Fler festliga felfattningar från folket

Kan det ens heta "felfattning"? Ordet finns inte i SAOL, men används på nätet i diverse texter som mest handlar om hästar. Fel fattning har man även som icke-hästmänniska ibland och blir arg: det är när man valt fel sockel till glödlampan man just köpt hem.

 
Själv menar jag denna gång ”fatta fel” och har därmed bidragit till att Babels torn* rycker närmare mänskligheten. Nästa arga sbråkbloggare som tänker att det finns väl för fanken inget som heter "felfattning" kommer att på vida webben hitta såväl hästfolks som undertecknads bidrag. Gläd dig du lilla skara, som ännu skapligt förstår din medmänniskas språk!

Vi som sabbar språket har alla möjliga orsaker till detta: vi vet inte vad ord heter, hur talesätt låter eller så vet vi det och bara skojar. 

Språkligt lever vi redan i en djungel av tolkningsmöjligheter och nu senast undrade jag över en text om midsommarfirande. Journalisten hade skrivit om en mamma, pappa och några barn som ville” slinka en hit och en dit när en kråka ska ut och åka”. Det var kanske ett skämt, vad vet väl jag som skämtar så förbenat? Prästens lilla kråka-låten går, som alla vet (?), ”än slank hon hit och än slank hon dit och än slank hon ner i diket”. 

Och så hade vi radioreportern som sa att en person var "som ett rör i vinden”. Här sitter jag och inte vet om folk säger fel, om de skämtar, eller något annat.

 
Man känner sig lite som ett rör i vinden, så sant som det är sagt.

* Herren sa bland annat om detta tilltag som tornbyggandet var: "Välan, låt oss stiga ditned och förbistra deras tungomål, så att den ene icke förstår den andres tungomål." (1 Mos 11:7)

För att nå kulspetskompetens: skoja lagom!

Gårdagens ”kulspetskompetens” får skrivas på kontot för feluppfattningar som blir lite roliga.
Någon eller några har fått det riktigt bakom hälen. Ytterligare en person, en bloggare, har avsiktligt kallat sina små teckningar med kulspetspenna för kulspetskompetens och det är ju riktigt fyndigt. 

Själv brukar jag (detta är en upprepning) säga att man gör något ”självsvådligt” för att det låter så kul. Har man skojat till det på så vis kommer man aldrig mer att veta vad det heter.

 
Detsamma gäller det som står i detta inläggs andra mening: ”få något bakom hälen”. Det var en av Leffes gymnasieelever som fått uttrycket riktigt om bakfoten.
Nu vet följaktligen (som inte stavas följdaktligen hur gärna man än vill, men det säger nog snart Svenska Akademien ja till) inte Leffe att det heter ”få något om bakfoten”.

 
De här skämten ska hållas inom små väggar, ute i samhället har inte folk samma festliga humor som man själv. 

Betuttad i mina egna engelskkunskaper försökte jag mig som tonåring på att skämta (i England, jaja) med verbet ”presume”. Kanske med hjälp av historien om Stanley som, när han fann sin försvunne landsman, sa sitt berömda "Dr. Livingstone, I presume" (det kanske är påhittat, vem vet). Kan inte minnas den egna meningen, men jag avslutade den med ”…, I perfume”. Den engelskpråkige jag talade med kunde naturligtvis inte förstå skämtet utan rättade mig: "I presume", heter det. 

Det blev till en lärdom: Lattja inte för mycket med främmande språk! Kanske inte heller med det egna om inte sammanhanget är rätt.

Mycket mer än bara kulspetspennor och pennskaft*

Här ligger kompetensen beredd och väntar på att få rycka ut i striden för ordens berättigande, innehåll och stavning

Det var en lång och därmed otäckt krävande text igår, så nu ska läsaren få se på en kort och krävande text idag. Sbråkmakaren tänker åka ut i spenaten, så tänk på följande ord så länge. De dök upp i ett mejl från en av de informanter man (d v s jag) har:

Hörde nyligen en intervju i Nyhetsmorgon gällande utbildningar av PT (personlig tränare). Den intervjuade sa att det krävdes ”kulspetskompetens”.
Har hört talas om spetskompetens eller spjutspetskompetens, men kulspetskompetens – vad är det? Fin handstil?

Vad skulle man göra utan sina spanare? Tack, Olle!

*Pennskaft var förr en beteckning på kvinnliga skribenter. Dessa levde utan att ha en aning om vilka andra pennkompetenser som skulle uppfinnas! Elin Wägner skrev f ö 1910 en roman som hette just "Pennskaftet"

Vad är det för fel på allmogen?

Ord är ibland i kylskåp och så plötsligt är de ute i värmen igen. ”Allmoge” betydde i min barndom bönder – åtminstone var det vad vi fick oss till livs. Under ungefär samma tid började ordet användas lite skämtsamt nedsättande om folk i allmänhet. Betonar igen: skämtsamt nedsättande. Som när man säger ”Hej på dej din gamle hästgardist/gamäng/skojare, men kanske inte alls har något emot dessa grupper.

Nu är så blivet så att man får passa sig jädrigt noga när man tar fram sitt gamla 40-talssnack som under lång tid var ofarligt. Låt oss inte dra in de svåraste fallen, då kommer ingen av oss levande ur detta.

”Allmoge” kan tjäna som exempel på dagens ängslighet. Ordet diskuterades (2014) i ett radioprogram med anledning av att en politiker yttrat det. Denne var sverigedemokrat så då blev det liv i Kapernaum (och nej jag talar inte FÖR detta parti i och med det jag nu skriver).

De raska programledarna såg till att få tala med en representant för Institutet för språk och folkminnen som sa att ordet fanns i fornsvenskan (se mitt inlägg i går):

Från början användes det om alla människor från ett visst område. Med tiden förändrades betydelsen till att handla om de som inte var adliga, de ofrälse.

Språkexperten förklarade att

när vi talar om allmogesamhället i dag brukar vi mena ett förmodernt samhälle som bygger på stor grad av självhushåll, alltså bondehushållning.

Vidare beskrevs ordet som ”ålderdomligt” och så kom en mer personlig vinkling:

För mig är det så att om man använder ordet allmoge talar man inte om vår samtid för det blir en väldigt konstig användning av ordet. Vi kan använda det i etnologiska vetenskapliga texter men då avser vi ett förgånget samhälle.

Märkligt. Ofta brukar språkvårdare/experter gärna berätta – om de får frågor om konstiga ord, det kan även gälla översättningar från dagens amerikanska – att orden förekommit i gamla svenska lagtexter eller så finns andra belägg från förr. Därför kan de användas.

Då borde ju verkligen inte ”allmoge” få stryka på foten, kan man tycka.

Tyvärr kan man ana något halvskrämmande bakom detta. Det går inte att kalla det annat än politisk korrekthet även om just det uttrycket vanligen tillskrivs partier som undertecknad inte känner stor samhörighet med.

Men jag använder pk-ordet ändå, därtill nästan nödd och tvungen.

Adel, präster, borgare och bönder. Plus resten

Allmoge, ja! (se gårdagsasterisken)
Förflyttningar inom s k klasser (inte skolklasser, dock) kan ge en människa speciella åsikter om och uppfattningar av ord. I bästa fall ger det en slags flerspråkighet. Det är kanske att gå långt om man berömmer sig av att som Fridolin i Karlfeldts "Efter skördeanden" kunna tala "med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin". (Karlfeldt har jag som bekant ett horn i sidan till, men även han var barn av sin tid)

Men ändå: jag pratar skapligt bra med lärde män – och även dito kvinnor- samt bönder av bägge könen. Pratar dessa lärde eller bönder enbart latin blir det svårare.

Jag önskar att folk visste det jag vet (blygsamheten går ibland och lägger sig). Det händer att ord som ”allmoge” eller ”pöbel” undslipper mig. Innebörden är bara ”den stora massan”, värre är det inte. Å andra sidan kan man inte säga "den stora massan" heller, eftersom man då inte tar hänsyn till alla i den ingående individer. "Du kan väl inte generalisera", säger vänner av ordning då till en.

Men ska man alltid inbegripa Svetlana, Sture, Akiko, Mpenda, Ginevra, Guðlaugur och Maj-Britt – ja, då blir det svårt att även använda ord som ”folk, människor, många, personer". Och då funkar ju lika gärna "allmoge" och "pöbel" som synonymer. (Kanhända det retar en del*).

Ty ondsintare är  jag icke, och kalla det gärna dialektalt eller klassbundet (högre arbetarklass) eller vad som helst. Ord är till för att användas. Men man ska förstås vara noga med i vilka sällskap man använder vilka ord.

Här i Sbråk måste man lita på bloggens läsare.
Så i morgon blir det mer bönder. Då kör vi skit!


* Förslag: Youtube, Edvard Persson, "Vi klarar oss nog ändå"

Ibland fattas lite väl mycket

Som vanligt kan ämnen svälla ut, ibland tar de aldrig slut. Och det beror förstås på att ett nytt mönster börjat sätta sig. Ju mer svenskans utseende efterliknar engelskans – desto lättare är det för en annan att mangla vidare. 

I går gällde det uteblivna objekt och andra mindre ord, i dag hela satser. Vad sägs om följande: ”De här människorna kommer inte att ändra uppfattning om mig, oavsett”. 

Punkten kom lite väl plötsligt kan man tycka och man söker bland allmogens* texter på nätet.
Genast hittar man ”Hon blir stressad, alldeles oavsett” och ”Vissa hemtjänstbesök behöver göras alldeles oavsett”.

I Svensk Handordbok från 1966 (ungefär det år där mitt språk ännu befinner sig) betyder ”oavsett” följande: ”utan avseende på, oberoende av, bortsett från”. Det innebär att uttrycket ”alldeles oavsett” inte kan avsluta en mening utan att man får reda på beroende på vad, med avseende på vad eller bortsett från vad som hembesöken ändå måste göras.

 
Antagligen kan man i vissa fall – när man väljer att skriva "oavsett" sist i en mening – endast trycka dit ett ”vad” – alltså ”oavsett vad”. En annan möjlighet för att låta språket förbli svenskt är att säga ”vad som än händer, i vilket fall som helst”. Hemtjänstbesöksmeningen skulle väl tjäna på att skrivas: ”Vissa hemtjänstbesök behöver göras oavsett vad som (än) händer”. Där kan man även ta bort ”oavsett” och säga: ”Vissa h-b behöver göras i vilket fall som helst”. 

Ja, man låter petig och det kan väl hända. Men just denna petimäter kommer att fortsätta, alldeles oavsett.


*Det är inte bara jag som är kinkig. De som har tolkningsföreträdet i dag tycker att äldre personer ibland säger fula ord när de använder sånt som var gångbart före 1990-talet. För säkerhets skull alltså: allmoge är ett ord som här används en aning skämtsamt för att beteckna ”alla, hela konkarongen”. Det kommer av fornnordiska all mōghe, ”allt folket”, och dess betydelse har åkt lite hit och dit. Under lång tid omfattade det inte rika och/eller adel, men hos sbråkmakaren får alla vara med i allmogen.

I objektlösa gynnares landskap

Om det finns någon flitig läsare av denna blogg så vet den att verbet lämna utan objekt eller partikel är något som bespottas stup i kvarten. Man kan ”lämna bort” och man kan ”lämna kvar” saker. Likaså går det att "lämna platsen, affären, kansliet”.
Men vad gör de icke-noggranna? Jo, de bara ”lämnar” och själv får man sitta där och gissa vad. 

Det här fortsätter bland andra verb. Nu har jag flera gånger hört diverse människor säga att de ska ”unna sig”. 

Inte för att det är så jätteviktigt, men har man sagt A kan man väl säga B och berätta VAD man ska unna sig.
Det är ju skillnad på ett glas öl, en bakelse och en semesterresa – allt sådant man kan unna sig. 

                                                              🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺🍺

I en intervju – det var en författare som intervjuade en journalist – sa den senare bl a ”jag vill inte gynna”. 

Man blir arg, ledsen och besviken. Samt vill gynna dem som vet vad de själva unnar sig och vem/vad de gynnar.