Nån ordning får det vara i en blogg: man är mer "lagd" än "anlagd"

Språk kan vara mycket personligt färgat. Ibland är det kul, ibland blir det svårt. I går skrev jag en sak man inte borde utan att förklara sig. Så här stod det: ”Den som är samhällskritiskt anlagd…”. Det heter givetvis inte ”anlagd”, utan ”lagd”.

 
Vad gäller verbet ”anlägga” så används det om trädgårdar, bränder, men man kan också anlägga en moteld – eller en min. Medan vara ”lagd” åt något är att vara intresserad av eller ha talang för något.

 
Själv har jag hämtat den roliga och drastiska formuleringen ”vara anlagd” från Kristina Lugn (även om hon säkert inte är ensam om skämtet). Så kan man förstås göra, och i bloggen kan jag skriva vad jag vill. Men vill man att så många som möjligt ska begripa texten bör man inte referera till dikter av en poet som kanske inte alla känner till eller läst något av.

 
Då snävar man in sig lite grann. Å andra sidan kan man inte låta bli att låta ens språk vara det det är! Man sitter m a o alltid på pottkanten om man inte håller sig till ett mycket strikt och korrekt språkbruk. Men ett sådant lyser ju med sin frånvaro i hela samhället, och än mer blir det så när var och en (p g a de myckna medierna) skräddarsyr sin ”verklighet”. Men enligt språkvetare pågår inget alls i den vägen. Det är bara jag som sitter här och hittar på (sur min).

 
Själv (antagligen kokobello) anser jag att det blir svårare och svårare att förstå det språk som ”utifrån” försöker meddela mig något. Överenskommelsen om hur svenska låter och skrivs bleknar mer och mer för var dag.

Ett till förtydligande angående gårdagens inlägg: Rubriken var en travesti på en rad ur en Hasse&Tagelåt, ”våld och förtryck det gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad”.

Knas-sms de gör mig ledsen, men kaffe och bullar gör mig glad

Den som är samhällskritiskt anlagd har att göra. En av alla tankar som far igenom skallen är den om att det till för inte sååå länge sedan var äldre som lärde de yngre saker och ting. Som var förebilder, skulle man kunna säga på ett modernt vis. Eller rollmodeller, på ett ännu modernare samt direktöversatt från engelska.

 
Läste nyligen om en välkänd rörelse, den som är vanlig inom digitala medier. Först börjar barn och ungdomar med något, det kan handla om sms, facebook, instagram, men flyr snart därifrån eftersom deras föräldrar samt ännu äldre släktingar börjat haka på.

De äldre brinner av iver att visa hur bra de hänger med. Det sms-språk (förkortningar särskilt) som först förskräckte de äldre, ”Oj, detta påverkar barnens språk negativt”, har kapats av farfar och mormor. För att inte tala om emoijerna.

Språkproffsen (av vilka de flesta är överlöpare) säger att figurerna kompletterar de små meddelandena. Jag vet inte det, jag. Ofta skriver folk (jo, jag faller dit själv ibland) ”har just ätit en hamburgare” och trycker dessutom dit en bild av en hamburgare. Den som får ett sådant meddelande kan svara med en bild på en tumme. Eller ett hjärta. Eller en glad smiley. 

Innan jag tänker på vad det här innebär för framtiden så jag tar en kopp kaffe och en bulle.

Svenska Institutet kommenterar språket med kluven tunga

På sin hemsida om svenska språket skriver Svenska Institutet att ”direkt, personligt tilltal har blivit vanligare. I stället för ’Den som kör bil på vintervägar, ska köra lite långsammare’ skriver man oftare i dag ’Om du kör bil på vintervägar, ska du tänka på att köra lite långsammare’. Vi tilltalar varandra med ’du’ och förnamn i stället för ’Ni’, titel eller efternamn, som var vanligt förr. Den utvecklingen beror på att samhället blivit mer jämlikt.”

 
Men exemplet ”den som kör bil…” kan lika väl uttryckas ”om man kör bil…” Så brukar ofta meningar som riktar sig till "vem som helst" lyda. Låt mig ge ett eget, om än töntigt, exempel: ”Om man inte klär på sig ordentligt kommer man att frysa de närmsta dagarna”.

 
Nu hör man nästan alltid ”du” användas: ”Om du inte klär på dig ordentligt kommer du att frysa de närmsta dagarna”. Det här är en stor förändring, anser jag. För att inte tala om den chock jag (kanske även du?) fick när lärare i skolan började säga ”du” i stället för "ni" rakt ut i klassrummet. I min barndom förstod vi lätt vad läraren menade när hon/han såg ut över klassen och sa: ”Nu ska ni ta upp era böcker”

 
Det där du-et som är först i Svenska Institutets text misstänker jag snarare är en påverkan av engelskans ”you”. Mer än fakta är det en känsla hos undertecknad och beror på att engelskan griper in allt våldsammare i språket.

 
I sin text har SI på ett ställe rubriken ”Engelskan blir alltmer dominerande”. Några stycken längre ner står en annan rubrik: ”Men språksystemet är stabilt”. Schår.

Hitta på verbet "nivåa" är inte svårare än att komma på "levla”

Den som har hobbyn ”jaga engelska i svenskan” är aldrig sysslolös. Samtidigt är det ett jagande efter vind (Predikaren 1:14) eller som att slåss mot väderkvarnar (Don Quijote), det är helt uppenbart. Varför slutar jag inte? Jo, antagligen för att det omöjligas konst är fascinerande.

 
Engelskan är ostoppbar. Och se på fan, där kom ett ord som inte finns på svenska. Ännu. Eller rättare sagt: det dräller av ”ostoppbar” hos ”brukarna” som känt behov av att översätta ”unstoppable”. På svenska har man antagligen tidigare sagt ”omöjlig att hejda” eller ”som inte går att hejda”.

 
Det är förstås för långt för de lata nyspråkarna och dessutom är ”hejda” ett gammalt nordiskt ord och sådana ska ersättas med engelska uttryck, ty så lyder den moderna språklagen.

 
Och apropå ”hejda” – ett annat ord som är på väg utför ättestupan är ”hindra”. En mening som förr hade lytt ”hon hindrades delta” skrivs numer vanligen ”hon stoppades från att delta”. Men där följs inte principen att korta ner frasen som i stället blir längre!

 
Informanten T läste i en artikel om Kristian Luuk som, apropå programledarskapet i SVT1:s ”På spåret”, ansåg att det ”varit roligare än på länge, det levlade upp”.

 
Frågan är varför folk skojar till ett engelskt ord på det viset. Man kan precis lika gärna säga att det ”nivåade upp”. Annars kan man säga att det ”tog upp sig ett par snäpp”. En läsare av dessa rader kan säkert komma på fler och bättre förslag än det töntiga "levla" (som än så länge rödmarkeras av stavningsprogrammet i Word).

Är egentligen inte hela året svart? En enda stor jädrans köpfest?

”Black Friday är i gång” stod det som rubrik i ett av alla säljmejl till mig. ”Är i gång” – jo, det kan man säga. Och visserligen har denna svarta fredag i många sammanhang fått byta namn till Black Week, men även den benämningen är en underdrift: hela åren är svarta numera.

Snart är julen här, nyår och alla hjärtans dag. Påsken därpå och mors dag, skolavslutningar, konfirmation, bröllop och midsommar. Sen är det tack och lov stiltje en kort stund och så kommer halloween, den svarta fredagen, fars dag och sen är det jul igen.

Jag fick inför denna svarta köpvecka ett annat mejl från ett apotek som jag märkligt nog kan namnet på. Apoteket har ju för inte så himla länge sen hetat apoteket. Det här mejlutskicket hade rubriken ”Nu startar Black Week på Hjärtat”, en mening som inte borde kunna formas! Det känns allt viktigare att minnas att man levt i tider som inte heller kunde det.

Ett till av alla mddelanden löd: ”Ta det lugnt inför Black Friday. Prisbevaka sånt du vill ha och låt dealsen komma till dig.” Ja, vad ska man säga? Dealsen? En engelsk plural som man trycker dit en svensk plural på – dessutom!

Det är något som inte borde hända i dag med den halvspråkighet som kännetecknar mycket i det svenska samhället ( d v s halv svenska plus halv engelska). Men så här är det också: den som levt i en tid som inte kunnat få till ”Black Week på Hjärtat” har hört pluraler i bestämd form som jumpersarna, gangstersarna och overallsena.

”Den lilla svarta” betydde NÅGOT, ”det nya svarta” betyder INGET

Innevarande vecka är svart. Med det har inte med politik, katastrofer eller tragedier att göra utan beskriver den kanske mäktigaste rörelsen på jorden: konsumismen. Svenskar 

(m fl) anammar nordamerikanska beteenden lätt som attan. Tryck in fler helger och veckor knutna till köphets, vetja!

I min mejllåda (”kampanjer”) låg ett meddelande med rubriken ”Under Black Week är lagerpriser det nya svarta”.

  
Skämten angående ”Black Friday” är så många att man dånar av tristess. Men, undrade jag, varifrån kommer egentligen ”det nya svarta” som man hör i parti och minut och som verkar kunna användas om ALLT?

 
En sökning ledde till ett par ställen där uttrycket beskrevs som i stort sett ingenting: man skulle lika gärna kunna säga ”det nya”.  Eller "sista skriket" som modebranschen brukade säga? Så här lyder min egen (?), rätt ointressanta, teori: det finns en släktskap med "den lilla svarta".

 
Så kallades förr (?) ett plagg (vanligen klänning) som ansågs nödvändigt för kvinnor. Neutral som klänningen var kunde den – med olika slags accessoarer – användas i alla sammanhang, i helg som i söcken.

 
Men ”det NYA svarta” kan vara vad fan som helst: man finner "grönt, hållbarhet, svart, blyg, ljus, ljud, nudging" – tusentals ting/tillstånd/beteenden som benämns ”det nya svarta”. Ja, och så lagerpriserna i mejlet till mig.

 
Språket är blivet ett svart hål. Tomhet är det nya svarta.

Lite mer om ord som beskriver saker och ting i allas vår verklighet

”Adjektiv,” skriver Wikipedia, ”är en öppen ordklass", vilket betyder att nya adjektiv ständigt tillkommer i språket. Nya adjektiv bildas främst genom sammansättningar och avledningar, men också genom inlån från andra språk och slang. Två exempel på adjektiv som hamnat på Språkrådets nyordlistor under 2000-talet är ’kreddig’ (ansedd) och ’promotiv’ (främjande).”

OK. Den som skriver här i bloggen är som bekant en tråkig fan som utan att blinka skulle kunna fortsätta använda ord som ”ansedd” och ”främjande”. Grejen med det moderna språkbildandet är att ord med nordiskt och germanskt ursprung ska väck – de må ha hur många hundra år som helst på nacken. Varifrån ”kreddig” och ”promotiv” kommer kan den som vill gissa.

Det är svårt att förstå denna tvångsmässiga strävan. Man kan ju enkelt bilda tillfälliga ord utan att de måste in i svenska ordböcker. Pratar man i ett litet sällskap kan man unna sig nästan vilket språkbruk som helst. ”En sån benglans bra bok”, skulle de flesta förstå, men inte måste ”benglans” in i en ordlista för det.

Som avrundning på adjektivsnacket måste även ”sexigt” tas upp. Från att inledningsvis ha varit en beskrivning av en kvinna (oftast) klädd i obekväma (lika ofta) saker: strumpeband, korsetter, högklackade skor, betyder det nu lika gärna ”spännande, intressant” (SAOL 2015). 

Med allt detta sagt tycker sbråkmakaren att det nyss nämnda ”benglans” BÖR stoppas in i ordlistorna. Betydelsen är, som hos så många andra adjektiv, ”jätte-, fett” eller ”sjukt”.