Oss väderkvarnar emellan: Vi tänker aldrig resa våra händer!

Engelskan står inte alltid för det uppenbara stöket i språket! Såvitt man kan begripa är dagens första exempel ett bevis på detta. I en rikstidning berättades om amerikanske presidentens framgångar och om honom stod i en rubrik: ”Hyllades till skyarna”.

Ånej, tänker en gamling, antingen ”höjdes” han ”till skyarna” eller så ”hyllades” han. Helt enkelt. Det är svårt att föreställa sig framtiden för ett språk som ändras lite hipp som happ, ständigt. Men enligt språkvetarna är dessa förändringar naturliga och en rikedom, så vem är en annan att döma?

En tydligare engelskpåverkan kunde dock skönjas i den bråkiga partiledardebatten i SVT härförleden. Det förekom handuppräckning i en fråga och när programledaren undrade varför en av partiledarna inte räckte upp handen sa hon: ”Det är upp till dem [de andra] hur de väljer att resa sin hand eller inte”. Är jag rätt underrättad heter ”räcka upp handen” på engelska ”raise one's hand”.

Programledaren ställde då frågan: ”Varför är det mindre självklart för dig att lyfta handen?” Naturligtvis är alla dessa konstiga språkturer sånt som göder en sbråkbloggare. Som sådan har man aldrig kunnat tänka sig att säga ”resa” eller ”lyfta handen” när man menar ”räcka upp” den. Det finns säkert kontexter (förr sa vi sammanhang) där man kan handskas lite hur som helst med språket, men denna stelbenta blogg är ute efter det mer seriösa folkets sätt att tala: politiker, medier, myndighetspersoner, undervisningsväsense.

Informanten P är inne på samma linje som de massivt (enormt, alltså) liberala språkvetarna: Det går inget att göra eftersom ”det är så här nu” och man får gilla läget. P tillägger: ”Du inser att det du håller på med är väderkvarnsvevande, va?”

Jo, på det kan P och resten av babblarna hoppa opp och sätta sig! Tänk bara på väderkvarnarnas fina arbete genom tiderna!

Man kan undra över de konstiga uttalen av vanliga svenska ord

Nu har det varit så mycket babbel om sånt som inte intresserar folk att vi tar oss an ett lättare anslag. Och koncentrerar oss på uttalet! (Läsaren jublar och skriker ÄNTLIGEN!) Först ett erkännande (en bekännelse, alltså, inte lovprisande, ordet har fler betydelser) som gäller irritation av andras uttal. Nog har det väl länge varit märkligt – mer än så! – att en hel massa (ingen överdrift denna gång) människor som jobbar inom medierna säger POGRAM?

Hur går det till? De klarar ju det andra r-et och säger inte POGAM. Vad är i görningen, tänker man, och ger sig inte. Samt blir inte enbart upprörd, utan samlar ihop några vanliga ord ytterligare som verkar vara svåra uttalsmässigt: egentligen, ordentligt och institution.

Som de flesta måste ha hört säger många: ”ijänkligen, ordenklitt, instutition”. Går man ordenklitt (stavningsprogrammet reagerar inte på mitt skämtsamma tilltag!) till väga kan man själv känna (fråga inte hur) att det faktiskt är enklare att säga ”pogram”. Men då borde det även vara lättare att säga pofet, potest, pocess, pognos, pogress, podukt med flera.

Vad gäller ”instutition” är det konstigt såtillvida att det inte verkar svårt för folk att säga ”institut”. Även om -i- och -u- artikuleras på olika sätt (testa själv och lägg märke till vad munnen gör) kvarstår faktum: Den som kan säga ”institut” borde klara ”institution”. De är naturligtvis svåra och kanske främmande ord för många, men man hör även att de som jobbar på institutioner inte kan uttala sin arbetsplats.

”Egentligen” och ”ordentligt” kan förklaras med att -n- ofta påverkar bredvidliggande ljud i ord. Säger man t ex ”anka, skänka” så drar n-et åt g-hålletoch låter "angka, skängka". Uttalas n-et i dessa ord med enbart ett strikt n-ljud låter det konstigt.

Men nu stavas ju de båda exempelorden (egentligen och ordentligt) med -nt- och inte -nk- och då finns ingen annan förklaring än slöhet. Eller att man har verkliga problem med delar av talapparaten.

Tvåspråkighet ingen blandad konfekt, snarare en blandad konfetti

                                                                                                                         Bild Jason Dent, Unsplash

”Whina”, ett av gårdagsinläggets sista ord: vad menas? Jo, några yngreäldre (ca 40 år) i min närhet använder det som jag i går. Fler exempel: Vad whinar de om? Han ska alltid whina om småsaker. En vanlig översättning av ordet ”whine” är ”gnälla”. På engelska uttalas det [oajn],

m a o som början av uttalet i ”white”. OK. Nu säger en del svenskar [oajna] och några skriver ”whina”. Engelska ordet för webbplats, "site", har åkt in i SAOL och SO som ”sajt”, så kanske ”whina” bör skrivas ”oajna”.

I ett radioprogram om Nobelpriset i litteratur sa en person: ”Det blir en bass kring litteraturen”. Det lät så: ”bass”. Man kunde räkna ut att det var ”buzz” som avsågs och då hitta fler på nätet: ”Vi hade en buzz runt bandet”. Engelska ordet betyder ”surr, rykte, prat” m m.

En del glosor (och även fraser samt hela meningar) utsägs i sin helhet på engelska, vissa till hälften av varje språk, ibland försvenskat (med t ex verbböjningen som ”whina” fast i övrigt med engelsk stavning) eller helt översatta men känns ovana och konstiga. En fras som ”jag kunde inte bry mig mindre” (”I could not care less”) har satt sig fast i svenskan och vinner över de gamla ”jag bryr mig inte /om det/” eller ”det struntar jag i”.

Den som skärskådar språket och glor på det under lupp, ser de ord vi slänger ur oss, eller slängs på oss, som en blandad konfetti. Det finns inga standardisera/n/de normer nånstans, inte i skola, medier – ingenstans. Det är redan svårt att tolka de allt mer individualiserade språkvarianterna, som i sig är resultat av klass, ursprung, utbildning, politisk eller vilken jädrans tillhörighet som helst.

Man fruktar att sättet att tala/skriva blir socialt skiljande, kanske mer än i forna dagar, då ett ”stabilare” språk användes av fler i befolkningen. Lena L-P antyder i sin text att svenskan och engelskan redan samexisterar i Sverige: ”I dag vet vi att den parallellspråkighet som språkvården länge förordat är verklighet”. Men, fortsätter hon: ”Parallellspråkighet kräver viss likställighet mellan språken som ska användas parallellt”.

”Likställighet” är knappast dagens verklighet. Och svenskars kunskaper i engelska är ingen homogent lyckad historia heller. Vad är svenska i dag? Och i framtiden? Samma frågor kan ställas om dagens engelska och vart den tar vägen? Kommer språkens samexistens att se likadan ut för alla? Kan man undra.

Ens egen guldålder har inte kommit än, och språkets har gått

I förrgår påbörjades en ny liten följetong i Sbråk. Eftersom jag först läste svaret (från Språkrådets chef Lena Lind-Palicki i SVD) på en text i DN, blev det inledningsvis lite oordning i bloggen. Det ordnades till i går, när Aron Lund flitigt citerades. Nu ska vi betrakta svaret från av en de lingvister som upprepar de reflektioner om ska kullkasta ”språkfascisternas” skäl. 

I sanningens namn håller Lena Lind-Palicki delvis med, och om AL:s skarpa text skriver hon:

Undertexten är den vanliga. Det var bättre förr, det fanns en storhetstid för svenskan – den som nästan alltid sammanfaller med när man upplevde sin egen guldålder – men nu går det utför och språket håller på att förstöras. Narrativet om språkets förfall är konstant över tid, liksom språkvetares förkunnande om att alla levande språk med nödvändighet förändras.

För mig är hennes tolkning kul: Personligen har jag inte haft någon guldålder, men tyckte att språket hade det, från min skoltid (även innan dess, förstås) och fram till av 80-talets början. Vad gäller AL (född 1980) borde han inte ha så mycket emot det nya språk som nu plågar undertecknad, trettio år äldre.

Vid sidan om: L L-P:s användande av modeordet ”narrativ” är ett av de småfåniga språkliga tilltag som Sbråk brukar skriva om. På senare tid har det bytt ordklass från adjektiv till substantiv och låter ännu för en del av oss som aningens överspänt.

Men hon instämmer i språkvetarnas ständiga "förkunnande om att alla levande språk med nödvändighet förändras". Fast egentligen motsätter sig varken jag, eller AL (antagligen) de språkliga förändringar som tidigare skett "naturligt", d v s långsammare. Nu kommer, som de flesta märker, en störtflod med engelska begrepp, ord, översatta hela fraser och allt det kan vara – något som ofta hamnar på kant med den svenska vi ”språkfascister” hävdar skulle vara ett bättre gemensamt språk för svenskar.

Som det nu är skils generationer åt av att gruppen med s k tolkningsföreträde gladeligt dekorerar sitt modersmål med sånt som även anses vara floskler på engelska. Det måste bli lite mer i morgon av en som varit med om svenskans storhetstid och gärna whinar lite till!

När ens skrivkonst är vida överträffad får man väl citera hej vilt?

I går berättades om Aron Lund som skrev om ”svenska språkkrisen”, en text med schvung i.

Bland annat anser han att ”Sverige behöver inte färre, utan fler och värre språkfascister”. 

Nu är det larvigt att vara mesig, men kanske stöts någon av det kraftfulla ordvalet.

Slår på ”fascism” i SO som förklarar ordet så här: ”en antidemokratisk politisk lära som betonar ledar­principen och sär­skilt bekämpar arbetar­rörelsen”. Men eftersom vår tid alltmer tycks skippa ett konkretare språk till förmån för bildliga överföringar, får väl förutsättas att den genomsnittliga svenskan (vem hon nu är) förstår att man avser ett rejält auktoritärt beteende.

Det blir en del citat nu för att göra AL:s text rättvisa. Med massvis av exempelord (som vem som helst av oss kan samla ihop enkelt) i ryggen skriver han:

Trots att andra europeiska länder är lika utsatta för globaliseringstrycket märks anglifieringen av offentligheten mycket mer här, i den anpassliga ängslighetens Sverige.

Det känns alltid bra när någon delar ens erfarenhet (menar inte det nya ”delar” som folk gör i sociala medier). Nästan så man får nackspärr av alla nickningar man utför av hans text. Exempelvis om vad som händer efter att han i ett sällskap klagat på språkeländet och

någon till slut börja skruva på sig och, efter en sidoblick på sällskapet, anlägga ett avmätt småleende. Har inte det här sagts hundra gånger redan? Är det inte lite pinsamt att hetsa upp sig över engelska reklamaffischer – kanske farbror oroar sig för dansbaneeländet och videovåldet också?

Det här är fruktansvärt roligt för mig, den s k igenkänningsfaktorn är hög (ny fjantfras f ö):

Strax infinner sig en lingvist som vet berätta att språk utvecklas genom korsbefruktning, sedan en postkolonial forskare vars känsliga instrument funnit rasistiska spårämnen i retoriken, följd av en snedgrinande Timbrolobbyist som yrkar på språklig öppenhet mot världsmarknaden.

Med revolutionärens glöd fortsätter AL: ”Det är viktigt att skita i sådana människor”.

Det är inte bara jeremiader. Med klarsynthet och skarpa formuleringar ger han förslag på åtgärder som undertecknad kan mer än instämma i (hur det nu går till):

Vi kan strama åt språklagen och införa skarpa krav på offentlig verksamhet och näringsliv. Vi kan skapa stödfunktioner för terminologiarbetet och subventionera översättningar.

Det var fler ord från honom än mig själv, ett enkelt sätt att skriva inlägg på. Men vad gör man när någon så vältalig (och förhållandevis ung) har så väldigt många hästar hemma? I morgon en lingvist med annan uppfattning.

Man är inte längre en enkel språknörd/-polis utan en språkfascist!

Sättet att tala och skriva snävas in i en trång värld. Man skulle kunna förvänta sig att den blir rymligare, men så är inte fallet. Osäkerheten skapar ängsliga människor. Som bekant rycker en programledare på radion in (det kan gälla andra gammelmedier) om någon säger att den just åt en Japp: ”Vi måste påpeka att det finns andra chokladbitar också!”

Denna rädsla omfattar många och därför kommer här ett brasklappsutbrott: Om jag kritiserar ”språkmänniskor” betyder det inte att jag haaaatar dem, ofta känner vi inte varann. Får väl lägga till en sägning (modern svenska, betyder ”något som sägs) från forntiden: ”Man får väl tycka vad man vill, va? Är inte detta ett fritt land, kanske?”

Över till Lena Lind Palicki, chef för Språkrådet, och hennes språkspalt i SvD 7/10. Rubriken lyder: ”Språkfascism är inte lösningen”. Det låter bestickande, tänker en annan slags språkmänniska, undertecknad. Men om denna värld är trång i anden så är den fullbelagd när det gäller folks tankar i skriven och talad form.

Genast visar det sig att texten under denna lockande rubrik är ett svar på/hänvisar till en annan språkperson, Aron Lund, som gör mer än ”håller på med språk” (mina citattecken). Hans inlägg ligger i DN (30/9), som presenterar honom som ”fristående kolumnist på DN:s ledarsida, Mellanösternanalytiker knuten till bland annat Utrikespolitiska institutet och arbetar till vardags på Totalförsvarets forskningsinstitut”.

Rubriken till hans text lockar likaså till noggrann läsning: ”Fascism är det enda rätta svaret på den svenska språkkrisen”. 

Häng på, nu åker vi, som svensken tjoar med lite hjälp från ett annat språk. (Inte nu, i morgon.)

Det är pengar bakom allt, mänskan jämt de har befallt! (Travesti...)

I dag något om bloggens lite styvmoderligt behandlade innehåll i det språk som formmässigt halkar iväg. Det ska bli mediekritik, och de stora ”morgondrakarna” får var sin släng av sleven. Nobelpristider, då gås det nämligen i gång i alla ”kultursfärer”. Varför citattecken kring ordet, kan någon (eventuellt) undra. Jo, det beror på att det litterära priset börjat anta samma skepnad som många andra samtida företeelser: mediemässig elefantiasis (sjukdom som bl a består av svåra svullnader) och guldkalvsdans.

Man låter förstås icke-generös och kanske t o m elitistisk, men det kändes mer seriöst på den tid när såväl tillkännagivandet som efterföljande ”festligheter” inte blivit opium för folket. Ni hör hur man är: snål och ogin inför folklig underhållning. Mediekritiken då? Kommer här:

DN har rubriken För läsarna är Nobelpristagaren ett engångsligg – så fort dalar intresset. Artikeln kan man inte klaga på, men varför ständigt detta sexualiserade språk? Ordvalet kan i sammanhanget kännas sisådär. Och varför har de tidningar som förr var allvarliga börjat med ”så-journalistik”? I ens karga värld kan t o m ”engångsligget” få ligga (!) kvar, men ett förslag är att efter tankstrecket, det mest söndertrasade skiljetecknet, skriva ”intresset dalar ganska fort”.

SvD har: Möjlig ledtråd: Ledamot i Akademien i publiken. Som rubrik betraktad är den knepig OCH i gott sällskap i nutida tidningssvenska. Förr var det tänkt att man skulle få en skaplig hum om innehållet i en artikel. I bildtexten under tre ansikten får man veta att det gäller Nobelpriset. Det ska man kanske fatta eftersom artikeln ligger på avdelningen kultur? Men vaddå ”möjlig ledtråd” i hop med ”ledamot i Akademien i publiken”. Här finns mycket underförstått. Om avsikten var att ”tvinga” en att läsa texten så lyckades det. I mitten av artikeln förklaras det kryptiska med att en av tidningens kritiker sett en akademiledamot i publiken till en pjäs som skrivits av en författare som då kunde misstänkas vara pristippad.

I dag hade pjäsförfattaren oddset 7 hos ett bettingbolag. Eric Rosén, Aftonbladet, skriver under rubriken ”Så styr bettingbolagen elitens Nobelläsning” (där kom dock en så-rubrik till…):

Vi lever Parisa Liljestrands dröm: spel- och dobbelmiljardernas spekulation i prispotential bidrar till att kvalificerad litteratur lyfts från periferi till piedestal. Det är så här man bygger kultur i Moderaternas land.

PS Travesti på "Det är kvinnan bakom allt", med text av Ernst Rolf