Borde inte färdigheten att sy förkläden för hand upp på agendan?

Konstfärdigt broderi på fickan: fiskar och sjögräs

En del skills i går, andra skills idag: jag fastnade i skräddarnarrativet (ironi, ”narrativ” används aldrig på allvar i denna blogg). Det var gårdagens exempel, en situation som ”skräddades upp”, som drog in mig i syslöjden.

Att något är skräddarsytt betyder att det är anpassat. Antingen efter en kropp eller, som i den bildliga innebörden, till vad fan som helst. Det är liknande med att ”sy ihop”, frasen används nog nästan mest i överförd betydelse: ”sy ihop en lösning”. Sy ihop lösningar angående barns färdigheter pågår i dagarna, det framgår av nyheterna att de inte kan klippa med sax. Eller

slå kullerbyttor, för all del (idag säger man ”göra” en kullerbytta). Mycket av gammal mänsklig kunskap försvinner. 

Ett bevis är avbildat här på sidan: ett av mig (10-11 år) helt och hållet (!) handsytt förkläde. Det

var småsmå stygn och krävande syfröknar på den tiden. Känner mig kränkt än i dag. 

Apropå ”sy ihop” så finns även frasen ”sy upp”, endast använd inom sitt gamla och konkreta område, såvitt man begriper. Det är bara kläder som ”sys upp”. Under samma historiska period som jag satt och plågades med förklädet sa mammorna att de ”skulle låta sy upp” ett plagg, om de nu inte behärskade konsten själva. Men ovanligt många hade dock såna skills.

Sbråkbloggen måste nog skrädda upp sig och bli lite mer skillad

Bloggens förråd av engelska som på längden eller tvären knölat sig in i svenskan kommer svårligen att sina. Tvärtom blir det mer, måste man befara när man läser tidens tecken (kan även kallas ”täcken” eller ”töcken”).

Naturligtvis rör sig merparten av svenska utrikeskorrespondenter på engelska. Givetvis! Men det skapar ändå förvirring när de översätter uttryck och idiom som gemene man (och den lika gemena kvinnan) inte kan förväntas härleda i sekunden.

En sådan – i grunden mycket skicklig – korrespondent sa något om en situation som ”skräddades upp”. Såvitt jag förstår betyder uttrycket något i stil med vårt ”skräddarsydd” – vilken inte nödvändigtvis handlar om kostymer och klänningar.

En förklaring på engelska är ”to adjust something to suit a particular need or situation /…/ services are tailored to clients' needs”. Reporterns ämne var utrikespolitik så det handlade väl om strategiskt arbete i något krig. Men översätts engelskas ”tailor upp” med ”skrädda upp” kan man inte begära att kreti och pleti genast ska tänka ”skräddarsy” i sin bildliga betydelse. Svårtsvårt, det här blir inte på långa vägar ett språk för en stor befolkning, utan endast för dem som sitter och luskar fram vad som eventuellt kan menas.

Ett uttryck där halva ordet är engelskt och halva svenskt höll på att få mig till the tipping point (skämt…) häromdagen: ”Skillsträning”. Det tycks mest användas för sporter. Hör här vad ”Skills Academys” uppdrag är: att dramatiskt förbättra teknik, utförande och engagemang hos alla fotbollsspelare oavsett kön eller ålder. Att genom den absolut senaste tekniken flytta fotbollsspelare framåt när det gäller perception, teknik, fysik och speluppfattning.

Likadant för hockey: ”Basic Skills som utvecklar kontroll, balans och glid blandas med mer avancerade kombimotoriska övningar”.

”Skills”, ifall nu nån inte vet, betyder ”skicklighet”. I sista exemplet kan man säga "grundkunskaper" för ”basic skills". Men hur skulle det låta? Skills på er alla!

Har alla som lärt sig ”food-to-go” även fattat vad en go-to-rätt” är?

Tidigare brukade språkanvändning, grovt sett, ha med utbildning/bildning att göra. Numera är det svårt att avgöra om sättet att tala/skriva är en s k klassmarkör. Väldigt många med arbeten som förr sågs som lite halvflådiga, om än inte rena högstatusjobb, hade ändå en skapligt gedigen utbildning i botten. För egen del har jag velat räkna upp forskare, journalister, proffspolitiker som hörande dit. Så är det inte sedan länge.

Det är förvånande vilket språk de använder sig av, måste jag säga. En forskare sa att något (det gällde en plats) ”ligger helt off”. På svenska skulle det heta ”avsides”: Det är att missa sin chans att bli förstådd av större delen av menigheten när man talar så. Å andra sidan är jag tydligen så gammal att jag kan ha fel.

En journalist sa, apropå en fråga om denne kunde tänka sig att delta i en sport, eller vad-det-nu-gällde: ”Det hade inte varit min go-to-gren”. Som vanligt tänkte jag: ”Vafalls”? Hos Kungliga biblioteket (om den tillfälliga ordsökarversionen är tillförlitlig) hittar man ”go-to-market”, GTM, som är ”en strategi som handlar om hur ett företag tar en produkt ut på marknaden”.

Det finns även "go-to-players", vad de nu gör. Vidare läser jag hur någon ur blogg- och influerarvärlden, beskriver sin "bästa go to rätt”. Antagligen handlar det om den maträtt personen vanligen tar till när fantasin tryter. En annans ”bästa go-to kombo” visar sig vara ”jeans, snygg topp, kavaj och öppna skor”. (Är inte alla skor öppna, f ö?)

En lokaltidning skriver att ”Ellen tipsar om hennes bästa go-to-plagg”. Sen räknas kläderna upp, men jag undrar om Ellen tipsar om ”hennes” (vem det nu är) eller ”sina” plagg. Misstänker det senare eftersom det här med ”sin/sina” verkar minst lika svårt som "de, dem" och "dom".

Man måste hoppas att detta är en generationsfråga och att åtminstone de något yngre människorna talar och skriver samma språk som varann. Som äldre har man inte en chans.

Skriva rätt och snyggt samt sparka boll bättre: glömda färdigheter?

Skolan är alltid på tapeten. Blir väl kallad skolnostalgiker eller - romantiker, men säger det bara milt: Skolan var bättre förr, redan innan Gunnar Nordahls tid (Jo, det är tröttsamt med detta skämt*, men det är en bra tidsangivelse som ska återanvändas). Båda mina föräldrar som gick i skolan på 1920–30-talen, kunde skriva snyggt och felfritt efter sexårig folkskola.

De grejade stavning och grammatik, även om åtminstone en av dem inte hade vad man då kallade läshuvud. Med all säkerhet drillades de och en del drabbades förstås illa av den tidens hårda tag. Man törs t ex knappt tänka på barn med skrivsvårigheter som kanske t o m fick stryk. En av mina föräldrar var vänsterhänt och det stoppades brutalt av skolan.

Det var också en omöjlighet att skriva med vänster hand eftersom handen då släpade i det bläck man använde när man skulle ”skriva rent” uppsatser, bl a. En av sbråkbloggens informanter, A (ca 40 år yngre än mina föräldrar), tvingades visserligen inte som vänsterhänt använda höger hand, men var länge sorgsen över att inte kunna skriva med ”riktigt” bläck.

Skam den som ger sig, tänkte A, började träna på att skriva med högerhanden och kunde snart köpa en (onödigt dyr) bläckpenna. Högerhandstilen – det här är intressant i sig – blev som hos väluppfostrade och dito "skolade" barn på 50- och 60-talen.

Hur det gått för skolan i stort vet vi. En stackars ung människa som av olika skäl – dels dålig undervisning, vågar jag säga – hamnat fel i tillvaron, berättade (radion, förstås) om de åtgärder hon är föremål för nu i 15–16-årsåldern och berömde sina speciallärare: ”Jag har fejlat the basic av skolgången, de hjälper med vad du prefererar”.

Det här säger något om landets ambitioner för barn och ungdomar. Ja, och den digitala ”revolutionen” för all del.



*En riktigt klämmig låt, även för icke-fotbollsentusiaster: ”Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls tid”

Anta utmaningen och måla en tavla av ”därav, varav” och ”givet”

Som om denna blogg inte redan vore en plåga – men likt världsläget kan den bli värre och värre. Äntligen tog jag mig samman för att leta upp stället där man kan få veta hur ofta enskilda ord förekommit i svenska dagstidningar. Det var inte svårt, efter en vink (”hint”, säger svensken) från en klyftig människa var det bara att sätta i gång.

"Därav" - sjunkande eller uppdykande skepp?

Den formidabla tjänsten (vet säkert många

av bloggens läsare redan) finns hos Kungliga Biblioteket och heter Svenska Dagstidningar. Man skriver in det ord eller begrepp man undrar över. Då får man bland annat tydliga stapeldiagram över ordets förekomst under

de senaste hundra åren. Undertecknad jublar. Tjänsten är stängd fram till 21 februari, men av någon gudomlig anledning hann jag se några för mig intressanta staplar.

 

"Varav" - Söder höjder?

Vissa ord har ökat enormt, och på ett sätt som förvånat mig. Av bilden med en tydligt växande stapel (överst) för ”därav”, tidigare mer byråkratiskt än folkligt, skulle man kunna måla en tavla, slog det mig. Ett sjunkande fartyg? Men eftersom ”därav-et” ökar så markant i vår tid skulle man kanske, hoppfullare, se det som ett oerhört långt fartyg som tornar upp sig ur horisonten.

Mellersta stapeln, för ”varav”, skildrar

den märkligt ökande användningen – ofta 

hos ungdomar, har jag märkt. Tavlan kunde vara Söders höjder i Stockholm samt ett 

Dubaitorn. Den sista (och understa stapeln) visar framgången för ordet ”givet”, i var nutidspolitikers mun. Tja, även den visar en silhuett, horisontlinjen (skyline, på svenska), hos många svenska städer. Fast ”kyrktornet” tycks vara åtminstone dubbelt så högt som normalt. 

Begrunda dessa staplar.

Ett idiom som kommer att få skatta, inte skratta, åt förgängelsen

Informanten O hörde av sig och skrek (i sanningens namn var det ett skrivet skrik): HIMMEL! O hade läst en tv-tablå där en dokumentär om en mördare beskrevs. I texten stod att man måste konfrontera mördaren ”i person”.

 
Det är i och för sig vanligt med direkta översättningar som allt oftare ser ut på det sättet. Men det är konstigt att en tablå med svenska tv-program först skrivits på engelska, måste man säga. Nå. Det engelska uttrycket ”in person” betyder ”personligen ”, och kan kanske även i andra sammanhang översättas med ”själv”. Man ville alltså "konfrontera NN personligen".

 
Vi har en fras som kan påminna om detta, men den har en helt annan klang och stilvärde. Ett exempel är följande, hämtat från Vatikanstaten.com: "Där befinner sig påven i egen hög person som talar inför folkmassan". Uttrycket passar inte till mördare – om man är stilkänslig.

 
Däremot kan det användas när man t ex vill låta skämtsamt högstämd: ”Här kommer chefen i egen hög person”. SAOB skriver redan 1919 att det ”numera alltid” används ”skämtsamt eller ironiskt” och att frasen ursprungligen ”användes om högtstående eller förnäma personer”. Vatikanstaten hör ännu till det förflutna, förstår man.

 
”I egen hög person” kommer antagligen snart att dö, ”i person” har just börjat leva.

Man undrar givetvis: Är folk vad de heter eller heter de vad de är?

Nej, den här bloggen är så bister och tråkig, nu måste vi ha roligt. Ser man sig omkring upptäcker man att folket trängtar efter att ha kul. Den underhållning som strömmar och strömmas ur medier blir poppis, vad man kan förstå: Det är kärlek på längden och tvären, mattävlingar, sex, resor, dejting, lekprogram, våld, skönhetstips, bygga hus, frågesport (quiz, som svensken säger), kändisars förhållanden – allt på längden och tvären. Etcetera.

Sbråkbloggen stramar upp sig och ska en stund försöka falla in i trallen och mallen. Fast det här är skojigt på allvar. Uppslaget kom av att en kvinna, expert i ett radioprogram, visade sig heta Urban i efternamn. Inget ovanligt, folk heter Björn och Lo i för- eller efternamn. Men nu var hon lektor i bostads- och urbansociologi vid Institutet för bostads- och urbanforskning.

Man undrar ibland om namnet eller yrket kommer först. Vi har en massa exempel i Sverige: Lisa Frost, meteorolog, ekonomen Annika Winsth – som blir kul när man hör det uttalas, även om stavningen försöker dölja faktum. Det finns tandläkare som heter Gadd i efternamn och kiropraktorer som heter Kramp.

 
Många gamla knektnamn kan ge upphov till småleenden. Minns från barndomen när mamma kom hem och uppbragt sa att hennes goda vän fru Frisk var sjuk. (Man sa fru och efternamn på kvinnor dåförtiden). I Göteborgs-Posten kan man finna en mängd såna här passande namn under rubriken ”Folk som heter som sina jobb”.

 
Och den som inte räds långa texter kan studera ”Snuva, Brölös och Liderlig - Östgötaknektar och torp från indelningsverkets dagar”, skrivet av historikern Björn Helmfrid. En kul, mer modern och inte alltför lång sammanställning av namn, ges av Rolf Stridh (!) i Roffes språklåda: Aptonymer. Aptonymer, skriver Wikipedia är ”personnamn som kan förknippas med personens egenskaper eller yrke”. Rolf Stridh fyller på:

Namnet man får efter sin far kallas patronymikon. Att på motsvarande sätt få namn efter sin mamma kallas metronymikon, t ex Gunillasson eller som den gamle danske kungen Sven Estridsson

En variant är den svenska konstnären Karin Mamma Andersson som började använda tillnamnet Mamma smått på skämt under sin studietid, men det kom att bli ett artistnamn.