Mer och mindre uppblåst om såväl språk som kartbilders relevans

Det blir tråkigt att varenda dag upprepa AI:s flyktiga ord, men just i dag är bara just en enda dag, så… Ofta hör man uttrycket ”sprida ordet”. En normalfuntad person (t ex jag) tänker ”spread the word, hm” och känslan säger att frasens ursprung är religiöst (kristet): sprida ordet om Jesus, Gud etc. Ställd inför frågan ”är sprida ordet svenska”? svarar AI något i och för sig sant: ”Ja, ”sprida ordet” är en korrekt svensk fras”. Ingen förvånas, men vad har vi brukat säga? Finns/fanns ett idiomatiskt uttryck? Antagligen ”sprid budskapet” eller kanske ”meddelandet”, jag tror inte så mycket på ”ordet”.

Men formulerar man frågan ”kommer inte 'sprida ordet' från engelska?” svarar samme AI: ”Uttrycket 'sprida ordet' är i sig en direkt låneöversättning (så kallad kalering*) från engelskans spread the word". På samma fråga ett par dar senare blir svaret: ”Ja, uttrycket 'sprida ordet' (från engelskans spread the word) betraktas i dag ofta som en anglicism – det vill säga ett lån eller en direktöversättning från engelskan som har blivit vanligt i svenskan”.

Som om det inte vore nog fortsätter AI-översikten:

På traditionell svenska har man oftare sagt att man ska berätta det för andra, låta det gå vidare eller säga till i bekantskapskretsen. Uttryck som "göra det känt" eller äldre fasta fraser har funnits, men den specifika formen "sprida ordet" har exploderat i svenskan på grund av inflytande från engelska i media och marknadsföring.

Bild Bayleigh Olson, Unsplash

AI ska nog inte berätta så initierat om ”traditionell svenska”. Nu till en liten slut-

kläm om den nya världskarta som nyligen presenterades och väckte glädje, förundran samt ilska beroende på vem man är. En professor i kulturgeografi berättade varför en ny sådan karta var viktig. Förklaringarna gick förbi mig, okunnig som få i naturvetenskaper.

Men när han beskrev anledningarna till den gamla kartbildens felaktiga proportioner sa han att det är på grund av dessa som ”allt

som är nära Nordpolen kommer att blåsas upp” – då kände jag mig hemma igen: blåsas upp** kommer antagligen från engelska blow upp, "förstoras", i detta fall.

*AI menar "kalkering", ovanlig term i sammanhanget

** Informanten A, mer slängd i naturvetenskaperna än undertecknad, störs inte lika mycket av "blåsas upp. En koll med SAOB visar att det fast sammansatta verbet, "uppblåsa", i hög grad kunde betyda "förstora" i gamla tider. Och A är även slängd i ett äldre språkbruk, så det är bara att böja sig för di gamle. Och man själv kallar den "uppblåst" som gör sig större än den är 

Endast avsett för vissa nördar med visst språkhistoriskt intresse

I valtider går det undan. Dagligen presenteras nya mätningar som visar opinionsläget inför valet och vidhängande ämnen. I radionyheterna presenterades följande (ett par gånger, dess-

utom): ”Åtta nya kandidater för V har strukits…” Vilka nya kandidater? undrade man, tills andra medier klargjorde: Det gällde ytterligare kandidater förutom dem som redan strukits.

Det ovannämnda är ett typiskt och vanligt fel som inte har att göra med engelskt inflytande. Men det har det nya uttrycket ”ducka frågan/problemet” om saker folk har börjat ducka. 

Innan detta ”ensamma” verb togs in i ”Ärans och hjältarnas språk”, som Esaias Tegnér kallade svenskan 1817 i en dikt, har man sagt de idiomatiska ”ducka för” eller "undvika".

Tegnérs dikt om modersmålet fortsätter så här: ”Hur ädelt och manligt du rör dig!” Jag ber att få avvika, som svensken säger skämtsamt. Nu följer (tyvärr för läsaren) en fortsättning där återigen AI-översikten ska få schavottera. Och varför inte, den yttrar följande om sig själv och risken att göra fel: ”Eftersom tekniken är ny kan den ibland ge felaktig information”.

Till saken: Jag skrev nyss en mening man hör skämtare svara om de inte delar någons åsikt: ”Jag ber att få avvika”. Då har man gnuggat ihop engelska ”I beg to differ” med svenska ”jag har en avvikande åsikt”. Differ betyder inte alltid avvika i samma konkreta bemärkelse som på svenska. Och då låter det lustigt. En svensk kan snarare utbrista det mindre roliga ”jag måste avvika” och enbart mena att hen måste gå, avlägsna sig, dra. Om man skriver in sin undring på Google huruvida "I beg to differ" går att översätta till svenska svarar översikts-AI-n:

Det engelska uttrycket "I beg to differ" kan mycket riktigt översättas till "jag ber att få avvika" (i betydelsen avvika från din åsikt), men det låter ofta lite ålderdomligt eller formellt på svenska. Beroende på hur formell du vill vara, finns det flera bra alternativ.

Klart att en gammal bloggare inte vet allt, men förhoppningsvis är min invändning rätt, den säger att meningen bör lyda ”jag är av /en/ annan åsikt” (ett av de föreslagna ”alternativ” som AI ger). Enligt SAOB har vi inte ens haft ett avvika som ”låter ålderdomligt”, d v s ett med den bildliga betydelsen i vilken man "ber att få avvika".

De äldsta belägg (250–300 år gamla) som AI måste hakat upp sig på har inte alls haft samma slags användning. En text från 1723 skriver att ”Ridderskapet ock Adelen/…/ stå faste vid sin utlåtelse, ock therifrån icke en fot bred afvika”. På ett ställe från 1746 står: ”Konungen hade så ofta ifrån sin ed afvikit”. Ingen gång har, enligt SAOB, någon ”bett att få avvika (i åsikter)”. Eller har det svenska språket fortsatt att röra sig ädelt och manligt, och detta blivit resultatet?

Med massor av ord förklarar AI vad de flesta anser vara självklart

Ibland är det svårt att återge de problem en sbråkbloggare kan råka ut för, men med inte alltför mycket mellan öronen brukar jag ändå lockas försöka. Det hela började med en radioreporter som är mycket svår (för mig) att lyssna på eftersom vederbörande har en märkligt konstlad och tillgjord dialekt.

Googlade lite för att få medhåll och fann något åt hållet på Flashback, där en person kallade sättet att tala för en ”huvetpåsnedröst”. Jag tyckte att det var en både kul och träffande beskriv-

ning av den kvinnliga stämma som stört många av oss sen flickåren: De vuxna amerikanska filmstjärnor som pratade med småbarnsröster fick oss att häpna då, för snart hundra år sen.

Nu gick denna iakttagelse betydligt längre, ut i den nya AI-sfären. För att se om det fanns fler användare av "huvetpåsnedröst" sökte jag på Google och strax stod AI-översikten i givakt och gav sitt svar, det som i ena stunden ser ut på ett sätt, i den andra stunden på ett annat. I sitt första svar kallade intelligensen det frejdigt ett ”svenskt uttryck” och förklarade med sin egen "röst", en sån som säger självklarheter som vore frågeställaren ett mycket litet barn.

Detta ”svenska uttryck” som inte är annat än en språkligt kreativ människas påhitt, står icke att finna på nätet – de få träffarna kommer från en och samma persons inlägg. AI-n håller lägger sen ut texten på det sätt man själv och flera tusen andra skulle kunna genom uttryckets roliga och träffande karaktär. AI:

Uttrycket "huvudet på sned-röst" beskriver den typ av röst, tonfall och röstläge man ofta reflexmässigt tar till när man pratar med någon man vill visa extra mycket empati, omsorg, tröst eller medkänsla för.
Det är tätt sammankopplat med det fysiska kroppsspråket att lägga huvudet på sned, vilket signalerar ödmjukhet, att man lyssnar aktivt och att man inte utgör något hot.

Därefter följer det ursmarta tillägget om ”Användningsområden: Rösten används ofta till småbarn, sällskapsdjur eller till en vuxen vän som går igenom något svårt och behöver tröst".

För att bevara det lilla kvarvarande förståndet är det bäst att avstå från såna hobbyarbeten

 (d v s kolla AI-översiktens svar), men något säger att detta är allvarligt – förutom allt de AI-kunniga varnar för. Det här visar enbart på att vi antagligen dräneras allt fortare på egentänkta tankar. Avog mot truismer och klyschiga uttryck skrev jag följande i Google: ”Varför säger folk att de vill krypa upp i en soffa på hösten, dricka te och läsa en god bok?”

Gör gärna detsamma och få en uppsats som förklarar den eviga klyschan med längden av en uppsats. Ändra gärna om frågan lite och få ett annorlunda formulerat svar med självklarheter.

Iiiij dag finns ett slags eliiijt som talar liiijte fiiijnare än viiij andra

Dialekter är sällan störande – åtminstone så länge man förstår vad som sägs. Skånska kan vara svårt, och  även Norsjömålet (bondska) är knepigt för en utsocknes. Älvdalsmålet tar kanske priset, men de lärde tvistar (de twistar inte i just detta fall) om huruvida det ska räknas som dialekt eller ett eget språk. UR Play har en kul liten film, ”Älvdalska förklarad”, på YouTube.

Som alla vet har folk olika inställning till vilka dialekter som låter fina, roliga, fula, etc. Min största ”ick” (använder här ett ungdomligt språk från engelska ljudhärmande ”ick” som betyder usch eller blä) är de manierade, oäkta och affekterade i- och y-ljuden, f a hos yngre kvinnor. Deras u-ljud kan också glida lite på ett sätt som även det låter konstlat.

De surrande iii-na, ”jag köpte en viiijt kappa”, har språkvetenskapen känt till länge och då kallat Viby-i, efter en ort vars dialekt de ofta förekom i [iiij]. De finns/har funnits på flera håll sen tidigare, men nu verkar en speciell grupp vara den största användaren, här Wikipedia:

Det lantliga Viby-i:et åtnjuter en annan sociolingvistisk prestige än det urbana Viby-i:et i Göteborg och Stockholm. På landsbygden i Närke och Bohuslän har draget generellt låg prestige och betraktas som ”fult” och ”lantligt” och är generellt typiskt för talare av låg social status. I städerna har ljudet däremot varit utmärkande för talet hos högre sociala skikt och har associerats med en välbeställd samhällsklass, vilket namnet Lidingö-i också vittnar om eftersom Lidingö kommun är en av Sveriges rikaste kommuner. När draget undersöktes av Ulla-Britt Kotsinas på 1990-talet, användes ljudet framför allt av unga kvinnor i stadsdelar i norra Stockholm, som generellt bebos av högre samhällsklasser. I lägre samhällsklasser i södra Stockholm återfanns draget hos unga kvinnor, men hos unga män knappt alls.

För tillfället hör alltså användarna främst till gruppen unga kvinnor, de som är lite fiiijnare än andra. Utan fördomar (höhöhö) skulle jag vilja påstå att en mängd influerare, fotomodeller, sångare och artister hör dit. (Skrev inte diiijt, man ska inte överdriiijva skämt.)

Man tvekar om både ”tweaka” och ”twist”, däremot inte om twista

En gubbe i radion sa att man måste tweaka något. Jag ljuger nu, gubbe är inte sant om man med gubbe menar gammal, detta var en ganska ung man. Tweaka, det lät konstigt, men tvika vore också underligt, kanske sa han tvivla, tänkte jag. Googlade tweaka som passade i sam-

manhanget. D v s detta engelska ord stämde med den i övrigt svenska meningen. En svensk kan ju exempelvis säga ”fixa, småfixa, ordna till, laga, förbättra”. Som tweak betyder.

I inlägget från 29/8 skrev jag ner ett svar från AI-översikten som i sin tur skrivit ”det finns en språklig twist här”, när den försökte förklara att ett nutida poppisord ("övertänka") i svenskan haft en annan betydelse förr. Det var det AI kallade twisten. Tittar man på restaurangutbud och/eller recept finns mängder av mat med ”klassisk twist”, thailändsk dito, eller ”en spännan-

de twist”. Några rätter eller recept har bara ”en twist”. 

Bild av SO:s exempel 2) ”hopplek med resårband”. Wikipedia

De tre svenska stora ordböcker-

na skriver följande om ordet: SAOL enbart ”en dans”. SO är utförlig: 1) ”en starkt rytmisk pardans där de dansande främst utför bålrörelser och inte berör varandra, populär på 1960-talet” 2) ”hopplek med resårband” 3) ”oväntad (positiv) avvikelse från det som är brukligt”.

Det är säkerligen exempel 3 som beskriver maträtterna och recept-

en! SAOB:s artikel om ordet skrevs 2009 och handlar uteslutande om dansen ”twist”.

Så bister är tillvaron att ”twist” för en maträtt eller likande inte har någon bra svensk motsvarighet. Personligen skulle jag lätt kunna säga ”en maträtt med kinesiskt stuk”. Liksom ”hans klädsel har alltid ett visst stuk”. Men det vete fåglarna om ”mitt” stuk är tillräckligt comme-il-faut, passar i dag. Dessutom: språket är inte mitt att tweaka.

PS "Twist" kan även betyda vridning och skruv också. Samt vara en godispåse, säger den hjälpsamma AI-n...

Det är inte precis så att man kommer med nya klagomål i bloggen

"Det här kommer med risktagning”, sa marinchefen. Kanske handlade det om de fyra franska fregatter som försvaret förvärvat, men de leder över till de mer missnöjda tonfallen i denna blogg. Nästa man till rakning: En person från KTH som forskar om digitaliseringens miljöpå-

verkan, talade i ett intressant program. Det är svårt för en vanlig normalmänniska att hänga med, men man får ändå en liten insikt om det som sker. Och som går undan av attan.

Det verkar förstås obehagligt att ”klocka” någon som talar och då använder speciella uttryck, men eftersom exemplen dök upp oväntat och oförblommerat, var det svårt att avstå. Särskilt som ”kommer med” hör till de fraser jag anser låter fel. De har tagits från engelskans ”come with” som betyder ”medför” (innebär, har till följd, leder till, orsakar, resulterar i m fl)

Den AI-insatta personen sa under 40 sekunder: ”kommer med många möjligheter”, och ”i och med den fantastiska beräkningskraft AI kommer med”. Två till: ” …så det kommer med många möjligheter” samt ”men så kommer ju AI även med en kostnad i sig själv”.

Man får lust att kalla det too much. Och då är inte alla andra kommer-konstruktioner nämnda, de som lyder ”kommer i” : ”byxorna kommer i en mångsidig siluett med vida ben och kan stylas för flera olika tillfällen, Black Edition-bilarna kommer i den blanksvarta exteriörfärgen Onyx Black” och ”hattarna kommer i ett set om två”.

Av alla dessa är det egentligen bara bilarna som kommer, de rör ju på sig i bästa fall, men att de kommer i en viss färg är konstigt för oss som inte accepterar att varor ”kommer i” diverse utföranden utan "finns i rött, tillverkas/levereras i set om två”. Vad gäller byxorna har de en mångsidig siluett, de "kommer" inte i den. Även om det också är svårt att föreställa sig en ”mångsidig siluett”. Det senare skriver jag silhuett, men båda funkar fint, säger ordböckerna.

The start of an ordinary morning, början på en vanlig morgon

Ens morgon kan börja med att man sätter på radion och vardagen kör i gång med en s k retorisk stilfigur. En av P1-s nyhetsutsändningar började: ”Försvaret förvärvar fyra franska fregatter”. Uppläsare av denna nyhet var Mikael Kulle, en av de stadigare journalisterna/

programledarna i P1.

Någon minut senare uppmanade Ring P1:s programledare lyssnarna med orden ”ring, ring, ring” och tilla: ”Ni behöver inte hålla på med allitteration för att ringa”. Olika slags stilfigurer

är jag inte tillräckligt bekant med, men även om alla tre ”ring-en” börjar på r är de väl ingen allitteration? Snarare en upprepning, en repetition. Däremot är de fyra förvärvade franska fregatterna en glasklar allitteration, vare sig det sas medvetet eller ej.

I samma morgontimma kom snart det alltmer vanliga: stoppa in engelska strax efter ett yttrande på svenska. En person hörde av sig till Ring P1 och sa sig önska ”bättre arbetsvillkor, bättre working conditions, helt enkelt”. Det där är skrämmande. Få är undantagna vad gäller dessa engelskutbrott, jag själv, t ex, som i går kommenterade något till en kompis: ”det här är ju riktigt old school”. Visserligen inte översatt till svenska dessutom, men det är illa nog.

Vad händer med detta in the long run, i det långa loppet? Man kan undra. Statsministern ville i en tidningsintervju tona ner (”spela ner” på modern svenska, efter "play down") senaste tidens gruff mellan några Tidöpolitiker. Han tyckte det var bra att sätta sig ner och prata, det är, sa han, som ”lite familjeliv i en rätt intensiv period, där alla är ganska hårt ansatta. Så take it easy”. Var får honom att inte säga ”så ta det lugnt”? Vad får mig att inte säga ”gammaldags” eller ”som man gjorde förr” etc, i stället för ”old school”. Det kan man fundera på.