Man kan ha åsikter om servicen, men uppmanas till angiveri?

I dag får språket stryka på foten för en utflykt till den verkliga och kommersiella världen. Jag handlade nyligen i en damaffär. Nej, så kan det förstås inte heta, damklädsaffär, då? Nähä, damklädersaffär? Så svårt är det att skippa språket: man blir genast fast i en brist. Tar man till ”damkonfektion” blir det inte bättre: damkonfektionsaffär?

Men nu gällde saken vad som hände efter besöket i affären i fråga. Jag är nog medlem, för i digital form kom snart ett litet frågeformulär om hur jag ”upplevt” besöket. ”Uppleva” är ett av många ord som förstörts och tagits över av Det Pekuniära.

Nu skulle jag ange expeditens bemötande och välvilja, om personalen var ”tillgänglig”, vad samma personal gjorde vid mitt besök: ”packade upp varor, betjänade andra kunder” eller bara gick runt och slashasade. Så stod det förstås inte, men andemeningen var inte så andlig utan konkret och rättframt obehaglig.

Häromdagen åkte jag tåg med den MYCKET trevliga Krösatågstrafiken, enligt dess hemsida ”ett samarbete mellan länstrafikbolagen i Jönköping, Kalmar, Halland, Blekinge, Kronoberg och Skåne. Trafiken körs av SJ AB”. Jag har mycket goda erfarenheter av dessa resor. Personalen har alltid varit förekommande och serviceminded, som det heter på svenska.

I fönstret hängde en uppmaning om att scanna en kod och hjälpa till att ”förbättra” Krösatågen. Först undrades över tågvärdens intresse av och uppmärksamhet inför de resande. Sen kom nästan samma formuleringar som klädaffärens: hur tillgänglig var personalen, var den synlig, gav den extra information och jag vet inte allt. Jo, vad tyckte jag om personalens klädsel?

Min indignation inför såna frågor känner, som det heter, inga gränser. Man ber om fula saker. Jag – en tjallare och angivare?

De med serviceyrken har inte alltid de bästa arbetsvillkor, så gäller bl a denna tågpersonal som ofta har problem med sina digitala arbetsredskap. Fy för skvallerbytteundersökningar.

Nu ska här prövas en innovativ idè som inbegriper boten ChatGPT

Nu ska det bli lite om sånt jag inte fattar. Se det som ett litterärt experiment: som automatisk skrift eller dadadiktning. I vilket fall som helst tvingas man in i obegripligheter av den s k moderna världen. I går tog jag upp ”besökstrafiken” och läsarnas geografiska hemvist. Nu har det skett nåt nytt och det är nödvändigt att tänka förbi teorin om att jag råkat skriva något ”intressant” ord på ett främmande språk och på så vis fångat in dem som hamnar i statistiken.

För några månader sedan dök det upp tusentals ”läsare” från Singapore. (Saya tidak membeli itu.) Och så häromdagen den nya vändningen: ett och ett halvt tusen ”besök” från USA samt försvarliga mängder från Sydkorea, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Kanada och Finland.

I samma veva stod i SvD att amerikanska New York Times stämmer AI-företag för att ”miljontals av publicerade artiklar från tidningen har använts som träningsdata och ligger till grund för utvecklingen av Chat GPT”. Jahaja, tänkte jag, det är förstås chatbotar ute och fiskar även i bloggens djupa vatten, varifrån kommer annars dessa höga läsartal?

En säkerhetsexpert på Zscaler (ingen aning om vad det är…), Nathan Howe, skriver i tidningen Aktuell Säkerhet (fråga inte om den heller, googla!) om hur data sprids lite godtyckligt:

I samma ögonblick som du exponerar något på internet så förlorar du kontrollen över det. En chatbot som ChatGPT kan ta din information ur sitt ursprungliga sammanhang och montera ihop den på ett nytt sätt. Det är inte säkert att du gillar hur informationen sedan används, och du har inget inflytande över detta.

Man kan slå sig i backen på att såna här fulingar till dataprogram snor ens texter och använder för sina skumma syften. Fast tänk om det blir tvärtom: Tänk om ens klagovisor över felaktigheter och språkslarv sprids över hela världen? (Klart att jag skämtar, jag är väl inte dum i huvet, eller vad vet jag?)

En gammal gumma stannar gungstolen och ser ut över världen

En av mina hobbyer är att göra det omöjliga. Det går sällan bra, men skam den som ger sig, som man säger. I mitten av den digitala eran – från den början jag erfor eländet och till dags dato – var det dags att bekämpa algoritmerna. Jag började googla på sånt som inte intresserade mig, skulle man i digitalt behandlade, kommersiella, enkäter fylla i saker som gjorde att en ”profil” kunde skapas – ja, då tullade jag friskt på sanningen.

Det här beteendet gläder fler än undertecknad: de som är mer insatta i tekniken inte bara småler – de storskrattar åt dessa försök. Åter: skam den som ger sig.

Nu gäller det att dyka ned i funderingar kring Sbråkbloggen. Den är som bekant anonym, den har inga kommentarsfält, jag föreställer mig att den endast kan spåras via ip-adressen, så där som görs i tv-deckare.

Själv kan jag se hur många ”besök” (varför inte ”titt” i analogi med tidens språkpåhitt?) bloggen haft senaste tiden. Man ser inte att Kalle Persson eller Tindra Lunarstorm besökt en, men man ser antalet ”titt” från olika länder. Jag har tidigare berättat hur bloggen plötsligt har hundratals ”besök” från Andorra (t ex). Då har jag dragit slutsatsen att jag skrivit något vanligt svenskt ord som på katalanska är ett könsord eller namnet på en skandalomsusad kändis.

Här skrattar fortfarande den mer kunniga omgivningen och ser på mig på samma sätt som jag såg på de gamla i min ungdom: ”Det är tur att du har din stickning, fotboll och PRO-förening, för av världen utanför fattar du inte mycket”.

Men jag har bara börjat, det kommer mer imorgon. Om OpenAI:s flaggskepp ChatGPT, bl a.

När robotar översätter och folk talar som robotar blir det inte bra

Nävars, rubriken är inte helt perfekt, men vem är det? Vi börjar: i sanningens namn kan man inte längre beskärma sig över dåligt betalda översättare som inte gör så bra jobb. I går såg jag följande undertext i tv: ”Men i 2004 gjorde man en ny undersökning”. Den raden torde vara maskinöversatt, ”in 2004” heter det ju på engelska. Det borde de nya textrobotarna klara, men vad vet väl jag om dem? 

Bild: Sombrero Craft, Unsplash

Mycket är redan förberett av människorna själva. De har exempelvis länge kunnat berätta att de är på en ”dålig plats” utan att mena Melbourne eller Kuala Lumpur eller Kräkångersnoret. De menar att de inte mår bra och det handlar vanligen om att de inte känner sig i psykiskt god form. Den nya (ett par decennier gamla) ordkombinationen ”dåligt mående” avser inte heller förkylning eller vinterkräksjuka.

I en dokumentär sa nån på originalspråk ”What was his take on that?” Där hade översättaren gjort sitt jobb bra, kanske t o m via Google Translate som ger ”vad var hans syn på det”.

"Take", fast i en svensk mening, användes av en inhemsk skådespelare i en historisk roll: ”Vi har gjort vår take på en storartad människa”. Som skulle kunna uttryckas att filmteamet: ”skapat en framställning av, ett sätt att se på, en uppfattning/version/tolkning av en storartad människa”.

Jag förstår att man säger ett (eller en) take i branschen, men det är ett otyg när yrkesfolk drar ut sitt fackspråk till allmänheten. (Jag avstår från att skriva att det då blir ett fuck-språk.)

Vid juletid pockar många tankar på att skrivas fram – eller upp!

Skriva upp, skriva på, skriva om, skriva ned – se där några gamla hederliga partikelverb. Man känner igen dem på uttalet: verbet är obetonat, men verbpartikeln betonad (upp, på, om, ned, i detta fall). När uttalet är det omvända, med betonat verb och obetonad preposition eller adverb, förändras betydelsen.

Exempel: ”På grund av alla stavfel fick han skriva om uppsatsen”, respektive ”Tidningens ambition är att skriva om lokala angelägenheter”. Av alla partikelverb i världen använder de flesta svenskar ”starta upp” som exempel på de engelska varianter vi övertagit på senare tid.

Det går ju lika bra att säga att ”Persson startade firman 1999” som han ”startade upp” den. Men nu är det så att något i svenskspråkigas gener ropar efter de engelska varianterna och fenomenet ökar snarare än minskar.

Många gånger har jag retat mig på att läsa om författare som ”skriver fram” sina miljöer, personer, intriger” eller annat. Sådana observationer får mig att försöka minnas en förgången tid (tio år sen, eller så) och vad man sa då.

Det fåniga är att ”beskriver” ofta funkar: ”Hon beskriver sina miljöer ingående”, t ex. Men nu tycks ”skriva fram” vara vad ungdomen brukat kalla ”da skit” (egentligen ”the shit”) som i sin tur är  motsvarighet till ”det här är grejen” (positivt). Det kan många inte säga längre för att den mänskliga (svenska) munhålan förändrats så att vissa ord saknar artikulationsställe.

Men i vanlig ordning har ”skriva-fram-andet använts i inte bara ett decennium, utan två (minst). Det finns fler än jag som reagerat och i en blogg från 13 december 2010 tas frågan upp exakt på det vis jag skulle ha gjort om inte tiden gått och allt det jag tänker i dag var gammalt för länge sen. Bloggen heter ”Radhustankar”.

En riktigt rolig sak (nej, vi ska inte överdriva) är att jag fann någon (någonstans) som undrar hur man översätter ”skriva fram” till engelska och svaret blir ”describe”. Den här typen av formuleringar plitar jag ner  då och då (och det kommer mycket riktigt ”fram”) samt kallar det att gå över ån efter vatten.

Kommer inte julen oftare numera, och vad vill den egentligen?

Paus från prepositioner. Exkluderar engelsktspader. Inget idisslande om idiom. Det där var riktigt långsökta formuleringsförsök, men det är ingenting mot de fraser som upprepas i dagarna. Om och om igen.

Som ung blev jag förtjust i att det överhuvudtaget fanns en bok med titeln Skit i traditionerna. Författaren var dansk, Leif Panduro, boken kom på 50-talet och översattes till svenska först i slutet av 60-talet.

Svårt att summera känslan: under en massa år har en massa människor försökt mildra de traditioner som nästan anses genetiskt bestämda. Alla vet numera att Jesus ligger väldigt lite bakom den helg som nu är. De som drar i människornas trådar har pekuniära intressen.

Ändå spelar så många med (jag är en av dem) och förresten har jag just nu kommit på en summering av julkänslan: Mera jul, en låt av Adolphson & Falk (från 80-talets början) var en glädjande ironi och kanske t o m satir. Den hör numera till de mest spelade jullåtarna. Jag säger inget mer, tänk själv.

🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎅🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🎄🎄🎄🎄🎄🎅🎅🎅🎅🎅🎅🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎅🎅🎅🎅🎅🎅🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎅🎅🎅🎅🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🤶🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄

Inte i chock, men lätt att bli chockerad flera gånger om dan

Många gånger har jag häpnat över att människor säger att de är ”i chock”. Det som överraskar är inte saken i sig, det finns mycket att chockas av. Vad än orsaken till en sådan stark sinnesrörelse är så har – i alla fall äldre svenskar – sagt att de ”är chockade”. Men många av dem använder det översatta ”in shock”, ett engelsk idiom.

Det här är tråkigt. Hände det ett par enstaka ord skulle jag inte sitta här och vara chockad, men nu är det snart halva språket. Förr kunde vi även vara ”chockerade”, och det betydde att man reagerat på något som väcker anstöt eller upprör. Fast folk verkar ha slutat vara chockerade. Skönt för dem, själv är jag chockerad flera gånger om dan.

Jag verkar inte vara i kontroll, som samma personer säkert också säger. Det är likaså engelska: ”to be in controll”. I det här landet brukade man ”ha kontroll”, men så mycket kraft finns inte längre kvar i folksjälen.

Det är ingen överdrift att kalla mig såväl chockad som chockerad när jag läser en text från Skolverket (Skolverket!) som presenterar en sammanställning av artiklar (från forskare) under rubriken ”Vilka gränser överskrids med mobilt lärande?” Där står bl a:

Andra funderar över vem som är i kontroll över innehållet och menar att det är processer där eleverna själva tar initiativ som kan räknas som informella.

Det tycks som om jag är ensam i världen (nja, i Sverige, då) om att reagera på sånt här. I det struntar jag högaktningsfullt. Min blogg utgör bara vittnesmål om en tid där språket gick att använda mer nyanserat, tja, mer innehållsrikt, faktiskt.