Det går att äta mat på ställen utan att ha en aning om vad de heter

Man går från klarhet till klarhet. Eller tvärtom, det är ingen stor skillnad. Knappt hade jag klagat på att främmande ord används på ett alltför självklart sätt ( i går) förrän jag insåg att andra har klagat på samma sak. Fast i sådär tio år redan…

 
Foodcourt, t ex, eller kanske snarare ”food court” med mellanslag som engelska vanligen bjuder, har diskuterats länge, bl a inom Språkförsvaret. Det är bara att tugga i sig att ens egna obefintliga kunskaper vad gäller företeelsen har sin förklaring i att man är en lantis. I de största svenska städerna har det drällt av food courts vilkas bästa motsvarande svenska ord skulle vara ”mattorg”, en plats där en massa matställen placerats tillsammans. Man har förstås hamnat i och vid såna ställen då och då, fast utan att veta att det varit en food court man befunnit sig i.

 
Men visst är det så roligt att man måste skratta? I nätsökningarna hittade jag en bloggare, Anne von Porat, som för tre år sen ställde den fråga man själv inte ens kunnat formulera: Vad är skillnaden mellan foodcourt och matgalleria?

Hon svarar sedan själv : ”Food court innebär att man kan köpa sin mat var man vill och sitta var man vill. En matgalleria innebär att i en galleria så har man samlat restauranger omkring sig, men var och en är självständig. Du kan inte köpa t ex en hamburgare på Max och gå till Burger King och sätta dig.”

Antagligen heter det inte food court om något år, så det känns inte angeläget att lägga det här på minnet alls om man framlever sina dagar långt utanför de större städernas hank och stör.

Det okända representeras inte längre av stjärnor och planeter

                                Vintergatan, beskuren av mig                                                                           Bild:   ESO/A. Fitzsimmons 

Det är väl en underdrift att påstå är världen blivit svårfattad. Visserligen har aldrig en enskild, under vilken historisk tid som helst, kunnat förstå HELA världen, men  heller inte blivit så medveten om detta som nu, när den störtar sig in i varje människas hus och hem och huvud. 

De tydliga tendenser till språkförbistring som blivit en av konsekvenserna, visar vilken skitlöjlig syssla det är att sitta här och nöta på tangenterna.

Vad som dyker upp via nätet och även tv och radio må vara en sak, men även något så urmodigt som papperstidningar hanteras av folk med en helt annan världsbild. Trots skaplig hänga-med-förmåga (anser jag själv) ser jag alltfler för mig okända ord användas i rubriker (och ö h t).

På just tidningar har man brukat bemöda sig om att sätta rubriker på så sätt att läsaren kunnat få en vink om innehållet. Men det var förr, en gång för inte så himla länge sen, en härlig tid som verkade stå still! I dagarna har jag sett rubriker med popupbutiker (nätsökning ger många stavningar: popup-butiker, pop-up-butiker, pop up butiker, kanske några till), foodcourter (samma där, ett antal stavningar) och parkour (bara en stavning, antagligen för att ordet inte är sammansatt).

Drar mig till minnes den tid man började med ”faktarutor”. Själv var jag aldrig någon tillskyndare eftersom alla ”fakta” stod med i själva texten, snarare verkade tilltaget vara en form av idiotförklaring av läsaren. Nu när jag själv skulle vara betjänt av att begrepp förklaras, anses de ofta självklara. God natt, ord.

Den som inte är med oss är mot oss: en sanning med modifikation

Nej, här vas inte färdigt med ”dämpa ner” (se i går). De förvånar mig själv, dessa idoga fördjupningar i sånt som ofta är nästan ingenting. Det finns dock en förklaring, fasan man känner när språket sviker. (Även om det inte var språket som började.)

Ingen av ordböckerna i svenska.se/tre/ tycks kännas vid förbindelsen ”dämpa ner”. Den är emellertid flitigt använd, trots att ”dämpa” i sig inbegriper ett tyst ”ner”, kan man lite filosofiskt påstå. Å andra sidan har jag ett inre minne av att (exempelvis) någon gång ha hojtat: ”Dämpa ner er, barn!” Den med rötter i östgötsk (och kanske även annan) mylla, kan likaledes tänkas ropa: ”Ta nu och härta ner er!” Fast det räcker med "härta er!"

 

I dag måste även ”mot” få lite plats, och då inte det mot som ÄR en plats, en trafikplats, närmare bestämt, utan det som tydligast framgår av en exempelmening som ”den som inte är med oss är mot oss”.

Men (jag har klagat högljutt på detta utan att få medhåll!) ”mot” har kommit att lika ofta innebära ”med” eller ”för”, som i exemplet ”hon jobbar mot flera vårdcentraler”. Ibland jobbar folk mot brottslighet och prostitution, så det är läsarens uppgift att klura ut om det verkligen jobbas MOT eller MED, kanske rentav FÖR!

Knepigast yttrade sig en av alla dem som drabbats av ekonomisk kris (av pandemin) och sa: ”Vi vill ha ett stöd riktat mot oss”.

Om något riktas MOT en, så är det väl snarare ett vapen eller så. Förtydligande: ”rikta mot” antyder något negativt. Det händer visserligen att folk riktar ett tack, men då vanligen TILL någon. Men vad vet väl jag, en motvalls typ från anno dazumal?

Inte hade man i sin vildaste fantasi trott att Hugh Grant sniffade

Adverben och prepositionerna, deras vara eller icke: nog för att man har åsikter, men de delas inte på långa vägar av alla. En stor, svensk tidning hade följande skumma rubrik: 

Hugh Grant om sina covid-symptom: ”Jag sniffade sopor” 

Det man vanligen sniffar (om än inte jag själv, kanske) är thinner, lim och liknande. Sniffa sopor kan betraktas som överkurs även om folk ger sig på vilka droger som helst. Men Hugh Grant skulle väl inte stoltsera med saken, får man tro.

Vad som framgick av denna notis var att han luktat (sniffat) på sopor för att utröna om hans luktsinne försvunnit (ett vanligt symptom vid sjukdomen covid 19). Jag ska inte avslöja vad jag anser om en sådan rubrik. Inte heller vad jag tycker om att ta in en text om Hugh Grants symptom – som verkar höra till de vanliga – från februari.

Men om nu sopsniffning är något ovanligt att testa på så är ”testa på” ett desto oftare förekommande uttryck att använda i stället för det gamla ”pröva”. Men tänker man efter så används också frasen ”pröva på”, där på-et väl är överflödigt? ”Pröva på att jobba inom sjukvården” – är det något annat än ”pröva att jobba inom sjukvården”?

Oavsett om ”på” finns med eller ej, så är ännu innebörden för ”testa” hos SAOL och SO ”pröva med test”, resp ”nog­grant under­söka (förmåga eller viktiga egenskaper) med hjälp av test”. Den senare ordboken, SO, har dock klämt till med ett ”el. ibl. mer informellt”.

Slutligen från en av de nästan dagliga coronarapporterna där en av experterna talade om att ”dämpa ner” smittspridningen. Räcker inte ”dämpa”, tänker man, om inte annat så i ett försök att slippa tänka på det som någon häromdagen kallade de ”verkliga realiteterna”.

Det gamla är det nya nya, för att uttrycka sig på modernt vis

Det finns de som inte kan låta bli att ordvitsa. Hör man själv till dessa är det vanskligt att kommentera andras ”felaktiga” ordval: tänk om de bara sitter där och skämtar? Å andra sidan bör mediet avgöra roligheterna,  de som förmedlar nyheter ska inte vitsa till det i onödan. 

Har själv en gång (tid: forntid, plats: lokaltidning) fått kommentarer om en något vanvördig rubrik jag formulerade till en poesirecension. Den var ett ingenting mot de skämtsamma och alltför samtidsanknutna rubriker man ser i våra dagar.

Nyligen skojade jag till det här i bloggen med ordet all-truism i betydelsen allmän sanning. Uppfattas den av alla läsare (fem st)? I dagarna använde en tidning rubriker med ”popupbutiker” och ”parkour”, ord som antagligen inte förstås av genomsnittstidningsläsaren.

Massor av år på nacken har ”klenmodig” som en skräckfilmsrecensent nyttjade: ”Det här är inget för klenmodiga”. Ordet betyder ”tveksam” eller ”med en negativ attitiyd”. Som adjektiv förekommer det knappt i ordböcker. Utom i SAOB där det beskrivs som (numera mest i ”vitter” stil) ”försagd, rädd, modlös, feg”. Beläggen för just denna innebörd daterar sig till 1500-talet.

Dra mig på en liten kärra, tänker jag, eller en stor en, för all del. Det här nutida nyttjandet av månghundraåriga ord verkar ha en lysande framtid.

 

Det här är nog mer än gammal vagn än en kärra, men äsch!

Inget säger att nya klyschor skulle vara roligare än de gamla

”Vänta, jag ska bara hämta kaffet! Kan du stänga fönstret? Fy tusan vad jobbigt det är att det blivit så mörkt.”  Se utropen som något av en diskbänksrealistisk framställning ur min vardag, meningar av en typ man själv och andra sagt – och kommer att säga – ett oräkneligt antal gånger. Det märkvärdiga är att man aldrig (åtminstone sällan) tänker att ”guuud så tjatigt med de här sammanställningarna av urvanliga ord!” 

Alla kanske inte grubblar över saken, men denna blogg skrivs enbart utifrån undertecknads egna känslor och föreställningar samt är en högst egocentrisk historia! 

Med det som bakgrund – att tåla ointressanta meddelanden en masse – är det konstigt att jag får spader av andra yttranden med ungefär samma uppbyggnad. ”Jag vill ge en röst åt …”, är ett sådant. Det är nog för att det låter pretentiöst. Ett annat är ”jag brinner för…”. Anledningen är densamma, tror jag. Brinnandet retar mig på ett märkligt vis, om man valde andra ord skulle det inte låta lika irriterande, t ex ”jag intresserar mig för, engagerar mig i, vill verka för”. 

Det finns fler: Häromdagen sa nån (det kan ha varit Joe Biden) att det var ”dags för USA att läka” (fast han använde ordet ”heal”). Jag ryste. Inte av välbehag. Och vet inte varför. 

En ytterligare rysmening är den som använts i alltför många rubriker: ”Hon (han, de, Eva-Lotta, Nisse m fl) lever sin dröm”. Om jag nu psykoanalyserar mig själv tror jag att obehaget beror på att meningen såg så festlig och personlig ut första gången, men snabbt blev en klyscha. Som fick mig att minnas Mitt livs novell och Fickjournalen.

Raptus vulgaris, en folkets åkomma man delar med de många

Omgivningen vacklar. Men inte jag. Nej, detta är inte ett försök till självförhävning utan en intressant realitet. Ja, kanske inte så himla intressant för andra, men bloggen vänder ofta luppen mot det egna jagets språkliga preferenser och det tål att tänkas på en stund. Klarspråk: Jag kan ibland märka av ett eget språkbruk som är märkligt (eller sjukligt) konsekvent. Så exempelvis en tendens att vilja tala om ett i dagarna känt virus i obestämd form: ”corona”.

”Corona ligger bakom…”, kan jag säga, eller ”det här är p g a corona”. Omkring mig säger såväl medier som folk i största allmänhet ”coronan”, alltså i bestämd form.

Varför är det så, undrar man (det finns inte mycket annat att ägna sig åt p g a corona). En snabb genomgång av vad man hört av åkommors namn ger följande vid handen: de flesta skulle säga meningar som ”nu när flunsan pågår är det hårda tider”. Förr kunde det heta att ”lungsoten tog honom” och ”kräftan henne”. Detsamma gäller pesten, digerdöden, den stora döden, eller den svarta döden – alla namn på samma elände och nästan alltid omnämnda i bestämd form med en känsla av egennamn.

Nu säger man visserligen inte att någon fått ”lunginflammationen”, men om vi som engelskspråkiga använt det latinska namnet skulle vi nog säga att ”de fått pneumonia”.

Det tycks vara vanligt att säga att någon avlidit i cancer eller i sviter av tbc medan man förr sa ”kräftan” respektive ”sotdöden”. Näe, anfäkta och anamma, nu faller allt som ett korthus, folk förr sa visst också ”kräfta” i obestämd form. Däremot inte "sotdöd”. Och det har med helt andra språkliga regler att göra och som är svåra att gräva fram. Hela detta inlägg blev i själva verket ett utslag av raptus vulgaris: ett överdrivet bagatellartat infall!