Man borde inte vara så snabb, utan vänta ut renhållningsarbetarna

Bara för att världens hastighet ökat behöver inte ens egen hjärna hänga med. Det är inte jordens färd och snurr jag talar om, sådana slags uppgifter är nämnda hjärna inte kapabel att förstå. Här handlar det bara (mja) om den uppdrivna hastigheten på ALLT i en nu levande människas liv. Och den människan lever nog f a i Västerlandets rika hemisfär.

På något hemskt vis har mycket förlorat såväl relevans som värde. Denna rubrik stod i en blaska nyligen: ”Volvo Cars vill inte säga nickelns ursprung”. Om det är skolans stränga svensklärares ande som svävar runt i den för tredje gången nämnda hjärna, vete attan. Men nog för att det åker fram en rödpenna över ”säga” och skriver ”uppge”.

Herregud, man vet ju inte var ens kunskaper, okunskaper och nycker kommer ifrån! Dock, ger man sig till tåls och väntar några dar, så har någon med samme svensklärare ändrat det man läst först, och i stället står där ”vill inte berätta”. Det funkar ju lika bra som ”vill inte uppge”, liksom även ”vill inte avslöja”.

Om man, m a o, inte hade så bråttom och genast skrev ner språkliga konstigheter i sitt anteckningsblock, så skulle stora delar av denna blogg inte behöva skrivas. Det sitter alltså människor eller dataprogram som i efterhand korrigerar allt som blivit lite skrutt på vägen när de snabba reportrarna/nyhetsrobotorna kastar ur sig material som ännu inte bearbetats.

Det här känns lika lättande som upptäckten (genom en dokumentär) av det arbete dyngbaggen utför. Den lever, berättar Wikipedia, vanligen i växtätande djurs bajshögar och

har stor betydelse för nedbrytningen av organiska ämnen, främst djurspillningar, i naturen. Ett par forskare bevakade en elefantspillning på 1½ kg på den afrikanska savannen och kunde se att 16 000 dyngbaggsindivider efter två timmar på olika sätt hade avlägsnat hela högen genom att äta, rulla iväg eller gräva ner delar av den.

Kanske vore det en idé att inte själv vara så snabb och observera språkliga lämningar innan de rullats iväg eller grävts ner. Man får coola ner sig, chilla och softa lite oftare.

Slappt, sa översättaren om den slentrianöversatta engelskan

Samme kulturjournalist har i SVT två dagar i rad använt ett engelskt uttryck – och översatt ogenerat direkt – och v a o (vän av ordning) irriteras. Första dagen sa journalisten att en filmare ”gått science fiction”. Andra dagen gällde det också ett par regissörer som arbetat till-

sammans men som nu ”gått solo”.

Talade med översättaren och informanten P om saken och undrade om det var ett vanligt uttryck på engelska: ”he has gone sciene fiction” och ”they have gone solo”. Jodå, P sa att det är vanligt och betyder att utövarna ”ändrat inriktning, specialiserat sig på, gått över till” eller varför inte (i fall 2) det mycket enkla ”numera börjat jobba ensamma”?

P ansåg att det är slappt att uttrycka sig så på svenska, och det är sannerligen min egen uppfattning, trots att en del frivilliga eller ofrivilliga bad i underhållningsindustrin västerifrån får mig att skapligt hänga med i denna urkonstiga vokabulär. Men nog vore det finfint om gammelmedierna fortsatte ha kvar de språkregler som omhuldades förr. Då ingick inte det som förvandlats till ett nytt rotvälskebabbel.

Som bekant finns det hur mycket som helst av varan. Så här uttryckte sig en intervjuad angående nåt jag glömt: ”Det här kickar in i människan…” I ögonblicket personen sa så, kunde en med hyfsad tolkningstalang misstänka att det betydde att något ”går upp för människan”. När frasen ”kicka in” började användas för nåt decennium sen handlade det vanligen om medicin som ”började verka”.

Inte bara människan drabbas utan även vargar. I en radiodiskussion om det som kallas vargpopulationen, sa en specialist: ”Vi har ingen connectivitet med andra länder”. Engelska ”connectivity” betyder bl a ”sammanlänkning, anslutning, koppling”. Eller avsågs "samarbete"?

Vi lever i den hjälpsammaste av tider, är det otacksamt att klaga?

Visst, det är bara ord, och man måste inte avsky dem. Ändå känns det obehagligt att höra uttryck som ”han lever sin dröm”. Eller, förresten, säger en slags intuition, det är nog vanligen en ”hon” som ”lever sin dröm”. Mitt eget motstånd mot det som en del tycker är vackra formuleringar, beror på att jag misstänker dem (formuleringarna) för att ha en annan språklig hemvist. Det ligger FÖRSTÅS ingen främlingsfientlighet gentemot andra språk bakom, det handlar om något som inte går att klä i ord.

Men det är lätt att få till motståndshandlingar genom att istället säga att man ”drömmer sitt liv”. Det är nämligen vad en människa måste göra i dag för att inte förtvivla och inte enbart bestå av cyniska atomer. Ja, så var det slut på bloggens poetiska utbrott. Över till verkligheten.

Hittills har Sbråk vanligen bekämpat engelsk påverkan på svenskan, men nu har detta utvecklats till ett anfallskrig och en specialoperation riktad mot AI. Kunde Don Quijote slåss mot väderkvarnar är väl ett AI-krig en baggis?

Idén kom när nån reporter frågade någon (vetefan vem): ”Vad kom ut av mötet?” Ens gamla mitten-av-1900-tals-radar skriker: det där är inte svenska, det kommer från ”what came out of the meeting”! Vi hade väl sagt ”vad blev resultatet av mötet” eller ”vad sas på mötet” på vårt gammeldagsa fjantvis.

Skriver man in den engelska frasen på nätet ges som första träff numera ett AI-svar som berättar vad den knepiga meningen månne kan betyda. Ställer man frågan på svenska finns även ett svar på ens hemlands vilda tungomål. AI förklarar att frasen ”Vad kom ut av mötet:

kan användas för att fråga om resultatet eller besluten från ett möte, som till exempel om det fattades några beslut, vilka punkter som diskuterades, eller vad nästa steg är. Frasen är ett vanligt sätt att sammanfatta och följa upp vad som har hänt under ett möte.

Hädanefter kan inget bli fel. Oj, måste tända lampan. Trycker på en knapp på väggen och det blir då ljust i rummet. Äter en apelsin efter att ha skalat den. Sätter mig åter på stolen genom att liksom sänka ner kroppen och vika benen med hjälp av knäna.

Som sbråkbloggare får man inte ta i så att man spräcker livstycket!

Gammalt barnlivstycke, Sörmlands museum

Tidigare – då vi hade ett solidare gemensamt språk – kunde de flesta bara genom att vistas i det (språket, alltså) få en känsla för vad som går att säga och inte. Ett par gånger nyligen har jag såväl läst som hört ”oundvikbar”. Förstå detta rätt: det är givetvis att ta i (så man spräcker livstycket) att påstå att INGEN I HELA LANDET åstadkom språkfel förr.

Hur man hanterar sitt språk har att göra med en massa saker – förutom den verbala förmultning som modern tid är orsaken till. Utbildning är en sådan ”sak”, och den har som bekant blivit lite tjohejsan, individuella problem som dyslexi är en annan.

Men att inte känna till ”oundviklig” och i stället ”hitta på” ett ord som ”oundvikbar” är konstigt, särskilt när svenska är ens modersmål. Det är en annan femma då dagens tolkningsföreträdare får till formuleringar som förhoppningsvis ingen försöker härma. Här en halv mening av alla de nya fackspråk som kommer till oss från medier: ”miljöintegritet och additionalitet i de här möjligheterna att investera i att minska utsläppen utomlands…”

”Jag är betänklig”, ligger liksom ”oundvikbar” också och skvalpar i blogganteckningarna. Grammatiskt heter det säkert något, detta att en person inte kan vara "betänklig" utan "betänksam". Den som tänker äsch om det hela kan för en gångs skull kolla vad AI säger, även om man måste vara lite betänksam inför den ”hjälpen”. AI:

"Betänksam" betyder att vara försiktig och tveksam, medan "betänklig" betyder att något är svårt eller farligt och bör granskas noggrant.

Hela AI-svaret om skillnaden mellan de båda orden är, såvitt jag kan förstå denna gång, mer hjälpsamt än hjälpligt.

Narcissus skulle ha trillat i spat direkt om han sett in i framtiden

Först måste det bli lite mer bildsnack: ibland kommer vissa impulser som på ett pärlhalsband. Förutom AI-bilderna (som väl är att se som en barnsjukdom, förhoppningsvis) kan man slås av de komiska (och mindre komiska) företeelser som uppträtt i den nya bildbesatta tillvaron.

Selfierna är mycket mer – eller mindre – än självporträtt, de uppvisar släktskap med grekiska mytologins olycklige Narcissus. Han blev så förälskad i sin egen spegelbild att han glömde allt annat och tynade bort där han satt och glodde på sig själv vid en damm.

Det dubbelt konstiga med vår tids självspeglingar är att när unga damer (främst, men det finns fler kategorier) tar en selfie, använder de dessutom en spegel och skickar därefter ut en bild i världen där de ofta döljer ansiktet med själva selfieapparaten, mobilen. I vilket fall som helst hålls telefonen ("kameran") så att de kan se hur de tar sig ut, samtidigt som de fotar.

Denna nåd var inte mänskligheten förunnad tidigare: att kunna ordna pose och anletsdrag vid själva fotoögonblicket. Men så finns det desto roligare bilder från förr i världen, d v s för sådär tjugo år sen. Vad man ironiskt nog inte får längre är ”den stora bilden”. Men uttrycket i sig används bildligt (!) och avser vad som nog för två decennier sen kallades att ”se helheten”. På engelska heter det ”the big picture” förstås.

Slutligen den mening som petades in i gårdagens inlägg: ”Man kan bara göra det så många gånger innan man tröttnar på sig själv”. Det är en av de otaliga direktöversättningar av engelska uttryck som övergripande kvaddar den stora bilden (”helheten”, som sagt) av språket i Sverige. Böcker som skrevs före millennieskiftet blir snart svåra att förstå för infödda svenskar. För att inte tala om utlandsfödda. Den litterära delen av kulturkanonen kan vi glömma.

Man kan komma på sig med att längta efter Vincent van Gogh

Det är säkert roligt att skapa AI-bilder, men alltför många i medierna kan bli tröttsamt.           Logan Voss, Unsplash 

 

Ibland skriver bloggen om bilder. Det här är en sådan gång. Precis som pratspråket är även bilder ett språk, särskilt när de förekommer i medier. Och på samma sätt som orden och meningarna naggas mer och mer i kanterna sker detsamma när AI-genererade bilder dyker upp en masse. Naturligtvis, eller åtminstone antagligen, är det kul att sitta med digitala verktyg och skapa. Allt som legat lite vid sidan om vanligt målande och tecknande har lockat människan sen barnsben – såväl varje individs som mänsklighetens barnsben, tycks det.

Det var himla kul, kan man dra sig till minnes, att lägga ett mynt (helst stora femöringar) under ett papper och med hjälp av en blyertspennas ändkant, den trubbiga, gnugga av blyerts över myntet och skapa en mer lik bild av detsamma än man själv skulle kunna ha åstadkommit.

Förhoppningen nu är att de AI-bild-genererande människorna tröttnar, som man själv gjorde på sin konst. Modernitetsfolket skulle i vanlig ordning kalla en konservativ och tråkig som inte omfamnar (ganska nytt översättningslån, tror jag, från "embrace") de nya snygga bilderna.

Nu är detta förstås färgat av nyss nämnda konservatism och dysterhet, men kan man se något själlösare än de riktigt jäkla stela bilder som gör anspråk på att fånga något verkligt? Börjar det inte räcka snart, det här med att till varje pris avbilda verkligheten, men s a s glömma bort dess egen natur och utseende? Det pågår en fernissaverksamhet: folk stajlar sig sönder och samman, detsamma sker med ting, djur och trädgårdar, resor (skulle kunna räkna upp mer…)

Det kommer säkert att framledes bli en del ryande i bloggen – även om bildkommunicerandet! Men man kan bara göra det så många gånger innan man tröttnar på sig själv. OBS! Den förra meningen var en av bloggens otaliga klipphängare som antyder att en förklaring, troligast en grymtande sådan, kommer i nästa inlägg.

Vad kan man göra med modern träning OCH pizzor? Jo, slice’a!

Mikroträning är bra, man kan slicea den i bitar. Meningen är inget citat, exakt hur det stod skrev jag aldrig ner. Men det handlade om kortkorta träningspass som man skulle ”slicea” i bitar. De flesta lär ha kommit i kontakt med ordet ”slice”, om inte annat så i kombinationen "pizza-slice", som varken är roligare eller tråkigare än vårt ”pizzabit”.

Det engelska ordet ”slice” heter likadant både som verb och substantiv. Den närmast liggande översättningen till svenska blir för verbet ”dela”, för substantivet ”del”. Talar man med yngre inhemska människor kan man höra dem [slajsa] upp en kaka, för att sen ta en [slajs] eller två.

I motionstexten skrevs det brutala ”slicea”. För det första är det väl konstigare än konstigt att inte säga ”dela”, för det andra ställer den engelska stavningen och därmed uttalet till problem. För sju år sen skrev en språkmedveten person på webbsajten Reddit: ”Menar du att man bara slice'ar pizzan om man delar den med någon?”

Man kan tänka två saker. Det var sju år sen, det ”stulna” ordet kanske inte ännu hade "satt sig". Personen skrev även, precis som många skulle ha gjort förr i världen, först originalformen, sen apostrof och därefter svensk verbändelse. Andra personer i samma ”tråd” skrev ”slicar” vilket nog inte bör användas, då ”slice’ar” gör tydligt hur ordet uttalas på ursprungsspråket. Om man nu prompt ska välja ett engelskt ord för det vardagligtvanliga ”dela”.

Vill åter påminna om varför det känns meningsfullt att plita ner dessa iakttagelser, om och om igen: det finns människor, främst äldre, som numera inte helt förstår vad som sägs i radio och tv. Denna språkklyfta är antagligen ny, den har uppkommit av världens nya snabbhet inom de flesta områden. Det spelar ingen roll att ens belackare talar till en som om man vore mindre vetande och berättar att det alltid varit så här: att de yngre talat ett annat språk än de äldre inom ett land. Det har ALDRIG varit så här förr.