga anslaget som ofta saknas hos språkmänniskor. Och visserligen är inget för litet för att hantera seriöst, som förkortningar t ex, men det stora fördärvet jobbas det på med andra medel, är jag rädd.

Genom texten ljuder den otäcka musiken från Psychos duschscen

Som bloggens alla fem läsare vet, liksom de stackarnas satar som befinner sig i undertecknads närhet, ryms i denna skribent en så stor språkfasa att den kommenteras som en ansatthet på gränsen till sjukdom: ”Du går väl ändå väl långt? Inte är det så farligt, ijänkligen?” Och sen kommer det där om det naturliga i att språk förändras.  

De ögon och öron en del av oss beståtts med må kroppsligt sett vara halvskröpliga, men vi ser och hör in i framtiden (ljudillustration: den gnisslande och vinande musik som i filmer, t ex Hitchcocks, antyder att något hemskt ska hända).

Borde inte duschat  Bild: Hannah Xu, Unsplash

På denna plats, Sbråk, regnar spydigheter och antydningar över alla slags språkproffs. De hänvisas ibland till som s k språkvetare. Inte snällt. För de flesta av oss sitter ju i precis samma nedåtgående spiral: allt som ser tröst- och chanslöst ut i världen nu är inget individer ändrar så lätt. I den positionen väljer de flesta att ”gilla läget” eller vara realister och ändå göra sitt bästa.

En av dem som emellanåt får slängar av Sbråks gliringar är språkvetaren Lena Lind Palicki, nyligen utnämnd till chef vid Språkrådet, en avdelning på statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Hon skriver även krönikor, bl a i Sv D, där hon i en av sina första texter efter den nya utnämningen anslöt sig till ”dom-reformen”.

Synd, tyckte jag, som hoppas på omöjliga under. Men senast handlade hennes SvD-krönika om hur sms-språket ”utvecklats” och där kunde man ana en person med klackarna satta åtminstone en aning i backen. Det kommer mer om den texten.

Flera allvarligt ställda frågor till ”dom som har hand om’et”

”Men det är ju inte riktigt en bajopic”, sa programledaren på SVT:s Kulturnytt. ”Nej", sa recensenten, "jag skulle inte säga att det här är en bajopick”. Som förhållandevis uppdaterad samt alltid beredd på engelska tog det i alla fall någon sekund för mig att dechiffrera ordet ”biopic”, och översätta: ”biografisk film”.

Inte är det väl konstigt att man blir förbannad? Ordet är engelskt i grunden, dessutom en förkortning! (av ”biographic picture”). Det sättet att tala är oförskämt av gammelmedier och exkluderande, som samma medier ju så ofta säger sig sky. Mina iakttagelser under årens lopp visar tydligt (tycker jag) att dagens "svenska" är långt från vad de flesta kallar svenska.

I och för sig låter ”biografisk film” lite knäppt, som en film som går på bio, men jag kan inte minnas att några såna lattjo missförstånd dykt upp under årtiondena.

Borde inte någon berätta för de stora grupper som inte talar engelska, och/eller det för tillfället rådande jargong-mode-språket, att vårt kommunikationsmedel blivit ett annat? Och att de tvingas känna sig korkade på felaktiga grunder?

Vart tog ambitionen om ett tydligt språk i medier vägen, det som skulle vara stöd och hjälp för grupper som så behöver? Enligt min åsikt hör/läser man ofta om många människor med läs- och skrivsvårigheter OCH elever som bevisligen får en bristfällig skolgång SAMT dem som vore betjänta av en så enhetlig svenska som möjligt p g a att de har andra modersmål.

Den sortens varningar dyker upp hela tiden, hur vore det om de med ett i grunden fungerande språk och som vänder sig till allmänheten föregick med goda exempel? Kan inte åtminstone vuxna med adekvata utbildningar eller kunskaper låta bli det som är jargongsnack?

PS "Biopic" har använts flitigt i sådär 15 år, men har lustigt nog inte korsat min väg förrän nu