Det är morsan som säger nio-ish när hon stämmer träff med folk

I  tyska Mannheim har Tabea Harris doktorerat (2020) på ”ish”, ett enstavigt ord med tre bokstäver. Det är hon säkert inte ensam om, upptäcker den som vill dyka ner i fenomenet.
     

Själv mötte jag ish-et första gången för ett antal år sen, då i tal eller skrift på ursprungsspråket engelska. Inget problem med det, av användandet framgick att det betydde ”ungefär, cirka” eller liknande.

Eftersom det mest handlade om tid gick det lätt att hitta svenska motsvarigheter. Angav någon engelskspråkig en tidpunkt som ”nine-ish”, förstod en svensk ”vid nio, niotiden, ungefär/cirka nio”.

Sen gick ish-et loss och ut i tillaron med adjektiv som yellow-ish (gulaktig m fl), seg-ish (seg, liksom). Som en svensk kan begripa saken är ”ish” en variant till ”typ” och används likaså självständigt, som adverb. På frågan ”mår du bra?” kan svaret bli ”ish”. Tja, åtminstone kanske vi blir av med ”typ”, och det är ingen idé att reta upp sig, men nog borde mediefolk låta bli den här typen av modeutbrott i språket.

Bland alla kommentarer om ish-et står en rolig sådan på ett ställe där människor med andra modersmål undrar över hur ord och begrepp används på svenska. Nu gällde det ”ish”. För sju månader sen svarade någon: ”Tror det är ett gammalt uttryck. Morsan använder varianter av det ibland. Hör det ibland men använder det nog aldrig".

Det om något säger hur det kan gå med vad som i förstone tas upp av ungdomar: de äldre följer efter och vill ”hänga med”. Överhuvudtaget tycks äldre ofta mer liberala när det gäller uttryck stulna från engelska och/eller ungdomsvärlden.

Professor Olle Josephson skrev 2018 (Sv D, språkspalt) något förvånande följande: Bara när språkbruksvillkoren är oreglerade och fria, som i barnspråk, i slang eller spontan kontakt mellan olika språk syns hela vår språkliga kreativitet. Resultatet kan bli ord som ”ish”.

Nu, fem-sex år senare, är det morsan som står för det kreativa. Om än ett par år efter barnen. Själv gläds jag försiktigt åt detta faktum.

Sveriges majoritetsspråk: svenska, engelska och svenghybrider

Dagligen, nej stundligen, dyker engelska ord upp i varje talad eller skriven mening från alla håll. Orden är mer eller mindre försvenskade, men ofta kastas de bara in som de är. Tydligen är, eller förväntas varje svensk vara, riktigt bra på svenska och engelska samt de individuella blandformer som förekommer.

Efter en livlig sms-diskussion med en yngre släkting fick denne till slut nog och ville avsluta samtalet. Sättet det skedde på hade jag ännu aldrig sett i såna sammanhang. ”Period”, stod det. Vafalls? tänkte jag, men så småningom dök det upp i något av hjärnans hörn att ”punkt” var vad som avsågs. För det gällde att veta att släktingen menade ”period”, som betyder ”punkt” på nordamerikansk engelska (britterna säger ”full stop”).

Just nu pratar radion om franske presidentens besök i Svrige och diskuterar den stora åldersskillnaden mellan Macron och hustrun, den skillnad som bara får existera åt ”ena hållet”, som bekant. Den journalist som har erfarenhet av Frankrike säger: ”Nu är inte deras åldersskillnad någon issue längre”. En slarvsvensk som jag skulle kunna säga ”grej” för ”issue”. Det skulle funka med ”problem, sak, fråga” och många fler.

Tidigare på dagen beskrev en annan utrikeskorrespondent en händelse i vår dystra nutidsverklighet och sa: ”Det har inte varit så i de här ”trettio ish fallen”. För den som inte känner till ish: det betyder inte ”isch”, det vill säga ”usch”. Fast nog är det uschigt så det räcker. Mer om det märkliga ish imorgon.

En liten drapa där acceptansen för accepterandet är blygsam

En mening ur verkligheten: ”Man är mer accepterande till en man som kommer sent”. I ett par dar har jag tuggat på konstruktionen ”vara mer accepterande till” och känner inte igen den från mitt modersmål. Naturligtvis kan det vara fel att yttra dylika egocentriska ord, men eftersom man numera tvivlar på allt man hör är det ju bara att babbla på.

Det finns ett stort antal Googleträffar på ”accepterande till” och det säger – som det mesta numera –  ingenting. Fast i min självcentrerade värld skulle det inledande exemplet bl a kunna utsägas: "Man har lättare att acceptera att en man kommer /för/ sent”.

Men för tusan, vi borrar ner oss ännu mer, inne i denna blogg är prat- och tjatterglädjen lika stor som utanför den. ”Vara mer accepterande till” tror jag kan heta endast ”lättare acceptera”. Och om man vill brodera ut snacket kan man förstås ”känna acceptans” – men då ”för/inför” och inte ”till” vad det nu är man accepterar.

Människor med svenska som modersmål var för några decennier sen mer eniga om (”hade mer acceptans till”?) hur detta språk skulle användas, det är säkert som amen i kyrkan. Fler än undertecknad känner av och till detta. Och i förra meningen kan man välja mellan ”av” och ”till”. Dessa båda har förresten lite olika innebörd: så ser ett egentligt språks egentliga finlir ut.

Vi som tycker engelskan är för vidlyftig i vårt språk ser olika saker

I mina anteckningar står ofta bara enstaka ord. ”Multitaska” är ett av dem och det har blivit så pass vanligt att det snart stoppas in i en svensk ordlista, misstänker man. Det ligger nära till hands med sådana uttryck. Förleden ”multi” finns i många (och betyder ”mång-, flerfaldig”) ord (multikulturell,multiresistent m fl). ”Task” kommer från engelska ”uppgift, mission, bestämmelse” och en massa annat.

På svenska betyder ”multitaska” att ”ha många bollar i luften, göra flera saker samtidigt”. För en del svenskar ger den engelska sammansättningen associationer till ord man inte gärna använder, särskilt inte i ett mer formellt språk. Men det gäller säkert mest äldre som kan glömma såväl det innehållsliga som det utseendemässiga och klangliga i språket.

Emellanåt höjs ett varningens finger för det allt större utrymme engelskan ges i svenskan, men gäller då vanligen det faktum att föreläsningar och litteratur vid högre utbildningar är på engelska. Föräldrars och den äldre generationens fascination av att barn och ungdomar ”talar så bra engelska” är inte alltid av godo. Det sker ofta på bekostnad av modersmålet. Om hur bra engelska svensken i gemen talar, råder också delade meningar.

Lena Lind Palicki, chef för Språkrådet, skriver om s k domänförlust (SvD, 23/1 -24):

Inom akademin rör det sig alltså om hela domäner där svenskan får en alltmer undanskymd roll, vilket leder till att kvaliteten försämras. Den som läser en kursbok på engelska kommer sannolikt inte att kunna tillgodogöra sig innehållet helt.

Fler journalister, forskare och språkvetare larmar om det här, men de tycks blunda för de skador som redan är skedda i det vardagliga språket samt medieditot. Multisensibel som jag är hör och ser jag dessa ”skador” massor av gånger varje dag. Och skriver om dem här.

Den här texten är särskilt lämplig för den vars uspar är jättebra

Med tanke på allt nytt i språkväg som dyker upp och visar sig vara gammalt, måste jag vara långt ifrån så alert och uppdaterad som jag inbillar mig. Det senaste ordet som chockar med sin högfrekventa närvaro är "ups". Språkrådets Frågelådan förklarar ordet så här:

Usp är en förkortning för unique selling point (eller unique selling proposition). Det är en term inom marknadsföring som kan användas när man talar om företags, produkters eller personers unika och fördelaktiga egenskaper.

"Chockar", skrev jag nyss, och chockad tar jag del av den nya kunskap man får om världens alla uspar när man googlar på eländet. ”Den som söker finner”, heter det och påminn mig om att sluta söka så jag slipper finna. Resultat denna gång:

Inte samma uspar som i annonsen, men bra ändå. Wikipedia

Så till locket och dess många uspar! Dubbelhandtagen är ju ett rejält plus, hällpip på båda sidor och dessutom två integrerade silar i olika storlekar på varje sida! Ena (med lite större hål) perfekt för pasta, andra (med lite mindre hål) perfekt för ris och grönsaker! Det stora glaslocket ger även den sköna möjligheten att kunna kolla käket utan att öppna det, och det är ju toppen tycker vi. (Annons för kastrull)

Det är juvelen, den stora uspen för den villa i förorten där paret är på väg att landa. (Filmrecension. Filmen inleds med en mäklare som visar hus med speciella egenskaper).

Lastutrymmena är andra bra uspar för familjer som vill lägga mer tid och kraft på att faktiskt resa och uppleva saker istället för att på centimeternivå försöka stuva in väskor och trunkar/…/ (Bilannons)

Mycket av julens USP ligger ju i dess repetitiva måndag hela veckan-natur. 

(Tidningskrönika som handlar om julen)

Överlämnar med glädje tänkandet åt läsaren, förhoppningsvis någon med gott om uspar.

Knepigt: Att spika saker är inte samma sak som att naila dem

Sbråkbloggaren ägnar (som en presentatör i radio uttalade äg-nar, med långt ä, och utan ng-ljud, vart är världen på väg?) sig outtröttligt åt onödiga inlån. I går presenterades ”nere med kidsen” som får mig att tänka på det ”moderna” (citattecknen betyder att det inte alls är så himla modernt) uttrycket ”hänga med” någon.

På senare tid har det använts i betydelsen ”umgås med” (eller andra synonyma begrepp) – ”igår hängde jag med kollegerna”. Betoningen läggs på ”hängde”. Det enda jag kände till, innan folk började hänga med varann på det sättet, var partikelverbet ”hänga med”. Då betonades partikeln, ”med”, och innebörden var ”följa med”, som i ”jag hängde med Lisa till affären”.

”Du nailade det!”, skrek en person i radio eller tv till nån som klarat av en uppgift. Jag minns inte vilken, men det var säkert något ur tv:s (och vår tids) lek- och skojprogram för vuxna. 

Innan folk nailade saker ”satte” de dem: ”Du satte det!” Det finns många varianter: ”du fixade det, klarade det” eller ”grejade det”. En del väljer att utbrista ”You did/made it”.

Som alltid måste man påminnas om att det inte enbart är engelskan som tränger ut svenskan, ibland är det svenskan själv. Ett par tv- och filmkritiker diskuterade komedier och någon ställde den retoriska frågan ”Varför gillar man dem?” En av kritikerna svarade ”De är lättsinniga”. Det låter nog troligt för många, men det kritikern antagligen menade var att de är ”lättsamma”. Det här inhemska utrotandet av svenska ord, uttryck och talesätt är sorgligt.

Mycket kan vi människor vara nere ”av” och ”i”. Mera sällan ”med”

Alltid måste man korrigera sig! Igår lät det som om engelska och fornnordiska vore två helt olika språk. Ja, undertecknad är inget sanningsvittne när det gäller seriös språkhistoria Vi människor har naturligtvis påverkat och påverkats hit och dit sen vi började tala. Bl a engelska och gamla nordiska språk är delvis släkt och har ju många likheter. De äldsta gäller främst basala mänskliga områden, kroppen är ett.

Tänk på hand, finger, knä, arm, öra – det dräller av ordsyskon. Undertecknads motvilja har att göra med senare decenniers orkan av amerikanskt underhållningslingo och företagens ”corporate bullshit”. M a o det tomhetsbabbel som nu präglar politikens, ekonomins och ja, hela viddevippens världar. Vi lever i en ordsörja.

Nä, nu granskar vi ett förhållandevis nytt inlån – som möjligen också snart åker ut. Mode- och slanguttryck som snotts från andra språk har nog sällan någon längre livstid. Ett larvigt som direktöversatts är ”vara nere med kidsen” (original ”to be down with the kids”) som betyder att man försöker vara ungdomlig, helt simpelt.

Amerikanska ordboken Merriam-Webster skriver att uttrycket ”down with” är ”US-slang” och används för att säga att man ”gillar” eller ”är med på” något. Lexikonet ger som exempel: ”Yeah, I'm down with that”, alltså ”ja, jag håller med om det/är med på det”. Eller som svenskar säger med ett par andra inlånade ord: ”jag är fajn/OK med det”.

Just nu minns jag två gamla svenska användningar av ”nere” som kanske är vardagligt språk, möjligen regionalt. Det första har betydelsen ”deprimerad”, som i ”han har varit riktigt nere nu en längre tid”. Den andra har innebörden ”kär”, exempelvis ”hon är totalt nere i honom”. Men ”nere med kidsen” – näe. Och förresten, ”kidsen”? Ungdomsspråk, kör i vind, men jag har hört uttrycket användas av gravt vuxna som vill visa att de själva är vad det töntiga uttrycket säger.