Husvägg? Nu kräver väl sbråkmakaren ändå för mycket av folk?

För en gångs skull parkerade en bra bit från trottoarkanten, men till "huskanten" är det långt

Nej, vet läsaren vad? Det måste bli en 1984-paus! Som för alla nördar, rättshaverister, envisa jäklar, m fl personligheter, blir det ibland för mycket av det goda. Eller onda.

Tror jag gör som vattengympaledaren som kör ”intervaller” (en del kallar det ”tabata”) och däremellan något han beskriver som ”paus”. Det är en liten men ändå lögn, för under vilo/pausstunden ska deltagarna utföra en enkel och enformig fast ändå jobbig rörelse.

Här kommer pausen. Som bekant nagelfar undertecknad mest utbildades och/eller proffs språkbruk. Det går inte att racka ner på dem som inte undervisats i svenska – eller dem som har uppenbara svårigheter.

Men nu kommer ändå ett exempel ur folkdjupet, ett tv-inslag med en ung kvinna som inte egentligen verkade ha några problem med språket. Ändå var ett ordval intressant. Inslaget gällde elsparkcyklar och kvinnan sa att hon brukar ställa dem hon använt mot en ”huskant”.

Det låter svenskt, men blir understruket i Wordprogrammet. Kanske går tankarna väl långt, men det slår en att barn inte längre bollar mot husväggar. Man måste ju ha haft med husväggar att göra för att veta vad de heter. Detsamma gäller husknutar om det var en sådan hon menade.

Litelitelite (näe, mycket!) otäckt är det om även högst konkreta ord och begrepp försvinner ur ett högst konkret vardagsspråk.

Omvärldsanalytikern vandrar vidare – oförtröttlig, i vanlig ordning

En av alla mänskliga verksamheter går ut på att förstå omvärlden, en stor uppgift som de flesta inte klarar. Därför vänder de sig till dem som antar en sådan utmaning och dessutom verkar gå i land med den: författare, journalister, analytiker – det finns massor av yrkesgrupper inom området omvärldsförståelse.

Men den som har minsta fallenhet för att ibland få till de egna orden så andra tror på dem förhåller sig skeptisk till andra som gör samma sak. Man bör t ex inte dras med för mycket av likheter man kan tycka sig se mellan vår värld och gamla, hemska, framtidsskildringar av känt slag, skrivna av Bradbury, Orwell, Boye, McLuhan och för all del även H G Wells.

Då var förbehållet klart och det blir mer om ”1984”. Syftet med ”nyspråkets” förenkling och precisering var att på sikt hindra medborgarna från att tänka fel saker. 2022 är det (jag upprepar) inte en totalitär stats (tror jag…*) vilja att inskränka folks tankeförmåga, det är vi själva som väljer det nya, ”moderna”, språk som nästan dränker oss.

I "nyspråket" var förenkling a och o, ord kunde byta funktion och bli såväl verb, substantiv, adjektiv som adverb. Ordet ”tanke”, bl a, försvann och ersattes av varianter med ”tänk”. Termen ”bratänk” betydde ”renlärig” och den som ägnade sig åt detta var ”bratänkare”. Inte helt jämförbart men (o)roligt är det faktum att svenska, nutida, efterleden ”-tänk” blivit så populär: ”miljötänk, ekonomitänk, affärstänk, dubbeltänk, önsketänk”. Det svenska substantivet ”tänkande” (hela tre bokstäver och två stavelser längre) kan snart försvinna, m a o.

I 1984-språket la man till -ig för att skapa adjektiv, -vis för att skapa adverb. Vad gäller den typen av manipulationer saknar jag korrekttänk och skriver ibland ”braig” för ”bra” (varför vete sjutton). Men om vanan blir hör- eller synbar från fler håll slutar jag. (Hyckleribeteende.)


* Här skojas med dagens och pandemiperiodens fäbless för konspirationstänkande

Hur beter sig detta land och denna tid emot en, egentligen?

Jämförelser mellan vår märkliga tid och ”1984” (boken, alltså) kan göras ur många synvinklar. Förutom den brutala språkslakten beträffande ord och grammatik finns även gott om allehanda betydelseförvrängningar. Kända exempel ur boken är de begrepp som betyder motsatsen till dem från det s k ”gammalspråket”: Frihet betyder slaveri och krig betyder fred. Liknande sker i vår samtidsvärld. För några decennier sedan utropade Posten i sin reklam: ”Nu sänker vi priserna!” Minns inte längre hur de fick till det, men i princip gick alla porton upp.

Den typen av beteende hör till vardagen. En kompis fick häromdan veta att abonnemanget som avtalats med mobiloperatören skulle "få ett nytt pris”. Läsaren (som jag har höga tankar om) får själv gissa om priset höjts eller sänkts.

Det finns en utsaga man hör nu och då: ”Om något är för billigt för att vara trovärdigt är det du som är varan”. Vi som upplevt detta äro tusenden. Häromdagen gav SJ kunderna ett exempel på det dravelspråk vi ständigt måste utstå. Jag skulle kolla en tågtid och möttes av följande:

Vill du hjälpa oss göra din köpupplevelse ännu bättre? Boka din resa i vår nya version av köpflödet och ge oss feedback!

Det jag känner inför yttrandet lämpar sig inte, som det heter, i tryck. Här kommer dock några frågor skapade av denna känsla: Hjälpa? Köpupplevelse? Köpflöde? Man överfalls av ett över- och högspänt mentalläge. Det som nu följer kan eventuellt upplevas som lite överdrivet, men men här måste skalden Ekelöf citeras:

Jag är en främling i detta land
men detta land är ingen främling i mig!
Jag är inte hemma i detta land
men detta land beter sig som hemma i mig!

Är individen månne så individuell som individen själv inbillas tro?

Orwells ”1984” är det många som tar till för att belysa sin egen apokalyptiska ångest. Man vill inte gärna vara sämre. Men med tanke på ens fantastiska känsla för balans och objektivitet måste försäkras att denna skribent har viss medvetenhet om hur lätt det är för babblare att sno ihop likheter och jämförelser som inte har nån direkt betydelse i och för världen. Med den brasklappen så kör vi!

I sista avsnittet av ”1984” behandlas ”nyspråket” som utvecklats för att tjäna den totalitära staten, d v s Partiets och Storebrors syften. ”Gammalspråket” ersätts efterhand av ett mer effektiviserat språkbruk där bl a ”överflödiga” och ålderdomliga ord samt sådana med bibetydelser avskaffas. Detta rensade språk skulle automatiskt göra det omöjligt att tänka i andra banor än dem som överensstämde med partiets principer: ”Åtminstone i den mån tankar är beroende av ord”, som Orwell skriver.

Nå. Det går inte att helt jämföra de ruggiga och auktoritära åtgärderna i ”1984” med vår tids även om resultatet av klåfingriga språkjusteringar blir rätt lika. Den stora skillnaden är att vi själva utgör Partiet och Storebror.

Vi knallar i lydiga skaror in i den totalitarism som en digital värld sörjer för. Vi formar oss lydigt till likartade varelser med likartade önskningar och intressen. Ett av de yttre och bättre tecknen på detta är det växande antal som vill ”förbättra” sina utseenden för att sen se ut som en klon i en gammal science-fictionrulle.

Våra inren* formas likaså av påtryckningsmedel och det redan begränsade språket bidrar till ett lika strömlinjeformat sätt att tala, skriva och tänka. Så ser jag det. Hej klon!

* "Inre" som substantiv tycks inte finnas i ordböcker, för att inte tala om pluralen. Vafalls?

Hur tilltalas man egentligen av politiker och myndigheter? Ja, alla?

Inte den värsta formen av tilltal, men ett uns av beskäftighet anar man när cykelbanan talar till en

I en text som denna, utan kommentarsmöjlighet, kan man uttrycka sig i svepande ordalag utan att behöva ställas till svars. Optimala förutsättningar! (Översättning: skitbra!) Tänkte dra det vanliga om att svenska språket vattnas ur med hjälp av floskler. Den läsare som anser det vara snicksnack kan dricka kaffe i stället. Eller nåt.

Lustigt nog står inte enbart politiker för klichéerna längre, man hör fler och fler ”civila” använda ett fulspråk som antagligen färdas lätt på sociala mediernas vågor.

Det går med språket som med det mänskliga utseende folk i allt högre grad vill förbättra (?) genom operationer. I en filosofiskt saltad text om fenomenet (SvD 22 januari) skrev författaren Lena Andersson bl a:

De opererade liknar alla varandra. Personliga karakteristika verkar ingen vilja framhäva, allt syftar till att ta bort det som är särpräglat. Det individuella är det man vill lämna. Fulländningens ideal ligger uppenbarligen ovanför individerna, i idévärlden.

Liknande tankegångar, fast då gällande språket, återfinns i en 75 år gammal bok, ”1984”, som jag läste om häromsistens, ca fyrtio år efter första genomläsningen.

”Svepande ordalag”, skrev jag inledningsvis, och det går väl även att tala om svepande tankegångar. Man frestas till dylika av bokens sista del som handlar om ”nyspråket”. I dagens läge är det svårt att låta bli jämförelser, även om sådana kan tyckas enkla och billiga. Det kommer i alla fall att bli ett par av den sorten några inlägg framåt.  

Kan det vara så himla viktigt med fluglortar och olika små streck?

Den här bloggen formas ibland till en språkdåres löjliga och patetiska försvarstal. Bortsett från större grodor och grammatiska fel tas ju även fjuttiga små fluglortar som komman, punkter, citattecken etc upp. Men även sådana kan vara avgörande.

Det var glädjande att i P 1-programmet Språket (sänt 18 januari och hänvisat till i gårdagens blogg) höra professorn i nordiska språk, Henrik Rosenkvist, beskriva det arbete som förr utfördes av korrekturläsare, en syssla som knappast kan ersättas av stavningsprogram. Även om sådana förbättrats, har de nog svårt med interpunktion och de små regler korrekturen höll sig med och som säkert var (numera är) okända eller osynliga för gemene mans ögon.

Detta var en: Man säger antingen ”affären är öppen 10–17” eller ”affären är öppen mellan 10 och 17”. I första fallet utläses strecket som ”till” och ska inte vara ett bindestreck utan ett långt s k tankstreck eller pratminus.

Det här var något korrekturläsare ändrade stup i kvarten eftersom just detta skrivsätt i de manus vi följde ofta var felaktigt. I dag är distinktionen på väg att helt försvinna och senast i dag hörde jag en radiojournalist säga att något skulle sändas ”mellan tio till tolv”. Mellan – och kommer alltså att tappa sitt idiomatiska ansikte, men kommer man även att säga ”orten ligger mellan Stockholm till Uppsala”. (Svärord, svärord, svärord!)

En annan sån där småsak med innebörd är när folk skriver/säger något som ”det här pågick under 1500- och 1600-talet”. Men hallå där, skriker ens inre korr-läsare, här nämns två århundraden, det heter ”1500- och 1600-talen”.

Löjligt, va? Man fattar ju!

Vad beror det på att somliga har så svårt att sätta punkt?

Den 22 januari berättades i bloggen om en student som struntade i all interpunktering (haha, punktering, så passande!) men gudarna ska veta att en sådan inte är enkelt skakad ur ärmen. Punkter och stor bokstav bör man greja, däremot är kommatering och annat finlir inte lika lätt. Anledning till detta är mängder av olika tiders och skolors regler.

Pauskommatering hette nåt jag länge trodde mig använda, nu vete tusan. Ingen är väl längre överens om nånting i språket, så varför skulle det då finnas en enighet om var en paus ska göras. Många radio- och tv-reportrar betonar nästan vartannat ord med en rejäl paus däremellan. Stackatoprat, kan man kalla det.

Häromdagen fick jag en tankeställare av en ung man som ringde radioprogrammet Språket för att diskutera ungas sms-vanor. Han sa att kompisarna "kan skriva bättre", men slarvar i sms. Ingen stor sak, kanske vill de flesta komprimera meddelandena som då blir lite rumphuggna.

Apropå det sa killen att han inte gärna sätter punkt i sms eftersom ”det låter så hårt”. Intressant utav bara den. Har upptäckt samma tendens hos mig själv – att utelämna punkten – och undrat vad det beror på. Den enda orsak man kan komma på är inte någon hoppfull en.

Varje nytt sätt att meddela sig med andra på verkar ta bort kunskaper som tidigare människor haft i århundraden. Och eftersom det finns allt mindre intresse för hur man talar/skriver men en våldsam fascination för att meddela sig med bilder, måste man anta att ett nytt språk håller på att växa fram. (Ler jag med en aning av skräck i ögonen)