En filosofi som inbegriper tusenbladstårtan och spunnet socker

Den som ändå vore legitimerad filosof! Då kanske det gick att sammanfatta de allergier, epidemier och pandemier tillvaron tillhandahåller. Det gäller inte fysiska sjukdomar utan den flykt in i den bildliga världen som verkar dra med sig språk, folk och fä.

Den nya torftighet som streamas utan att man kan värja sig får det emellanåt att kännas som att bebo ett jättelikt sockervaddsfluff.  Påminner förresten om att det är jag som brukar anmärka på den stora mängden bildspråk, metaforer och liknelser.

Verkligheten och verklighetens viktigaste föda, språket (se hur bra det går att undvika bilderna) har tappat sin autenticitet (äkthet, ursprunglighet). Man låter själv som en föreläsare och konsult i falskt medvetandegörande blahblaha.

Vadan utbrottet? undrar bekymrat bloggens stora läsekrets (alla fem). Hör det senaste grundskottet mot ens ännu existerande 50-talsväsen som inte begripit vad som numera är otäckt PÅ RIKTIGT (som Kristersson säger). En närstående ung människa skickade ett roligt ”klipp”, en kort episod med festligt tecknade figurer. Det var rätt kul, vilket jag svarade ungdomen som i sin tur frågade: "Du ser varifrån det kommer, va?"

Det visade sig vara ett mem (eller meme) av (? på?) en sekvens ur en film (okänd för mig) och hade alltså mer ”information” i sig än en gammal kärring kunde begripa. Men som alltså tyckt att redan lager nummer ett var rätt roligt. Det går förstås att nöja sig med det, men känslan är att bli talad till på ett språk man bara förstår till knappt hälften.  
    

Det finns för många lager i dag. Och inte är det som att bo i spunnet socker utan i en tusenbladstårta. Nu är det visserligen inte tusen blad i mille-feuille-tekniken (som i Napoleonbakelsen), men många lager är det. PÅ RIKTIGT.

                                                                                               Bild: Wikipedia

Inte bara orden flyger omkring, det gör även en relativt ny stålman

Även om tanken rör sig – rubriken i går skämtades till med lite Hamlet* – så går den långsamt numera. De nya ord som flyger runt når somliga av oss först när de snurrat några jordvarv. Gårdagsinläggets ”halmgubbe” hör till de flygande orden. Även om begreppet funnits en tid, kan man inte begära att en svensk känner till det sen upphovsmannens (Martin Luther!) dagar.

De nya halmgubbarna, de som har en överförd innebörd, verkar ha vandrat in jämsides med digitaliseringen. Men den här gubben har även en – ja, motsats, kan man nog kalla det, i den ”stålman” som utlovades igår. Tur för engelskan, förresten, att deras Stålman (filmgubben) inte kallas ”Steelman” utan ”Superman”. (Och bra för oss att vi slapp byta logga på honom…).

I min halvsekelgamla engelsk-svenska ordbok finns nämligen ingen steelman. Nu måste tanken börja röra på sig, som tidigare nämnts. Resumé av egna sökningar: I de stora engelska eller amerikanska lexikonen har inte steelman tagit sig in än. På de ställen man hittar ordet används det vanligen som verb. Det går ut på det ganska ovanliga, men vänliga försöket att sätta sig in i motståndarens argument i ett försök att förstå denne. Wiktionary ger förklaringen ”(retorik) förstärka ett argument” och ett bra, förenklat och komprimerat exempel:
   
Can you steelman the criticism and arguments they make in the documentary as a way to understand their concern?

Kan du förtydliga den kritik och det resonemang de för i dokumentären för att vi ska förstå vad som bekymrar dem?
 

I svenska texter (ibland kanske översatta) används verbet som ”stålmanna” eller ”steelmanna” någon eller något. Som substantiv används sällan ”stålmanning”, men desto fler ”steelmanning”. Om man ingick i en nutida ordboksredaktion (vilket gud förbjude!) vore ens förslag ”steelman/steelmanning”. I detta sammanhang är engelsk stavning att föredra.

En märklig slutsats: Jag har ansträngt mig för att steelmanna informanten P:s uppfattning om ordets användning. Men hårt inne sitter det. En vacker dag kan det eventuellt behandlas vidare. Just i dag stormar och regnar det.

*Upp flyga orden, tanken stilla står, ord utan tanke himlen aldrig når (Hamlet III:3)

Upp flyga orden "halmgubbe" och "stålman". Tanken står inte stilla

Det är lätt att råka i språkgemäng med informanterna. Särskilt om de är förhållandevis unga. Nyligen använde informanten P begreppet ”halmgubbe”, en retorisk figur som ökat i antal på senare år. Nog för att man sett/hört ordet, men något i en vill protestera: jag drog till med att en halmgubbe är en fågelskrämma. Försöket att protestera med åldringsironi bet inte på P som sa: ”Vad sa ni förr då kanske, när ni ville beskriva en halmgubbe?”

Tja, vi kunde använda fler ord av vårt språk för att beskriva fenomenet utan att veta hur ett (1) engelskt ord ”täckte” vår längre beskrivning. Tidningen Syres språkspalt, ”En syl i vädret” (30 september 2021), handlar om denne halmgubbe och är skriven av Malin Bergendahl. Hon ger gubbens "historia" och förklarar att den används som "en återkommande figur i samhällsdebatten. Han har nog alltid funnits, men i svenska medier är han belagd sedan 2006".

Bild: Polimerek, Wikipedia

På senare tid kommer begreppet (som det mesta annat i språkväg) från engelska uttrycket ”strawman”. Men det visar sig (som är fallet med mycket annat i språkväg 😉) ha en betydligt längre sträcka bakom sig tidsmässigt. Malin B igen:

Den första som använde uttrycket halmgubbe var troligen Martin Luther, som tyckte att den romerskkatolska kyrkan argumenterade på ett ohederligt sätt emot honom i en diskussion om hur man bäst borde tjäna Kristus. ”De bygger upp en man av halm som de sedan kan attackera” skrev han.

Hur som helst utbröt en diskussion mellan P och mig om nyttan av att översätta (eller ta över som de är) alla möjliga nya inne- och modeord från (främst) amerikanskan när de ändå kan uttryckas på svenska, om än i fler ord. Vi var inte eniga, olika uppväxter i olika tider och lika olika (hoppsan) världsbilder skiljer sig åt, och vi halmgubbade nog varann en smula. Jag kan ha varit värst.

P kände sig föranlåten att undervisa Den Motsträviga lite mer i tidens ofantliga och ändlösa ordförråd, och sa: ”Men vet du vad en 'steelman' är? Stålmannen var inte rätt svar, men att steelmanna (har sett det användas som verb i svenskan dessutom) känns inte främmande. Den som mot förmodan missat denna ”stålman” kan återkomma i morgon.

Är de fina linjerna inte så fina? Och vad kan det bero på, månntro?

En artikel som likt TT-material (men inte är just det, denna gång) jazzar runt i diverse lokaltidningar hade rubriken ”Varför kallas det fina linjer?” Det är inte mycket man kan svara på, men den här frågan är nog inte så svår. Inte ens för en icke-dermatolog.

Om än med rynkigt ansikte är det inte en hudläkare man främst behöver, utan någon som kan skriva ut lugnande piller. Artikeln har skrivits av en professionell skribent, en journalist. Det är nu det börjar bli skrämmande (för undertecknad, ska tilläggas, många blir inte alls rädda).

En som är någorlunda van vid texter och språk borde nästan genast hoppa högt av uttrycket ”fina linjer”. I det här fallet finns fler inblandade, inte bara skribenten. Denna vänder sig nämligen till en professionell språkvårdare med frågan. Problemet är alltså att de rynkor det gäller inte bör kallas ”fina linjer”, för fina är de ju inte, enligt artikeln!

Språkvårdaren anser att de nog kallas så och är ”en förskönande omskrivning för rynkor”. Jag har en annan idé som verkar troligare. Adjektivet ”fine” används ofta i engelska, svenska ”fin” kan betyda ”snygg, vacker, söt”, OCH ”tunn”. Hela internetets hudvårdsavdelning (större än NK:s och Harrods) kallar dessa förargliga rynkor det engelska ”fine lines”.

Jaha, tänker den hudbesatte, men man kan inte kalla dessa ”tunna linjer” för ”tunna rynkor”. Nej, den svensk som känner sig nödgad att på ett korrekt sätt adressera (SKÄMTAR!!!) sina skavanker har en möjlighet att kalla dem ”hårfina rynkor”. Men det kommer inte att ske, de kommer att få heta ”fina linjer” på svenska, på grund av det stora direktöversättandets konst.

Skulle någon mot förmodan intressera sig för såna här linjer går det att söka efter vad översättarsidor föreslår – inte de som tar den snabba direktöversatta vägen, dock. På en av de mer seriösa står följande exempel, det gäller då inte främst rynkor:

There is a fine line between devotion and delusion: Det är en hårfin gräns mellan hängivenhet och villfarelse.

Se på fan! "Hårfin!" På andra ställen kan "fine line" översättas med ”tunn skiljeline, hårfin skillnad”. Vårt ”fin” kan, som sagt, också innebära "tunn", man talar t ex om fina penslar, men det innebär inte att man anser dem vara snygga, utan smala och tunna. Randanmärkning: Gränser är oftare tunna än fina, för övrigt. Det känns som en lärdom utanför språket.

Man hasplar på fast inte haspen är på, för att inte tala om haspeln

Ens informanter är ibland mer observanta än man själv. Sbråks informant A skrev igår ett meddelande: ”Heter det inte när inte haspen är på? Du har skrivit haspeln.” Ja, jädrar i ens lilla låda, först stod det "haspeln" i gårdagens inlägg, nu korrigerat av en f d korrekturläsare.

Visst heter det hasp: nu måste genast skillnaden på hasp, haspla och haspel benas ut. Det senare ordet betecknar bl a verktyg för fiskare. Undertecknad har visserligen inte känt till skillnaden på haspelrullar och spinnrullar, kastspö och haspelspö, men umgåtts med fiskeredskap en hel del i sin tidiga ungdom. 

Haspel- eller spinnspö? Wikipedia

Uttrycket ”så kan det gå när inte haspen är på” har givetvis dykt upp under livets gång, både på arbetet och utanför. Ändå skriver man ”haspeln”. Men äsch, får man utbrista, och istället kolla släktskapet mellan substantiven ”hasp” och ”haspel” samt verbet ”haspla”. För såna kunskaper får man fråga SAOB, vars texter om orden skrevs 1930.

”Hasp” är en hake, som i anordningen ”fönsterhake” medan ”haspel” är ett redskap eller en maskindel med vars hjälp man lindat/lindar upp garn, linor, tyger, papper etc. Haspeln kan exempelvis vara en del på en spinnrock eller spinnmaskin. Eller sitta på ett kastspö. ”Haspla” är verbet för det som en haspel utför, men beskrevs av SAOB också så här:

bildligt: i fråga om hastigt eller torrt eller själlöst föredrag o dyl, rabbla upp, ”veva”, ”dra” (ngt)

"Haspla ur sig något", alltså. Verbet ”haspa” betyder ungefär detsamma som linda-upp-hasplandet, substantivet "haspa" har även innebörden ”gammal eller elak eller sladderaktig käring”. Ett citat från en 1700-talstext lyder: ”Tvij dig, du gambla haspa!” Ett invektiv som kan användas i de sociala medier vars osnygga benämningar på kvinnor är lite enahanda.

Trenden visar ”brist på självkänsla. Ett gömsle, byggt av ludd”

Man kan sluta lyssna på vad folk säger och låta bli att läsa texter, med mera. Men en del av oss som sitter kvar i en annan tid har svårt med det och måste tyvärr inte leta efter språkliga konstigheter, de kommer självmant och springer emot en vareviga dag.

Och det måste sägas igen: varje enskilt fall går förstås inte att rya* om, folk har en mängd skäl till att missuppfatta ord och begrepp. Förr var det inte på långa vägar lika synligt eller hörbart som nu. Orsakerna till det är kända och behöver inte malas om igen.

Mitt i detta elände går inte att stirra sig blind på engelska inflytandet. Det som nu brer ut sig är ett blandspråk av fan vet vad. I ett tv-inslag sa ett barn i tioårsåldern att det är mycket lättare att ”socialisera” när skolan beslagtar mobiltelefonerna under dagen. När började barn använda detta slags floskler (i detta fall från engelskan, i och för sig)? Sen rätt länge, antagligen. En del får det med modersmjölken och faderspratet, om de hör till vissa socialgrupper. Eller påverkas av dagens mediespråk, vilket Andreas Ekström går hårt åt i en artikel i Sydsvenskan (2024):

Svenska medieföretag har tappat greppet om sitt språk. Den vanliga svenskan har ersatts av ett slags Linkedin-svenska med fåfänga, överdådiga titlar och hårresande anglicismer.

Han föreställer sig också vad orsaken kan vara till detta blajblajlingo:

Den tilltagande corporate bullshit-trenden handlar dock om något större än enstaka ordval. Jag anar en brist på självkänsla. Ett gömsle, byggt av ludd.

Bland dagens egna exempel är en mening som yttrades när jag passerade några människor i mellantonåren: ”Jag kan stå upp för mina misstag!” Så kan det gå när inte haspen är på. ”Stå upp för något” betyder rimligen ”försvara, stödja, kämpa för” något. Vad denna ungdom menade var förmodligen ”stå för” i betydelsen ”erkänna, ansvara för”. Det attans upp-et står i sin tur för många nya skituttryck.

Bland veckans nyheter finns den om en AI-tillverkad skådespelare som upprört "kollegor" av kött och blod. En av våra unga, framstående teknikexperter berättade följande om Tilly Norwood (AI-produkten): ”Hon verkar vara bebodd i London”. Sbråkbloggens hela (nästan) syfte är att kommentera det nya språk som kan kallas ”blandska”.


*Ryamattor hör 2025 till ”Måste-ha-looker du kommer att älska” (översatt inredningsannons)

Kollokationerna får sällskap av reflexiva och icke-reflexiva verb

Är det någon/något man återkommer till som språkpetig är det (vid sidan av svenska språkvården i Finland) professor emeritus Lars-Gunnar Anderssons språkspalt i GP. Han medverkade också i P1:s Språket 1997–2014. I gårdagens blogginlägg citerades han och här kommer mer om den fras det gällde:

Men vad säger man? Ska man vidta åtgärder eller göra åtgärder? Båda alternativen förekommer, och det är främst i talspråket som göra åtgärder är vanligt. Det äldre mönstret är vidta åtgärder, medan göra åtgärder är nytt och får en del näsor att rynkas.

Får erkänna att jag sållar mig till dem. Oj, rynkades fler näsor nu? Antagligen hos dem med sitt språkliga luktsinne kvar. De vet att det inte heter ”sålla sig” utan ”sälla sig”. Många är ur samhällets alla hörn känner inte till uttrycket. Alltså: inte enbart arga unga och gamla som skrivit inlägg överallt, felaktigheten förekommer på överraskande ställen. I rikstidningar, av såväl reportrar som ledarskribenter, i näringslivstidningar, bland dem kanalen Börsvärlden. ”Sålla” har f ö inget ”sig” efter sig (!), medan ”sälla sig” är ett typiskt reflexivt verb.

Kanske kan man kalla dessa två ord något av varandras motsatser: ”knösar sällar sig oftast till varandra medan de sållar bort påvrare personer” (eget exempel...). Här måste dock inflikas att det finns trevliga knösar också, såna som tål att ha påvert folk i sitt sällskap!

Men åter till kollokationerna. En annan vanlig sådan är ”begå självmord” som håller på att förändras. Om det skriver L-G A:

Begå är ett verb som i dagens språkbruk i stort sett enbart kan följas av brott, självmord och möjligen misstag. Ibland möter man begå i exempel som begå en premiär eller begå sin första charterresa, men ofta sägs det då med en blinkning som fungerar som citattecken i samtalet. Frasen begå självmord har i dag fått konkurrens av ta självmord.

Över huvud taget tycks just ”ta” föredras i fraser som tidigare hade andra verb i ”handlingen”. Ett typiskt exempel är ”ta beslut” istället för att ”fatta” dem. ”Ta återfall” låter inte bra i mina öron. Den som kämpar med missbruk ”tar” vanligen inte återfall för skojs skull utan ”får återfall”. Här spelar möjligen ens egen inställning i saken in angående vilket verb man föredrar: är återfallet resultat av en beroendesjukdom eller bara dålig karaktär i största allmänhet? Men den frågan hör till andra slags bloggar.