Apostrofer i ”på’rom så’rom blö’r” är nödvändiga, "genitiv-'s" icke

Ett svenskt ord med engelsk genitiv, apostrof + s, fick mig att hoppa högt (gör inget annat än sitter här och hoppar dagarna i ända) samt gripa efter närmsta klok grammatikbok. Ordet i genitiv var förresten namnet på en bank: Nordöstby Sparbank’s tjänster. (Den observante inser att Nordöstby är påhittat.)

Det är inte första gången man ser svenskar använda det engelska skrivsättet, det är den biljonte. Boken som låg närmast var Gösta Åbergs Handbok i svenska, utkommen under forna tider, 2001. I ett kort avsnitt, ”Apostrof”, får sig läsaren till livs allt som behövs om fenomenet:

På engelska föregås genitiv-s av en apostrof, George’s hat, men inte på svenska. Det heter alltså Irmas hembageri, Kungsholmens Kemtvätt. Skrivsättet "Nisse’s Biluthyrning" är mycket vanligt men inte att rekommendera. Vill man att ens vackra firmalogotyp ska återges utan något störande genitiv-s har man andra möjligheter: EXKLUSIVs sortiment har utökats med två nya modeller.

Åberg berättar även om en del kniviga lägen och ger råd. Man skriver ”Alices kofta”, men på svenska uttalas inte genitiv-s-et, som ju sker på engelska.   

Håll med om att ögonen tåras av hängivna handboksförfattare! Nå. I kapitlet om apostrofer skriver Åberg förstås även om att dessa tecken används för att markera något utelämnat eller tillskojat, som i ”på’rom så’rom blö’r” (exemplet är mitt eget, liksom ordet ”tillskojat”). För inte länge sen brukade de flesta skriva da’n för "dagen", så’n för "sådan" etc, men för många (bl a mig) har sammandragningarna "stan, sånt, nåt" blivit normal stavning.

I just den här boken låg lustigt nog ett bokmärke jag själv stoppat dit nån gång. ”Bokmärket” utgjordes av tidskriften Vakna! som utges av Jehovas vittnen. Anledningen till att den låg där var förmodligen att jag en gång noterat att deras tidskrifter (Vakna! och Vakttornet) brukade vara ovanligt välskrivna och felfria. Det här exemplaret var från 2019 så hur det ser ut nu är obekant. Det finns nog en del att säga om den saken, men kanske nån annan dag!

Platsen för detta ovanligt stora ”bokmärke” i Åbergs bok var ett stycke med rubriken ”Sin eller hans, sig eller honom?” Jojo, om detta finns det också ett och annat att skriva.

Vissa engelska ord finner inte sin ”perfekta” svenska motsvarighet

Ett par gånger, senast i går, har jag skrivit om en engelsk glosa som tycks särskilt användbar. Det ligger förstås en privatpersonlig känsla bakom det tyckandet och som andra kanske inte delar. Ordet är ”random” och jag använder det ofta, trots den stränga anti-anglicismer-penna som skriver den här bloggen.

Det händer att man saknar ett ord när det dyker upp i ett annat språk och visar på ett slags tomrum i det egna. För länge sen (om nu minnet funkar) lärde man sig på engelsklektioner uttrycket ”at random”, som betyder ”på måfå”. Enbart ”random” har svenska motsvarigheter som ”slumpmässig, slumpartad, godtycklig”.

SAOL tog 2015* in ordet i den svenska ordlistan (vilket är rätt konstigt, trots allt) och ger det även engelskt uttal: random [rän´dom] oböjligt adjektiv• slumpmässig, god­tycklig. Vanligare under längre tid har verbet ”randomisera” varit, om vilket Wikipedia skriver: slumpmässigt tilldela; dela in på måfå, med exemplet Som en del av experimentet randomiserades vilka som fick det riktiga preparatet och vilka som fick verkningslösa sockerpiller. W skriver även att det huvudsakligen används inom forskning och vetenskap.

Ett numera vardagligt ”random” i vårt eget språk kan förklaras med att de svenska översättningarna av ordet inte funkar riktigt. Som meningen jag skrev i går: ”Det här är lite random”. Eller ”Det stod en random gubbe utanför affären. Nog låter det konstigt med ”det här är lite godtyckligt”, eller ”stod en slumpmässig gubbe”? Och ”en godtycklig tant”? Här kanske en förklarande synonym låter rimligare: ”Utanför affären stod en tant, vilken som helst”.

Svårt alltså att veta hur andra uppfattar det, men det engelska adjektivet låter helt enkelt bättre. Säger det rent av något som förut inte gick att uttrycka på svenska? Men det kan inte böjas och man kan exempelvis inte tala om en massa "randoma" människor på gatan. Liksom i plural kan ordet inte utsägas i bestämd form. Den ”randoma” gubben går inte heller m a o.

* Enligt Merriam-Webster började engelska adjektivet "random" användas på 1600-talet

Hur går det till när man förbjuder böcker FRÅN biblioteken?

Tyvärr drabbas alla av den språkliga osäkerhet som kommer sig av att miljarder människor pratar i mun på varandra. Så många med mitt modersmål finns det förstås inte, men antalet röster man hör och texter man läser som svensk kan nog räknas i miljarder. Och ställa till trassel för kommunikationerna.

Man måste rannsaka sig själv när man håller på som undertecknad och det sker också! Vissa engelska uttryck jag använder är såna som inte har självklara svenska motsvarigheter. Som "random", t ex. ”Det här är lite random som jag brukar säga”, säger jag på ett hycklande vis genom att tillägga det ironiskt avsedda ”som jag brukar säga” i slutet av yttrandet.

Å andra sidan har det nog gått decennier sen som många av oss började prata med citattecken runt meningar och ord – för att vi inte kände oss hemma i dem. Men det är så mycket annat man inte känner sig hemma i nuförtiden, så varför inte även språket?

Många är de timmar (liiite överdrivet) man får ägna åt prepositioners vara eller inte vara – eller rena innebörd. Tycker ingen mer att det är konstigt med det nya ”från”? Som i ”förbjuda vissa böcker från biblioteket”? Tja, inte vet jag som kommer från 50-talet, är avlad på 40-talet och gärna talar som folk gjorde flera decennier innan dess!

Men borde det inte heta ”förbjuda vissa böcker på biblioteket”? I något sammanhang stod meningen ”förbjuda böcker från förr”. Det är nog grammatiskt rätt fast möjligen historiskt-mänskligt-moraliskt fel. Kanske skulle nån försöka förbjuda människor från att kriga? (Är vi bara några åldringar som hör att från-et inte behövs? Kan det ha kommit in från engelskan?)

Söker man på engelska ”forbid from” dyker från nån som vill lära sig perfekt engelska följande fråga upp: I want to know the differences (if they exist) between "forbid from doing something" and "forbid to do something". Which one is correct?

Engelskläraren Riji Saurabh Nair ger ett utomordentligt svar på webbplatsen Quora. Men en svensk får väl slå på andra ställen, min googling på ”heter det att förbjuda någon från något?” fick ingen träff.

Stod Karin och Lasse framför sin bil eller var det nån annans?

Krig diskuteras som tv-spel, tyckte en av bloggens informanter. Och inte för att det går att veta hur länge vissa uttryck använts men det är gott om ”spelplaner” som nämns för dagens krig. 

”Hamas attack mot Israel har vält spelplanen”, är ett exempel ur en text. Gällande kriget i Ukraina sa en svensk militär att de senaste händelserna ”ändrat om hela spelplanen för kriget”. En koll i KB:s dagstidningsdatabas KB (vad nu en sådan koll är värd) visar att de flesta ”spelplaner” på 2020-talet är något annat än de var innan dess – de var med av ett slags konkreta och underhållande ”spelplaner”.

Annat ämne! Vad gäller grammatiska förändringar i modern svenska känner man, förutom av det slags kongruensfel som irriterade informanten A (inlägget i förrgår), irritation över att reflexiva pronomen verkar skatta åt förgängelsen. I sin (inte hennes!!!) Evas Språkblogg, skriver Eva Sahlström om det som nu tycks vara ett stort problem: att välja rätt pronomen, SIN eller DERAS. Hon skriver: Med sin/sitt/sina skiljer svenskan ut sig från många andra språk – för oss är det skillnad om Anna går ut med sin hund, eller med hennes hund.

 
Svenska j

Bild: Bull-Doser, Wikipedia

ournalister har problem med det här. Nyligen läste jag i en av de stora drakarna följande bildtext: ”Karin R och Lasse P framför deras första plåtis 1988, en Renault Trafic”. Här tarvas först en förklaring: ”plåtisar” kallas tydligen ombyggda folkabussar och skåpbilar. Det är ett ord som funkar bra, mindre bra låter ”deras” eftersom det heter ”sin” i den bildtext om denna plåtis jag antecknade i min ”bank” för några dar sen.

Nu är det ändrat. Och det är förstås prima att någon på tidningar korrekturläser och ändrar i efterhand, men det feliga (jo, jag låtsas att adjektivet ”felig” finns) åker ut till allmänheten först och korrigeras endast om någon råkar se det. Ibland är det läsare. Första gången jag såg läsare uppmanas att rapportera felstavningar och andra misstag till diverse redaktioner var det svårt att tro de egna ögonen/öronen.

Sån är världen vorden. Men det är sant, NÅGON GÅNG är det svårt att veta när sin/sitt/sina ska föredras framför possessiva pronomen. I Evas Språkblogg ges exempel på några såna specialfall. Dessutom är Eva en mer seriös person än undertecknad. 

Men man får hoppas att redaktioner inte släpper ut allvarligare fel än pronomenmissar.

Nästan så att underhållningsspråket ramlar in i krigsretoriken

I dag ska det handla om vårt tids värsta händelser, krigen. ”Vår” tid, förresten, krig är en syssla människan sällan tar ledigt från. Men Sverige har länge varit förskonat, måste man säga. När hot om ofred rycker närmre reagerar en del på hur medierapporteringen från krig gestaltas.

Apropå ordet ”gestalta” användes det av informanten PE när några kompisar i äldre-åldern diskuterade just sådan rapportering. Här är PE:s ord: ”Jag önskar mig en gammaldags torr och saklig nyhetsrapportering, krigen diskuteras (här följer ett par svordomar) som tv-spel! Vad är det förresten för j-a ord, ’gamechanger’, som det talas om? Jag ger mig fan på att det snart går att spela på Betson angående utfallet hos de pågående krigen”. Det var inte riktigt allt, som en eftersläng kom: ”Och varför i h-e låter reportrar mer som om de ’gestaltar’ än rapporterar?”

Det här är intressant, jag anser också att journalister ofta har ett tonfall som är stötande. Antagligen vill de ha med nån slags inlevelse och medkännande i rösten. Jag vet att denna slags journalistik vinner priser, själv anser jag den obehaglig av samma skäl som PE, som förmodligen ansåg den här lite kletiga sammetsrösten vara det ”gestaltande”. Inte så att den är ondsint, men den hjälper inte människorna någonstans.

Det är mig bekant att många nutidsmänniskor tycker om det känslodrypande, men man måste inte klämma in tårar i sin röst när man, exempelvis, beskriver rester av mänskligt liv i folks sönderbombade hem. Orden i sig räcker tyvärr tillräckligt bra.

Vad gäller ”gamechanger” användes ordet nyligen om nya stridsflygplan till Ukraina. Militärexperten Joakim Paasikivi sa dock i en kommentar och med fermitet i rösten att de inte alls var en ”gamechanger” utan ”ytterligare ett komplement till de befintliga vapensystemen”.

En del av oss har helt enkelt en världsbild som brukade beskrivas i andra ord när det t ex handlade om ofattbarheter som krig och allvarliga skeenden som krävde respektfulla beskrivningar. Ordet ofattbarhet tycks f ö inte finnas i plural, men det finns gott om dem i den verkliga världen i alla fall!

Varför tjata på barnen att de ska läsa när vuxna sabbar språket?

Har läsaren av dessa rader något som helst intresse av vad som sker med språket: leta då fram en Aftonbladsartikel med rubriken ”Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen”. Den har skrivits av författaren och översättaren Anna Arvidsdotter och ger en lysande samt förskräckande bild av vad som sker med vårt språk.

Informanten A mejlade mig en länk till artikeln, efter att enbart ha läst rubriken och en slags ingressrad som löd: ”Förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är”. Pinsamt, tyckte A, med ett så klantigt kongruensfel till en text om språkhantering. Själv skrattar jag ett bittert skratt: den typen av misstag märker ingen längre.

”Förlaget är medvetet”, heter det förstås, men, som sagt, kongruens är på väg ut! Den som googlar ”man är medvetna om” får många träffar. Å andra sidan kan man finna Eva Mårtensson (mediespråkslärare/informationschef) om man googlar ordet ”kongruensfel”. I facktidningen Journalisten ligger en rolig krönika av henne (2007) och där skriver hon att det stör henne

alldeles förskräckligt när adjektivböjning och pronomen inte stämmer överens med det substantiv de hör ihop med. Jag blir irriterad när jag läser uttryck som: ”Paret blev stoppade”, ”Polisen blev överraskade”, ”Personalen är oroade” och ”Laget visar att de är att räkna med”.

Jag kan lätt förstå varför det blir så. Alla de här orden rymmer innehållsmässigt flera människor, men formmässigt står de i singular. Det uppstår ett logiskt glapp mellan grammatik och betydelse, som gör att de omgivande böjningarna och syftningarna börjar slira. Att det händer i spontant talspråk – mitt eget inbegripet – har jag inga problem med. Men när fenomenet uppträder i nyhetsuppläsningar och tidningsspalter tycker jag att det skorrar falskt.

Av någon anledning har jag svårt att inta den där distanserade, avspända och förstående språkvetarattityden just när det handlar om felaktig kongruensböjning. Konstruktionerna skär i mig och får språkpolisen inom mig att famla efter batongen.

Såväl hennes medvetenhet om språkliga misstag som Anna Arvidsdotters förfärliga erfarenhet av förlagens förödande sparande på det viktigaste i sin ("deras", skulle många skriva…) verksamhet får mig att tänka på en av vår tids desperata frågor: Hur ska vi få barnen att läsa böcker? Ja, det är ingen bra idé att tvinga dem att läsa på den svenska som vi nu får oss till livs!

När en massiv börsnedgång blir till "en ordentlig bump på vägen"

Mellan Ryssland/Belarus och ett antal länder skedde nyligen en fångutväxling som i de flesta medier kallades ”massiv”. Tja, man har i flera decennier hört att detta ord blivit vanligare i svenskan: ”massiv hjärtinfarkt” säger man numera oftast om det som förr hette ”stor hjärtinfarkt”. SAOB:s huvudsakliga beskrivning av ordet är ”som alltigenom består av samma ämne". Och SAOL skriver: ”inte i­hålig, allt­igenom av samma ämne, gedigen; kraftig, skarp”. 

Sista ”synonymen”, skarp, fanns inte i 2006 års upplaga av SAOL, men skrevs in i ordlistan från 2015. Det är på så här vis många engelska ord masar sig in i svenskan för att snart uppfattas som oumbärliga. Tyvärr petar de då ut en massa jättebra och gångbara ord. Vad gäller den ”massiva fångutväxlingen" hade åtminstone ett par tidningar anställda med känsla för valörer och betydelser: de skrev att fångutväxlingen var ”den mest omfattande sedan kalla krigets dagar”.

Bump på vägen eller vanliga gupp?

En svensk finansminister talade häromdagen om något – det var väl börsen – och kallade det en ordentlig ”bump” (med engelskt uttal: [bamp], som ändrades till bump (uttalat med svenskt u) på vägen. Ministern hade kunnat säga ”gupp” och slippa gå omvägen över engelskan så där som många gör.

Nu något annat. Ibland kan man (jag) få för sig att ett ord inte finns för att man inte hört det. Inbilskt så det räcker och blir över. Följaktligen hoppade jag till när en vetenskapsperson (radio) talade om ett överlapp (av vad det nu gällde) och i bestämd form överlappet. "Överlappning", trodde jag det hette, men jag har trott så mycket i min dag.