Länge sen ha "under bältet" betydde "att hafva något i magen"

Året går mot sitt slut och här sitter man med tomma lador. Vanligen är förråden fulla med ord och uttryck från (främst) gammelmedierna. Det får bli till att skrapa upp lite rester, exempelvis vad en röst (tillhörande en utlandskorre) i radio sa angående sin tidigare långa tid i landet i fråga: ”det har blivit många år under bältet här i staden”.

Många år under bältet? Möjligen har uttrycket behandlats tidigare, men det har i så fall både läsaren och sbråkmakaren glömt. Själv känner jag bara till två underbältetbetydelser: 1) som idrottsterm (boxning och andra våldsamma sporter) och 2) omskrivning för snuskig humor.

Men eftersom människor, som radiokillen, använt ”under bältet” i andra sammanhang måste det kollas. Först går vi till SAOB som beskriver ett uttryck ” hafva under bältet” som hafva i magen, ”inombords”. Exemplet som ges är från 1839. Ett sådant faktum brukar användas av språkvetare: har ett ord/en fras använts i Sverige – även om det är inemot 200 år sedan – så är det bara att tuta och köra.

Då är nog engelska som inspiration ett bättre stalltips. Etymologiskt har uttrycket betytt något konkret: ”få något i magen” (to get something under one's belt is to get it into one's stomach) för att glida över i en bildlig betydelse jämförbar med vår urgamla ”ha något inombords”.

Men en modern svensk bör nog välja bland uttryck som ”ha med sig, ha erfarenhet” eller ”ha något i bagaget” eftersom det nutida ”under bältet” leder tankarna till Stefan & Krister (intresserade läsare ombeds att googla ”år under bältet”).

Lotten B piggar upp en märkbart irriterad sbråkbloggare

Nu kommer vi inte undan längre. Nyordslistan måste fram i ljuset. Eller det kan kanske uttryckas så här: denna förbannade nyordslista som kommer varje år som ett brev på posten! (Detta senare uttryck kan f ö sättas upp på förteckningen över ”ord och fraser utan relevans”.) Listeländet retar upp mig varje år. Den presenteras som något officiellt, medierna hakar på och går ut på stan och frågar folk vad de anser om det och det ordet.

Folket, lättstyrt i vanlig ordning, säger att det är kul med ett levande språk. Men nu är det så att det studentikosa projekt som kallas nyordslistan inte är detsamma som SAOL, vilket många verkar tro. Även om t o m den, SAOL, är en emellanåt slapp tillställning, tar den inte bums upp roliga ord som roliga språkletare, förlåt, jag menar språkvetare, letat fram.

Tyvärr är sprattlet kring dessa nyordslisteord snarare ett bevis på den språkdöd som är mer omfattande än det ”levande språk” det något mindre levande folket säger sig uppskatta. Snarare bör några slags språktomtar intressera sig för de fullt användbara ord som försvinner till förmån för översatta ord från engelska. Eller andra blahablaha-formuleringar.

Emellertid! Igår skrev jag ordet ”pudla” som visat sig användbart och möjligen kommer att överleva. Tror att det fanns på en nyordslista för några år sen, men ord dyker – och har dykt – upp förr utan att först sjösättas med buller och bång.

Lite smått uppretad av tilltaget ”nyordslista” letade jag efter dess födelse (mitten av 80-talet, verkar det som) m m. Roligast i sökandet var att hitta Lotten Bergmans språkblogg. Hon har lite mer koll på ett och annat än en annan samt tycks lida av en jämförbar irritation kring listan. T ex anser hon att den bör få ett annat namn. Kolla lotten.se under rubriken ”Bloggen”, 27 dec.

Vårt viktigaste kommunikationsmedel är inget att snobba med

Ibland får man pudla.

I denna blogg förekommer då och då utrop av avsky som gäller andra människors språkbruk. Men egentligen har sbråkmakaren stor fördragsamhet med individers otillräckliga kunskaper. Den som känner sig själv vet också om sina egna brister. Detta uttryckte de gamla grekerna med orden gnōthi seauton (γνῶθι σεαυτόν) som betyder ”känn dig själv”. Sokrates förklarade det som att folk gör sig löjliga när de låtsas förstå svåra grejer innan de själva fattat dem.

Jag har, det kan ha framgått, ett litet horn i sidan till de flesta av vårt lands språkvetare. Inte för att jag ogillar dem mänskligt sett, jag känner dem inte, men deras hållning inför modersmålet anser jag ofta ryggradslös. (Där kom pudeln, ingen ska beslå denna skribent med orättvisa.)

Min bakgrund rymde många släktingar som inte hade så j-a mycket (ut)bildning bakom sig, men de stod för en hel del språkliga finesser som inte alltid passar i andra salonger än deras modesta krypin.

Man kan inte beskylla dem för att ha snobbat med orden. Men det är, sanna mina ord, en sjuka som grasserar i dag. Och då dessutom ord av typen corporate-bullshit-varianter. Det är väl inte konstigt att man blir förbannad, som en nära släkting alltid sa, fast om andra ting.

Till saken. En representant för den svenska ”språkvården” satt för en tid sen och talade (i radio) om att ”adoptera” ord man ville ha kvar i språket. Om den idén skulle vinna stort gehör hos allmänheten vore den inte alls dum, anser jag.

Men så säger denna professionella språkmänniska att han med detta ”adopterande” som bakgrund börjat använda ordet eklatant (effektfull, iögonfallande, uppenbar). Förklaringen till användandet var dock inte lika ädel: ”Det är för att visa att jag vet något som du inte vet när jag använder det ordet”.

Vad språkmänniskan inte vet då är att det till helt nyligen fanns många människor i Sverige (och en del finns kvar) som studerat franska och mycket lätt känner igen eller i alla fall kan härleda ordet. För att inte tala om alla miljoner fransmän! Bland dem står det till med som citatet ur Pyttans A-B och C-D-lära berättar: ”I Paris gentila salar värsta buse franska talar”.

Det är oerhört förvånande att folk inom språkskrået håller på som tonåringar och pellejönsar sig. Respekten naggas oavbrutet och se på fan: inte har jag kommit fram till nyordslistan ens och än som utlovades i förra inlägget!

Föresatserna är storstilade men stupar ofta på upploppet

Också ett slags klipphängare

Visserligen sägs många i dag vara kritiska gentemot medierna (gammel-, de andra utgör en oöverblickbar djungel) men en påfallande stor grupp skapligt och annars kloka människor anammar för mycket utan att själva tänka efter. Tror jag. Nu vet jag förstås inte i vilken grad folk i allmänhet tänker efter, men de tecken man ser befinner sig inte precis i skyn. 

I dag ska det handla om en sån där populistisk (ja, här används ordet på ett något annorlunda sätt) historia som den s k nyordslistan. Men innan dess krävs en uppladdning och ett mindre utbrott. Eller låt oss kalla det förhistoria.

I tonåren var vi ett par kamrater (eller ”vänner”, som ”kompisar, kamrater, polare” m fl heter i dag, tack vare Facebook antagligen, eller hur, alla ni som tänker själva?) som fick för oss att lusläsa Svenska Akademiens Ordlista och börja använda svåra ord från den för att imponera på andra. I övrigt var vi inte intresserade av något intellektuellt arbete så det störde. Ett typiskt tonårsbeteende, kan man påstå.

Vi kom inte långt. Ett projekt av samma art är de något äldre människornas avsikt att läsa Marcel Prousts À la recherche du temps perdu i originalspråk (hej, A!).

Vi kom i alla fall till början av B och kunde kalla varann sådant som ”bedagade belackare”. Ett drygt halvsekel senare är det svårt att beklaga tilltaget – eller ens flina åt det – om inte annat kan "bedagad" så småningom beskriva en själv.

Detta var bara klipphängaren. Läs den spännande fortsättningen i morgon.

När de dumma svenskarna ska håna sig själva går det inte bra

Uttrycken i förra inlägget visar hur lätt man kan göra fel när man är säker på att ha rätt. Om något sådant sker i modersmålet är det ändå ett intet mot likartade misstag man kan begå på främmande språk.

Främmande och främmande, förresten: tyska anser många vara enkelt för att det är ”så likt” svenska. Se upp! Med den tanken går man genast i fällan!

Idén till den här texten kom flygande när en kvinna i radion talade om olika länders bakverk med anknytning till julen. Hon nämnde bl a en tysk ”stolle”. Nu skämtade kvinnan kanske, man kan frestas att kalla kakan "stolle". Dess tyska namn är ”Stollen”.

Likheten med vårt svenska ord för en knäppgök, en stolle, gör det svårt för oss med Stollen, som låter som en plural för den som är lite bekant med tyska språket.

Så fort man lärt sig något man tror är ett grammatiskt mönster sitter man på pottkanten. Ta alla dessa tyska verb som slutar på -ieren och vanligen motsvaras av svenska verb på -era: diskutieren, publizieren, reparieren.

Ja, och så en vacker dag vill man tala med en tysk om att ”parkera” och säger "parkieren". Då visar sig den rackarns tysken säga ”parken”.

Det mest välkända felsteget av dem alla är ”die dumme Schweden”. Fel. På fler sätt än ett. För detta är en svag adjektivböjning och den låter grammatiskt korrekt ”die dummen Schweden".

Wikipedia:

Die dummen Schweden, de enfaldiga svenskarna (även omnämnt i den grammatiskt felaktiga formen die dumme Schweden), är ett svenskt uttryck på tyska för det mindervärdeskomplex som svenskar kan drabbas av i kontakter med utlandet. Uttrycket är en faktoid och förekommer inte i tysktalande länder.

Det är alltså de dumma svenskarna som fått för sig att folk som talar tyska säger så.

Kaka söker maka – och det tycks även gälla uttalsmässigt

Orsak till kakafoni?

Alla har vi fått för oss att det heter saker som det inte heter: "öppenhjärtlig" hör dit, liksom "kakafoni". De här misstagen är väl rätt nära vad som kallas folketymologiska uttryck, d v s ett ord låter rätt beroende på den kunskap man har om andra likartade ord. 

Bokstavskombinationen ”kaka” sitter så starkt i en svensk att hon/han uttalar/skriver "kakofoni" felaktigt. Ordet kommer, enligt Wikipedia, ”av grekiskans ”kakophonia”, missljud, som i sin tur kommer av ”kakos”, dålig, och ”phone”, ljud, ton, röst."

Vi var några som diskuterade ordet hårdra. Om detta skrev en journalist en gång: ”Hårdra är ett riktigt signalord för språkpoliser eftersom de vet att det ofta stavas fel, med två d: hårddra”. 

En liten utvikning: man tillhör alltså språkpolisgruppen om man nu råkar kunna stava till ett ord. Vad ska man tycka om det egentligen? SO skriver: Stavningen *hårddra är frestande men felaktig – ordet har ingenting med hård att göra utan är sammansatt av hår och dra". Ni ser, ordboken SO är benhård och inte så himla pk.

Det där om språkpoliser är annars ett intressant fenomen. Ingen jäkel skulle komma på att ifrågasätta folk som kan sina kemiska formler eller matematiska antaganden. 

Kan man kanske få vilja att ord stavas rätt utan att förlöjligas? Inte det? Nähä, det är väl så att de som inte kan stava till dem blir kränkta. Det vet man ju hur det är i det här j-a landet!

Vill man vara långsökt kan man kalla blandningen ett ljudbord

Så här i juletid kan man få lust att räta ut utropstecken!

Man kan på, som det heter, goda grunder misstänka att den dag som i dag är kommer att erbjuda människorna ett stort antal rätter av väldigt olika slag. Och kör i vind, varför inte ett smörgåsbord även i bloggen, här kommer lite löst sammanhängande produkter!

Detta hörde jag någon säga: ”Jag var rädd för mitt liv”. Hör nu här, gott folk! Man kan kanske ha vad man betraktar som ett mer eller mindre lyckat liv, men att ”vara rädd för det”? Antagligen menade personen ”jag var livrädd”. Eller, beroende på ålder och uttryckssätt, ”jag fruktade för mitt liv”.

Nu ett värre exempel från ett sammanhang som jag i vanlig ordning glömt: ”Jag snackade upp dej för honom”. Det framgick att personen menade ”jag la ett gott ord för dig när jag talade med honom”. Varifrån uttrycket ”snackade upp dig” kommer överlåts med varm hand åt läsaren att fundera kring.

Sist en rolig abrovink. En kompis ondgjorde sig över uttrycket ”räta ut frågetecknen”. Själv petig som fan tycker jag ändå att det är en bra bild av att försöka få ordning på något.

Det senaste, om frågetecknen, var själva grunden för vad som nu kommer, nämligen den gube på radion som sa: ”Vi har inte kunnat räta ut de här frågorna”. Så blir ett klichébetonat uttryck till något helt nytt och skojigt. Antagligen utan sagespersonens avsikt