Älskar folk så mycket som de säger eller går snacket bara på räls?

På tal om sånger. Minns (det var evigheter sen) överraskningen första gången Björn Afzelius klämda stämma ljöd genom radion: ”Du är det finaste jag vet”. Chocken upplöstes när det visade sig att låtens titel var ”Sång till friheten”. Men det hindrade inte en annan sångare, Nick Borgen, att skriva och sjunga in ”Du e det finaste jag vet”. (Den borde heta ”Du e de..”)

 
Inte alla skulle hålla med, men Björn A klarar sig från det patetiska bättre än sin sjungande kollega på grund av att objektet för känsloutbrottet är något abstrakt. Men sångerna hör ju till olika genrer och bör kanske inte jämföras. Ändå är det inte långt till tankar om kärlekens urvattning, och då inte bara när den gestaltas ”konstnärligt”.

 
I senaste Spanarna, ett kul program i P1, beskriver Annika Sundberg de numera blaskiga orden ”kärlek” och ”älska” (och för all del även ”hata” och ”hota”). Hon tar bl a upp den moderna varianten för många att avsluta ett telefonsamtal på. Det handlar ofta om föräldrar och barn, men vem som helst kan få sin släng av sleven. I stället för ”hejdå” ropas det: ”älskar dej!”. 

 

Man borde vara mer rädd om kraftfulla ord, tycker Annika, och anser att de ska användas med måtta – där de passar in med sina egentliga innebörder.

De oskuldsfulla kontra de ondskefulla – eller hur se på saken?

Hänvisande till förra inläggets sista mening: man skrattar inte åt sådant som folk gillar. Undertecknad blir ofta skrattad åt, förstås, men det är självförvållat. På den med mycket bestämda åsikter och, för all del, ett ironiskt sinne, biter det inte lika mycket – om alls.

 
Men nu ska det bli riktigt svårt. Vill man bli förstådd vad gäller ironi, cynism och liknande är det som att röra sig i en djungel. Kanske inte en sån där farliga kobror slår till, men där konstiga fåglar plötsligt flyger upp med obekanta läten.

 
Var snäll och häng med. Och förstå! Under årens lopp har jag haft ett inte helt renhjärtat nöje av, exempelvis, pekoral som sjungits. Dansband är ofta mästare i genren och kan golva en med sina smörigheter. ”De sista ljuva åren, Leende guldbruna ögon, Gråt inga tårar (mer för min skull)” är några av säkert miljoner likartade.

 
En cyniker/ironiker får gåshud av dem. Men det är andra känslor bakom än hos dem som gillar låtarna och får gåshud av det. Döm ändå/därför om undertecknads förvåning när ett par personer, en känd författare och en programledare – båda födda inom det där spannet ”ironiska” generationen – på fullt allvar diskuterade Agnetha Fältskog gamla hit ”Tack för en underbar vanlig dag”. Utan ett uns av ironi beskrev de den som en sång om vänlighet.

 
Utan att chikanera vare sig sångerskan eller de andra två ska här ett förmodat karaktärsmord bekännas efter nästan ett halvt sekel: Jag och mina kompisar hade redan på tiden det begav sig mycket svårt att ”ta till oss” låtens budskap – eller se det som allvarligt menat.

 
I och för sig inte konstigt, dylika kulturkrockar sker hela tiden, det är en banal truism. Men att några ur den ironiska generationen sa det de sa, kan ge en hicka. Så kan det dock vara med möten över generationer! Eller mellan människor.

 
Jag säger som den nämnda 70-talslåten börjar: ”Gode gud”.

Med ens ironi och, i värsta fall, cynism, vill det till att navigera

Ironi är en knepig historia. Bäst kan den nyttjas mellan dem med likartade intressen, föreställningsvärldar, ”bildning”, personlighet etc etc. Det är alltså inte säkert att man lyckas med så många. Ta bara den där generation X som lär vara född mellan 1965 och 1980 och blivit kallas den ”ironiska” generationen.

 
Misstänker att en del av de nu levande svenska ”komikerna” föddes då och deras humor förstår jag sällan. För att kunna ta del av ironi behöver man ha en bas att liksom ta spjärn mot och jag delar uppenbarligen inte bas med dem. I sanningens namn ska erkännas att en del skämt kommit att i efterhand s a s sätta sig även hos den rigitt kräsna typ som skriver dessa rader. (För finsmakaren: där fanns en typisk ironi. Rigid och kritisk  – jag?)

 
Mycket (men inte allt!) handlar om socialgrupp, fast ordet i den utslätade och renskrubbade verklighet som nu råder tycks skys och förtigas. För egen del minns jag en äldre släkting (detta hände ungefär när den ”ironiska” generationen föddes) som nålat upp ett vykort i hallen. Inringat av blommor och blader stod rubriken ”En underbar vecka”. Därefter följde veckodagarna med en bestämning, t ex: ”en härlig måndag, en fridfull tisdag, en lättjefull onsdag” – läsaren kan hitta på liknande fina ord för de andra dagarna.

 
Det var det hela. Den människa som satt upp vykortet hörde inte till de mest litterata men tyckte att orden och kortet var jättevackra. Man flinar inte åt en sån sak.

Något av det svåraste en skribent kan ge sig på: vara ironisk

I gårdagens inläggs näst sista stycke begicks ett misstag mot bloggens mycket få regler: där användes en kanske otydlig ironi. Det är inte enkelt som stilgrepp, för vad är egentligen ironi?

 
Låt oss gå till botten med saken. SAOB förklarar ”ironi” i ett stycke, en artikel, från 1933. Först av allt: Förkortningen l. betyder ”eller” – det är nödvändigt att veta. Och här förklaringen:

 
tadel l. klander av person l. sak l. förnekande l. underkännande av ett påstående l. av ngts värde o. d. i ordalag som äro (vanl. mer l. mindre överdrivet) erkännande l. berömmande l. bejakande o. alltså säga motsatsen till vad man menar; vid tal ofta med yttrandets värkliga innebörd (mer l. mindre kraftigt) förtydligad l. understruken medelst tonfall, åtbörd(er) l. minspel; ofta äv. om enbart gm tonfall, åtbörd(er) l. minspel uttryckt, förstucken kritik; stundom äv. om gillande l. beröm, på motsvarande sätt tillkännagivet gm låtsat klander osv.; äv. om (allmän) kritisk inställning l. åskådning som i världen o. livsföreteelserna osv. (äv. i det egna jaget) ser ngt annat, ringare o. betydelselösare än vad det synes vara.

SAOL skriver i sin tur den kortare definitionen ”klander eller. förlöjligande under skenbart beröm” och SO hakar på i samma stil: ”skenbart ut­tryck för upp­skattning som i verkligheten inne­bär kritik eller hån”.

 
Om ironins syskon satiren skriver SAOL : ”förlöjligande skrift; kvickt och bitande hån el. förlöjligande”. SAOB har en nästan lika lång utläggning som beträffande ”ironi”.

 
Det är bara att konstatera att ”ironin”, så mångordigt beskriven, nog är omstridd och människor oense om innebörden.

Ett par utbrott och några böner från en riktigt sorglig skepnad

Som läsarna förstått sitter jag ofta med hakorna i backen (som kan betyda ”marken” eller, överfört, ”golvet” i min landsända). Det är väl bara att sno ett av de översatta uttryck som accepterats likt allt annat och säga att man har en dålig språkdag.

 
Pöbeln förr kunde inte ens forma den mening som pöbeln i dag inte har några svårigheter med, den om att man ”har en dålig hårdag”. Heliga Maria, Jesu Moder, alla helgonen och änglarna: ”En dålig hårdag”!

 
De förslagsställare som lagt fram ett ”låt oss byta språk i Sverige” behöver varken vända sig till jordiska eller himmelska makter med sina önskningar ty dessa förändringsglada äro snart bönhörda. Lov och pris ske "språkvården" och alla länders medborgare som skiter i vilket.

 
Berätta om ditt engagemang inför språket och din medmänniska ska ge dig förtifem tips på andra mer angelägna ärenden för mänskligheten. Jag ber om ursäkt i dag och för all framtid att jag inte blivit cancerläkare, vaccinforskare, förskolepedagog, fredsmäklare eller museicurator. 

Det är jag som ensam har hand om den stora språkoron och jag tar ingen skit, som ungdomen säger, nej jag står upp för den jag är och identifierar mig nästan helt och hållet med mitt modersmål.

 
(Varning till de alltför bokstavstrogna: de som inte känner denna skrikhals ombedes att själva försöka förstå vad som kan vara allvar, skämt eller ironi. Ibland står alla dessa att finna i de bokstäver som här används.)

Ytterligare en glad gamäng som föreslagit huvudspråksbyte

Att sitta så här och skojblogga i det lilla (samt slutna) formatet gör att nyheter kan komma till en ett par år efter det att de såg dagens ljus. Här ska berättas om en ordväxling som ägde rum för drygt ett par år sedan. Upprinnelsen var ett inlägg i tidskriften Resumé, skrivet av visionären och entusiasten Walter Naeslund, som föreslog att vi skulle byta huvudspråk, från svenska till engelska. Alltså samma idé som Marian R hade år 2007 (se sbråkbloggen 22 maj).

 
Det är naturligtvis glädjande att se sådana påhitt bemötas med ungefär samma invändningar som ens egna, men Per-Åke Lindblom, Språkförsvarets ordförande, har betydligt fler och mer underbyggda än undertecknad kan åstadkomma. I hans svar till Naeslund i samma tidskrift, Resumé, råder det inget tvivel om vem som besitter mest kunskap och erfarenhet.

 
Om Naeslund mest tänker i snödare termer – vi är så små att vi måste hävda oss i den ekonomiska världen – beskriver Lindblom allt annat ett språk också påverkar och påverkas av: kultur, historia, språkvetenskap samt -sociologi m m.

 
Han resonerar bl a om minoritetsspråken. Det finns som bekant ett stort engagemang angående de andra, mindre, men ändå officiella språken i Sverige: finska, meänkieli, samiska, jiddisch och romani chib. Vad ska hända med dem, de ligger väl redan illa till?

 
Ett förslag som Naeslunds är inget att fästa något avseende vid. Med tanke på vad huvudspråket svenska förvandlats till samt hur snabb den förstörelsen är, törs man inte tänka på hur en plötsligt introducerad engelska skulle funka som ersättningsspråk.

 
Bortsett från det är Lindbloms ”försvarstal” mycket intressant: https://www.resume.se/alla-nyheter/opinion/svar-till-walter-naeslund-svenska-ar-inget-litet-sprak/

Apropå könsbiten: Det finns gott om folk att behandla(s) väl (av)

En tidig men framför allt tydlig engelsk påverkan var det som skulle utvecklas till något riktigt smittsamt: ”bit”. Svenskan hade tidigare haft ett mer differentierat sätt att uttrycka ”saken, delen, grejen, ärendet, ämnet, området” o s v, än denna ”bit”.

Det blev skrattretande många sammansättningar som ”skolbiten, jobbiten”. Uttrycket ”den här biten” kunde betyda i stort sett vad som helst. Nu kommer här något som berättats  i bloggen förr men, som en av mina chefer brukade säga när han drog en historia för femte gången: "Jag tar den så gärna en gång till!"

För 15-20 år sen berättade en kompis om sin facktidning (för lärare) där denna rubrik stod: ”Dags att ta tag i könsbiten”.

Ja, det tas verkligen ett rejält grepp om könsbiten i dag –  se gärna i går, bloggen, om diskussionen där en av deltagarna sa att ”alla former av kön ska få vara med”. Det är bara att tillstå: Jag är inte insatt alls i ”alla former av kön”. Men ”alla människor” går att förstå. Och de ska bete sig som folk mot varann.

I en enkät fick jag förresten frågan om jag var 1) man (de kommer alltid först hur man än vänder sig) eller 2) kvinna. Det fanns även alternativ 3) som löd:  ”identifierar mig inte med någon av ovanstående”. Det låter ju inte "inkluderande som honnörsordet för dagen stavas och därför föreslog jag att formuleringen ändras till ”identifierar mig inte som något av ovanstående".

Påminner om sexualupplysaren (i går) som ville att vi ska använda oss av ”ett korrekt sätt” när vi talar om kön. Håller med helt!

Michelangelos David uppe t v är upplagd av Jörg Bittner Unna på Wikipedia och den ca 23 000-åriga Venus från Willendorf av Matthias Kabel  på samma ställe