Hur står det till med Sbråkbloggen? Jo, skapligt, tackar som frågar

En av alla miljoner frågor man kan drabbas av dök upp i samband med en översättning av texten i en brittisk serie. En ung kille levde ett utsatt liv med egen psykisk otillräcklighet och en sjuk mor att vårda. Socialarbetaren på besök frågade hur det var med honom och den unge mannen, kanske 19-20 år, sa: ”Thank you for asking”. Det översattes med ”tackar som frågar”.

Då åkte ens inre uråldriga radarapparat upp, den som är utgången. Eller vad vet man? Hur som helst gav en liten efterforskning mig rätt i känslan – det är så en äldre svensktalande har det i dag, det är känsla för nästan hela slanten. En bra sida jag hamnar på ibland är ”Svenska med Kalle, en blogg för dig som lär dig svenska” Kalle säger så här om ”tackar som frågar”:

Vi använder det så här:

– Hej, är allt bra?

– Det är finfint, tackar som frågar.

Det betyder alltså ”tack för att du frågar hur jag mår” men är egentligen bara en artighetsfras. Det låter lite gammaldags, men min kollega sade så idag.

På en ”språktråd” i ett nätforum sa någon bestämt ifrån att det inte används längre, men var vanligt i genren pilsnerfilmer från 1930-talet. Ja, det blir mer och mer uppenbart att det är i en sådan man bor. Killen i serien som sa ” ”Thank you for asking”, menade nog precis det, alltså: ”Tack för att du frågar om hur jag har det”.

Även sajten HiNative, där hela världens modersmålstalare svarar dem som undrar över andra språks ord och uttryckssätt, hade med en person (japan!) som frågade vad svenskar säger för ”Thank you for asking me”. Där svarade en svensk (yngre än undertecknad, förstås) ”tack för frågan” eller ”tack för att du frågade”.

Tänker man på hur man själv använder ”tackar som frågar” är det som Kalle säger, gammal-

dags, eller som diskussionstråden föreslår: ur en pilsnerfilm. Tyvärr har Kalle flyttat sin blogg till en annan onlineplattform, Substack. Den har man hört om ett tag utan att försöka ta reda på vad det är. Svaret fanns hos bl a modetidningen Elle, en lektyr som sällan finns i mitt hem. 

Tidningens skribent Louise Berglund gav ett svar som var lätt att förstå: ”Tänk dig att gamla blogg.se, Pinterest och Twitter fick ett barn – det är Substack”. Sbråkbloggen får inga barn p g a hög ålder, men om Kalle ”finns" på Substack så kan man ju ändå leta efter honom!

Vad betyder ett namn? Det vi kallar ros skulle dofta lika gott om…*

I går nämndes katten Siv och mopsen Sune. Att husdjur numera har namn som skulle fått tidigare generationer att lyfta sig ur graven och irra runt som zombier, det är ett som är säkert. En släktings katt hette ”Ekdahl”, och så där håller det på i den tid man måste ta till mer och mer ”unika” namn, titlar och fans moster vet vad.

Nu är varken Siv eller Sune särskilt snygga, liksom mitt eget tilltalsnamn, ska fort som attan tilläggas (adderas, för den som talar på det sättet). Smak ska inte diskuteras, har det alltid hetat, men det är inte förbjudet att säga vad man själv tycker. Även om man låter bli att berätta för den man anser ha ett roligt namn. 

"Hagasessorna" 1945, Lennart Nilsson (Wikipedia)

Min mors kamrater (när jag var barn) hette ofattbart komiska saker: Alma, Ester, Ebba, Arvid, Torvald. Man fick hålla sig för skratt. Ens egna kompisar och skolkamrater hade jobbiga dubbelnamn, eller så hette de som kungens systrar: Margareta, Birgitta, Kristina. Franska Désirée var nog lite svårsmält för svenska folket dåförtiden. Inte heller fick så många pojkar heta Carl Gustaf. Hur som helst har de blivit vanliga vart och ett för sig, Carl, och Gustav, även om de (säger ens fördomar) främst finns hos övre medel- och överklassen. 

Annars verkar föräldrar numera brinna för namnen som mammas kompisar hade. Namnprofilera sina barn är en iver som verkar öka. Och så slutar det ändå med att just de namnen ligger högst på populärlistorna några år senare.

En som drog till med något rejält ovanligt, även för Amerikat antagligen, är en känd miljardär som bor där. Han gav sin son namnet X Æ A-12, men gossen kallas bara X, sägs det. Miljardären ska ha tagit mycket illa upp (även om nätets ”information” ska läsas försiktigt) när en av hans söner blev transkvinna.

M (står för miljardären…) borde kanske inte ha döpt 4-åringen till X, som ju är namnet på den honliga könskromosomen. Men det vore inte heller så trevligt att heta Y. Den engelska vokalen ensam uttalas ju på samma sätt som ”why”. Tänk själv om ens mor ropade in en för att äta, och hon skrikit ”Varför, varför!”

*Ur Shakespeares Romeo och Julia (2:2)

Är Siv och Sune något att skratta åt? Sticker de inte ut tillräckligt?

Det är synd om människorna. Citatet tillskrivs Strindberg, men förmodligen har många sagt detsamma före honom. Och hör på fanken, det sägs (skrivs, då, alla petimätrar!) just nu i denna blogg. Det kommer att fortsätta sägas även framåt i tiden. Till dagens ämne: Folk har nog alltid känt behov av att ”sticka ut” och märkas, men i en vrålkapitalistisk värld är det ingen lätt sak.

Nu kan ju kreti och pleti, rappare, bönder, lärare och fastighetsmäklare, köpa en Lamborghini, klä sig i Rolex och dyra guldkedjor. (Nej, inte alla, men en stor del av dem brukar VILJA). Och går det inte att förgylla hela sin inredning – som en president i det stora landet i väster – så får man ta till annat och fäppla med språket.

Fast det senare gäller inte den president som nyss nämndes, hans språk är inte till så stor prydnad, vare sig till form eller innehåll. Hoppar över den pågående grabbfajten i ett av världens rikaste länder. Förutom yttre insignier hör språket till dekorationsbestyret för många. Tyvärr blir det opersonligt, utan färg och must, med den nya, ofta importerade, byråkratiskan.

De tror, anar man, att det låter insatt, häftigt, ungdomligt. Sättet att tala gör i själva verket att individer inte märks och ”sticker ut”, språket gör dem mer mainstream än vad ordet betydde innan innebörden blivit så införlivad hos Folket att glosan försvann ur modern vokabulär.

Nu får det vara slut på dysterkvistande, här är två historier ur livet. Kanske inte de som vill sticka ut skrattar åt dem, men det gör jag. 1) Hörde talas om en hankatt som heter Siv. Den icke-svensktalande hussen kommer från Bulgarien, och i hans region är Siv ett mansnamn.

Nummer 2) har rötter i samma enkla humor. Jag bevittnade på promenaden en äldre, stadig person, som masade sig framåt tillsammans med sina två mopsar. En av hundarna drog åt fel håll, och matten sa irriterat och släpigt: "Näääeee, Sune, vi ska ju åt andra hållet".

Vad är egentligen så roligt? Är det möjligen Siv och Sune? Mer om egennamn kommer.

När den gamla titelsjukan försvann kom nya statusmarkeringar

Tillbaka till gårdagens raseri över titlar. Det blev en tudelad ”spaning”: titlar i den äldre betydelsen beskrevs i ett citat, och handlade om folks yrken, sociala position och status. Fram till för ca ett halvsekel sen titulerade många varann och vissa mådde illa av den rangordning som följde i spåren.

I min barndom sa tanterna fru Larsson och fru Lundström när de talade till och om varandra. Står mig minnet bi sa de inte herr Larsson och herr Lundström, utan använde enbart efternamnet: ”Vill Larsson också ha en kopp kaffe?” Här måste tilläggas att dessa människor befann sig långt från stadens grädda.

De som hörde till den titulerades direktörn, tandläkarn, kamrern, doktorn och allt vad det var – om man inte var nära bekant med dem. När du-reformen fick fäste på 1960-talet började folk ”lägga bort titlarna” med varann. Förslaget kom vanligen från den med ”högst” rang (behöver det nämnas att de flesta av dem var män?) och löd: "Vi kanske skulle börja säga du till varann”.

Är det konstigt att någon som var barn på den tiden har svårt att fatta varför positionering och statushets ännu frodas? Kanske t o m värre, fast det måste yttras och synas på andra sätt, bl a genom det yttre med flådiga kläder och dito stil som ”framhäver” en. Och så finns den status som överförs via språket. Även om den sägs ”höra till" vår tid är den minst lika löjlig. Här kommer en hopknytning av den berömda säcken, där andra ”titlar” (gårdagens) ligger och skramlar. De härrör ofta från medier (tidningar, radio- och tv-program) och utgörs troligen av alla möjliga övriga fackspråk. I takt med det digitala nedfallet tvingas vanliga dödliga handskas med specialisternas interna terminologier.

Förutom medietermer gäller det begrepp från medicin, ekonomi, politik – ja, från alla håll i någon slags ny byråkratiseringssträvan som pågår inom massor av yrken. Ofta bakas facksnack ihop med nysvenskans mest använda floskler av dötrist snitt: ”säkerställa, de facto, lägga (upp) på bordet, bygga kultur, leverera värde, tänka utanför boxen”. En del av dessa är gamla, några yngre. De kommer och går och det är svårt att inte drabbas av tanken att de inte är där för att bygga broar utan stänga dem. Men coolugna (kul felsägning) människor imponeras inte av bjäfs och dekorationer. High five! (Nej, det hör inte heller till min vokabulär…)

Den nya titelsjukan: förr la man bort titlar, nu lägger man ned dem

Givetvis är jag medveten om att inte alla känner sig främmande i det språk vi fått på senare decennier. Många, de flesta av naturliga skäl bra mycket yngre än man själv, har vuxit upp med och i den svenska som används nu. Det höjs ett och annat ögonbryn på unga, men även äldre, när man som mistlur markerar det egna främlingskapet.

Det handlar inte längre om enstaka grammatiska eller lexikala (”ordmässig”) delar av språket. Kommer man från en annan (förgången) tid, känns många budskap, t o m vanliga konversationer och samtal, som plakattexter/programmatiska dito eller reklam- och arbetsjargong. Språket låter mycket, men är blodfattigt. Kan en sån som jag tycka, som även gått runt och trott att tidningar hetat DN, SvD och Expressen. S k veckotidningar och tidskrifter har haft namn som Året runt eller Forskning och framsteg.

Men nu! I ett fackorgan för journalister (!) står rubriken: ”OK Förlaget lägger ned titlar – sju tjänster försvinner”. Från branschen har det nya ”titlar” istället för orden ”tidningar, tidskrifter, publikationer”, smugit sig in och liksom upp i språket. Det verkar mer vara facksnack, en yrkesmässig jargong.

Den som googlar finner och blir förtvivlad. Redan 2011 hade Sv D Näringsliv, uppgiften om att det inte är ”oväntat att titlar läggs ned just inom segmentet livsstil/kvinna”. Jag är chockad (men inte i chock). Dock, som hörande till segmentet kvinna, den envisa falangen, ställer jag (fortfarande på Google) frågan ”vilka titlar blir kvar?”

Då hamnar man på en sida där Hans Högman skriver om ”olika slags” (mina citattecken) historia, bl a ett avsnitt betitlat ”Titlar och titulerande i Sverige förr”:

Titel är ett ord som indikerar en persons yrke, sociala position och status. Titlar handlade förr mycket om positionering och det var viktigt hur man titulerade varandra. Titlarna påminde ständigt om vem som hade makt, status och rätt att bestämma och vem som inte hade det.

Den gamla benämningen och användningen titlar är mig mer bekant och har även den ibland gjort mig rasande. Den nya, där publikationer kallas titlar, gör mig utan omsvep lika rasande. Mer morrande i morgon. Veritabel vrede, inflammerad ilska samt urbota ursinne utlovas.

Romarna hade lite i skallen och dessutom kunde de bygga broar

Inget mänskligt är mig främmande, heter det. Men nog för att man önskar att lite mänskligt vore en främmande. Ta t ex en dag då man läser tv-tablån. Bara detta är främmande för många av nutidens människor: ”Varför tittar du inte play i stället?” På den frågan finns många svar, men dem hoppar vi över i dag.

Ett program från Vetenskapens värld hade rubriken ”Därför kollapsar broar”. Kanske kunde vara intressant. Samma tid, i grannkanalen, sänds ”Fråga Lund”, där vetenskapsmänniskor och forskare svarar på frågor. En rubrik för det programmet lyder: ”Läkare fjuttar eld på en brakfis”. Tänker man på människans mentala "utveckling" kan man föreslå samma titel som i Vetenskapens värld till ett filosofiskt program: ”Därför kollapsar broar”.  

Bilden, från 900-talet,  sägs föreställa T. Wikipedia

Några som kunde bygga grejer var romarna. Många av deras broar och akvedukter står fortfarande kvar efter ett par tusen år. Det gäller även deras "sägningar", som man i dag kallar talesätt, ordspråk och citat.

För varifrån kommer det där med intet mänskligt som är en främmande, igen? Jo, från den romerske författaren Terentius (Publius Terentius Afer, ca 195–159 f Kr).

Åtminstone tillskriver man honom det nyss nämnda citatet, som i sin helhet och original lyder ”Homo sum: humani nihil a me alienum puto”. Alltså: ”Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande”.

På Wikipedia står ett ytterligare citat av T: ”Veritas odium paret”. Det betyder "Sanning skapar hat". Det kan man nog vrida och vända på. Med tanke på allt hat som sägs flöda i vår tid, vid sidan om hot, förnedring och förödmjukelse, måste man ställa sig tveksam till just den terentiuska tesen: då måste det vara väldigt mycket "sanning" i omlopp. 

Den som gräver en grop åt andra halkar lätt själv nerför backen

”Vi vill spegla honom som den han är”. Stod det på en av mina upprörda exempel-papperslappar. Sammanhanget har jag glömt, men det spelar ingen roll: vad sjutton då ”spegla honom som den han är”? Tyvärr är ett sånt språkbruk vanligare än ovanligt och det känns obehagligt. Vad sägs om ”vi vill visa honom som han är”? Eller blir det fel, kanske? Läser man inte för ofta rader som ”jag står för den jag är”, eller värre: ”jag står för vem jag är”.

Ens inre grammatik illvrålar och står även den för vad den är. Även om man inte är kapabel att grammatiskt beskriva eländet. Och apropå speglandet fanns i mina gömmor denna, ett psykologsvar nånstans ifrån: ”Genom härskartekniker gör hon dig beroende av henne. Ett fult spel. Jag tycker du ska säga ifrån och spegla upp vad hon gör. Det betyder att du säger hur du har uppfattat det”.

Låter som ett bra råd, även om spegla-upp-et känns sisådär, för att uttrycka mig precist. Det är precis vad som görs i denna blogg: här speglas än det ena, än det andra upp när jag vill beskriva nysvenskan. Från de immigare miljöerna med speglar och vem man är när man är den man är, kommer ett handfast exempel som speglar upp (förlåt, det är så kul) vem jag själv är.

Ett tv-program jag visserligen sällan ser, men som inte irriterar, är det hederliga Jeopardy. Frågesport, helt enkelt, utan bjäfs. Här frågades efter en svamp som hade ”en slipprig hatt”. Nån hade översatt och programledaren reagerade inte. Men det gjorde jag och tänkte att här var folk ute och cyklade: svampars hattar är väl slemmiga?

En ganska så rejäl sökning visade att det var jag som cyklade. Sedan länge är svenska ”slipprig” synonym med ”hal”. Och ”slippery” är engelska, som i ”slippery slope”. Vem halkade nerför backen, m a o? Samma halkare har alltid förknippat "slipprig" med ”oanständig, snuskig”. Vad har man befunnit sig i för kretsar?