Mer angeläget från er fyrbåk i språkdimman!

"There was a domestic situation going on within this family”, löd ett uttalande från en  säkerhetstalesperson angående ett vansinnesdåd i USA nyligen.

TT, en gång alla korrekturläsares rikslikare, översatte denna passus med ”Det pågick en situation inom familjen och svärfamiljen”. Texten har givetvis hamnat hos väldigt många svenska medier där ingen webbredaktör tyckt att det behövs ett bestämningsord eller något slags förtydligande. "Det pågick en situation"? Det gör det väl alltid, om jag förstått min Cartesius rätt. (Jag bara skämtar, jag vet väl inget om Descartes...)

Låt oss se upp med de amerikanska "situation, condition" och "moment". I Nordamerika är en situation något annat än hos oss (nu är jag inte hundra, men ca 98) . Dessutom kan man där "have a condition” som vanligen betyder sjukdom eller nåt annat ohälsotillstånd. Säger vi att vi "har kondition" är det sannerligen något annat. Än så länge.

Ett ytterligare ord som nästlat sig in i svenska och ställer till problem är ”moment”. Det kan betyda (bland en hel del annat) "tidpunkt" och "ögonblick", ord som SAOL i sin upplaga från 2006 kallar ålderdomliga.

Men nu kan man se/höra folk skriva/säga att de ”delat ett moment”. Inte vet jag vad de menar, de kan ju dela såväl i verkligheten som på nätet och det innebär lite olika typer av delningar. Välkända är däremot "störande moment" och dem vill man inte p g a sin stora människokärlek dela med andra, vad man nu än lägger i "dela". Ni skiter förstås i det här, men mig stör ofta de kryckigheter som uppstår när ett annat språk lägger sig som ett filter mellan sig självt och det språk jag kallat mitt. Men de som ”delar" sina "moment” med hela världen vet förhoppningsvis vad de gör.

Själv tycker jag att vi har en situation, en språksituation. Den bör rättas till på momangen, ursprungligen från "moment", uttalat på franska. Det betyder ögonaböj. Eller ögonblickligen.

👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁👁

Än tänks det hit och än tänks det dit och än tänks det ner i diket!

Det händer att jag torskar själv. Ja, se där, t ex, "torska" är inte ett ord man borde använda och särskilt inte i det sammanhang jag just tänkte göra. Så här säger Slangopedia om ordets innebörd:

Att upprepade gånger använda något som anses av andra omkring vederbörande som oönskat, t ex narkotika, prostituerade, bli tagen av polisen etc helt eller delvis mot sin egen vilja. Att torska är i praktiken alltid något negativt.

I inget av de nämnda områdena har undertecknad åkt dit, som f ö kan användas som synonym för torska. Men att upprepade gånger använda ett språk som av omgivningen anses som oönskat, det inte bara händer, det sker helt eller delvis mot min egen vilja.

Det är inte lätt att bjäbba emot andra utan att rannsaka sig själv vilket också känns rätt oönskat. Men här skys varken mål eller medel och ska här mea-culpa-hulkas angående ordet ”tänker”. En uppretad person ropade i ett ring-och-säg-din-mening-radioprogram: "DETTA EVIGA 'TÄNKER'! FOLK 'TÄNKER' DET ENA OCH DET ANDRA: 'JAG TÄNKER' DET HÄR OCH 'JAG TÄNKER' DET DÄR!!!"

Mitt i prick. Precis som många andra engelskpåverkade börjar jag ofta en mening med: ”Jag tänker att…”

De som talar engelska säger ”think” och det kan betyda ”tro, tycka", eller "tänka”. Vi äger alltså i svenska tre ord för deras enda. Vi kan börja meningar med ”jag tror, jag tycker” eller ”jag tänker” beroende på vad det nu är vi gör.

Det pinsamma i kråksången är att vi antagligen väljer "tänka" för alla tre bara för ljudlikhetens skull: tänk/think. Uppryckning! Skärpning! Vet hut! (Uppmaningarna är inte minst riktade mot sbråkmakaren)

Hemskt, men bara ganska

”Adverb är de frågande orden 'var, när' och 'hur' samt sådana ord som ensamma kunna utgöra svar på dessa frågor.”*

I min gamla skola tvingades vi lära oss den harangen utantill (ett litet förbehåll beträffande dess exakta formulering...). Den ligger i minnet bland andra arkeologiska fynd som psalmverser, tyska prepositioner, ramsor om hur många dagar månaderna har och annat smått och gott.

Utantillärande har förkastats sedan länge, nu ska barnen från början förstå vad de läser, säger och gör. De ska "forska" utan grundutbildning. Men det är inte alltid dumt att vid unga år lära sig rabbla sånt man inte begriper. Nyttan kan komma senare. Fast vad gäller adverb måste sägas: det finns väldigt många. Få är nog de som behärskar alla, men huvudgrupperna är nämnda rums- (var?), tids- (när?), sätt- och gradaddito (hur?).

Är den lite mycket eller mycket lite?

Här följer nu ett par gradadverb som är lite (och där var ett!) roliga.

Man känner ibland ett behov av att säga sånt som ”mycket lite” eller ”lite mycket” eller ”ganska lagom”. Betonar man dem olika blir det fantastiskt kul. Många tycker att det är lagom roligt, men jag är ju lite (d v s mycket) lättroad. Betoningen kan förändra innehållet, men ibland bryr man sig inte alls om vad adverben/orden egentligen betyder.

Häromdagen hörde jag en person säga att nåt var "ganska hemskt". Ganska hemskt? Fast bäst av allt var dock ett annat yttrande ur radiolan (googla och dig ska varda uppenbarat!). En kvinna beskrev vad-det-nu-var som "ganska hjärtekrossande". Säkert inget vidare att råka ut för, men det hade ju kunnat vara helt hjärtekrossande.



  * En med mig jämnårig sagesman hade en bra mycket roligare grammatikbok som påstod att "adverb är den ordklass om inte är något annat"!

Vanligt samt trumpet gnäll

”Ska överväga att skicka bort terroristen till Guantanamo.” Så hade Trump sagt om mannen som mejade ner människor i New York, om man får tro en större svensk tidning.

Och det hade han säkert, han sa med all sannolikhet ”send away”. Här har svenskan lite finlir för sig, antingen säger vi ”skickar bort” – och då vet man inte vart – eller så säger vi, som i nämnda fall, ”skickas till Guantanamo”.

Mitt vanliga detektivarbete har givit för handen att det första "bort-et" på tidningens webbsida nu är vad det heter – borta. Åter har en språkhyfsning skett i efterhand. Och föralldel, det är ändå nåt, sa han som fick se Åmål.

Väck är även den första varianten av rubriken ”Spanska tidsfristen: Fem dagar att svara”. Originalet lyder ”five days to respond” - det törs jag lova utan att veta. Så mycket svenska behärskade snabböversättaren att hon/han åtminstone inte skrev "fem dagar till att svara". Själv skulle jag kanske valt: "Svar måste ges inom fem dagar" eller nåt liknande.

Ska avsluta med att göra det enkelt för mig och citera ur tv.nu. Där läggs sällan jättemycket krut på att översätta programinformation. Här är citatet: "Dr Christian hjälper en man vars genetiska sjukdom har lämnat honom i behov av nya öron". 👂👂, alltså, fast ett ska vändas åt andra hållet.

Å andra sidan låter meningen lite mer poetisk än den den brutala verklighet som ligger bakom mannens problem, skrev hon trumpet.
                                               🎺🎺🎺🎺🎺🎺🎺🎺🎺🎺🎺🎺🎺

224-åring som går att förstå

Häromdan valde jag att skriva en gammal form av "varför" med ett e på slutet. 

Den som inspirerat till detta är stilkonstnären  Carl Jonas Love Almqvist. I ett litet tunt häfte, Armodets son (1975, i urval av Folke Isaksson), är några poetiska stycken samlade. Bland dem finns den med kända slutklämmen "Blott Sverige svenska krusbär har".

De flesta av dessa dikter är en finfin blandning av allvar, nonsens och mer eller mindre enkla eller sökta rim. Han gör mig ödmjuk, den där CJLA: tänk att det fortfarande går att småle åt poetisk distans nedskriven av en person född för 224 år sedan (på några veckor när)!

Varföre skulle jag ljuga/ i denna vackra stuga,/som omkring sig har narciss och murgrön och päronträd?/ Här vill jag leva i lugn,/ om endast finns här en ugn,/ vari mina skorpor och knäckebröd jag med rikligt besked/ kan grädda./ Samt också därtill en skog, för ved,/ och en insjö i grannskapet att fånga min gädda.

Vi säger att de här verserna skrevs ungefär 1850. Tänk nu detta: Att någon skriver ett avsiktligt skämtsamt och lite lurifaxigt poem i dag och någon förstår det om 170 år, runt år 2190!

Jag kan slå vad om hur mycket som helst att det inte kommer att ske. En för mig rätt ofarlig vadslagning, men sorglig, sorglig.

Skog för att få ved, insjö i grannskapet för att få gäddor

Först går det undan, sen kollas det

Då var det dags för lite granskande språkarbete igen. Detta grävande sker på bas-, för att inte säga marknivå.

”Flera skadade när taxi plöjde trottoar”, löd rubriken på en av våra dygnet-runt-kvällstidningar. Här ett av tidens tecken från webbredaktioner: det blir ungefär rätt och läsaren fattar förhoppningsvis. Klart man gör, men efter ett par sekunder börjar det mala i lill-, eller om det är storhjärnan: ”taxi plöjde trottoar” – mjae, det gjorde den väl inte, om man ska vara petig.

Ändå kan ”plöja” förekomma utanför åkerarbete: man kan plöja genom texter, t ex, man kan i likhet med det hemska ”meja ner” folk på gator även ”plöja in i en folkmassa” och liknande. Plöja i sin ursprungsbetydelse är förstås främmande för många, men i vilket fall som helst sökte jag källan till plöjet på trottoaren. Det hade skett i London och engelska tidningar skrev bl a: ”A black* cab has ploughed into pedestrians”.

Antagligen går det till så här: webbredaktioner hittar en viktig utländsk nyhet. Snabbt som ögat ska den ut (på nätet, förr skulle den in i tidningen)och i den sekunden finns ingen tid för eftertanke. Nån glad lax tänker: ”Äh, det går nog att säga plöja trottoar”. Efter någon dag brukar de snabba knasöversättningar ha kollats. Nu går det inte längre att på nätet hitta taxin som ”plöjt trottoar”, nu har den ”kört på” personer.

Än så länge ändras tvivelaktigheter efteråt. Men snart, mina vänner, kommer det inte att ske.


* Vad spelar bilens färg för roll vid en olycka, undrar läsaren, men ”black cab” tycks vara ett begrepp som avser de klassiska brittiska taxibilarna. Även röda och blå bilar kan vara farliga.

                            🚗🚘🚗🚘🚗🚘🚗🚘🚗🚘🚗🚘🚗🚘🚗🚘🚗🚘🚗

När man känner av kvabblet

Som kan ha framgått en, två eller tjugosju gånger värnar jag om synonymer. Inte nödvändigtvis för att med dessa brista ut i ett obehärskat blommigt språk (som vanligen är en styggelse).

Synonymer ska finnas där ifall man verkligen behöver dem. På samma sätt som folk föredrar speciell mat kan de ha förkärlek för vissa ord. (Detta visste förstås inte läsaren, haha.)

Nyligen kände jag mig lite däven dagen efter en helkväll. ”Men ’däven’ är inte rätt ord”, klagade jag i min ordnöd till en kompis som föreslog att "kvabblig" kunde vara något. Det rymmer känslor som äckel, vämjelse och leda.  Och ”kvabblig” känns helt rätt, "däven" är lite svagt för den kombination av illamående och självleda (finns det ordet?) man kan känna efter lite för stora utsvävningar. Man finner C J L Almqvist och A Pleijel bland kvabbel-användarna så varföre icke även jag (och skriver jag Almqvist vill jag även skriva "varföre",  för att hedra denne skarpe nonsenspoet, återkommer om honom)?

                                                                     📚📚📚📚📚📚

I tonåren var vi ett gäng som gav oss den på att gå igenom SAOL sådär som vissa får för sig att läsa hela bibeln eller Prousts På spaning efter den tid som flytt (tusentals sidor!).

Vi gick igenom hela A men först vid B fann vi det riktigt användbara. Det var förstås invektiv och dem använde vi flitigt. 

Även om "skitstövel" är ett bra skällsord (se inlägg 20 oktober) så håll med om att ”du din jäkla skitstövel” är ett intet mot ”din satans bedagade belackare”.

Precis för "belag" tog alltså våra goda avsikter slut, men lite fick vi med oss på vägen.