Grundanledning och ska-krav: Sbråk går till grundbotten med dem

I vår verbalt ohyggligt rika vardag tycks orden ändå inte räcka till. Lånorden är många, liksom de  glosor som kommit inklampande från den s k Linkedin-svenskan (ekonomiskt, politiskt och självförhävande nyspråk). Komiskt nog förekommer ofta tårta-på-tårta-begrepp: tautologier.

Vad ska man annars kalla ett ord som ”ska-krav”? Ens egen uppfattning är att de flesta krav är ”ska-krav”. Och om inte det så är de ”bör-krav” eller ”måste-krav”. Ett annat festligt ord som hamnade inför mina ögon (eller var det öron?) var ”grundanledning”. Men man ska inte vara ogin, kanske finns det behov av ordet? Det går ju att tänka sig delanledningar. Eller mjaa?

Det gäller att inte driva sin språkliga renhetsiver in absurdum. Och förresten har varje person sin egen. I vilket fall som helst vore det intressant att höra hur människor talar och skriver om hundra år. Eller ännu längre fram – om vi ännu finns. Annars känns inte tidsresor särskilt lockande, samtiden är mer än nog med sina upp- och nedsidor.

Ja, hör bara hur efter man ligger beträffande språkliga iakttagelser! När jag sökte dessa två ”sidor” dök en tolv år gammal artikel upp i en s k morgontidning. Där stod om kompetenta personer som inte vågade ge sig på att bli företagare: ”Uppsidan kan vara lika lockande, men nersidan är för dessa ännu mer skrämmande”.

”Upside” och ”downside” har sedan länge haft ett par svenska motsvarigheter: ”fördel” och ”nackdel”. Det finns även upp- och nedsidor, men dessa är vanligen av mer handfast karaktär. En exempel på dem ska beskrivas i morgon.

Det hjärtnupet näpna eller sorgliga har blivit "hjärtekrossande"!

Förråden är periodvis fulla. Av saker folk eller man själv säger. Mycket användbart för många människor är uttryck som ”men detta är ju hjärtekrossande!” På nätet finns hur många svenska exempel som helst på saker som är hjärtekrossande. (Lika många gånger skriver jag förresten om vad som "finns på nätet”, vilket också är jäkligt tjatigt.)

Tyvärr innebär detta att det förtjuuusande ordet ”hjärtekrossande” snart kommer att finnas i de tre stora svenska ordböcker som ännu inte har med det. Däremot existerar "heartbreaking" i amerikanska Merriam-Webster, med första belägg 1591. De brittiska stora lexikonen har av naturliga skäl samma tid för första beläggen.

Innebörden beskrivs vara vad som på svenska hetat ”förkrossande, hjärtskärande” eller ”upprivande, tragiskt, uppslitande” och allt annat svensktalande har kunnat komma på som täcker vad de vill säga. De har klarat sig med egna ord fram tills ”heartbreaking” trädde in på scenen. Vad som däremot tidigare traskat in på samma scen, språkets, är hjärtekrossaren, en romantisk filur, kvinna eller man, som mer eller mindre medvetet krossar andras hjärtan. 

Adjektivet "hjärtekrossande" är inte så gammalt att det finns med i SAOB, däremot sällar det sig till de många svenska ord som har en s k bindevokal i vissa ordsammansättningar (slå upp "bindevokal" på Wikipedia, där finns även språkhistoria kring fenomenet, om man nu inte har en gammal språkhistorisk bok liggande). W ger som exempel ”barnasinne” och ”hjärtesorg”.

Likheten med "heartbreaking" gör möjligen att bindevokalen ryker när hjärtekrossandet tas med i nästa upplaga av SO och SAOL. De kan bli hur gigantiska som helst i en digital tid: våra kommande ordböcker skulle, om de trycktes på papper, tjockleksmässigt nå till månen.

Redan har vi det gamla ”hjärtnupen” som alla med gullighetsvokabulärer kan ta till. Själv sitter man mest som en brinnande fyrbråk (lite väl sökt skämt) mellan dem med hyper-rara tilltal och dem som talar vad engelskan kallar ”corporate bullshit”. På svenska har det brukat översättas med ”företagsfloskler”, men nu används ibland det träffande uttrycket ”Linkedin-svenska”.

Stora artister knuffar på åren, det gör även många av oss andra

Gårdagsdrapan tedde sig säkert lite väl esoterisk. Eller eterisk. Slå upp! Det måste jag göra varje gång för att åter lära mig vad de betyder. För att ha glömt det dan därpå. Bäst att återgå till att vara den vanliga simpla språkpolisen, en titel som faktiskt inte är rättvis. Det är mest språkvetarna som gillar att kalla andra poliser. Men det gör inget, de gläds nog åt sina egna insikter om läget.

Så fort man har lämnat den luftiga andevärlden och kikar in i en blaska så kommer det vanliga emot en. En världsberömd artist recenseras, och i texten står: ”Bob Dylan pushar 85”. Varenda läsare av dessa rader förstår nog att många svenskar fattar vad som menas. Men ursäkta ändå en ”språkpolis”, varför skriver nån så? Überhaupt?

Det där senaste är tyska och översätts bäst med ”alls?” i detta sammanhang. Så kan man ju också skriva om man vill, bara för att det är kul. Nur so. Just like that. Nej, slut på skämtandet, men att svenskan har oförskämt mycket engelska och sånt där consultingmanagementskitsnack i sig är orättvist mot människor.
        

Pushar 85   Bild Alberto Cabello

Det går ju även bra att skriva att artisten ”närmar sig” 85. Och när det ändå står ”Bob Dylan, 84,” i rubriken, så begriper nog de flesta att han blir 85 nästa gång han fyller. Om de kan räkna till hundra, förstås, en av barns första stora utmaningar och drillningar, det hörs på deras triumfrop: ”Jag kan räkna till hundra”.

Men efter att ha klarat av att räkna till hundra tog ens eget intresse för ”räkning” slut, för man kom aldrig i bukt med det. Men raljera kan man! Häromdagen sa någon just så: ”komma i bukt med”. Lite roligt eftersom det gamla idiomatiska uttrycket ”få bukt med något” numera vanligen, och även från s k bildat håll, får heta ”komma till bukt med”.

Första gången bloggen hoppade på det feliga bukt-pratet var i Sbråks tidiga ungdom, 29 mars 2017. Inläggets rubrik var ”Sjöfartsnytt: att komma till bukt”. Den yngre släkting som nyligen kallade min verksamhet ”väderkvarnsvevande” får mer och mer rätt. Det gör inget, den som kan räkna till hundra ger inte tappt.

Bekännelser ur en dubbel personlighets avgrundsdjupa inre

Om det man uppvisar är en juxtaposition till ens persona (se gårdagens epistel) vete tusan, men nåt dubbelt är det. Ödet gav mig under några år ett jobb som hade med KULTUR att göra och i vuxen ålder utsattes jag för det sprängämnet. Som bekant väcker bara ordet "kultur" många olika känslor hos människorna.

Jobbet blev i sig en utbildning och det smälte även ihop med den lite lägre ansedda sysslan korrekturläsning OCH en barndom utan vare sig någon utpräglad egen talang eller styrning i någon som helst bildningsväg. Detta utgjorde en långsam tabula rasa där olika erfarenheter krafsades ner.

Det var inte svårt att känna respekt inför olika slags kulturutövare. Publiken till dessa, däremot, kunde det vara knepigare med. I en del sammanhang märkte man exempelvis av fjäsk samt överdriven och inställsam beundran. Det är ännu svårt att stå med en fot i ett läger man uppfattar som seriöst medan den andra foten står kvar i en folkligare mylla där man måste hantera eviga fördomar. Bland dem finns det välkända verbala utbrottet ”Ska det där vara konst? Jag skulle kunna göra nåt mycket bättre”. Märkligt nog kan man bli strängare av att ständigt vistas i två läger.

För egen del skiljer jag på nöje och kultur, vilket kan störa omgivningen. Den folkliga härkomsten har nämligen haft en god sak med sig: att skilja dessa båda åt säger inget om vad som är ”fint” och ”fult”. Gafflandet om saken är förfärlig. Och allt detta redovisande kom ur juxtapositionen! Den är, enligt Wikipedia, ett substantiv som innebär:

placering eller att vara placerad i närheten, eller sida vid sida av något, ofta för att jämföra eller kontrastera två element för att visa likheter eller skillnader.

Man ska inte flina åt eller förakta sånt som är allvar för andra, men definitionen av juxtapositionen kan få en att inte veta vilket ben man ska stå på. Eller tro sig vara barnet som ser att kejsaren är naken.

Persona, kära generationskamrater, är mer än en Bergmanfilm

Man måste – ibland t o m vill man – förstå vad som berättas för en i radio, tv och tidningar. Eller ”vad som kommuniceras”, som det heter på dagens mer utbroderade svenska. I det program som skärskådades i gårdagens Sbråk sas om en modepersonlighet att något var ”en juxtaposition till hennes persona”.

Sådana utsagor känns utmanande för dem av oss som undrar vad som menas. ”Persona” tillhör vår tids många favoritbegrepp inom den s k kultursfären och passerar väl oftast den kända vägen, in genom ena örat och ut genom andra. Denna gång tänkte jag ”nu jäklar ska här tas itu med personan”. De tre svenska stora ordböckerna gjorde det enkelt: Persona betyder ”personlighet” (SAOL). Den aktuellare SO gav mer (?) kött på benen: ”personlighet som någon väljer att visa upp för om­världen”. Jahapp, så träder vi längre in i vår ultraindividualiserade värld, där "visa upp" hör till de största konsterna.

I SAOB fanns ordet endast med i exempel (från latinet, gissar jag) från 15- och 1600-talen, känt i vår tid genom uttrycket ”persona non grata”. SO, däremot, säger att det är belagt sedan 1973. Svära på något är vanskligt, men en ytlig koll antyder att schweiziske psykologen Carl Gustav Jung ligger bakom det moderna begreppet ”persona”. Wikipedia säger att han beskrev det

som den "roll" individer spelar i sociala sammanhang, alltså det beteende som de visar upp för omvärlden – "en sorts mask som är konstruerad dels för att göra ett intryck på andra, och dels för att dölja individens sanna natur"

Nu blir det så knepigt att ens egen persona måste söka andlig frid i naturen för att se efter om den har några trattkantareller att erbjuda. Juxtapositionen jäser och marineras en stund till.

Ironiskt om ikoniskt. Övrig modeterminologi går lyssnaren förbi

Ens ideologiska skygglappar (se gårdagsinläggets sista mening) sitter som berget, men ideologi kanske låter som en fel vald term. Nåväl, Wikipedia förklarar den så här: ”En ideologi är en uppsättning sammanhängande idéer om hur exempelvis ett samhälle ska organiseras och styras”. Nu är man lite mer blygsam och vill inte påstå att det går att ha åsikter om hur samhället ska styras: sätt in språket i dess ställe i W-citatet!

Som en illustration tas i dag ett radioprogram som handlar om mode och ibland kan vara riktigt intressant. Men hur det talas om ämnet kan man ha invändningar emot och nedan följer ett antal meningar och ord från ett 25 minuter långt program.

Vi måste bara toucha/…/ en händelse

Vad ska han göra för preview

De vill höra din take på hans reveal

Bring him on!

En expansion av hennes hälsobrand (det handlar om en amerikansk skådespelares företag)

Hon har gjort wellness till fashion

Det finns ytterligare två aktualitetskrokar på henne

En juxtaposition till hennes persona

Ja, obviously!

Folk stannar till och tänker: WHAT???

Skaffa ett lifestylebrand

Modemärket adderas in i hennes imperium

I början av denna modespråkssoppa fördes – det måste tilläggas i hederlighetens namn! – ett längre och ironiskt (tack för det!) samtal om det väldigt ofta använda ordet ”ikoniskt”. Programledaren var även en smula kallsinnig inför "magiskt”. Sedan lång tid har det också funnits anledning att tröttna på att mycket beskrivs som "episkt" och "historiskt". Många tycker dock uppenbarligen att dessa ord behövs.

Ska man till syvende och sist blunda för det som pågår språkligt?

Vissa tvingas bära skygglappar, andra kanske bör - för att behålla sitt mentala lugn     Bild: Andre Engels, Unsplash

   
För några dagar sen citerades på denna plats en person som sa (angående Nobelpriset) att det blir ”en bass (buzz) kring litteraturen". Denne talade även om ”receptionen av priset”, och med det avsågs nog  ”mottagandet” av priset. Reception är väl ännu mest förknippat med diskar där kunder av alla slag tas emot: i hotell, idrottsanläggningar, konferenslokaler och liknande.

(Detta är en dag när anteckningar ur den långa listan tas upp, det kan vara vad fan som helst.) Ett exempel handlade om risk för en kö, kanske gällde det trafik, kanske nåt ställe dit många ringde: en telefonkö. Om detta sa en annan person: ”Stänger man det här pajlar det upp sig nån annanstans”. Engelska ”pile up” ligger bestämt bakom.

Förhoppningsvis är detta något folk bara säger, ska de skriva frasen blir det till att välja mellan ”pajla” och ”pila” och det senare får väl betraktas som upptaget i svenskan. Hur som helst betyder användningen av engelska ”pile up” de svenska ”läggas på hög, staplas, travas, packas”.

Hörde även någon ”tweaka” något för hårt, och det låter ju inte bra, föreställer man sig. Det innebär ”nypa, klämma, vrida häftigt”, säger ens ordbok från 1969. Den som vill bli ännu mer upplyst kan läsa om ordet ”tweak” på en sajt som heter ”freeride.se”.

Somliga inlägg där är från 2001, så "tweaken" är nog ett känt fackord som ramlat ut ur skidvärlden. Apropå facksnack finns det folk i min närhet (och utanför) som gärna skulle tillämpa nästa exempel på mig. Ingen engelska denna gång, bara någon som uttryckte sig kul: ”Det har gått ideologiska skygglappar i det här”.