"Ett tänk" finns redan i folkdjupet, "ett säg" är på väg. Stålsätt sig!

Antagligen har ”säget” figurerat i bloggen tidigare, en liten fläkt ur minnet påstår det. Och det är en besynnerlig historia som är svår (för mig) att få grepp om. En radioreporter bidrog häromdagen med en inspelning från en intervjuad människa (nånstans) som företrädde en grupp eller organisation. Reportern inledde med: ”Vi har ett litet säg från en av dem”.

Vilsenheten gör en vansinnig: ”ett säg!” Man letar. Finns någon förklaring på svenska, eller på engelska – kan ”a say” ligga bakom? Som förkortning av ”a saying”? Som i sin tur betyder ”talesätt” och kanske t o m ”ordspråk”, som också kan heta ”proverb” på engelska. Tror jag.

Undsättning kommer från ”Synonymer.se”, ett ganska så pålitligt ställe. Om ”ett säg” skriver sajten: ”(slang; ett säg)” och ger synonymerna ”uttryck, fras, formulering” samt tillägger: ”(journalistjargong): uttalande, citat”. Det har nog Synonymer. se rätt i, på nätet hittar man flera säg, bl a i ett tidningscitat från en Northvolt-höjdare (om något i den långa processen): ”Det är ingen ursäkt. Det är i så fall bara ett säg som rättfärdigar statistik”.

Mönstret är detsamma som hos andra giljotinerade ord man (jag) inte gillar: ”ett tänk”, finns bland dem. Så länge jag hjälpligt styr över mitt eget språk kommer aldrig ”tänket” in i den privata ordlistan. Men! Några gamla kompisar emellan talar vi lite sådär tjoflöjt. T ex använder vi verbet ”prella” när vi bestämmer något preliminärt. ”Vi prellar onsdag kl 15 på vanliga plejset”, säger vi. Engelska uttryck har vi med en masse (som i sig är franska), t ex skapelser som ”shit pommes frites” (mer franska där, f ö).

Men detta val drabbar inte utomstående. Så där kan man ju inte hålla på och tala bland folk. Det är just det som borde sysselsätta fler människors ”tänk”: att vi anstränger oss för att bevara vårt modersmål så att det blir så gemensamt för så många som möjligt, unga som gamla.

Men det är väl nåt man kan se sig i månen efter. Tecken i skyn antyder att snart kommer vi, var och en, tala ett helt individuellt språk och får chansa på att omgivningen fattar vad vi säger.

I morgon blir det fler konstiga uttryck och andra små säg yttrade av det gåtfulla folket.

En matbil är något annat än en matvagn, men inte direkt en lastbil

Ingen matvagn, men väl en matbil. Bild: Xavi Cabrera, Unsplash

Under en massa år har vi åtnjutit alternativt lidit av ett gigantiskt inflytande från ett stort land i väster. Det har påverkat oss på ett sätt som inte går att mäta (för hur skulle det gå till?). Inflytandet har gällt större delen av mänskligt liv: konsumtion av i stort sett allt, musik, s k underhållning och livsstil samt språk.

Landet är ett av världens rikaste, men har en president med stora brister i språk och uppfostran. Språk såtillvida att hans meddelanden via den egna sociala-media-plattformen ser rudimentära ut, såväl till innehåll som utseende (de massa versalerna och utropstecknen). Vad gäller dåligt uppförande är listan lång, men nämnas kan det fula tilltaget att använda löjeväckande öknamn om dem han inte gillar.

Tragiskt, m a o, att detta är det språk som satt djupa spår i svenskan. Ekonomiska krafter har sedan länge sett till att vi översvämmas av ord, uttryck och begrepp från landet i fråga. Något som dyker upp ofta är ”food truck”. Ja, det är inte direkt en korvkiosk. Men eftersom många svenskar lärt sig att ”truck” betyder ”lastbil” (på engelska ”lorry”) så undrar man förstås vad en svensk borde kalla food trucken.

”Matvagn”, tänkte jag först, men insåg snart att en matvagn är något som rullas runt på skolor och diverse institutioner. ”Matbil”, heter det, en enkel, finfin översättning som få svenskar vill använda! Wikipedia ger ofta upplysande förklaringar, bl a denna:

En matvagn är en vagn som används för att transportera mat. Vissa av dem dras av människor eller djur, andra av ett annat fordon. De skiljer sig från matbilar genom att de inte tar sig framåt av egen kraft.

Rör inte de riktigt ”starka” verben, förstör inte nyansrikedomen!

Det vore elakt att hata på Språktidningens chefredaktör för att han skriver underligheter i DN. Men irriterad kan man kanske få bli? För ett par dar sen la han ut texten kring hur ”på” i uttrycket ”hata på”, fyller en funktion. De är många, språkmänniskorna i medelåldern, som tävlar om att skyffla in så många anglicismer och ungdomsuttryck som möjligt i svenskan.

Är ens eget motsträviga sätta-klackarna-i-backen-beteende ett tecken på ålderdom, så är de halvgamlas ett tecken på önskan att hänga med och hänga på och hänga med ungdomen. Ungdomen själv genomskådar även de halvgamla, så det är kört och kokt och stekt från början.

Orkar inte börja pladdra om partikelverb kontra fasta konstruktioner med betonade verb plus (vanligen) preposition. Skillnaden är t ex ”läsa om” boken (läsa den en gång till) och ”läsa om” boken (läsa om den i tidningen). Infödda svenskar eller de med jättebra språköra klarar de här varianterna som annars är mycket svåra att lära sig.

Men vaffanken ”hata på”? Bara för att unga börjat använda uttrycket på mer eller mindre sociala medier? AS ger exempel som ”Sluta hata på HV71-spelarna.” Sen kommer den vanliga harangen om att uttrycket redan funnits i si och så många år och – nu citeras AS själv:

Det är förstås fritt fram att ogilla nyheter i språket. Men personligen ser jag inte poängen med att hata på något som bidrar till att ge svenskan fler nyanser.

I svenskan finns ”skälla på/ gräla på/racka ner på” och med säkerhet fler. I hastigheten kan jag tänka mig ”gnälla på” och ”klanka (ner) på” samt, värre, t o m ”spy på”. Utan ”på” finns ”kritisera, banna, klandra, klanka” och en hel hop. Om det är nyanser man vill ha.

Men var snäll och peta inte på ”hata”, ett oerhört starkt verb i sig och som borde förbehållas de riktigt allvarliga sammanhangen. Det om något bidrar till nyanser, om än inte de vackra. Ord som sällan användes förr var, förutom ”hata", även förnedra, hota, förödmjuka”. Nu viner de i luften hela tiden, något som mer tyder på vår tid som en delvis mer förråad, delvis överkänslig värld, än att "man teg om allt förr", som det brukar heta. 

Dixi.

Minnet säger att ingen alls (i tv-rutan) sköts på nära håll före 1995

”De här protectar mot UV”, sa den unga flickan på bussen och visade sina protectande solglasögon för kompisarna. Många har förstås ett stort ordförråd av såväl svenskt som engelskt märke (och ännu fler språk), problemet nu är att glosor och begrepp blandas hej vilt.

”Han skjuts på nära avstånd” (citat från radio eller tv), den meningen kan man också ägna några minuter av sitt liv åt att fundera över. Man och man, förresten, det är jag som gör så. En del av min omgivning säger (på sin bästa svengelska*) om detta engagemang att de ”inte har sin tid för sånt”. Men nu var det ”nära avstånd”, och det lät konstigt. Det alldeles för jobbigt att söka efter förklaringen till varför ”nära håll” låter bättre. Det som låter bättre för en låter sämre för någon annan och frågan om vad som låter bäst kanske inte alls förstås av en tredje.

En sån som skriver dessa rader fortsätter ändå att undra och försöka minnas. Då kan det slå en att man hört folk i engelskspråkiga filmer skjutas ”at close range”. Det är lätt att pinpointa (äh, jag bara pratar som tjejen i första meningen) NÄR man började uppfatta att de som hade otur stup i kvarten sköts ”på nära håll” – som textremsorna kallade det på svenska.

Då ödet ville att jag inte såg nånting (nästan) på tv mellan 1975 och 1995, är det lätt att räkna ut varför de här tankarna dykt upp. Det gick nämligen att med två tv-fria decennier bakom sig, inse att det därefter blivit mer av allt i rutan (fler tv-kanaler och filmer av "modernare" snitt) och, inte minst, att det blivit råare. Den som i lägre tonåren inte fick se serier som Perry Mason och Helgonet ("otäcka", sa föräldrarna), utan skickades i säng, stod inte rustad för allt det våld som dämts upp och efter 1995 vräktes över ens milda och troskyldiga gestalt.

Det är så pass, när minnet rannsakas, att jag inte ens kommer ihåg att någon alls sköts på nära håll (d v s ”close range”) före 1995. Allt det här är förstås snicksnack, men åtminstone har översättningen ”på nära håll”, satt sig längre in i hjärnan, än ”på nära avstånd”. Och det går att fortsätta undra över varför.

*Före engelska inflytandevräkandet sa man nog bara det enkla: "Jag har inte tid med sånt"

Bugande sig, gående bakåt, påbörjar man sin canossavandring

Finns det NÅGOT i språkväg som den petiga bloggaren inte reagerar inför? Nä. Halvgaggig tänker man vid skrivandet av det här inlägget, att det överdrivna användandet av verbet ”plocka” bör diskuteras. Så man tittar lite bakåt i bloggen och hittar femtiotusen exempel. Det vore hemskt att ta upp det en gång till, men som den besatta galning man är, går det inte att låta bli. Gå nu tillbaka i föregående mening och se hur där står ”förfärligt att ta upp”. Vore man en modernspråkstalare hade det kunnat formuleras ”plocka upp det en gång till”.

En av bloggens avsikter är att hjärntvätta, eller åtminstone tvätta så pass att läsaren inte kan göra annat än reagera ute i tillvaron. Bevittna alltså hur nu verbet körs en gång till i hjärntvättprogrammet! Så här kan det gå till: När man just beställt en toaborste online för att sen hämta den på shoppingrundan, kommer strax ett sms med beskedet ”Färdigplockat”. Personalen har alltså plockat färdigt ens toaborste så att man kan hämta den. Behändigt.

Det är säkert bara gamla stofiler som tycker att ”Färdigplockat” låter kul i sammanhanget. Men det går på ett ut, dagens humor och komiker förstår man inte själv, så det bildas kanske bara en gudomlig balans. Ska nu för sista gången (på några veckor) skriva att det gamla ”ta” funkar bra i stället för ”plocka”: ta fram, ta upp, ta ut, ta in ta hit och dit. Med flera. Affären kan skriva ”Färdigt/Klart att hämta”. Och sluta plocka toalettborstar.

Men aldrig får man vara riktigt glad. I bakåttittandet bland bloggens inlägg fanns ett antal liknelser som kläddes i nästan exakt likadana ord. Bilden som använts irriterande ofta handlar om att man är blind för en företeelse, men hittar en massa exempel på den när man väl börjar koncentrera sig. I såna sammanhang väljer jag tydligen alltid att likna det vid vad som (oftast) händer när man plockar trattkantareller.

Nu är jag så trött på den ”bilden” att det bara är en canossavandring och tusen ”mea culpa” som återstår. Men gjort är gjort om än i gyllne dosor.

Är ”prick på” verkligen på pricken? Det är tiotusenkronorsfrågan

Häromdagen hördes en radioreporter säga om något som passade, matchade eller stämde bra (vete 17 vad): ”Det här var ju prick på”. Och en annan får språkhicka – om nu situationen var rätt uppfattad. För vad som förmodligen avsågs var svenska uttrycket ”på pricken”. Det var en mycket chockerande och intressant iakttagelse!

Engelska ”spot on” kan översättas med ”exakt, perfekt, på pricken”. Det är m a o en besynnerlig abrovink att vända på orden i frasen och skapa den för en svensk (t ex mig) konstiga formuleringen ”det här är prick på”. Ordet ”spot” betyder ”fläck” och en hel massa andra grejer, ”prick”, finns bland dem. Kanske är ”dot” vanligare för ”prick”, men ändå! ”On the spot”, däremot, kan betyda ”genast, på direkten/momangen/stubben”. Bäst att sluta, det här drar i väg till månen annars. I vilket fall som helst skulle inte jag kunna säga att något ”är prick på”.    

Förste vinnare (1957): Ulf "Hajen" Hannerz, då 14 år 

Nu något helt annorlunda. Påfallande ofta hör man folk använda uttrycket ”Jaa du, det här är tiotusenkronorsfrågan!” Givetvis är det något man hasplar ur sig utan att tänka. Man tänker f ö sällan på varför man säger som man gör. Men i det här fallet händer det att man undrar hur mycket 10 000 kronor 1957 (året för det första frågeprogrammet) vore i dag. Svaret är ca 165 000.

Trots det kan man inte ändra det idiomatiska uttrycket och påstå att något vore hundrasextiofemtusenkronorsfrågan. Säkert kommer uttryckssättet att leva länge än, men kanske slutligen förvandlas till en språklig antikvitet i framtida bibliotkeksavdelningar som då kommer att inrymmas i de AI-modeller humanoider begagnar sig av.

PS Tiotusenkronorsfrågan kallades på sin tid även Kvitt eller dubbelt

Störande blänk och plink: färg- och musikdekorationer i medierna

Om man låter begreppet språk omfatta tecken, signaler och allt det kan vara, så finns mycket mer att klaga på än felstavade ord och fulmeningar. Dekorationslusta och en med den besläktad klåfingrighet kvaddar många sändningar ur medier som radio och tv. En hel del som lyssnar på radio retar sig på den vagljudande musik som läggs i bakgrunden av alldeles för många program. Det kan vara intervjuer, intressanta reportage om vad som helst, och – där bakom – irriterande toner som inte förhöjer inslagen på något vis.

När man levt i en annan värld är det vanligt att gilla den hemtrevliga känslan av en radio som står och går (”står och går” låter annars som en omöjlighet…). Kommer en välkänd signatur eller presentation av något man verkligen vill lyssna på höjer man ljudet och lystrar. Klart att det kan ha med hög ålder att göra, men det torde vara svårt för många människor att koncentrera sig på talade röster när en obestämd melodi klojnkar och plinkar i bakgrunden.

Nutiden har fler ljud av svårtolkad sort, telefonsignaler, Skype, Teams och andra kommunikationsläten, och det kan vara irriterande när man plötsligt tror att någon försöker nå en, när det i själva verket är den där dekorationsmusiken som ljuder. Man frågar sig vad det antas tjäna för syfte – det väcker uppenbarligen mer irritation än intresse.

Samma sak sker i tv. Där kan det också handla om musik som får berättarröster svårare att nå fram. Dessutom finns de fenomen som fångar synen och på liknade sätt gör budskapet svårt att uppmärksamma. Många nyhetsstudior kan inte lägga nog med blaffiga bilder i bakgrunden – ibland har de med inslagen att göra, ibland består de av vårblommor eller annan natur som är onaturligt uppblåst i storlek och färg.

Igår flammade valborgsmässoeldar bakom nyhetsdamen på ett sätt som mer förde tankarna till brandkatastrofer. Irriterande är också medarbetarnas vandrande över studiogolvet, som vore det en cat walk. Mannekängandet verkar alltför sökt: stilettklackar som del av kvinnornas uniform kanske inte reta alla, men somliga.

Sitt stilla och läs fint som Olle Björklund, tänker man.