Hur går det till när man tillskanskar sig det ena och det andra?

Gårdagsinlägget handlade om det felstavade ”tillskanska”. Verbet "tillskansa sig" är reflexivt och måste alltså användas med speciella pronomen enligt följande: jag tillskansar mig, han tillskansar sig, vi tillskansar oss.

Ordet är en smula ovanligt och ber nästan om att bli felstavat och missuppfattat. Själv satt jag länge i villfarelsen att ”urskulda sig” hette ”urskuldra sig”. När ett ord känns obekant tar man något bekant eller liknande och stoppar dit till den dag man undrar vad fanken en ”skuldra” har med det hela att göra.

Folk får fel saker för sig, de tänker inte på det, är dyslektiska eller ger blanka sjutton i hur ord stavas. Är det många som skriver tillskanska", undrar förstås en undersökande sbråkmakare och letar på nätet.

 
Jo, nog går det att hitta ”tillskanska sig”. Förutom träffar från privatpersoner finns även ett antal från universitet, regeringen, Arbetslivsinstitutet och, nästan mest skrämmande, från diverse sidor som heter t ex glosor.eu (där man även får uttalet av tillskanska med talsyntes), Quizlet (med underrubrik Svenska-orden) och How to pronounce Swedish.

 
Ett svenskt universitet (och dess institution för svenska språket) beskriver hur studenterna ska tillägna sig ett visst sätt att skriva: "Akademiskt skrivande faller i stort sett alltid tillbaka på vad andra har skrivit i relation till den text man själv skriver, och då kan man inte bara tillskanska sig andras teorier, hypoteser och resultat utan måste redogöra för vilka personer de tillhör". 

Och en teknisk högskola, med gott renommé, vad jag vet, skriver (övergripande ämnet är arkitektur) att "studenterna ska tillskanska sig fördjupad kunskap i byggnadens olika element och delar". 

Det finns ytterligare universitet och utbildningar som önskar att studenterna tillskanskar sig ett och annat. Men i (den snart uttjatade) rättvisans namn måste sägas att det även tillskanskas i betydligt äldre texter än vår samtids.

 
SAOB, SAOL, SO och diverse andra ordböcker (liksom stavningskontrollen i Word) känns inte vid detta ord som antagligen blandats samman med ett f d cementgjuteri. Denna blandning är dock inte lika hållbar som man hoppas att rätt hopjoxad cement varit, är och blir.

Vi är inte framme vid det värsta än, det som ska leda bortom skärkötterier.

En del vill, hur underligt det än må låta, öka antalet tågstopp

Det finns tågstopp och det finns tågstopp. Här följer en (1) variant med tre exempel hämtade ur kommunstrategier, tidningar och tidtabeller:

Strängnäs har två tågstopp, ett centralt och ett i Läggesta, och det är ganska många tågstopp per invånare. Nyköping diskuterar också hur många tågstopp som ska finnas där. På samma sätt ser vi att ett tågstopp vid logistikparken, som kommer innehålla flera tusen arbetsplatser, inte är orimligt. Det jobbar vi för. 

Öka antalet tågstopp på linjen Alingsås – Stockholm. 

Linjen 520 buss (Riktning: Holmboda) har 22 stopp, avgår från Sollentuna Station och slutar Holmboda. 

Med de ovanstående stoppen avses egentligen ”hållplatser”, vilket i sin tur betyder ”ställen där tåg (bussar o dyl) stannar”. Detta ”stanna” heter ”stop” på engelska vilket i sin tur alltså plötsligt stoppar vårt stanna. Med den putslustiga formuleringen vill jag säga att man i dag allt oftare använder verbet ”stoppa” i stället för ”stanna”.

Förr i världen sa man ”hålla” för ”stanna” och därför säger vi ännu hållplats, ett ”ställe där tåget håller”. Ordet ”håller” var bloggens ämne 19 juli i år. 

Däremot betyder ”tågstopp” i dag vanligen något avsevärt tråkigare än hållplatser/stationer, nämligen att tågen står stilla och ingenstans kommer. För dessa stopp finns en massa skäl, bekanta för alla dem som åker tåg emellanåt. 

År av petigt och insnöat tänkande har givit insikter och jag säger som en kirurg som jobbat åt Försvarsmakten: 

Jag har lärt mig mycket som hade varit svårt att tillskanska sig på annat sätt.

Kirurgen själv ligger säkert inte bakom den stavningen, citatet var skrivet så i en av Försvarsmaktens rekryteringsannonser. Och detta skrivfel – tillskanska – ska leda vidare till en hel massa elände, visar det sig. Sbråkmakaren säger bara: Missa inte nästa avsnitt!

Flagga "för, med, ut, upp för" och kanske även "hit" och "dit"

Stelbent ända in i ryggmärgen har sbråkmakaren haft svårt med det bildliga uttrycket ”flagga för” i andra betydelser än ”flagga för mamma i dag när hon fyller år”. 

Förvirringen är stor för den som letar efter alla ”flagga” (verb, alltså) plus diverse prepositioner och adverb. Förutom den nyss nämnda med ”för” finns även ”flagga ut”, som även en icke båtvan tolkar som ett maritimt uttryck. (Eller vad vet jag, förresten?) 

Hur ramlar man in i alla dessa uttryck? Omgivningen undrar ibland och svaret är som vanligt: via radio, tv och skrivna publikationer. Häromdagen var det en privatperson i radio som flera gånger sa ”jag flaggar upp för”. Det som ”flaggades upp för” var olika äppelsorter.  Och visserligen får privatpersoner säga vad de vill när jag är domaren, men nog fick man roliga bilder i sin lilla hjärna av alla äpplen det flaggades upp för. För att föregripa missförstånd: det är klart att man förstår, men varifrån kommer plötsligt upp-et? Nu när man ändå lärt sig stå ut med att folk flaggar ”för” äpplen? "Flagga med (med är betonat) äpplen" är dock ett tips till språkliga förnyare.

På en rastplats i Göteborg hade någon inte flaggat upp, men väl ner.

Och då avses vifta med äpplena på ett semaforiskt vis. Betydelsen? undrar någon. Äsch, det kan man hitta på själv, som numera är brukligt. 

"En flagga med äpplen" (äpplen betonat) är en annan sak. Som man sällan ser.

Många sitter inne med den rätta bildningen, jojo!

Vad ”allmänbildning” är kan diskuteras. Liksom den litterära kanon folk (jag också då och då) hoar om. De flesta vill att nästa generation ska läsa samma böcker som de själva eftersom de blivit så kloka av det. (Givetvis är jag ironisk. Det känns dumt att påpeka, men missförstånd uppstår så lätt, så lätt.) 

Med detta klargjort måste ändå sägas ut högt och ljudligt att jag hoppade högt när en radiojournalist kallade sitt intervjuoffer (inte bara en gång av misstag utan flera) professor emerita, med betoning på i-et.

Det här är ännu en vanlig akademisk titel. Professor emeritus för en man, professor emerita för en kvinna. Den som letar efter något skrivet om titeln finner, som så ofta, en text från Institutet för de inhemska språken (Helsingfors). Det verkar (som nämnts flera gånger) som om finlandssvenskar värnar sin svenska mer än Sverigesvenskar sin. Så här skriver Mikael Reuter:

Två ord som ofta (kanske främst i Finland?) uttalas med felaktig betoning är emeritus och prostata. Orsaken är uppenbarligen att många främmande ord i svenskan uttalas med tryck på nästsista stavelsen (penultima), och följaktligen lägger många trycket på i i emeritus och det första a i prostata. Det korrekta är emellertid här betoning på stavelsen före den nästsista (antepenultima), alltså eme´ritus och pros´tata.
Den som vill ha hjälp med uttal kan för vanliga svenska ord i första hand ty sig till Svenska Akademiens ordlista.

Att människor i allmänhet uttalar dessa ord på annat sätt är inte konstigt, men nog bör väl journalister och/eller andra akademiskt utbildade känna till uttalet? Det är själva vitsen med utbildning och bildning att man lärt sig sånt.

Men här sitter väl som vanligt en annan och är sträng, enögd och dum. (De två sista är inte ens ironiska, här finns självkännedom!)

När man inte bara vill ägna sig åt munväder

Inför valet hör och ser man en uppsjö av stejtments (kan även stavas ”påståenden” eller ”utsagor”, m m). I en tidningsintervju (eller – interjuv, som interjuvarna själva säger ibland) yttrar en politiker sitt kraftfulla ”Vill du stanna här och bo här och bli medborgare, då ska du lära dig svenska. Sedan är det många som lär sig detta ändå i dag. Men det är en tydlig markering av språkets betydelse”.

 
Så rätt politikern har. Språkets betydelse kan inte överskattas, det har denna blogg ibland berört. Det senaste var ett skämt, förstås, det handlar ju inte om annat här. (Fast så himla roligt var det inte, vid närmare eftertanke.)

Att lära sig ett språk är ingen barnlek. Eller förresten, det är väl tvärtom precis vad det är: barn har vanligen inte så stora problem med saken. Är man vuxen blir det en annan femma. 

I trettioårsåldern vistades jag ett par år i ett land vars språk jag lärde mig skapligt. Egentligen gjorde jag inte mycket annat på dagarna. Nu är det väl möjligt att man är en slö och trög typ, men som jag minns det tog det inemot ett år (hade förkunskaper, men det var det lilla) innan det gick att tala om lite mer komplicerade saker än hur dagens väder var, huruvida man ville ha kaffe med socker eller ej och varifrån man kom.

Det kräver en rejäl ansträngning och anspänning att som vuxen lära sig ett språk – och ändå låg det jag hade att göra med rätt nära svenska. 

Hur som helst: vad som har en väldigt stor betydelse är hur invånarna i landet ifråga hanterar sitt modersmål. Ju tydligare regler de har för det, desto lättare är det för en utlänning att kunna språka om mer än kaffe och solsken. Det kan givetvis vara olika från år till år, 2018 har det varit rätt mycket vädersnack oavsett varifrån man kommer.

Inga palmer, inga berg, inga meloner eller paraplydrinkar

🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🏊🌄😎🌞🌴🍹🍉🌄😎

Och nu blir det ännu fler symboler att tolka. Det verkar vara semester på gång. Dock inte riktigt den typ av sol-, bad- och drinkresa det tycks som om sbråkbråkmakaren ska ut på, symbolerna för grått - eller i alla fall ostadigt -  väder, regn och rusk var svåra att hitta.

I vilket fall som helst får bloggen stanna hemma. I bästa fall är den åter 26 augusti med nya friska tag. D v s samma gamla gnäll och gnöl som vanligt!

Vem HÄNGER med vem och vem hänger MED vem, man undrar

Nu fortsätter den språkapokalyps (1-5) som frammanades nyligen i bloggen. Nu dock med ett lite lättsammare tonfall. De flesta vill ju bli roade och här är man inte sen att ge folk det folk vill ha. T ex vill de ha allt slags tidsfördriv. De vill alltså fördriva tiden så att den går fortare och försvinner. Just det är anledningen till att tidsfördriv inte är undertecknads favoritsyssla. Lär man barn att ”det är bra att ha tråkigt” så måste man föregå med gott exempel! F ö är det inte per definition tråkigt att INTE fördriva tiden.

Men åter, som sagt, till röstkloningen. Förutom att få rösten att låta exakt som den person man vill kopiera måste också denna kopia hantera mängder av skitsaker. D v s lösryckt ur större sammanhang kan betoningsfrågan låta som en skitsak men få konsekvenser för förståelsen. Ta rubriken (ur verkliga livet): ”Löfven på lyxbröllop – hänger med USA:s elit”.

Av erfarenhet vet jag att det inte är klart för alla att betoningen ska ligga på ”hänger” (detta har skrivits om tidigare, jaja). Det kan bero på att detta "hänger" (umgås) inte ingår i deras språkbruk. Det är sånt man hoppas att klonerna klarar den dag det är dags: förstå innehållet så pass att de vet om någon hänger med eller hänger med någon.

Det är förresten inte bara Löfven som hänger, i radion berättades nyligen om hur Lady Gaga hängde med påven. Då sa (den ännu mänskliga) radiorösten att sångerskan hängde med påven. Det är man ändå tacksam för, även om man inte gillar det nya hängandet, för hade hon hängt med påven hade det kunnat bli hallabalaj i medievärlden.

🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏👗🙏

(Tolkning av symbolerna: först är det påven i bön, sen Lady Gaga, sen påven osv)