Nya ord med tyska böjningsmönster hör inte till vanligheterna

Knappt hade man hämtat sig från att barn ”forskade” när de gjorde skoluppgifter, förrän vuxna forskare började ”beforska” sina ämnen. Båda låter underliga, och se! Mitt Wordprogram stryker under beforska med rött, och i SAOL infördes ordet 2015 – innan dess fanns det inte.

I vanlig ordning finns upplysningar hos Språkbruk, en tidskrift som ges ut av svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken i Finland. Inte för att jag undersökt noga, men man tycks inte springa ”nyspråket” till mötes som språkvården i Sverige.

Redan 2012 skriver Monica Äikäs i Språkbruk (som svar på en läsarfråga) att beforska främst används i akademiska texter. Hon tror att ordet fyller en funktion: ”man behöver inte fundera på vilken preposition man ska välja”. (Man ser ju både forska på, om och kring.)

Sen åker varningens finger upp och hon skriver Det kan inte ersättas av utforska, som har en lite annan betydelse: ’undersöka noggrant och tämligen fullständigt’.

Själv är jag mycket överraskad av att ett nytt ord med det urgamla verbprefixet be- dyker upp, en förled med tyskt ursprung. För den oerhört (OERHÖRT) intresserade finns en långlång text i SAOB (från 1901) om be-. Som bekant har svenskan drösvis med såna ord: berätta, betala, beskriva, berömma o s v.

Det finns alltså inte, enligt Äikäs, ”skäl att direkt motarbeta ordet, men eftersom det inte är helt etablerat i allmänspråket kan det vara bra att välja noggrant när man använder det”.

Det är bara någon på andra sidan vårt lilla innanhav som kan uttrycka sig så, enligt mitt förmenande, d v s ”välja noggrant”.

Den alltmer vanliga frågan: Leker hon med sin eller hennes nalle?

Inledningsvis en eftersläntrare: alltid är det något som dröjer sig kvar, tamejtusan. Det avsnitt av P1-programmet Språket som jag nu skrivit upprört om i flera dar hade följande rubrik:

Sär skrivning sär skilt irriter ande

Jag tänker protestera mot den. Utan att ha på fötter, utan någon särskild kunskap om hur särskrivande vanligen ser ut , misstänker jag att väldigt få av dem som särskriver skulle åstadkomma en sådan variant som irriter ande. 

Nallebjörnens ägare kan sitta utanför bilden

Raskt över till en gammal kändis: sin (sitt, sina). Lärare på alla slags nivåer låter förstå att detta pronomen är på väg bort. ”Hon tog sin bil” kan lika gärna utsägas som ”hon tog hennes bil” och lyssnaren/läsaren får själv lista ut vems jädra bil det var som togs. Nä, just det, det var inget nytt för bloggens läsare.

Men nu finns det en uppstickare i genren som låter ännu konstigare: ”Jag bryr sig inte om det här” eller ”det här är inget jag vill lära sig” eller ”nu måste du bestämma sig”.

Förklara det den som kan. Här kan man inte misstänka engelsk påverkan. Blogginformanten L talade nyligen om ett ökande och märkligt bruk av ”därav” och ”varav”, men det får anstå till någon annan dag. Och förresten, här är en mening ur ett inslag i ett radioprogram om vigselförrättare: Vi måste kunna upprätthålla sin kunskap som vigselförrättare.

Varför vänder sig programmet Språket mot språket? Del 3

”Vissa ser det som förflackning”, sa programledaren för Språket (se de två senaste inläggen) och menade särskrivning av ord. ”Vissa” var alltså en del av dem som irriteras av fenomenet.

Dyslexi nämndes i sammanhanget och det är en bra förklaring till särskrivning, men de som retar sig på det tar säkert hänsyn till sådana svårigheter. Folk som tänker med huvudet vet att man inte kan klandra dyslektiker, utlandsfödda eller mängder av andra som – oavsett anledning – har skriv- (och läs-)problem.

Den här bloggen vänder sig mot (vilken gång i ordningen skriver jag detta?) dem som yrkesmässigt meddelar sig med folket på ett oklart eller skruttigt språk.

Att engelska bidragit till svensk särskrivning var dock inte troligt, ansåg programmets språkexpert: det kräver att barn först möter engelska i skrift. Då hennes barn ännu inte kan skriva engelska utan lärt sig språket genom tal (spel, film, musik), vet de inte hur skriftbilden ser ut och ”från talad engelska lär man sig inte särskrivning”. Resonemanget angående möjlig påverkan avslutades med att ”så som de flesta lär sig engelska i dag är det logiskt osannolikt”.

Engelska började undervisas i svenska skolor från mitten av 1950-talet. En stor grupp ännu levande svenskar var med om en undervisning där tonvikten låg på det skrivna språket och grammatik. Samma personer anser sig haft svårt att tala och konversera eftersom den träningen inte (som nu) underlättades av en monsterindustri med i stort sett bara engelskspråkiga spel, filmer och låtar.

Engelska har m a o utsatt fler generationer av en påverkan som kanske snarare ärvts än kan sökas i vad expertens barn ger exempel på i dag. Fast för all del, om hennes teori stämmer borde ju särskrivandet snarare minska – jättebra!

Men då krävs att barn får lära sig svenska ordentligt och att omgivningen inte använder "språkvårdens" mantra: ”äsch, sammanhanget förklarar vad som menas”.

Varför vänder sig programmet Språket mot språket? Del 2

Fortsättning från gårdagen. Den som tycker att en stor del av ”språkvården” kritiseras i denna blogg, bör också lyssna på hur mycket den delen av samma vård dröjer sig kvar vid att förringa sådant som är problem.

Senaste Språket gick i huvudsak ut på att beskriva dem som irriterar sig på särskrivning. ”Språkpoliser” är ett ord som de s k språkvårdarna älskar att yttra. I programmet ställdes alltså frågan VARFÖR särskrivning retar många (själv oroas jag av andra tendenser).

Skälen skulle vara att fenomenet är vanligt förekommande, och ”lätt att lägga märke till”. Vidare förklarade experten att man inte behöver känna till så många språkregler för att förstå att särskrivning är fel, att de som gjort dessa misstag har slarvat och inte lärt sig nå den norm man ska erövra.

M a o underkänns de som reagerar, de presenteras von oben som lite kitsliga och de struntar i det faktum att ”sammanhanget (vid särskrivning, min anm) leder oss till en rimlig tolkning”.

Att engelska möjligen påverkat ser inte språkexperten som troligt. Uppenbarligen har någon forskare försökt undersöka saken men: ”det är svårt att bevisa att engelska ligger bakom”.

Nu byter jag tankespår. Eftersom vi alla (jag är inget undantag) blivit mindre benägna att läsa långa texter, lyssna länge på något som inte är en lättsam talbok och många vant sig vid snabba roliga filmsnuttar av Tiktok-längd, ska dagens predikan sluta här.

Däremot är jag så förbannad att det blir en del 3 i ämnet. Och den ska bli lång.

Varför vänder sig radioprogrammet Språket mot språket? Del 1

OK. Det går inte. Min avsikt för någon månad sen var att inte gnälla på språkproffs, medier, institutioner m fl för deras uppenbara ointresse för språket. Jag hade tänkt att enbart notera vad som sker utan starka sinnesrörelser från min sida. Det går inte. 

Många tror att en sån som jag hyser intresse för programmet Språket i P, men det sker sällan, för där förs en kontraproduktiv verksamhet. Det är svårt att begripa varför. Tidigare har mina invändningar handlat om att programledaren verkat spela kokobello – kanske agerat lyssnare i något som mer liknar en pedagogisk grimas. Det angreppssättet har sannerligen känts respektlöst, förnedrande och förminskande för att tala dagens språk.

När programmet nu börjat efter sommaren har en annan programledare liknande funktion,

d v s att spela den mindre vetande inför en s k expert.

Avsnittet handlade om särskrivningar. Experten, docent i nordiska språk, lägger inte märke till särskrivningar längre, berättar hon, utan ”läser förbi dem”. Risken finns annars att man kan bli ”överuppmärksam”, är hennes tes. Hur som helst beskrivs särskrivning vara det som folk i allmänhet retar sig mest på bland språkliga misstag, enligt en undersökning som tas upp.

Jag tänkte redan avsluta för dagen och be läsarna tänka på särskrivning till i morgon, vad som menas med det, vad man har för egna tankar om saken: ja, alla aspekter kring fenomenet!

Bloggen kommer att fort sätta i ämnet imorgon. Utan silkes vantar.

Små söta blåklockor kan få en på tankar som inte är särskilt nya

Nu ska det bli rart babbel om blåklockor bl a. Samt en smula självförhävelse.

Sedan jag hörde ett radioprogram om hur Facebook påverkar vår syn på historien har jag tänkt på förr och nu samt framtiden. Det är nästan genant att skriva, men de stora svallvågor som kan uppstå av en kändis klädsel (eller brist på) förvånar en människa som inte deltar i den underhållningsdetalj som sociala medier utgör.

Det är lika genant att säga att människor givetvis påverkat varandras tänkande förr också. Men om jag tar mitt specialintresse språk, är det inte svårt att förstå hur alla språk påverkas MYCKET mer än tidigare p g a den här nya spridningshastigheten.

Bild Tigerente, Wikipedia

Söker jag ord och uttryck från min barndom eller överhuvudtaget letar efter sånt som är relevant för min del hamnar jag lätt i min egen blogg!

Däremot dräller det av ”träffar” för begrepp som författaren och journalisten Fredrik Kullberg tar upp i ”Svensk floskelordbok”. I en intervju nämner han de betydelsetunna ”innovation, flexibilitet, transformationsresa”.

Häromdagen gick jag förbi en villaträdgård. Gräsmattan var klippt, men i ett par små öar hade stånd av små blåklockor sparats. Jag tänkte mig att det är så jag jobbar med bloggen, sparar små saker som inte har betydelse längre. Låter inte detta låter rart så vet jag inte vad.

Folk var inte alltid onda förr, de sociala koderna var annorlunda

Den som är intresserad av hur snett det kan gå med såväl språk som det allmänmänskliga kan gräva lite på internetet. Ja, jag skojade med den bestämda formen: man måste vara tydlig i dessa dagar, det är bl a vad en sådan utgrävning visar.

I går nämnde jag en rätt fjantig fras ur min barndom: När någon sa hej! kunde barn (en del vuxna också…) svara med: ”Ja, nog för att du ser hejig ut men mig skrämmer du inte!”. Vad vi INTE menade, hör upp, nutidsmänniska, var att håna, kränka, förminska, förödmjuka etc, etc andra. Det var ett skämt om än ett dåligt sådant.

Man blir förtvivlad när man ser gamla ord och uttryck tolkas på sätt som är helt åt skogen. Vad gäller ”hejig” ges i SAOL m fl betydelsen ”överdrivet hurtig”. På Synonymer.se finns: ”hurtfrisk, käck, sprallig, lustig, festlig, dråplig”. Bland andra. Inga hemska tillmälen, va?

Om ett annat sådant uttryck skrev jag den 12 maj, 2018, nämligen ”du och dina löss”. Där beskrivs hur dessa löss letat sig in i en förvrängd och tyckmycken ni- och du-debatt – långt från ursprunget (såvitt jag kan bedöma med mitt nästan trekvartssekel på nacken).

När vi i mitt gamla kvarter ännu inte ägde de sociala mediernas gullighetskoder, användes lössen för att dra ner dem vi ansåg lite skrytiga på jorden. Man kallar det jante i dag, om man nu vet vad det betyder. På den tiden var det få som tog åt sig av lite vanlig mänsklig daning.

Sa en kompis ”vi har varit utomlands i sommar” uppfattades det av den icke-ekonomiskt-oberoende omgivningen som högfärdigt. Och korrigerades med: ”Vilka vi? Du och dina löss?”

De flesta utlandsresenärer på 50-talet skadades inte för livet av sådana bistra repliker som ICKE gick ut på de nämnda håna, kränka – ja, ni kan själva raddan av det som nutidsmänniskor råkar ut för, när omgivningen inte vaktar stenhårt på sina ord och enbart använder sådana som har OK-stämpel.