Bloggen närmar sig ETT ord med MÅNGA svenska synonymer

”Approach”, ett engelskt substantiv OCH verb, fanns inte i SAOL 1998. Däremot togs det upp i upplagan från 2006. Det är lätt att börja tänka på ordet då och då, i dag var det en ung person i min omgivning som talade en hel del om såväl andras som egen approach till saker och ting.

Samtidigt som SAOL (och SO) tog med substantivet, stoppades även verbet in: ”approchera”. Det stavas väl i enlighet med någon stavningsregel, men lika lätt som engelsktalande får vi det inte. Man kunde lika gärna underlätta för dem med stavningsproblem och slå till med ”approacha” om man nu prompt ska dra in drösvis med engelska ord i svenska ordböcker.

Substantivet, det utländska, kan i vårt språk sägas som ”närmande” (samt de äldre annalkande, hänvändelse) och i sin bildliga form heta ”inställning, grepp, sätt att se”, m fl. Verbet har likaså ett flertal synonymer på svenska: ”nalkas, närma sig, komma nära, vända sig till, m fl.

Man har förstås ett svagt psyke: det går aldrig att komma över varför ord från andra språk ska in och tränga ut fullt fungerande svenska ord. Och med svenska menar jag såna som använts ganska långt bakåt och ännu är vanliga.

Letar man i den äldre och mer omfattande SAOB leds man för substantivet ”approch” till ett med stavningen ”approsch”. Året när artikeln för ordet skrevs, 1901, beskrevs det som "föga brukligt", men användes f a på 1800-talet, då främst med militär innebörd (”framryckning”).

Verbet ”approschera” (approchera) sägs också vara ”föga brukligt" 1901. Det betyder ”nalkas, närma sig” och är belagt från 1600-talets slut och ett par hundra år framåt. Det kom troligen in med franskans dåtida inflytande på svenskan.

Det är egentligen komiskt att många ord med rötter i latin ramlade in i svenskan – ofta och förstås med hjälp av högre makter, höll jag på att säga, men menar högre klasser. Nu strömmar åter en massa latin in, men detta inflöde är mer demokratiskt, det sköts av adel, präster, borgare, bönder och resten av oss. Till morgondagen finns mer på min to-do-lista.

Man är mer Elof Ahrle, Sif Ruud och Sickan Carlsson än man tror

Här är lite mer babbel om de stunder då ens hela uppmärksamhet (frivilligt eller ”påtvingad”, som i gårdagens bil) riktas mot medier. Det blir väldigt ofta P1, men dem av oss (äldre människor m a o) som länge haft vanan att ha radion på, är numera överraskade av mängden repriser samt den nysvenska som talas.

Det sker i rapporterade inslag och påfallande ofta i samtal mellan journalister eller journalister och intervjuade. Med nysvenska avses ungefär detsamma som nyspråket i romanen 1984, skriven av den framsynte George Orwell 1949.

I nysvenskan ändrar en del ord innebörd, ibland betyder de sin motsats. Eller så minskas de i antal, språket blir en formaliserad byggsats – avsikten sägs vara förenkling. Vad 1984 av naturliga skäl inte kunde ha med var att inhemska ord byttes mot dem från ett annat språk.

För att i någon mån förstå vårt nya lingo har jag haft hjälp av en viss utbildning samt en omgivning som också haft en viss utbildning eller som ”behärskat” samtidens språk. Genom den senare, yngre, gruppen får jag veta jag pratar som en i gammal bok eller film. Eller schlager, emellanåt söderkis, alla från 1930- och 40-talen.

Här sitter alltså en söderböna och vet att en mening som den ur ett nyligt nyhetsprogram, ”kulan var inte menad för honom” i de flesta fall är exaktöversatt från engelska. Den intresserade kan titta i KB:s dagstidningsregister på fraser som ”menad för/inte menad för” och ”avsedd för/inte avsedd för”.

På liknande vis förhåller det sig med ett ”för” som ändrat mången svensk mening: ”Gå ut för en kaffe”, är en. Vi gammalmodiga brukade ”gå ut och ta en kopp kaffe”. Det gör vi ännu. Häromdagen träffade någon ”henne för en dokumentär”. Jag skulle välja det fasligt mångordiga: ”…träffade henne för att göra en dokumentär”.

Fast i karetan (gammalt slangord för bil) kommer ingen undan

 
Även om ens radio står och går dagarna i ända är det inte säkert att man lägger märke till allt som sägs i den. Det kan också noteras hur olika olika (jodå, två stycken) människor uppfattar nyhets- och pratflödet. I dag var det åter dags för radiolyssnande i bil. Man kommer inte undan om man inte stänger av: det finns ingen toalett att gå på, disk att diska, inget kaffe att koka.

Och skörden blir som vanligt kul. En programledare i en babbelshow kan t ex fråga någon hur man kan ”uppa” underhållningsvärdet på vad-det-nu-var. Nästa sagesperson var ingen journalist, politiker etc, utan bara en ”vanlig” människa, men minns att det är från ”brukarna” som språkvårdare tar de nya orden och begreppen: Det ofta sagda är det snart belagda. (Jamen förlåt, då: ville travestera ”det dunkelt tänkta…)

Det vanliga människan, var det. Denna sa ”det är bra att man påstartar såna här processer”.

I sanningens namn ska sägas att det inte dräller av påstartar och påstarter på nätet eller i tidningsarkiv, men det är som allt annat bara en tidsfråga. Efter det kommer även ”starta på”

i analogi med ”starta upp”.

Det finns mycket att säga om och om igen om (haha, nu blev det mycket ”om”) löst och fast sammansatta verb. En favorit från finska Institutet för de inhemska språken, Monica Åikäs, får repetera grunden för detta intressanta grammatiska fenomen:

I svenskan finns det många sammansatta verb som har en partikel som förled, till exempel framställa, tillfoga. Partikeln är oftast ett adverb eller en preposition. Många av dessa verb har en icke-sammansatt motsvarighet där partikeln står efter verbet: ställa fram, foga till.

Tänk om man ibland (fasa!) påminner om meningsmotståndarna!

Man måste byta perspektiv ibland, hur motigt det än känns. För det är lite intressant med dem som är lika enerverande envisa som man själv. Ofta ligger ”språkvetare” risigt till i denna blogg. Detta är ingen personlig vendetta, men väl en reaktion på Språktidningens chefredaktör som utgjutit sig i en rikstidning, den ”malliga”, som en annan storhjärna har kallat den.

För detta är en hjärnornas maktkamp! Redaktören angriper på sitt infama vis en grupp människor som på sätt och vis är mina systrar och bröder i tanken. Fast ändå inte. Snårigt? Näråvars. Ständigt kallas människor i denna grupp ”språkpoliser”. Ett mig förhatligt ord.

Men detta slags ”poliser” är en synnerligen icke-homogen grupp. Det är ibland svårt att ansluta sig till de här gammelsnutarna som häktat upp sig på "före-innan, de-dem-dom, starta upp" och ett relativt litet antal ord/fraser som ändrats på senare decennier. Därmed inte sagt att de har fel, därmed inte sagt att de inte har min åtminstone halvfulla respekt.

Men såna som lite halvstöddigt vänder sig mot vad de oavbrutet gillar att kalla språkpoliser är störande och stötande. Icke-poliserna beter sig ungefär lika envetet! I sin DN-spalt använder redaktören lite snedflinande det dammiga ordet ”språkpolis” inte mindre än sex gånger. Och i vilket syfte? Jo, för att på ett skojsigt vis argumentera mot de nämnda antagonister som klagar över hur orden ”formula” och ”formulering” (hos hårschampo bl a) används. Ja, där ser man: den grupp man själv delvis tillhör har tydligen förgreningar ut i kemins tassemarker.

Redaktören och jag känner uppenbarligen inte samma slags språksnutar. Själv har jag inte ens på långt håll hört någon prata om schampoingredienser. Det kan vara så vi språkbesatta fungerar: drar för långa och många växlar på för få bevis för våra smarta slutsatser.

Fruntimmer är i grunden inte ett ord att bli särskilt förargad över

I går utlovades en skrutinering av skrutinera. Det är ett verb som snart kommer att studsa runt i Sverige om man tänker på senare års ansträngningar att byta ut äldre svenska ord mot engelska. Scrutinise (som är brittiska stavningen, scrutinize den amerikanska) betyder ”undersöka, granska, pröva” och i de orden finns ingen engelsk feeling, så tro orden ur min spåkula: skrutinera kommer snart att bli vanligt.

Ett par kända profiler använder det redan: Daniel Sjölin och Edward Bloom. Så det så. I SAOB finns ”skrutinera” med, dock inte i SAOL och SO, men det är en tidsfråga.

Ett länge existerande och vanligt begrepp nämndes i gårdagens inlägg: ”fruntimmer”. Det är ett skojigt ord som retar många, men dess ursprung är inget att bli arg på. De flesta känner väl till att det går tillbaka på tyska Frauenzimmer som i äldre tider var beteckningen på särskilda hus eller rum där kvinnor, på en gård, tex, samlades för att uträtta sina sysslor.

Så speciellt är ordet att det har ett eget stycke på Wikipedia. Där berättas bl a att första belägget i svenskan är från 1560. Vidare beskrivs att ordet uppfattats och använts i nedsättande syfte: 

Exempel på ordet fruntimmer använt i pejorativ bemärkelse:
En kvinna, som har gjort något oklokt eller okunnigt; inte lyckats väl kan få kommentaren: "Ja, se fruntimmer!".
"Fruntimmer" kan vara en nedsättande beteckning för kvinnor med tvivelaktigt rykte.

”Ja, se, fruntimmer”, har man hört i parti och minut under ens levnad, utan att det känts plågsamt. Men den sista kommentaren var en nyhet för undertecknad: på det viset kan jag inte ha hört det någon gång av omgivningen.

Och om så vore känns det inte som någon vidare bra beteckning på kvinnor med tvivelaktigt rykte. Det gör däremot det ord som gått långt ner i åldrarna och som även används av barn om flickor – så små att de inte hunnit skaffa sig ett tvivelaktigt rykte ens. Det gäller det tråkiga h-ordet (som någon kallade det i radion) vilket klipper fruntimret med femtiåtta hästlängder.

Att inte ha några väninnor är inte så tragiskt som det kanske låter

Väninnorna dök (enligt undertecknad, förstås) upp samtidigt med att vanligt folk började kramhälsa, spela golf och gå på vinkurser. Själv har jag aldrig haft några vänninor, inte ens vänner, utan bara kompisar. Vännerna, förresten, kom som ett resultat av den tvångsanslutning som heter Facebook.

Jodå, det kanske är att ta i, men innan den tekniska revolutionen var människor skeptiska mot att känna sig infösta i fållor. Whatever, som svensken säger, nu var det de här olika slags kamraterna som skulle skrutineras (lägg ordet på minnet för kommande skrutinering).

Att jag kallat kompisar kompisar beror nog på ursprunglig social hemvist och den ungdomstid som i mitt fall varade förhållandevis länge. Folk med liknande uppväxt har ofta även ”polarna” som kompisar. Nåt säger att det vanligen är män som har polare, men det kan vara en fördom.

Ett annat intressant minne är att vi använde kompis för båda könen (det fanns bara två i offentligheten), medan yngre i dag pratar om sina tjej- respektive killkompisar. Och vad beträffar väninnorna kan man göra en annan intressant iakttagelse. Använder man (jag, t ex) personbeteckningar som författarinna och skådespelerska ses omgivningen rynka på näsan. Det är dock ofta samma omgivning som inte tvekar att kalla sina kompisar väninnor.

Som Sbråk tog upp nyligen är -ska och -inna bara feminina ändelser medan -are är en manlig, så det perfekta könstänkandet stöter på problem hur man än gör. Slutligen, ”kamrater” är lite svårt att uttala utan citattecken kring (såna kan höras, jodå). Kamraterna sitter antagligen i de flesta äldres huvuden som en beteckning på politiskt färgade polare. Just nu sa en man i tåget följande i sin telefon: "Jo, jag har träffat ditt fruntimmer". Om fruntimret finns mer att säga.

Kvalitetskontroll: vad beskriver bäst ett yrke, krita eller påskägg?

Att yngre inte lär sig ord och begrepp som inte längre har nån plats i samhället är inte konstigt. Någon av dem talade om folk som ”har en smal plånbok”, och det låter nog rätt i unga människors öron. Och visst, en plånbok kan vara smal eller bred, men det handlar inte om designen på plånboken här. Vad personen ville beskriva var en tunn kontra tjock plånbok. Detta berättade förr om huruvida någon var mindre bemedlad eller rik.

Bilden av ”tjock plånka” är förstås den fyllda plånbok som bågnade av sedlar och mynt. När de fysiska, ”riktiga” för oss äldre, pengarna inte finns, upphör intresset kring hur plånboken ser ut. Bankerna har inte varit något att råna på många år, andra svindlerier och lurendrejerier ökar rejält: helst utsätter man de gamla dårar som inte satt sig in i hur världen av i dag ser ut.

Även om den ”smala” plånboken är förståelig, är det lite knepigare med nutida journalister som tror att ordet ”förekommer” heter ”försigkommer”. Unga har gjorts mer försigkomna på vissa områden, språkligt icke. Från samma nyss förtalade kår kom den person som sa om en brottsling: ”Han motsäger sig inte anklagelsen”.

Inte fan vet jag hur det här ska gå framgent, men det verkar vara skit samma i mångas ögon, öron och sinnen. Man måste försöka se det roliga i eländet. I en enkät jag skulle besvara gavs en inledande uppgift. Och, ja, då, det är väl nåt som måste göras för att lura (lugna?) AI-joxet. Så här sa i alla fall enkäten:
      

Svarskvaliteten är mycket viktigt för oss, och följande fråga är en del av vår kvalitetskontroll. Vänligen välj det ord som bäst beskriver ett yrke

Kängor             Krita
Rådjur              Påskägg
Lärare              Äpple

Man utmanas hela tiden i den sköna nya världen: "Yrke"? Få se nu…