Trist att få snubbor och outas för ens åsikter om modern svenska

Hur ska det gå med alla språk? Stora som små naggas de i kanten som resultat av den snabba globaliseringen. Det här är ingen politisk blogg och det är bäst att genast sluta med den typen av utsagor – de brukar få alltför många att dra alltför felaktiga slutsatser om den som talar.

I vilket fall som helst sitter vi mitt i ett betydligt påtagligare resultat av en snabb globalisering och nog måste man kunna få fundera lite över tingens ordning utan att få snubbor! Det sista är f ö ett kul gammalt ord som betyder detsamma som bannor, ett lika kul gammalt ord.

Ålrajt. Hur som helst får den alltid spö som vill behålla språket i ett lite roligare tillstånd än det nya modersmål som är svårt att känna sig committad och dedikerad till. Desto bättre att få ett ord på en verksamhet man önskar funnes för svenskans del: språkrevitalisering!

Tack för det Ođđasat! I gårdagens tv-nyheter på samiska presenterades Áilu Valle, rappare (bl a), som fått uppdraget att jobba med dubbning av en Mumintrollserie till nordsamiska. Han berättade hur han lagt stor vikt vid språket i detta arbete: det är mycket viktigt för barn att både se och höra sitt språk.

Ja, just det, ja. Och då nämnde han språkrevitalisering, en jätteuppgift som folk runt om i världen ägnar sig åt. Söker man på ordet i Google får man förstås många träffar, bl a hos Institutet för språk och folkminnen. 

Mer om det här i morgon, man måste ju äta också.

Om världen och människan bara hade bättre självförtroende!

”Jag har klippt det i lager, eller layers, som man säger i min värld.”

Frisören, som uttalade meningen i samband med att nån stackars osäker människa kläddes och friserades (i tv) av andra, hade helt rätt, givetvis: i frisörvärlden säger man säkert ”layers” när man menar ”lager” eller ”skikt”.

I min värld, däremot, är det oerhört komiskt att höra en sån mening. Inte för att jag skrattar åt frisören utan snarare den värld som är bliven så konstig. Om jag fick bestämma (nu ryser ett antal av läsarna, och det är inte av välbehag) är det snarare världen som skulle behöva en ”omgörning”. Programpunkten kallas ”gör om mig” och innebär att en person utsätter sig för några självutnämnda smakdomare som ändrar personens yttre. Det inre förblir som förr.

Och här måste jag genast korrigera vad jag sa om att världen behöver en omgörning. Den behöver bara, precis som den människa som åtgärdas i tv-rutan, försöka ha kvar eller skaffa sig en inre, tydlig kärna angående vilka värden den står för och vad den vill.

Folk skulle kunna sluta använda* dekorationsbabbel och återgå till ett enklare språk utan ständig engelsk påverkan. Likaså kunde folket känna sig nöjt med sig självt och bara klippa hår och ändra klädedräkt om det känns angeläget.

Gällande ”layer” eller ”lager” kommer de från samma håll sen länge. Ordet är släkt med ”läger” och ”läge” och hette i medelhögtyskan ”leger”, på gammal engelska ”lair”. Som vanligt är det att gå över ån efter vatten. Men frisören ordval måste ursäktas, ty frisörens jobb är något annat än det som bedrivs av journalister, författare, lärare och andra som i stället för sax och kam har språket som arbetsverktyg.


*"skulle kunna sluta använda" – ööh? Hur skriver jag egentligen?

Man snubblar på statsepidemiologen och folkhälsomyndigheten

"Hippopotomonstrosesquipedaliofobi". Man hittar ordet med olika stavningar beroende på språk (”fobi” på engelska skrivs ”phobia”, t ex). Det lär betyda ”fobi för långa ord”, vilket är något lättare att säga. Konstruktionen är nog att betrakta som verk av en skojpropp och det har en släkting i ordet för ”hicka” som vi roade oss med i barndomen (reservation för feluppfattade delar): "hyponeuroakustiska diagfragmakontravibrationer".

Senare i livet stötte jag på ”ålderdomshemsföreståndareutbildning”. När långa ord kommer på tal brukar "Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch" också vara något som dyker upp. Det är namnet på en ort i Wales och betyder ”Den Heliga Marias kyrka i den vita hasselns dal nära den strida vattenvirveln vid helgon Tysilio av den röda grottans kyrka".

Och var i herrans namn kommer nu detta frossande i långa ord och namn ifrån, undrar kanske någon. Jo, från det faktum att ett par ord, inte extremt långa, men ändå, varit tvungna att uttalas ofta av personer i medierna. Sju stavelser borde inte ställa till problem. Ordet ”coronarelaterad” har sju stavelser och det kan man säga utan att blinka. Men ”folkhälsomyndigheten” och ”statsepidemiolog” är likaså sjustaviga, men så mycket som man hört folk snubbla på dessa! Och här kan man antagligen inte undanta sig själv, det är uppenbart, kan konstateras efter några försök.

Tänk dig själv att ha en chans på ca 974 miljoner kronor!

Finliret kan vara fascinerande. Ibland är man överens med andra om att något språkligt skorrar en smula, ibland håller ens omgivning inte alls med. I vilket fall som helst är det de små, små valörerna som gör det!

Beträffande ordet ”knappt” är jag dock säker på att få en läsarskara med på noterna. Så här formulerade sig en reporter angående en summa som i sammanhanget ansågs stor: ”…det kostar knappt en miljard i månaden”. I ordet ”knappt” finns en inskriven känsla av just ”knapphet”, en vanlig mening vore: ”de måste klara sig på knappt femtusen i månaden”. Det rätta valet för nämnda miljard vore att säga ”… det kostar nästan en miljard i månaden”.

Och när vi ändå är inne på svårfattade summor kommer ett citat från en av alla de spelformer, Eurojackpot, som omger nutidsmänniskan: ”Känslan av att ha en chans på ca 974 miljoner kr är kittlande”. Det är svårt att veta hur andra ser på den saken, men för undertecknad är det där ”cirkat” skrattframkallande. Vad betyder ett ca i detta fall, frågar man sig. Kan vinsten i själva verket bli 973,6 miljoner eller 974,8? Jag är lite cool i såna sammanhang och skulle kunna gå med på båda.

Det sista lilla finliret kanske är av mer privat karaktär, vad vet jag? I dagar präglade av coronaviruset inledde en reporter sitt program så här: ”Många äldre sitter numera hemma”.

Och hör nu på detta: Jag anser att ”numera” har en ”längre” betydelse. Förklaring: ”numera” låter som att en skillnad inträtt i jämfört med hur något var för två, tre eller flera år sen. Här skulle en (i och för sig) mer uttjatad formulering vara bättre: ”Många äldre sitter hemma i pågående coronatider”. 

(Då blir det för övrigt också lätt att de skriver den här typen av nästan-ingenting-alls-tankar.)

"Bredden" får en att tänka även på "snedden" och "ledden"

Ordparet bredden-brädden från i går kan sätta igång associationer och rim! Först av allt: brädden som ju inte är jättevanligt förutom i uttrycket ”fylld till brädden”. Som i den gamla låten ”Nu grönskar det i dalens famn” där en del av texten går: ”Var dag är som en gyllne skål, till brädden fylld med vin”. I Bellmans liv var det av förklarliga skäl gott om bräddar och nätsöker man ”Bellman” ihop med ”brädden” får man lite träffar här- och därifrån. I de flesta fall betyder ordet alltså detsamma som rand eller kant. Vanlig är även frasen ”svämma över alla/sina/ bräddar” då det gäller åar och floder.

Från bredden och brädden till sniskan och snedden. Sned är ett ord med massor av synonymer. Här törs man inte gå så långt i babblet, då hamnar resonemanget lätt på sniskan. Och på tal om det: när folk är överförfriskade säger man att de är "på sniskan”.

Och långt ur 50-talets dunkla minnen letar sig ett ord upp, det betyder samma sak som på snedden, fast är antagligen mest använt inom sömnadskonsten: på skrå. Det här gissade jag, en googlesökning visar att det nog betyder ”på sned” i största allmänhet.

Men, som sagt, börjar man tänka i rimbanor med bredden och snedden kommer man även till ledden och då är det bäst att sluta, det kan ju leda hur långt som helst.

Spelar det någon roll om kyrkan är fylld till bredden eller brädden?

Det känns prima när fackproffs tycker detsamma som man själv. För hundrade gången såg jag en journalist skriva att något var fyllt till bredden. Och för ca tionde gången googlade jag på såväl det rätt- som det felskrivna. Där låg Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska vid Göteborgs universitet, som en tidig träff, så han får skriva dagens blogginlägg! (Den texten publicerades i Göteborgs-Posten för nästan exakt tre år sen, 31 mars 2017)

Han sökte liksom undertecknad också på "fylld till bredden och fylld till brädden" och fortsätter: "I tidningstext blir det rätt i 70 procent av fallen; man kunde nog begära mer. I bloggmaterialet blir det rätt i 20 procent av fallen. Alltså, det blir för det mesta fel: där skriver och läser man oftast till bredden, inte till brädden. Den uppenbara slutsatsen är att majoriteten bloggare tror att det heter till bredden."

Han ställer frågan ”Spelar det någon roll?” Och det är här jag gläds över medhåll, för han skriver vidare: ” Jo, det gör nog det. För det första är det en rimlig utgångspunkt att journalister, som har betalt för att använda språket i tal och skrift, ska använda språket korrekt. Det är inte alltid självklart vad som är rätt och fel, men för stavningen är det faktiskt det. Svensk stavning är normerad; det finns rätt och fel. Journalister har dessutom ett språkligt ansvar. Sannolikt större än de själva är medvetna om. Om man undrar vad som menas med offentligt skriven svenska, så finns det ingen bättre referenspunkt än just språket i svenska dagstidningar. Det utgör det offentliga språkets skyltfönster."

Ja. Så tycker en emeriterad professor. Nog för att många kan tänkas lyssna på en person med lång erfarenhet av sitt ämne, men det sorgliga är att det förmodligen inte finns många yrkesverksamma som skulle kunna uttrycka sig lika bestämt som L-G Andersson.

Inte lika slött att köpa hämtmat som att säga och skriva take away

Den 16 februari skrev jag om Bertil Molde, en av de stora elefanterna inom svensk språkvård. Birgitta Agazzi, som tillsammans med Sven-Göran Malmgren skrivit en biografi (ännu ej utkommen) om Bertil Molde, beskrev i ett avsnitt av radioprogrammet Språket (10 feb) tiden han verkade i som mycket tydligare. Det var enklare då, för flera decennier sen, den som söker råd i språkfrågor i dag vet att de inte går att få. Hur som helst ansåg BM, detta enligt Birgitta Agazzi, att man skulle vara sträng mot sig själv som språkbrukare, men generös mot andra.

Tja, man gör så gott man kan med sig själv. Generositeten är det lite si och så med, men njuggheten gäller ENDAST de språkanvändare som BORDE veta bättre (och hut, ofta!). Har man en torftig utbildning bakom sig eller dras med problem i språkhanterandet, det kan vara dyslexi eller andra tillkortakommanden, ja, då är det grönt.

I går skrev jag om det egna slarvet, som framför allt gäller larvet med att plötsligt brista ut på engelska i ett par godtyckliga (random!) ord. Det är konstigt nog lättare att avstå från vissa uttryck som är mycket använda – på engelska – fast inhemska motsvarigheter finns.

I en tidning handlade en notis om subventionerade gymnasieluncher som enbart ”gäller take away”. Det är dåligt och slött. Ett prima ord för saken är hämtmat. I början av dess svenska historia fick man ofta frågan i restaurangen eller kiosken: ”att ta med?”

Hämtmat – enkelt att säga. Däremot slött att göra, alltså köpa färdig mat. Men i detta fall handlade det om ungdomars enda möjlighet att få mat i coronatider, så låt gå för det, då.