Nej, nu får det bli lite mera bruk i baljan, boys. Och girls.

Man kanske skulle intressera sig mer för deskriptiv grammatik? Och då ens egen. När det nu går så trögt med den preskriptiva (normativa) grammatiken, alltså. Och det skulle kunna bli slut på gnället om dagens språkvårdare som inte gärna befattar sig med den senare utan hänvisar till brukarnas bruk (apropå bruk kommer ett låttips senare).

Hur får man en sån idé? Jo, genom medierna, som vanligt. I samband med den stora coronapaniken blir vi ju varse varje smittad världsmedborgares status. Senast var det en göteborgare, tror jag, som sas ”må väl”. Och samtidigt satte igång min inre grammatik. Inte skulle väl jag säga att nån ”mår väl”? Däremot ”mår bra”.

Lite ovan vid att vara enda grammatiska auktoritet slog jag ändå i Svenskt språkbruk. Mitt exemplar gavs ut 2003, det finns en ny från 2015. Nu är sidantalet exakt detsamma så om boken uppdaterats är frågan. Och allvarligt talat är det svårt att förstå hur det skulle gå till eftersom vi är ännu fler i dag med inre grammatikor. Då skulle sidantalet vara mer än de 1433 som dessa båda upplagor har. Hur som helst ger min handordbok endast varianten ”må bra”. Den andra, ”må väl”, existerar inte.

Skulle man säga ”jag mådde inte väl igår”? En liten misstanke smyger sig in, kanske har engelska ”well” börjat tråckla sig in bland måendeorden. Å andra sidan har engelska också två saker man kan må: ”good” och ”well” . Och ”fine” samt säkert många fler. Vi kan även må ”utmärkt, skit” och diverse annat. Håller vi oss till de två basala säger min inre grammatik att ”good” betyder ett utsträckt ”bra”, medan ”well” inskränker sig till friskhetskänsla.

Googlade en fras som ”patienten mår bra”. Den fick ca fem gånger fler träffar jämfört med den patient som ”mår väl”. Men googlar man /någon/ ”mår efter omständigheterna väl” och ”…efter omständigheterna bra” är inte skillnaden lika stor.

Den kanske dock visar sig i uttryck som ”lev väl”, där man önskar någon ett ”vidsträckt” välmående medan ”lev bra” (om man nu fick för sig att säga en sån sak) låter mer som en sundhetsuppmaning. Lever man väl kan man gärna trycka i sig chokladtryfflar och likör, men lever man bra ger man fan i det!

Och så låten om bruk med inslag av språkkritik (Babels torn) :

https://www.youtube.com/watch?v=1rVaXXbDuvo

Fördjupning och analys som berör, griper tag samt berikar

Nu blir det åter ett litet avbräck beträffande de rent språkliga klagomålen! ”Men vad säger människan?” tänker den alerte läsaren, ”avbräck???” Nej, jag skojar, förstås. Det är bara det att många verkar ha fått för sig att ”avbräck” är detsamma som ”avbrott”. Det kan det förstås vara, men det första blir vanligen lite dyrare.

I alla fall får ytspråket stryka på foten för djupspråket en stund till förmån för ett vilt filosoferande. Om jag minns rätt (säker kan man aldrig vara) så var det inte ett sånt jädrans tjat om ”analys och fördjupning” tidigare. Däremot är det svårt att släppa känslan av att det fanns mer av den varan innan man började snacka om den.

Det här ingår i ett tankebygge som inte funnit sin absoluta och rena form – formel – ännu, men har att göra med det faktum att babblet får ersätta den egentliga förekomsten av något. Eftersom det är en massa tomt snack måste det kunna gå att hitta något i stil med E=mc².

Det var helt enkelt mer verkstad förr och mindre tugg. ”Verkstad” i den bemärkelsen finns inte ens på Slangopedia, så det är bara att hoppas på att man blir förstådd. Vad gäller tugget, alltså ordvalet, så finns det även besvärande många ”berör, griper tag” och ”berikar” i omlopp.

När den här känslan slår till brukar jag försöka med analys och fördjupning av minnets beskaffenhet. Då brukar jag komma fram till att just de här orden är nästan oanständigt mycket använda i vår tid. I recensioner, intervjuer och vilka sammanhang som helst dyker de upp och gör hela samtalet ointressant. Kanske är det bara jag, som man brukar säga, men har de inte något politrukaktigt över sig?

Här görs ett försök att slå larm om allt alarmistiskt i samtiden!

Alarm. Se där ett gammalt militärt ord som nästlat sig in i vardagliga sfärer. Fler än en gång har man sett engelska ”alarm clock”, som betyder ”väckarklocka”, översättas med alarmklocka. Möjligen har engelskspråkiga varit mer vana vid andra innehåll i ordet ”alarm” men här i landet har detta inte varit fallet.

En radiojournalist sa: ” När jag hörde om denna stora alarmism…” och sekunden efter ställde han frågan ”Är vi för alarmistiska?” För egen del svarar jag ja. Inte så mycket för innehållet som för det alarmistiskt ofta förekommande användandet av orden.

För sådär en tjugofem år sedan fanns inte ”alarmism” i SAOL. Vad sa vi då? Förmodligen talade vi om att vara ”överdrivet rädda, drabbas av panik” eller liknande. Min stora engelsk-svenska ordbok från 1969 har med ordet ”alarmist” och ger som svensk översättning ”alarmist” eller ”panikmakare”. Slår man åt andra hållet, svenska till engelska, finns vare sig alarmist eller panikmakare.

Nu kommer en liten känsla här, sticker fram sitt huvud och säger att ”alarm” länge och över huvud taget varit ett mycket starkare ord i svenska. Vilket i och för sig bevisas av SAOL:s definition (2015) av det osammansatta eller icke-avledda ordet ”alarm”, nämligen apparat som ger varnings- el. utrycknings­signal; o­ro, upp­ståndelse.

Det går undan nu. Med såväl viruset som alarmismen.

Rapport från ett tjurskalligt kioskbiträde utan fallenhet för ekonomi

Den som läste gårdagens inlägg kanske finner bloggaren oartig, skrev jag. Men bakom kärvheten inför tomma fraser ligger en erfarenhet som satt spår. I ungdomen arbetade jag i pressbyråkiosker. Efter några års småtrivsamt jobb – stå i kiosk kan vara riktigt kul – blev vi expediter föremål för ett visst intresse som nog varit ovanligt i branschen dessförinnan.

Nu uppmanades vi ge säljförslag till kunderna. Något slags inspektörer skickades runt i kiosker för att ”undervisa” oss i det nya beteendet. Förutom enkla saker som ”i dag är det bra pris på den här chokladen” skulle vi anknyta till något aktuellt: ”Ska det inte även vara en påse chips till kvällens fotbollsmatch i tv?”

Jag och kollegerna hade tidigare skött jobbet som man gjort sedan urminnes tider. En kund bad om en vara, vi tog fram den. Kunden betalade och vi utbytte de artigheter situationen krävde.

För undertecknad var det omöjligt att pressa fram de här onaturliga förslagen, men jag blev inte avskedad trots att inspektören vid några tillfällen stod bakom ett draperi för att kolla om vi yttrade de föreslagna töntigheterna. Det fanns dock en sak som var värre än att få sparken. Vi skulle själva skriva upp hur många gånger försäljningsknepen gick hem: en markering för varje förslag och en som visade om kunden nappat.

Den kiosk som (på varje ort) visade bästa resultat kunde vinna en Mallorcaresa (stort av attan på den tiden). Övriga priser var kaffepaket. Märkligt nog litade man på våra noteringar. Men vi var ärliga och eventuellt var det mitt fel att vi inte kom till Mallorca.

Detta skedde för ca femtio år sedan. Det plötsliga (i min värld) inflytandet från det stora landet i väster vad gäller kommersiella vär(l)den är inte ett minne blott i dag. Det utgör den värld vi bor i och som folk anser vara den enda raka.

Goddag! Vad får det lov att vara? En kopp kaffe, tack. Tack! Adjö!

Visserligen kan man sällan helt skilja den språkliga dräkten från språkets innehåll, men låt oss göra ett försök och gå rakt på det psykologiska eller sociologiska eller vad det nu blir.

Tänkte här på ett antal beteenden där själva orden inte är fel utan resten. Nu kommer en hel massa människor att inte hålla med mig utan ropa: Tråkigt ohövligt, rudimentärt ohyfsat! Tur att denna blogg inte är försedd med kommentarsfunktioner.

Eftersom undertecknad levt större delen av sitt liv i en miljö där man ännu inte hade börjat bete sig som en nordamerikansk lydstat, känns mycket främmande i dag. Så t ex tv-nyheter där s k nyhetsankare, andra journalister, meteorologer m fl eventuella andra yrkesgrupper lämnar ordet till varandra med ett artigt uppfordrande: "Stina! George! Tomas! Lisa! Kari!"

Vi brutala sällar tycker att det låter skitlarvigt. Det har funkat fint med de tidigare spartanska: "Och nu över till sporten". Eller "vädret". T o m ”och nu kommer Lasse med vädret” skulle låta bra. Men det här nydramaturgiska namntjatandet känns fjantigt. (Och jadå, det finns värre problem i världen, som vänner av ordning brukar påpeka när man nämner sånt här.)

Detsamma gäller det pålagda ”ha en trevlig dag” eller, värre, ”ha en fortsatt trevlig dag”, som affärsanställda tvingas säga. Vi har i det här hörnet av världen under eviga tider knappast varit särskilt ytligthjärtliga men heller inte otrevliga. Tvärtom har det känts finfint att vara artig och hälsa när man kommer in i mindre butiker, fik och liknande ställen. Man köper något och expediten säger ”varsågod”. Själv säger man ”tack”. Sen går man ut och säger ”hej då”. Längre tillbaka sa man ”goddag” när man kom och ”adjö” när man gick. Den förändringen i språkbruk är sådan som sker av sig självt och med tiden.

Men om det ändrade beteendet går ut på att man snor artighetsfraser från andra kulturer låter det falskt. På besök i andra länder med andra artighetsvanor är det bra att kunna dessa så att man inte låter otrevlig. Lätt, va?

Bildspråk i all ära, men jag vill hellre uträtta saker än räta ut dem

I ett av alla försök att räta ut frågetecken vände jag mig till just dessa tecken, eller snarare själva den frasen som är en av tusentals man kan både vara trött på och själv använda när inte vaksamheten är som bäst. Att städa sitt eget språk är inget för latmaskar, det ska gudarna veta.

Nå. Nu hampade det sig så att jag plötsligt insåg att mycket annat än frågetecken ”rätas ut”, och det behövde naturligtvis undersökas! Som vanligt får man genast bistånd av radio och tidningar. Samt tv, förstås.

Här fanns yttranden som ”journalister strävar efter att räta ut saker”. Likaså meningar med en hel massa missförstånd som ska ”rätas ut”. Underligast var någon som ville ”räta ut länkarna i en kedja”. Det handlade inte om en verklig kedja utan en släktdito, så där får väl uträtningen skrivas på ett fantasifullt språk. Vilket egentligen ingen kan klaga på (inte ens undertecknad). Trump, i sin tur, visade sig vilja ”räta ut orättvisa handelsavtal”. Så där håller det på.

I Svenskt språkbruk, boken som tar upp konstruktioner och fraser i svenska, är det enbart konkreta saker man ”rätar ut”, fingrar och hästskor, t ex. Den enda abstrakta betydelse som tas upp är de där frågetecknen (se inledningen) som många vill göra utropstecken av.

Det tycks handla om ett vanligt fenomen. Svenskar rätar ut det ena och det andra för att man på engelska ”straightens out” det ena och andra. Däremot tycks bara en sak inte rätas ut i någon större utsträckning på engelska: frågetecken. De allra flesta googleträffarna på ”straighten out /the/ question marks” verkar ha svenskt ursprung.

Det borde rimligen drälla av engelskbråkiga: tänk att se och höra alla dessa människor från hela jorden som skojar till ens modersmål å det grövsta.

Mår man dåligt är det bara att citera Mao Zedong: 百花運動

Lite halvdeppig blir man av den moderna världen. Och yppar man sådant för omgivningen brukar delar av den berätta om hur kanoners det är med alla möjligheter att kommunicera, utbyta idéer samt mötas.

Ändå får man sig till livs dagliga rapporter om människor som inte förmår ingå i sociala sammanhang för att de enbart kan umgås med hjälp av mobiler och liknande apparajter.

Det psykiska välbefinnandet, måendet, som det brukar kallas, är åt skogen. Särskilt tycks unga flickor ”må dåligt”. Nu går det inte att minnas om jag tänkte eller skrev det nyligen, men i min ungdom brukade man kräkas om man mådde dåligt. Eller mådde illa, och de båda uttrycken beskrev kroppsliga och ganska triviala åkommor. De allvarligare tillstånden som depression och liknande minns jag inte längre vad man kallade.

Och som ett brev på Posten (haha, vi får ta bort det uttrycket) återkom nu tanken på den "verklösa" medicin gårdagens inlägg handlade om. Oförmögen att släppa en sån slapphänt hantering googlade jag rubriken och fann att de flesta av landets tidningar låtit den passera. Något enstaka blad, såsom Svenska Dagbladet, har tydligen anställda som läser igenom texter – i det här fallet från TT, som skippat en hel del av sitt tidigare kvalitetstänkande (eller ”kvalitetstänk”, som svensken säger)

Detta fåtal tidningar har alltså anställda (vi talar om journalistiskt arbete) som vet att ordet ”verklös” inte existerar. Ännu. Om några år är ”bruket”, som svensk språkvård kallar det, sådant att ”verklös betyder ”verkningslös” och då åker det in som en synonym i Svenska Akademiens Ordlista.

Men man är ju bara bra beng i huvet som inte fattar att språk förändras (ett vanligt yttrande från nyssnämnda språkvård). Frågan är bara hur in i helvete man ska få in alla individuella ordvarianter i framtidens ordböcker? Men för all del, på nätet finns det ju plats. Får väl citera Mao Zedong: 百花運動 Eller, som vi skulle uttrycka saken, ”låt hundra blommor blomma”.