Och nu blir det reklam och sen en fruktlös strävan mot framtiden

Det smyger sig in lite annat gnäll i bloggen – annat än det som handlar om språket. På senare tid har det verkat som om det (visserligen uttjatade, men ändå) hjärteknipande carpe diem, fånga dagen. För något decennium sen var det legio hos dem med tolkningsföreträde.

Bakåt har man inte fått blicka så gärna, då är man den tråkiga bakåtsträvande pensionär man också är. Nej, det tycks som om framtiden är vad som nu ska fokuseras på. Där måste en normal människa invända, för ”morgondagen känner ingen”. Men vem säger något så dystert?

Finner Anders Österlings översättning av Lorenzo de Medicis Bacchus och Ariadnes triumf. Där står: ”Om han ej kan stå på benen/skratta kan han – ingen fara!/ Gör dig glad, men skynda bara:/ morgondagen känner ingen.” Bibeln har också ett par ställen där man ska påminnas om samma sak, det självklara att vi inget vet om framtiden.

Men konsumtionshetsarna försöker göra bizznizz av denna omöjlighet. Jag blev vittne till två sådana tv-reklamförsök på raken: Först var det en sån där generisk (har just lärt mig ordet) bilannons: En ensam bil plöjer sig fram i skog och/eller snö. Rösten frågar vad vi längtar efter. Sekundsnabba bilder av flådiga händelser medan en kilometermätare går. Mil efter mil läggs till och rösten påpekar att det inte är kilometerantalet som avgör hur man gläds (åt denna antagligen svindyra bil). Nej: ”Det viktiga är minnena du skapar.”

Direkt efter denna kom en reklamfilm från en firma som säljer dyra kläder att ha i naturen. Och så kom meningen: ”Vilka minnen skapar du i höst?” Sen var det bilder på folk i vandringsutrustning för tusentals kronor. DeMen hör nu:H skapar minnen med svampplockning och matlagning tillsammans i naturen.

Hörrnu: Man skapar inte minnen, man minns efteråt vad som var vackert, kul och finemang. Att slå mynt av det som ännu icke är: det måste ju vara omöjligt. Den som googlar frasen ”framtiden är här” får en jädrans massa träffar. Här ska nu äntligen avslöjas. Så fort man yttrat meningen ”framtiden är här” befinner man sig närmre den. Men fram kommer man aldrig.

Inte många flinar mot solen, och betydligt färre kissar mot den

Nu är det åter en sådan dag som många andra, när irritationen flödar över dem som arbetar professionellt med språk. De säger så konstiga saker. Men det gäller att vara modest och ödmjuk, i alla fall till viss del.

Det gäller ett radioprogram som handlade om kaffe. Reportern samtalade med en inbiten kaffedrickare och sa sig själv inte tåla drycken så bra, av en mindre mängd blev han ”lite all over the place”.

Senare i inslaget sa en annan att hon blir ”stirrig” av kaffe. Det är nog så en svensk skulle ha beskrivit saken innan engelskan gjorde sitt intåg i språket. Om jag minns rätt gav prins Daniel en skjuts åt uttrycket när hans känslor var ”all over the place” då hans första barn föddes.

Nu är förstås denna fras helt naturlig för en ung person, prinsen då, reportern nu. Vad som däremot lät mycket märkligt var beskrivningen (i radioinslaget) av folk som satt ute och drack kaffe på kaféer: ”Där sitter folk och flinar med stängda ögon mot solen”. Jag mejlade redaktionen för programmet och bad dem berätta för ynglingen att man ”kisar” mot solen.

När jag skrev detta mejl la sig stavningsprogrammet i, det går f ö i takt med hela världens sjunkande ordförråd. För ”kisar” föreslog det ”kissar”. Kissa mot solen, jo, man tackar. Nog för att man sett män ta sikte på saker att kissa på och mot, men mot solen är lite väl ambitiöst. Men vad säger man på svenska, nu igen? Jo, the sky is the limit.

”Hej hå, hej hå” och ”håhåjaja” för att inte säga ”och hej och hå”

”Åhej åhå”, skrevs på denna plats i går, sa man (och säger man väl än) när något skulle lyftas, dras och flyttas på. Det var däremot inte vad de sju dvärgarna sjöng när de gick hem från gruvan (i filmen, kanske filmerna, om Snövit).

När jag nu letar efter den sången verkar det f ö som ”de sju dvärgarna byts ut mot magiska väsen”, skriver sajten MovieZine och fortsätter att dessa är ”både män och kvinnor av olika etnicitet”. Men nu var det låten i sig.

Vad Butter, Glader, Trötter, Toker, Prosit, Kloker och Blyger sjunger är ”hej hå, hej hå, vi hem från gruvan gå” (alternativt ”vi från vår gruva gå”). Undertecknad är knappast ensam om att ha sjungit ”hej hå, hej hå, vi TILL vår gruva gå”. Nu inser jag det uppenbara: hur många sjunger när de går till jobbet?

Över till den moderna variant som vanligen lyder ”och hej och hå” och inte betyder annat än att folk inte orkar prata vidare om något banalt eller jobbigt. Någon skrev ” det är viktigt vem som delar på Twitter och hej och hå”. Personligen har jag hört uttrycket vid massor av tillfällen: ”Ja, och sen hälsar vi på mormor och Nisse och hej och hå”. (Påhittat citat)

Gruvlåtens ”hej hå” löd i originalet ”heigh ho, high ho” eller ”hey ho”, som man förstår. Amerikanska Merriam-Webster säger att det används för att uttrycka leda, trötthet, ledsnad men ibland är ett utrop för uppmuntran.

 
Dessutom, på nätet där nästan allt finns, låg en artikel från 2009 på News Magazine från BBC med rubriken: ”Why has 'hey-ho' made a comeback?” Texten är informativ och man misstänker att här är förklaringen till alla svenska ”och sen åt vi mat och hej och hå” (också påhittat).

Dock är det inte en motsvarighet till (men lik) det håhå (oftast med tillägg jaja) som svensken sa förr. F ö sa vår inhemske tomte inte HO HO (som den engelskspråkiga) utan: Goddag, goddag, finns det några snälla barn här? Men det fattar ju en idiot att man inte kan säga längre. Av många skäl.

"Tjena" är inte enbart ett enkelt "hej" och så är inte heller "hej hå"

Sex av sju på väg hem från gruvan. Enligt Wikipedia fattas Toker på bilden, han är väl lite efter

Uppvuxen med pilsnerfilmer är man inte främmande för käckhet. Nja, första delen av meningen, ”uppvuxen med”, är lögn. Men som äldre, då! Ändå är det svårare att gissa någons ålder efter personens tjosan-hejsan-språk än att placera denna/denne i en samhällsklass.

Förutom ”hej” och ”hejsan svejsan” och ”hej(san) på dejsan” sa vi kanske ”tjenixen på dixen” (när det nu var) och ”tjena/ tjenare”. Hur ”tjänare”, med annan betydelse i grunden, kom att bli också ”tjena, tjenis (med folk)" är svårt att förstå, t o m i SAOB:s etymologiska förklaring.

Trots en uppväxt där familjen även sa saker som jag ”tjensade”(sa hej till) på Kalle idag, har inte "jo, tjänare (tjenare)!" funnits med i ordförrådet. Tills en dag de något yngre familjemedlemmarna plötsligt började säga: "jo, tjena" eller bara "tjena!"

Utropet ”jo, tjänare!” har tydligen funnits länge, så här skriver SAOB:

i fråga om (ironiskt) påkallande av uppmärksamhet ss. negativt värderande reaktion på (annans) föregående handling l. utsaga (särsk. föregånget av jo) o. åtföljt av utsaga som utvecklar l. antyder vari invändningen består

”Jo, tjänare” – eller det nutida ”(jo) tjena” förstår man av sammanhangen. Förr hade man väl sagt ”jo, pyttsan” eller annat även om de två utropen nog har lite olika valör.

Men så snart jag vant mig vid detta ”tjena” började även en yngre del av befolkningen säga ”och hej och hå” i märkliga sammanhang. Själv kunde jag bara ett ”åhej åhå” (när man tar i) samt det mer utländska ”hej hå, hej hå”, se bild ovan. Mer om dessa mycket använda stilglosor (obs, det ordet finns inte, det hittade jag bara på!) i morgon.

Varför är kantarellmackor det enda folk nånsin kan komma på?

Lika trött på egna upprepningar kan man vara på andras. I ärlig- och elakhetens namn sker det senare nog oftare. Och förresten kommer ett par sådana upprepningar i denna dags drapa, vänta bara ett par sekunder.

Främst gäller den egna tröttheten de allmänna ”sanningar” som saklöst dyker upp vid särskilda årstider. En välanvänd sommarmening låter: ”Oj, är du förkyld? Och sommarförkylningar som tar såååå lång tid att bli av med.” Själv har jag minnen av ett par dylika åkommor som hängde i rejält även under andra årstider.

Vad gäller våren är det nog mest tjat om hur svårt det är att klä sig för att varken frysa eller bli för varm. Det är svårt att säga emot.

Däremot kan man hitta invändningar till den vinterkommentar som dyker upp vid första snöfallet. Man säger: ”Fy fan nu är det vinter igen.” Svaret kommer som brev på posten förr: ”Jamen, det blir ju i alla fall ljusare av snön”. För vinterhataren som ogillar kyla, snö och mörker är det ändå svårt att skåda just det ljuset som något uppmuntrande. 

Kvar är hösten. Säg att någon plockat lite kantareller, alltså bara lite. Då kommer antingen plockaren själv eller någon annan att utbrista: ”Ja, det räcker i alla fall till en kantarellmacka”.

Som jag önskar att någon, någon gång, säger: ”Det här räcker allt till en liten svampomelett”!

Snälla transportörer med värdegrund som inte går av för hackor

Fraktföretag, fraktbolag, transportörer, transportföretag, distributionsföretag – vad en skillnad dem emellan betyder för kunden så är den okänd för mig. Låt oss för enkelhets skull kalla dem transportörer, de som fraktar allt vi köper, byter och säljer. En sådan hade en annons i den lokaltidning som ännu kommer till mitt hem via just en annan sådan (transportör). I annonsen stod att man kunde få hem sina varor utan att ”lämna läggan”.

Jo, den typen av ord konstruerade tonåringar också förr i tiden. Så trots egen hög ålder gick det ändå att lista ut att det var "lägenheten" som menades. Har dock aldrig sett ordet innan och googlekollen visade endast ett fåtal "läggor" (mest såna som pyntas av influerare).

Det här jargonganvändandet tyder på att det kommer att bli fler läggor. Men de som inte är tonåringar och vill vända sig nånstans för att köpa frakttjänster kan möjligen tveka. Å andra sidan: som den här världen ser ut blir många äldre förtjusta över alla möjliga språknyheter och sprider dem för att verka coola, balla och ungdomliga. Det är en ny äldrediagnos.

Men jag fann även en transportör som säkert inte skickar grejer till ”läggor” utan lägger krut på sin s k värdegrund. Denna sägs vara ett ”förhållningssätt" som "ska genomsyra” arbetet, och alla medarbetarna har ett ”ansvar” att hålla ”värdegrunden levande”. Så här låter den:

Vi är lyhörda, målinriktade och nyfikna och därför snabba till förändring. Vi har en positiv anda och vi är förlåtande, toleranta och inkluderande.

Så fint, så fint, så fint. Själv nöjer jag mig med transportörer som är hederliga, har skapliga priser och gör vad många gjort innan: säger sig transportera ens grejer miljövänligt och säkert (den ambitionen kan man ändå tro på lite grann).

Det mesta, t ex "eye-opener", går inte att översätta utan att blinka

Damen på tåget berättade för reskamraten om en god idé hon fått. Sammanhanget har fallit ur mitt minne: även om man råkar höra konversationer mellan folk på tåg och bussar kommer man inte ihåg dem flera veckor efteråt.

Det är lite fräckt att använda andras kommentarer, men damerna är okända. Inte heller skulle de kanske själva minnas vad de sagt. Och inte misstänka att de som sitter framför dem kommer ihåg vissa yttranden och sen skriver om dem i en obekant blogg! 

Vad denna kvinna sa var: ”och då fick jag en ögonöppnare”. Som jag skrev allra först: hon hade kommit på något att göra av en kompis, i stil med: ”När jag såg Stina sticka fick jag en ögonöppnare och började själv”. Därför förföljde mig denna ”ögonöppnare” och det blev dags att ta fram de språkliga verktygen: ordböcker samt egen erfarenhet och intuition.

Glosan ”ögonöppnare” finns inte i mina svenska ordböcker, utom en. På diverse översättningssajter ges för engelska ”eye-opener” bl a: "insikt, uppvaknande, tankeställare, väckarklocka". Mitt engelsk-svenska lexikon från 1969 ger följande för motsvarigheter: ”väckare, tankeställare, verklig överraskning”. Engelskan har haft sitt ”eye-opener” sedan 1800-talet, i vår SAOL togs den svenska direktöversättningen in först 2015 och förklaras så här: ”särsk. bildl. ngt som ökar mångas med­vetenhet”. Då passar inte tågkvinnans ögonöppnare direkt, en plötslig och stor medvetenhet handlar inte stickandet om. 

Bortsett från andra svenska ord för saken (se ovan) har vi även (om man prompt ska ha med ögon) ”få upp ögonen för något” eller ”öppna ögonen för något” som i meningen ”det var mitt jobb som korrekturläsare som öppnade ögonen för vad vi gör med vårt språk”. 

Till den som tycker att det här är petitesser och petimätersnack vill jag gärna säga att man bör vakta på nyanser.