Ibland önskar man sig stora rundabordssamtal om språkfrågor

Det är mycket som rundas nu för tiden – och då inte bara Godahoppsudden! Har man alltid hållit på att runda annat dessutom? Min osäkerhet beträffande modersmålet växer. En snabbenkät bland jämnåriga – nja, personer mellan 50 och 80 – visar att jag inte är ensam om denna nya trevande hållning.

I rask takt har följande rundats i medier:
Partiledaren anklagas intern för att runda partiets medlemmar i skolfrågan.
Ryssland rundar sanktioner
Ebba Witt-Brattström /…/ är en professor emerita som ganska ofta blir fly förbannad och är omöjlig att runda i den svenska kulturvärlden

SAOL säger att verbet ”runda” betyder 1 göra rund 2 passera el. segla runt. Ja, vad vet man: skulle "passera" kunna vara en synonym i exemplen? Vad gäller Ryssland borde ”undvika” vara ett mer känt verb. Och professorn kanske är omöjlig att, med samma ord, ”undvika”. Men det partiledaren gör är väl snarare att "nonchalera" medlemmarna?

Är ”runda” bara ett av de många ord som flyttats från en konkret innebörd (att köra runt uddar med fartyg) till mer abstrakta ( runda sanktioner, medlemmar och professorer)?

När jag ändå uppehåller mig vid ”rund-frågor”: En undertext i en film löd ”Hon var alltid normal runt honom”. Originalet var ”she always behaved normal around him”. En svensk översättning borde vara”Hon uppträdde alltid normalt i hans närhet".

Nu blir som bekant ett språk aldrig färdigt, men det ska bli intressant att studera dess framtida gestalter. I nästa vecka, t ex.

Ett axplock av ord med nyanser som späds ut och bleks bort

När åren går blir det tydligt vilka ”språkförändringar” som är genomförda och där tidigare varianter försvunnit. De nya är redan etablerade, man kan inget göra, men skriva ner sin irritation är ännu möjligt.

Ett sådant uttryck hördes i går i P1. En radiojournalist hade för några decennier inte sagt: ”på grund av säkerhetsskäl”. Förr kunde man varken säga eller skriva ”på grund av s-skäl” – för att ”på grund av” var ett av två korrekta uttryck. Det andra var ”av s-skäl”. På liknande vis är som bekant de två varianterna ”ta tillvara” och ”ta vara på” märkligt nog sammansmälta till ett tredje, längre, ”ta tillvara på”.

Personligen tycker jag sämst om att inte skillnaden mellan ”inför” och ”framför” upprätthålls: ”han sa det framför honom”, kan det heta. Uppenbarligen är den gamla känslan borta, den att ”framför” är en bestämd plats och att ”inför” har en ”tyngre” innebörd än att enbart vara en konkret positionshistoria.

I går hörde jag även något nytt i ”framför”-genren. En reporter sa nånting om att ”framför valet var detta…” och menade – förstod man av sammanhanget – ”innan valet” eller ”fram till valet”.

Här hade alltså ”inför valet” haft en annan betydelse och det är svårt att bli annat än förtvivlad över mängderna av språkliga nyanser som snabbt försvinner. Om man så gärna vill att barnen ska läsa kan de väl få ett språk som är detsamma under åtminstone några år?

Är kanjonen Fjaðrárgljúfur på Island hög upptill eller nertill?

I bloggen 19 och 20 maj klagade bloggen på den felaktiga användningen av ”sorgsen”. Det finns en hel del träffar på uttryck som ”det känns sorgset” och jag har fram till våra dagar trott att man bara kan säga att något känns ”sorgligt”. Samt att en person är sorgsen. Kallar man någon ”sorglig” blir innebörden något helt annat.

    

Fjaðrárgljúfur, Samantha Oakey

Nyss fann jag en skådespelare som ”sorgset nog gått bort i stillhet den 24 maj”, vilket skådisens agent sagt i ett uttalande. Och ”sorgset nog” får sorgligt nog många träffar på nätet.

Annat i genren felvalda ord (anser jag, vad Svenska Akademien numera tycker, vete fåglarna) är att så många säger ”dyra” respektive ”billiga” priser. Det hör antagligen till det inte många lyfter på ögonbrynen för. Vi korrekturläsare fick inristat i våra hjärnor: DET HETER HÖGA ELLER LÅGA PRISER!

Häromdan sa någon säga att ”klyftorna är höga”. Då blir det till att tänka efter ett tag. Med det menades väl att inkomst- eller liknande klyftor blivit STÖRRE. Vad gör annars en klyfta som blir klyftigare (ursäkta)? Den kan öka eller minska, bli större eller mindre. Men

en hög klyfta har för mycket av femte dimensionen över sig.

Stressade tidningar vill att läsarna korrigerar texter i efterhand

För att nu lägga till ytterligare irritation kring denna dag som en del kallar morsdag: En blomsteraffär annonserade så här:

Stor sortering amplar
Alla sorter. Tänk på Morsdag

Förutom att skriva ihop Morsdag samt använda stort M (men det kan man tänka sig anbefalls som ”namn” på dagen) så lyckas affären på två korta rader formulera samma sak två gånger. För vad är ”stor sortering amplar” om inte samma sak som ”alla sorter”?

Innevarande dag är även pingstdagen. Den kristna högtiden pingst firar, skriver Wikipedia, ”att den helige Ande gavs till apostlarna i Jerusalem och de ’började tala främmande språk’ (Apostlagärningarna 2:1–13, 37–39)”. Den helige Andes innebörd skulle nog vara svår att förstå på något språk, däremot är jag bekant med dem som börjat tala främmande språk.

Egentligen bör man inte skämta om religioner, men Wikipedias formulering var svår att inte använda eftersom mycket av sbråkbloggen handlar om dem som börjat tala främmande språk. Men, och det har sagts förr, det är inte enbart engelska som krånglar till dagens svenska. Så här såg en rubrik ut i en rikstidning: "Östlund om vinnarfilmen: Så en film ska vara".

Ja, funkar en sån knepig ordföljd för andra, eller vill de flesta likt undertecknad ha ”Så ska en film vara”? I ingressen står ”Det är så film ska vara, säger juryns ordförande Ruben Östlund”.  Kanske tycker redigeraren att rubriken låter rätt. Eller så har hon/han haft det stressigt.

Det är väl därför många tidningar gärna låter läsekretsen korrekturläsa bladen i efterhand.

I dagens epistel blir en riktigt ga-arn av mors- och farsdagarna

Jamen, jamen, jamen, ”en kan bli ga-arn”, som en sedan länge avliden släkting brukade säga. Översättningen är "en kan bli galen", men det dialektala "galen" uttalas märkligt nog med en retroflex samt ett "dubbelt" a. Retroflexer uppstår bl a när ett r exempelvis möter ett s (fors), ett d (bord), ett l (karl). I finlandssvenska brukar r-et i dessa ord uttalas som i "bara".

Vad blir man då ga-arn av? Jo: först har den språkliga skriftvärlden varit full av särskrivningar, nu börjar en omvänd trend. På en massa ställen handlar den stora kommersen nu om vad folk ska köpa till MORSDAG. En blombutik utropar: Tänk på Morsdag.

En tebutik föreslår en vacker burk med te till "morsdag". Ett värdshus erbjuder en prima lunch på "morsdag". Och så håller det på. Hör inte modersmålstalande svenskar att det låter fel om man läser ut ordet "morsdag"? Betoning, intonation? "Morsdag" borde enligt de gängse uttalsreglerna få ett kort o, som i ett gammalt ord för att hälsa, ropa hej eller nicka till någon: han morsade på kompisen.

Institutet för språk och folkminnen ägnar en lång text åt fars- (och, jadå, även mors-) dagsfirande, från det tidiga, beskedliga firandet av föräldrar till den större varianten av konsumtionshetsardag. Där står även följande:

Fars dag eller farsdag?
Fars dag skrivs i två ord och detsamma gäller mors dag. Däremot skrivs en sammansättning med fars dag i ett ord, till exempel farsdagspresent.

Om morsdag blir en dag när man morsar blir alltså farsdag en riktigt rolig dag. Och det var alltså denna hopskrivning som fick undertecknad att bli ga-arn samt fundera över om språket inte är ännu sämre ute än vi nördar fattat.


Fira såväl mor som far med att spela en låt av Povel Ramel (på Youtube, bl a), ”Farsan och morsan bor på vischan”. Där hyr de en gård av morbror Christian (uttalas Krischan).

Ska vattnet fnittra eller le? Och vilken bild av vem ändrade Tina T?

I förrgår handlade bloggen bl a om den gamle kinesen som kokade te. Det ska bli mer av kineser och te nu. I mitt minne satt några ord ytterligare om tekokning. De gick något i stil med att vattnet man häller över sitt te ska ”le, inte skratta”. Kommentarer i ett te-forum går till botten med hur pass mycket vattnet ska flina.

Tråden börjar med att någon klagar på sin kusin som först ”kokar tevattnet så det stormkokar och sen värmer hon på det så det kokar rejält igen”. Då kommer en annan läsare med sin kommentar: ”En kines har lärt mig att 'tevatten ska bara fnittra inte skratta' dvs inte stormkok = skratta, utan knappt sjuda = fnittra!”

Men så ångrar sig samma skribent, signaturen Fridelfina, och lägger till: ”Eller så var nog ordet le, inte fnittra”. Personer i undertecknads närhet säger att de lärt sig att vattnet ska ”le”. Jag får hålla fast vid mitt minne som säkert bildades för ett halvsekel sen. Gå till botten, var ordet.

Byte av ämne: Informanten A kommenterade vad SVTtext skrivit i en rubrik om den nyligen avlidna Tina Turner: "Ändrade bild av svart sångerska". A förklarade sin invändning med ”Man menar nog att hon ändrade bilden av svarta sångerskor. Som det nu står får det mig att undra: av vilken svart sångerska?"

Sammanfattning: Tänk vad man blir glad av att människor diskuterar huruvida vattnet ler eller fnittrar. Och att folk anser att medier ska uttrycka sig korrekt om gamla sångerskor.

En korrekturläsares ändringar om gråärten för 20–40 år sen

”The return of Gråärt”. Med utgångspunkt i en sådan programtitel på P1 kan undertecknad beskriva varför en korrekturläsare inte skulle ha en chans i våra dagar. Blandningen av engelska med namnet på en gammal svensk basföda (som utmönstrades av gröna och gula ärter) är väl tänkt att vara skojig. Vi skilde förresten på ärt och ärta på vårt tidningskorrektur, därför anbefalldes stavningen ”ärter” i plural, om man nu inte talade om en enskild ärta.

Ärta med pluralen -or har däremot ett av de många ”namn” på kvinnor som manliga ögon finner tilltalande: ”en liten ärta”, minsann. När dessa förvandlats till ärtor med fläsk upphör vanligen epiteten, som i sig aldrig bidragit till att betrakta kvinnor som människor.

Sen har vi det i sammanhanget besynnerliga ”The return of”. Här ska man helst vara insatt i modernare tiders underhållningsvärld och knyta begreppet till filmer som ”The return of the King/ the Jedi/ the Living Dead”.

Det finns ett svenskt ord, ”återkomst”. På svenska skulle programrubriken kunna lyda ”Gråärtens återkomst”. Om nu skojaren på radion dristat sig till att använda detta svenska ord kan jag slå vad om att hen skulle skriva ”Återkomsten av Gråärt”, en tydlig anglicism.

Så ända in i språkmärgen går engelskinblandningen att en vanlig svensk konstruktion oftast får stryka på foten. Det sista en gammal korrekturläsare vill tillägga (”addera”, som det verbet heter i dag) är att gråärt stavas med litet g. Precis som purjolök, vete och mjölk. Det är tyskar som skriver substantiv med stor bokstav.