Säga vad man vill om britter, men visst överraskar de en ofta

Informanten OR hänvisar till artiklar om vissa förehavanden i Storbritannien. Inför EU-utträdet har man låtit prägla ett minnesmynt i valören 50 pence. Där står graverat “Peace, prosperity and friendship with all nations.”

Detta satte fart på förespråkarna för det s k Oxfordkommat som är något så, i alla fall för oss, ovanligt som ett kommatecken före konjunktioner som ”och” eller ”eller”. De som upprörs anser alltså att det borde stå “Peace, prosperity, and friendship …”

Den här diskussionen har kommit och gått under åren och i vissa varianter av engelska, såsom den amerikanska, är bruket av det här kommatecknet mer eller mindre obligatoriskt

Det är säkert inte många svenskar som skulle drömma om att trycka dit ett komma före och-et i just den nämnda formuleringen. Däremot finns det anledning att sätta ut kommatecken före "och" enligt nedanstående stycke som jag snott ur SvD från 2004, en tid då man ännu kunde läsa i tidningar om sådant som kommatering. Texten kommer ur en krönika av Siv Strömquist, språkvetare av en numera sällsynt hängiven sort:

Man skall inte sätta ut komma före ett och som samordnar satser med gemensam satsdel (blåmesar gillar solrosfrön och älskar jordnötter). Men, om ordet samordnar fullständiga satser (solrosfrön passar nötväckor, och blåmesar tycks också gilla dem), skall det enligt reglerna vara ett  kommatecken före och – för att förhindra felläsning. Utan kommatecken före detta och läser man automatiskt ihop nötväckor och blåmesar, och så får man börja om.

Raka rör och rediga regler. Och för att återgå till Brexit-myntet: Även om Oxfordkomma-fansen verkar märkliga har de ändå starkare känslor för ett komma än vad som går att uppbringa i det här j-a landet!

Vid en viss ålder blir ens erfarenhet per automatik löjlig

Det känslosamma utbrottet igår, varifrån kom det? Jo, som så ofta var det resultatet av en plötslig insikt. D v s, det är samma insikt som dyker upp med ojämna mellanrum, men ändå känns ny varje gång.

Undertecknad är inte frustrerad över förändringar i största allmänhet, så där som folk tror när äldre (jag i det här fallet) kritiserar samtiden. Det är intressant att höra hur självsäkert yngre kommenterar dem som faktiskt har ett längre perspektiv, om än bakåt, och därmed större erfarenhet. Åtminstone har de levt sina liv under andra ”regimer”, förutsättningar och underhållningskulturer. (Det här vet jag eftersom jag en gång hörde till de tvärsäkra yngre.)

Det var i en språkdiskussion – om hur det amerikanska sättet att tala påverkat text och tal i svensk vardag från morgon till kväll – som några medelålders (unga, i mina ögon) sa: ”Du måste hänga med, vettö!”

Nej, det är nog inte alls nödvändigt. Omkring mig ser jag tillräckligt många människor som ”hänger med”. De har tillsammans lyckats förändra den svenska språkbilden så att det blir svårare och svårare att förstå tidningstexter och böcker samt tal i radio och tv.

Den allmänna ”hänga-med-tendensen” har gjort så att var och en i den gränslösa frihetens namn börjat skräddarsy sitt eget språk. Och det kan förstås inte förbjudas, men om man gör anspråk på att bli förstådd får man anpassa sig på andra sätt än bara ”hänga med”. Vettö.

En liten och stillsam betraktelse över de nutida sakernas tillstånd

Vill jag nåt med att sitta här och skriva? Påverka någon, t ex? Njae, jämfört med andra eldsjälar är jag nog mer ute efter den terapeutiska verkan som sysslan ”skriva av sig” har.

Men visst hyser man förståelse för Don Quijote som slogs mot väderkvarnar. Eller pojken (i en saga) som skulle få prinsessan och kanske någon del av kungariket om han under mycket kort tid tömde en sjö med hjälp av en sil.

Ett radioprogram ledde in tankarna på omöjliga uppdrag: det handlade om entusiaster som arbetar med att restaurera jordens ekosystem. Tipsen var av arten ”skaffa ett humlehotell” för trädgården eller balkongen. På andra ställen har jag läst om hur man kan ställa ut vatten åt törstiga bin, humlor och andra viktiga insekter. Man tar en låg skål och fyller med stenar eller spelkulor så att insekterna inte drunknar.

Insatser för miljön, det må gälla naturen eller språket, kommer inte att väcka beundran hos större delen av omgivningen, men det kan inte hjälpas: man måste hoppas att pojken tömmer sjön och att prinsessan var värd jobbet. Och man måste hoppas att insektshotellen kommer att vara till gagn för gästerna samt att de inte drunknar i dryckeskärlen.

Detta milda och nästan sentimentala inlägg ska slutligen krönas av ett citat från Albert Schweizer, som fick Nobels fredspris 1952:

Exemplet är inte ett av sätten att påverka andra; det är det enda.

När man blir vackert sjungen för, så är det Mammon som trallar

Diskussionen i radion handlade om integritet, hur medier ska skriva om människor som, i detta fall, råkat illa ut. En medieperson beskrev då den tonalitet man värnar om.

Och här sitter man för miljonte gången med kaffet i halsen. Tonalitet? Är inte det ett musikuttryck? Wikipedia instämmer och skriver att det är ”ett inordnande i en särskild tonart, med centralton och centralklang som huvudbegrepp, med hit hörande förhållanden mellan melodier och harmonier i till exemp kadenseringen". På en sida med musiktermer ges en ännu kortare definition, ordet betyder ”lagbundenhet i musiken”.

Det intressanta i kråksången (också en form av tonalitet, antar jag) är att den första träffen på Google dock kommer från ett konsultföretag inom marknadskommunikation och försäljning som förklarar ordet så här:

Tonalitet är den språkliga delen av varumärkets personlighet. Den påverkas av ordval, form och stil – och är minst lika viktig som den visuella delen av varumärket. 

Ordet har varit i svang i många år, det är bara jag (och ett par till) som missat att vi är utsatta för tonalitet när medier och varumärken vänder sig till oss.

Och det är klart att det är skit samma vad man kallar det man levererar (ett annat begrepp jag länge satte samman med att skicka verkliga varor) till kunder, som väl för övrigt alla kallas i dag: skolelever, patienter, läsare, tittare och fan samt hans moster och mormor. Om kund skriver Wikipedia: En aktiv kund är en fysisk eller juridisk person som köper eller hyr en vara eller en tjänst från ett företag eller en person.

Det är löjligt att ens sätta ner detta på pränt, vi har redan länge varit kunder och därmed utsatta för försäljningsknep, men varför känns det ändå upprörande? Folk pratar med fasa i rösten om Kinas uppfostringsprogram, men deltar i ett eget och världsomspännande som kompositören Mammon står bakom.

Vad är det som händer när man tänder belysningar och pipor

Det finns några slag man måste anse förlorade. Slag, förresten, om vi ser till ämnet för denna blogg, språket, finns inte ens någon plats att slåss på! Låt mig formulera om eländet: det är mycket man får ge upp inför. Och se där dök ett ”upp” upp. Det finns många verb plus ett ”upp” i detta språk.

De uppenbara och tidigare upprepade exemplen ska inte tas upp igen, det här är bara inledning till en skojig användning jag råkade höra (överhörde, som den moderne svensken säger) häromdagen. Men än så fortsätter inledningen.

Ett av de tråkigare upp-en är ”vakna upp” när betydelsen bara är ”vakna”. Det är nu oftare regel än undantag när yngre berättar om sin morgon: ”Jo, jag vaknade upp klockan åtta”.

Innan engelskan sabbade idiomatin* var ”vakna upp” något mer än det som händer när man sovit klart. I handordboken Svenskt språkbruk förklaras uttrycket med exemplet ”vakna upp ur en djup slummer”. Och man kan vakna upp ur ”sina funderingar” eller ”narkosen”.

Tillbaka till det jag råkade höra en ung man säga till kompisarna: ”… ja, och då kan man tända upp en pipa och ta en whisky…” Tjuvlyssnaren missade vilken händelse som satte igång tanken om att just då ”tända upp” en pipa, det intressanta här är naturligtvis ”tända upp”.

Översköljda som vi är av engelskinfluerade uttryck sänker många av oss garden. Jag kan numera acceptera ”tända upp huset” som en variant till att komma hem och ”tända i huset”. För ”tända upp” krävs dock att man går runt och trycker på knappar för varenda fönster-, blom- och tavelbelysning samt de flesta andra lampor.

Men pipor har väl aldrig ”tänts upp”? Själv fick jag associationen ”elda upp” och det är väl ändå inget man bör rekommendera ens i sluta-röka-syfte. Fast hur många röker pipa i dag?

Ska man prompt ”tända upp” en pipa bör man i analogins namn också ”ta in” whiskyn. Eller ”inta”, det passar bra i den här byrkåkratpratarvärlden där man efterfrågar och efterhör och kravställer och har sig (se inlägg 1 december 2019).


*Ordet "idiomati" finns inte som substantiv, utan är självsvåldigt skapat med adjektivet "idiomatisk" som grund

Meddelanden man kan undvara respektive sådana man behöver

Den som håller på och gafflar om språk (som just nu och här) får finna sig i att ofta bli missuppfattad. I kritiken av en återkommer en sak: man är förstockad och tål inte förändringar. I värsta fall skriver belackarna in politiska böjelser hos den som gisslar nutidssvenskan.

Eftersom många människor är fåfänga vill de inte ta risken att detta ska hända dem. Ibland föreställer jag mig att det är anledningen till att så många rycker på axlarna och är likgiltiga inför vad som faktiskt borde stavas invasiva språkhorrörer.

Om man nu ska bli lite självutlämnande så där som folk gillar att vara på nätet, vill jag påpeka att det inte är särskilt många områden där undertecknad är ordningsam och noga. Och nu till ett lappkast. Fast kanske inte.

Författaren och journalisten Henrik Nilsson skriver (i en tidskrift) om hur svenskarna ser på sig själva och sitt land. Han berättar om hur han på en utlandsresa kom till insikt om den pedagogiska nit som präglar vårt land. Utan högtalarmeddelanden i tågen, när man inte ser informationsskyltar om insekter och fåglar i naturområden och när mjölkpaket bara har en saklig innehållsförteckning och man själv får tolka konstverken på museiväggar ”går det med full kraft upp för en hur omgivna av skyltar och tips, råd och förslag vi i Sverige egentligen lever”. Författaren anser att staten och det privata näringslivet tävlar i att ”underlätta för oss”.

Komiskt att ramla över en text om hur svenskar ofta sitter i korseldar av råd/tips och pekning/styrning samt (ibland lite väl hurtig) information. Varför komiskt? Jo, för att det enda (?) område där medborgarna saknar ledning och stöd gäller språket, deras viktigaste kommunikationsmedel. ”Det är inte så noga, du kan säga vad du vill, bara man förstår” ljuder det ofta från språkvårdarhåll.

Och den tanken ger bara bättre och bättre resultat, inte sant?


PS Lite hjälp får man av SAOL. Jag kollar ”lappkast” (man vet ju aldrig) som ligger nära uppslagsordet ”lapp”. Där kommer en fingervisning till läsaren: ”an­vänd hellre ordet same”

Preposition eller adverb: getter, hästar, grisar framför olika saker

Ett av alla "framför": två hästar framför lite mat

I och med gårdagens diskussion om hur man använder ”framför” och ”inför” kom denna skribent att tänka på ett annat ”framför”, som i, exempelvis, ”hon föredrar te framför kaffe”. Det är ett sådant ”framför” som används i följande rubrik: 

Politikernas beslut: getter och grisar framför skolbarn

Det kan sägas igen: kolonrubriker blir inte alltid så bra. Som väldigt få rubriker blir – för formulerandet av sådana är en svår konst. Och som med alla svåra konster gör samtidsmänniskan så att hon skiter i dem. Viktigast är att det går undan.

I Språkrådets Svenska skrivregler står att kolon används ”före citat, replik, tanke eller liknande som inleds av anföringsfras”.

Undertecknad använder kolon för mycket i löpande text, det är en femma. En annan är de många rubriker som emellanåt kan bli totalt obegripliga om det som följer på ett kolon är ofullständigt. Det här stod att läsa i en s k kvällstidning:

Evas mördare avslöjad i fängelset: ”Som vapen” 

Så ser det ut när obegripligheten lyser läsaren rakt i ögonen.

Men vi återgår till politikernas beslut ovan om getter och grisar. Rubriken går att förstå, men det är nog hos fler än mig som tanken tar en omväg och man ser en bild framför (!) sig med en grupp barn som står bakom några getter och grisar. I den bästa av världar ska en rubrik tydligt berätta vad texten som följer kommer att handla om, men för all del, moderna medier har sett till att läsare slutat förvänta sig att förstå skrivna och talade meddelanden.