Var det inte mångfald som var bra eller har man fattat fel igen?

Hör här: ”Bryt ett ben!”. Eller: ”Ska vi köpa heta hundar?” *

Det hörde till ungdomens nöjen att översätta direkt från engelska till svenska. Vi skrattade ihjäl oss åt de knasigheter man sa på det språk som var oss mer främmande än i dag. Snart kom väl nån smartskalle på sådant som ”hålla varandra om ryggen, det är synd på så rara ärtor” och en jättemängd roliga uttryck som fanns i vårt modersmål.

Vi började förstå vad ett språk innebär. En värld, nämligen.

Ur min samling Snott-Från-Engelskan hämtar jag nu: ”he said, she said”. Trots ett ganska idogt sökande är det svårt att hitta annat på nätet än Google Translates ”han sa, hon sa”. Vilket är vad många svenskar börjat säga. (👹👺👿👾👺👾👽👹👺, lyder min kommentar till faktum.)

Vi uttrycker oss dock inte så, vi säger något i stil med ”han sa si och hon sa så”. 

Kära svensktalande som skiter i vad ni säger på dagarna (och dygnet runt, för all del): Detta är att gå dataprogram som Google Translate till mötes. Det blir inte som ni hoppas (men ni hoppas kanske inget?). Ett översättningsprogram funkar inte så att man först själv (med sin egen hjärna), pratar som vi barn gjorde när vi skojade för ett halvt århundrade sen om att det hette (exempelvis)  ”regna katter och hundar” på engelska. Hos oss har det brukat regna ”småspik”, på tyska regnar det ”i strömmar” och på franska regnar det "rep”. Ta tag i det Google Translate-projektet, någon! Det finns ca 6 000 levande språk i världen och det regnar allt möjligt i dem!

Beträffande det här ofoget kan man höra och se förstulna kommentarer i tillvaron, men snart är de borta. Tillsammans med uttrycken själva.

* Hot dogs är numera välbekanta, men kanske inte "break a leg" som betyder "lycka till" (vanligen i scenens värld)

Man får lista ut själv vad det är som folk unnar sig

Ni vet det där med att verb som måste ha ett objekt plötsligt inte har det för att det är så i engelskan? Jag tror att man kan säga att intransitiva verb tycks bli fler och transitiva färre, men min grammatiska grund är inte den massivaste*.

Vanligaste exemplet är i alla fall det som såväl kreti som pleti börjat säga: ”Hon lämnar”. Vi andra får vara så goda att lista ut för oss själva vad det är hon lämnar. På ett märkligt sätt ”slutar” människor inte längre (sina jobb, t ex), de bara ”lämnar”. Med ”slutar” är det så att det funkar för oss som ”leave” funkar för engelsktalande. Vi kan säga ut vad som slutas eller låta bli. Nu är det givetvis så att sammanhanget för "leave” också underförstår vad som lämnas, men det är inte svensk svenska att bara säga "lämnar".

Färdigsnackat om det: man ”unnar sig” även. Och där sitter en annan och undrar VAD folk vältrar sig i när de säger sitt rumphuggna: ”Jag gillar att unna mig”.

Normalt får man ju nu för tiden veta mer om folk än man vill, sådana är sederna och tiderna. Då känns det lite snopet när de bara går runt och ”unnar sig”. Fast om man inte retar sig på det språkliga är det som sagt bra att de håller inne med sina lustar.


* Bafatt (bara för att) används här ”massiv” i den äldre betydelsen som främst var ”alltigenom tät, solid, gedigen, kompakt”. I dag tycks ”massiv” slå ut det svenska adjektivet ”stor”. Man drabbas av massiv förvåning.

Här sitter en lägenhetskvinna och funderar i all stillhet

Det var söndagsmorgon och radion stod och gick som vanligt. Man borde inte kunna säga så egentligen, men alla som är lite gamla förstår. Såväl radion som tv-n kan stå på och gå. Den som skulle drista sig till att analysera vidare (och var lagd åt det hållet) skulle också kunna tillägga att den/de som var i närheten inte nödvändigtvis lyssnade aktivt.

En dator kommer alltså inte att kunna ”stå och gå” på samma sätt utan att man bett den om en film eller andra inslag från nätets alla hörn. Det här låter nog inte klokt i yngre människors öron: Vad dillar hon om, skulle de kunna tänka, i alla fall de vet vad ”dillar” är.

Alltnog. På radion talades om huskvinnan. Och då lystrade jag. En kvinna i sitt hus – det skulle kunna vara jag. Jag, en huskvinna. Men mja, om man bor i lägenhet är man kanske snarare en lägenhetskvinna?

Antagligen (och här fabuleras vilt, ty hur i h-e ska nån kunna förstå något alls) kommer ordet från engelska ”houswife”. Har själv hört hur sådana – om de är svenska – kallas husfruar.

Ända fram till nu har jag ansett mig ha kläm på en beteckning för kvinnor som arbetar i hemmet (eller åtminstone vistas där och inte arbetar i den gängse bemärkelsen). De har kallats ”hemmafru”. Vad en ”huskvinna” är återstår att ta reda på. Och finns det huskvinnor måste det väl även finnas  ”husmän”?

Det börjar bli knepigt nu.

Fler borde räta på axlarna och ta tag i sina liv

Ja, det finns mycket där ute numera. (Jag skämtar givetvis, ”där ute” är taget från engelska, som den uppmärksamme läsaren vet).

Informanten M fick följande lockande erbjudande från sin mobilleverantör: ”Inget förgyller mörkret som en sweet deal. Spana in våra bästa höst-treats!”

Förutom den del som var helt på utrikiska kan man undra något över ”förgyller mörkret”. Men oavsett hur detta ser ut så låter det ganska vackert.

Mindre vackert, eller nja, mindre korrekt, i alla fall, var dock uttrycket ”räta på axlarna” (i en av våra stora morgontidningar). En professor i maskulinitetsteori ansåg att detta var vad unga herrar borde göra: ”räta på axlarna och ta tag i sina liv”.

Här har det gått fel. Vad professorn sagt är ”Stand up straight with your shoulders back” (rådet ligger på Youtube) och det kan man göra på engelska. På svenska är den idiomatiska frasen (som alltså kan skrivas på listan över utrotningshotade uttryck) ”räta på ryggen”. Det finns bara ett fåtal träffar ännu på ”räta på axlarna”, men var så säkra på att det snart är vad man gör.

För mig är det inte glasklart hur man utför ordern ”räta på axlarna” medan ”räta på ryggen” sitter som en smäck.

Ojojojoj, tänker jag ofta, det kommer inte att bli mycket kvar av det språk man föddes in i. Förresten – förutom att ”räta på ryggen” kan man ”sträcka på sig”, Finfina meningar med såväl en mycket konkret som aningens abstrakt innebörd.

Det är en myckenhet som byggs på bräcklig grund, tamejtusan

De som kan minns ännu en reklamkampanj från 70-talet. Enligt den sa Socialstyrelsen att vi skulle äta 6–8 skivor bröd om dagen. Många blev jättearga, för på den tiden reagerade man på saker, vi var inte helt dränkta i mediesörja. Av de arga fanns såna som ansåg det vara ett övertramp av Socialstyrelsen att så myndigt rekommendera antal brödskivor för gemene man. Jag själv blev aldrig arg. Men om några skulle ha tagit sig in i mitt hem och tvingat i mig dessa brödskivor, då skulle jag ha blivit riktigt upprörd.

Nu var det dock inte Socialstyrelsen som annonserade. Bakom reklamen stod Brödinstitutet som på ett listigt sätt tagit del av en forskningsrapport myndigheten beställt och som handlade om fibrer i maten. Brödinstitutet gjorde en fuling och liksom ”tolkade” Socialstyrelsen utåt, "till förmån" för folket.

Det om något var en nudge(se bloggens två senaste inlägg). Men på den tiden stal man inte ord från andra språk för att förklara enkla saker med, t ex en reklamkampanj som i brödfallet. Att man nu på (exempelvis) sajten Nudging Sweden försöker knuffa folk i riktning mot ett mer miljöhållbart beteende är förstås bra. Men att som i radioprogrammet kalla det att ”nudga” folk om man uppmanar dem att 1) äta färre kakor genom att ställa kakburken högt upp i skåpet, 2) att lägga upp mat på tallriken vid spisen och ta till bordet så att man inte äter för mycket eller 3) berätta för kompisar att man bantar så man måste upp till bevis – mja, det känns inte som om ett engelskt ord med betydelsen ”knuff” måste till för dessa simpla fakta.

Det låter bara som vanliga tips, rekommendationer, råd, etc som vi ägnar oss åt dagligen. Samt som de flesta av oss försöker undkomma så fort möjlighet ges.

Denna undkommande rörelse kan man kalla ”refuse”. Det är engelska och betyder ”vägra”.

Ytterligare bokstavsmaterial ur knuff-programmet

I går försökte jag levandegöra (?) det intressanta (?) fenomenet ”nudging”.
I dag tänker jag helt slött endast skriva av meningar som yttrades i radioprogrammet om denna uppenbarligen epokgörande vetenskap.

Tanken är inte att vara nedsättande mot de medverkande även om det kan låta så. Jag vill bara odödliggöra vad som för undertecknad är ytterst svårgenomträngliga meddelanden. (Och min känsla av ”nudging” är fortfarande att fenomenet funnits länge men då kallats påverkan, hjärntvätt, reklam, rekommendationer o s v)

Reklambladet är preppat med erbjudanden 

Det här är ju inte att man använder beteendeinsikter in i designerprocessen 
Den är en etisk fråga vad man använder nudging till. Som ett högre syfte (miljön, t ex) 

Beteendestrategi fanns inte därute. Vi skapade vår egna yrkestitel 

En dålig nudge kallas sludge (engelska för ”gyttja, sörja”)
Man ska nudga till förmån för mänskligheten 

Nudgandet måste vara ärligt för den knuffades bästa
Nudging är ett alternativ till att stifta lagar
Erfarenhet gnuggar av sig (”rub off” på engelska)
Givet att designinsatsen vi nu implementerar funkar...
Det ligger i tiden att förstå sig på hur vi funkar
Hur kan man nudga till fysiskt aktivitet?
Det här är att hjälpa oss att gå i linje med vår egna vilja
Det finns en ganska stor vilja där ute
/…mänskliga saker vi trubblar in i

Fragmentariskt och svårt? Jag garanterar: även för den som försöker följa  tankegångarna är det omöjligt, man trubblar liksom in i dem.

Men se gärna denna blogg som en nudge. Eller en knuff. I riktning att välja svenska framför engelska direktöversättningar.

Så här kan teoretiska byggen också konstrueras

Som äldre kommer man att bli mer och mer vansinnig. Inte bara för att själva åldrandet gör en knäpp (även om det också kan hända), utan för att man minns en värld som i alla fall ägde en viss substans.

Ett radioprogram (som brukar handla om kropp och själ) handlade om fenomenet ”nudging”. (Bloggen hade ett nudge-utfall för en tid sen, begreppet bad om att bli dissekerat).  När programmet var till ända hade min själ gått och gömt sig.

Ordet "nudge" betyder "knuffa" eller "putta" i en viss riktning. En del skulle kunna kalla det påverkan, manipulation, rekommendation – ja, allt vad det kan innebära när någon vill ha en åt ett visst håll. Kring denna stora livsvisdom – knuffa – byggs nu tempel.

Allt verkar komma ur en riktning som heter beteendeekonomi. Bara det (även om den nobelprisats!). Nu ska jag återge meningar och tankar ur programmet. Det blir inget vidare sammanhang, men det är svårt att förstå hur ett sådant skulle se ut, själva teorin/filosofin är både spretig och undanglidande:

”Nudging är en snällversion av påverkan”

”Det ska vara lätt att göra rätt"

”Om man designar valsituationer så att det alternativ som är det bästa för dig är det lättaste att välja så kommer vi av mänsklig lathet att ta det oftare” (Min kommentar: Va? Va? Va? )

Här är ett även par sammanfattningar av några resonemang: Om stadsplaneringen visar att det är lätt att cykla i en stad (med skyltar och tydliga linjer för cyklister etc etc) så kommer folk att välja cykling (till jobbet, t ex).  Och om ett elbolag sägs att om detta skickar signalvärden och rekommendationer till mottagaren om bästa alternativet så kommer det att nudga mottagaren i rätt riktning.