Att försöka skapa minnen för andra är både vänligt och förmätet

Som sagt: det är inte bara de illa behandlade orden och meningarna en gammal sbråkbloggare kan fara illa av. Beträffande att ”boosta sitt kulturkonto” (gårdagens sista stycken) är det svårt att finna ord. Av erfarenhet vet jag att det inte går att förklara sina invändningar mot den sortens tondövhet. Man blir nog så lagom ”kulturell” om man försöker klä på sig upplevelser och tankar som inte har annat att bottna i än hur man ska uppfattas av andra.

Nu är det inte lätt för Människan som präglas av ekonomistiskt synsätt ända in i känslolivet. Ett av alla apotek beskrev sina prima extraerbjudanden med något som gör att ”du kan investera i familjen”. Förutom dessa investeringar ha jag i dagarna ett flertal gånger stött på en fras som återkommer (på diverse sociala ”medieplattformar”) hos yngre och medelålders föräldrar: de vill ”skapa minnen” för sina barn. Skapa minnen? Vem i fadderuttan är man när man får för sig att man kan ”skapa minnen” åt andra? Den som har vuxna barn eller andra släktingar/vänner som varit med när man själv höll i trådarna har helt andra minnen än vad de goda föräldrarna och andra vuxna eventuellt hade som ambition. Det är m a o svårt att styra över sådant.

Det mesta är uppdrivet som satan ovanpå den kapitalistiska grund som världen utgör. Men för tusan, det här är inte platsen för politik egentligen, och förresten verkar de flesta samhällsordningar/ekonomier går åt skogen hur mycket fina minnen folk än önskar sig resp får till "skänks”. Får ta till en person äldre än undertecknad för att påminna om andra råd än ekonomiska för mänsklig tillvaro (jämför boostandet av kulturkonton):

Ellen Key gjorde skillnad på kunskap och bildning ”Bildning är icke vad vi lärt utan vad vi hava kvar när vi glömt allt vi lärt.” Detta kända citat sammanfattar ganska väl Ellen Keys bildningssyn. Hon ser inte bildningen som i första hand ”nyttoinriktad”, den kan inte mätas i boklig kunskap. Bildning är snarare sammansmältningen av förståndets, hjärtats och smakens bildning

Ovanstående citat står på Ellen Key-Sällskapets hemsida. Ellen Key, 1849-1926, beskrivs som författare, pedagog och kvinnosaksideolog på Wikipedia.

Tips till folket: asså, så här gör du för att få värsta kulturkontot, typ!

Först lite börsnyheter. Informanten P skickade en rubrik från Dagens Industri: ”Stockholmsbörsen återhämtar värsta raset”. Här blir det krock mellan kulturer, vill man lova, å ena sidan en allvarlig mediebevakning och å andra en slags influerarsvenska. Talar man inte en sådan – den låter ofta som en överdriven travesti på Stockholmssociolekt –  hör man för sitt inre en flådig nutidssvensk säga sitt ”värsta raset”. Skribenten menade säkert inte att vara rolig, men så här ser det ut numera.

Till andra kulturella betraktelser: Det är för mycket stjärneglans kring ord som har att göra med företeelser som ”kultur, litteratur, konst, bokläsning” m fl i genren. Det är svårt att inte känna viss sorg över att det konsumistiska/kommersiella synsättet tar över sådant som varit viktigt för många, ja, nästan haft karaktären av något andligt över sig. Kanske kan det vara så här för dem med stark gudstro när de blir ifrågasatta. (Menar inte religioners våldsam- och fördomsfullhet!)

Vi är några som vrider oss generat av tv-program som Kulturfrågan Kontrapunkt. Man hade önskat en motvikt till allt som den lekande människan (homo ludens) åstadkommer av skrik och tjohejsan. Även gällande allvarligt (trodde jag!) syftande ”kulturprogram” i radio och tv, börjar inramningen likna annan underhållning och bli lätt fjantig.

Det är bara att upprepa: så här ser det ut. I en del av landets lokaltidningar dansade nyligen en text runt som på ett håll fick rubriken ”Så boostar du ditt kulturkonto”. Sammansättningar som kulturkonto och kulturkapital är väl ändå nån slags paradox? Nå. Man boostar kulturkontot genom att bl a läsa böcker, lyssna på klassisk musik/opera och gå på konstutställningar. Själv dånar och griper jag efter luktsaltet.

Övriga tankar om detta boostande överlämnas åt läsaren av dessa rader.

Artister, arenor m m som tidigare varit kända under andra namn

I en DN-artikel skriver den unga författaren/kulturskribenten Saga Cavallin om en ”namnbytartrend” hon t o m kallar alarmerande: ”Tilltalsnamn har gått från att vara en av få saker som är relativt  bestående till att bli ombytliga, från fasta till oroväckande förflyktigade”.

Prince 2008, Wikipedia

Hon talar även om det ”varumärkesbyggande” som pågår inom nästa samtliga områden i vår tid och nämner bl a byten av namn på stora arenor, sociala medier (Twitter som blivit X). Det är märkligt när äldre namnen redan ”satt sig” hos publik eller vilka grupper det nu gäller.

Inte nog med det, enligt S C, presenteras nu f a artister efter namnbytet med frasen ”tidigare känd som…”. Längst gick sångaren Prince som mot slutet av sitt liv använde ”namnet”/akronymen TAFKAP (The artist formerly known as Prince). Vad gäller privatpersoners namnbyten är S C både förstående samt lite raljant och anser att namnbytet snarare framstår:

motiverat av en obstinat önskan om total autonomi, som snarare än en uppfriskande protest mot varumärkeslogiken är en förlängning av den. Det är att ständigt optimera, putsa och förbättra sitt jag efter eget huvud. Folkbokföringsversionen av att totalrenovera kök och badrum varje gång man flyttar in i en ny lägenhet.

Hon skriver om ansökningar om namnbyten som mer än

trefaldigats, och säger att denna "urspårade tilltalslibertarianism"

är "djupt alarmerande i sig" och att:

Den framstår som det mest övertydliga uttrycket för en av hela samhällsekonomin påhejad, desperat strävan efter att uppnå målet om att bli en fri agent. Någon som inte tyngs ner av varken rötter, historia eller sammanhang.

Egentligen ligger väl samma tankar bakom ett allmänt bytande av namn, beteckningar och begrepp som bara putsar till ytan men inte tar bort förlegade tankar och fördomar. Det här är inget svenskt, förstår man, utan sker mer eller mindre globalt. 

Komiskt nog citerade jag häromdagen Gertrude Steins ”en ros är en ros är en ros”, och S C hänvisar till Shakespeares ”Hvad gör väl namnet? Det, som ros vi kalla,/ Med annat namn dock lika ljufligt doftar” (ur Hagbergs översättning av Romeo och Julia, 1861).

Det började så smått med blåsippor och fortsatte med Turkiet

Nja, rubriken är hårdragen: det är så att beträffande blåsippan var det första gången undertecknad fick upp ögonen för namnbyten som låg en aning utanför de vanliga. Det är f ö också att ta i, det var ju bara den latinska beteckningen som ändrades, från Anemone hepatica till Hepatica nobilis. Nu verkar vetenskapen åter vackla (hur går inte att redogöra för, det är svårlästa grejer) och möjligen får den tillbaka sitt gamla A hepatica.

Turkiet heter tack och lov som förr på svenska, men på engelska har bl a Jens Stoltenberg fått kämpa med Türkiye. Det lär uttalas ungefär [tyrkie], med betoning på första stavelsen, men de flesta tycks betona –[ie]. Må så vara med namnbytet, länder byter namn av olika skäl, fast sällan blir de så likaljudande som i det här fallet. Om det där med kalkoner är sant vete fåglarna, men det är en bra historia.

Nyligen kom också nyheten om att ”forskare från hela världen har enats om att byta namn på fler än 200 växtarter. På grund av att namnen på växterna anses olämpliga och i vissa fall rasistiska” (SVT Nyheter, med sin vanliga språkbehandling). I många länder har även fåglars namn bytts ut, ibland ”beroende på att systematiken har ändrats i exempelvis familjeträden” (Natursidan.se) men även för att en mängd gamla namn bedöms som rasistiska. Det här gäller mer än växter och fåglar, förstår man.

Många har nog häpnat över mängden nya beteckningar inom HBTQ-med-flera-gruppen. På RFSL:s hemsida ligger en begreppsordlista för den som går vilse bland orden inom denna grupp och där ges: ” beskrivningar av en rad olika begrepp krig hbtqi, identiteter och de normer som finns i vårt samhälle”. Och har många problem med att få omgivningen att förstå den egna identitetsuppfattningen kan även omgivningen själv få svårt att, exempelvis, använda rätt pronomen för personerna i fråga.

Som jag förstått finns nu följande personliga pronomen: hon, han, hen, den, det och även ”de/dem”, där de senare används om en person och har importerats från engelska ”they/them” som i sin tur, om jag begripit saken, ska ha en neutral innebörd likt ”hen”. För de flesta svenskar signalerar ”de/dem” dock plural. Tycker någon att det i denna sbråkblogg allt oftare står fraser av typen ”om jag nu fattat rätt”, har denne, denna, hon, han, hen, den, det, de, dom helt rätt. Inget blir enkelt i en mångfacetterad värld.

En ros är en ros är en ros, men kan detsamma sägas om en get?

Vid sidan av de anglicismer som flödar i största allmänhet, finns de som nämndes i går: förkortningar av engelska fraser och som kanske, än så länge, mest används i ungdomars sociala medier. I en av alla pratshower i P1 togs en långt ivägdriven s k akronym upp: ”goat”. Det är i och för sig engelska för ”get”, men skrevs inledningsvis G.O.A.T. Men det blir ju jobbigt med alla punkter och versaler så om jag nu fattar rätt skrivs det som den engelska geten.

Men vad betyder det då, kan man undra och här börjar det som sagt dra iväg. Det står för ”greatest of all time”, vad en svensk tönt skulle kunna kalla ”superbäst” eller liknande i sina värstaste superlativaste ansträngningar. Det slutar inte här. Ibland skickar personen som vill meddela att något är oerhört bra en e-moji som föreställer en get. Här skulle många svenskar få problem eftersom förkortningen måste utläsas ”goat”.

Bildade mig lite vidare i detta (via Google) och fann även ”bae”, som står för ”before anyone else”. Sålunda betyder ”hon är min bae” alltså att hon är kärleken framför alla andra. Jajamensan, så är det med den saken. Dessutom finns "bae" upptaget i den stora amerikanska ordboken Merriam-Webster. Man får vänja sig. Men fan vet vad det är man ska vänja sig vid. Hieroglyferna rycker närmare!

Annars rör det på sig rejält i benämningsleden. Med det avses vad saker heter, FÅR heta, BÖR heta, vad människor kallar sig (det gäller både egennamn och pronomen). Mer om det hyperaktuella ämnet i morgon.

Den ryska kvinnan på tyska är "die Russin", även om det låter kul

Lamenterandet fortsätter. Förresten, kollade detta fina gamla ord, lamentera, i KB:s dagstidningsdatabas och fick motsatta resultatet mot dem man får för ”de facto” och ”specifik”. Under 1900-talets början fanns en hög stapel för ”lamentera” medan användandet gått ner rejält i dag. Synd, det är en användbar glosa för oss som klagar och har oss. Enligt SAOB har den latinsk bakgrund, finns på tyska, lamentieren, och engelska, lament, och hör alltså inte till de "falska vänner" man talar om vad gäller språk.
    

Wikipedia har långa listor på dessa, för engelska är ett par exempel kinky-kinkig, neck-nacke, tagged-taggad. För tyska finns ledig-ledig, Russin-russin, spotten-spotta.

Fler liknande inom andra språk kontra svenska finns på ”Lista över falska vänner” (Wikipedia).

Lamentera är inte längre vanligt, men ett bra ord. Såna bör man inte använda om man vänder sig till en allmänhet, har jag hört under årens lopp. Detta uttalande går milt sagt stick i stäv med det som sker i dag, nämligen att ett annat språkbruk – som ännu mer ”utestänger” stora grupper – föredras. Det språkbruket handlar denna blogg om, huvudsakligen.

Men jag är inte den som är den utan slår upp vad jag inte förstår av nutidslingot. Från äldre hör jag en samordnad klagan (lamentation…) om ungdomars ”sms-språk” och ”förkortningar”. Bl a skriver många ”oxå” och tjänar en halv sekund av sin dyrbara tid. En ung släkting svarade mig på ett sms med bokstäverna ”ofc”.

Eftersom jag känner till en del av nya uttryck föreslog jag ”oh, fucking cool”. Där högg man i sten, det var en förkortning av ”of course” som på svenska har många synonymer: "naturligtvis, självklart, givetvis". Jag googlade givetvis (ofc) dessa bokstäver och vet nu alltså vad de står för. Men jag har ännu inte nått den störtballa ålder då jag på allvar anammar dem.

Om föräldrar eller mor- och farföräldrar lagt sig till med ens ungdomsslang hade man fått dåndimpen. Nu sker just det, och äldres snabba "medverkan" påskyndar modersmålets uttåg.

Hur det är att vantrivas i en medievärld som vill så mycket "gott"

Det är inte mediernas fel, det är det stora internetets (ja, jag skämtar), typ (och där kom ett skämt till). Att det barkar åt skogen. Eller ska det kallas digitala revolutionen, framsteg och utveckling? Den som invänder mot ”framgångar” och ”teknikutveckling” får fan. Och visst, en del av oss bakåtsträvare vill ha varmvatten och bra kollektivtrafik, jodå.

Synd bara att framstegsvägarna ska ha parallella stigar som går bakåt – och då menas inte historien, utan förstörelsen av andra värden än de som genererar (vilket fult ord!) pengar. En äldre kan känna som om den trampar kring i ett Pompeji av ruiner (snodd versrad).

Jag prenumererar än på en stor drake, än på en annan. Och det finns visst intressanta artiklar och braiga skribenter, men det är ändå sorgligt att även mängder av annat får plats, särskilt i webbtidningar. Klart det går att bläddra/scrolla förbi, men något stort och monstruöst känns störande: skvaller, en gigantisk nöjesbevakning (för att locka unga, brukar det heta) m m man slapp i dagspress förr. Hur dessa tidningar ens kan få för sig att berätta om nordamerikanska skådisar som stämmer varann, etc, etc, är en fråga.

SvD har stått i skottgluggen (min) en tid, nu blir det DN som måste ducka och förbättra sig! Som sagt, ingen särskild kan utpekas, det är samma skit i krukan som i locket (jag har uttrycket från en skolkamrats far, Tyko). Och DN har nån vecka in på prenumerationen börjat som god representant för dessa mediers själlöshet samt strömlinjeformare. I ett mejl till mig lyder ämnesordet: ”Mer av det som intresserar dig mest”

Och jag startar dialogen de sällan får höra (utom ibland, och deras svar är förutsägbara):

Ni ska skita i vad som intresserar mig mest. Gör gärna en tidning med självförtroende, presentera en världsbild som är politiskt styrd åt nåt håll man förstår. Jag föreslår också ett och samma pris för alla, möjligen (samma) rabatt för ungdomar och pensionärer. Nu är det mera mattbasar i Orienten över prissättningen. Använd gärna ett språk så många som möjligt begriper och ha rubriker som inte tvingar en att gissa artiklars innehåll. Mer som tidningar var förr, ni vet. 

Nej, DN berättar i sitt mejl att med 

appen kan du enkelt spara artiklar, bevaka ämnen du är intresserad av och klicka i favoritskribenter du vill följa. Missa inte heller att prenumerera på några av alla våra nyhetsbrev. Nedan kan du läsa om och börja prenumerera på flera av de mest populära

Det här kommer kanske som en överraskning: jag skiter i vad andra läser. Men det en sån som jag vill ha är gånget, det har tackat för sig och visslande gått upp i rök.