Först tappar vi det och hamnar därpå i ett explicit vackert landskap

     
Nu fortsätter dramat om mig och E som i en bil lyssnar på en P3-dokumentär i P1. Ty sån är världen vorden. I berättelsen om den franske författaren framställs denne som periodvis mer och (jag menar ”och”, inte ”eller”) mindre galen och en av de medverkande litteraturvetarna säger: ”Nu har han tappat det”.

”Tappat?”, sa E, ”tappat vadå?” Jag skulle just förklara för den fåkunniga kamraten hur uttrycket "to lose it" översatts direkt in i svenskan till något som inte blir så bra; ”tappa det”. 

Vi tråkmånstyper i detta land har sagt: "förlora förståndet, få sammanbrott, bli knäpp/tokig/galen, tappa fattningen/sansen, gå överstyr etc. Då upprepade rösten i radion antagandet om att författaren kanske tappat det.

E började nu bli en farlig bilförare. När en av de medverkande sen beskrev något som ett ”household meme”, ja, då tappade E både det och ratten (nästan) samt skrek: ”Det är uppenbarligen inte gjort för mig, det här svärord svärord programmet!" Radion stängdes av. 

Vi stannade vid en rastplats, gick en sväng och betraktade det vackra landskapet, grafiskt och explicit så det förslog. (Försöker bara använda de båda orden i andra sammanhang än vår tids brutala, se gårdagens inlägg).

Varning: Här ska berättas om grafiska bilder samt explicit innehåll

Vi åkte bil, en kompis och jag. E satte på P1 och en viskande speakerröst sa ”P3 Sveriges radio”. E muttrade: ”Men jag satte ju på P1”. Programmet visade sig vara en dokumentär från P3 (kanalerna samarbetar tydligen) som beskrivs så här: ”P3 ID. Starka berättelser om vår tids mest spännande personer. Hör historien bakom kändisskapet.” Ja, ”starka berättelser” kallas numera historier, dokumentärer och berättelser som förr aldrig fick ett förstärkande adjektiv framför sig. Programmet handlade om en provokativ fransk författare.

Det hade sina goda sidor, men gav oss också anledning att fundera över den vokabulär man antas besitta för att till fullo förstå vad man hör i radio numera. Och visst tillhör jag dem som anser att man bör slå upp obekanta ord och begrepp: en författare, ett program o dyl kan inte använda en svenska som varenda medborgare kan förväntas förstå.

Men med det sagt ska här i alla fall tas upp sådant som kräver lyssnarens kännedom om engelska – och då har man passerat förväntansgränsen. Här talades bla om ”grafiska bilder”. Se där ett begrepp att snubbla på. ”Grafik syftar på bilder framställda genom olika trycktekniker”, skriver Grafikens hus på sin hemsida, och de bör ju veta.

På sajten Stakson står följande: ”Parallellt med att information delades där man hjälpte varandra kom det också snart mycket grafiska bilder på offer, provocerande, rasistiskt, kränkande eller manipulerat innehåll.” Djärvt tänker jag påstå att man ska vara beredd på att tolka begreppet ”grafiska bilder” som ”stötande” eller ”provocerande” bilder.

Programmet talade sen om en films ”explicita innehåll”. Ordet ”explicit” betyder ”uttrycklig, tydlig”. Det låter neutralt – men googlar man kombinationen ”explicit innehåll” framgår att ett sådant främst utgörs av det sexuella och våldsamma slag som kan vara obehagligt för många.

Kommen så långt i programmet började E försöka hitta en annan kanal. P2-musiken var jobbig och vi var snart tillbaka i P3-dokumentären. Det skulle inte ta lång tid innan E började svära. Den starka berättelsen om detta fortsätter i morgon.

Det svenska gullighetsljudet har börjat låta som det amerikanska

Har lärt svenskar att ändra sitt bedårad-ljud                                       Bild: Roberto Nickson, Unsplash

 

Att klaga på andra som gnäller (i dagboksform) är förstås projicering. Det finns ju även rätt många som retar sig på undertecknads tirader. Det får man stå ut med. I den slutsatsen möts vi säkert, gnällgubben och den smädande sbråkbloggaren. Av positiva typer finns det tillräckligt, de tjoar, tjimmar och stimmar och uttalar smicker och bekräftelser till varandra, skickar hjärt-emojier och formar hjärtan med händerna när de gillar nåt.

Deras språk är tecken och börjar snart även bli läten. Det är lätt att föreställa sig framtidens människor kommunicerandes enbart på så vis medan deras teknik når oanade höjder. Svindlande tanke. Så i dag blir det USCH och FY för de kortare lätena. En redan omskriven grej är OMG, både som tecken och ljud. Omajgadd, hörs i parti och minut, härifrån och därifrån. Det hette, om någon minns, OHERREGUD.

Det tar tid vid språkinlärning att, förutom svära, kunna stöna, gulla och oja sig på främmande språk så det låter inhemskt: ännu konstigare då att vårt AJ! blivit till OUCH [uttal: aotsch]!

Och värre än det (anser jag) är att inhemsksvensktalande börjat gullighetsgnälla på amerikanska. Ingen aning om hur man ska kunna skriva ner ljudet som många svenskar presterar när de ser något näpet och sött (kattungar, småbarn etc). Nu är det fler och fler som får till en ”aww-cute-reaction”. Googla gärna uttrycket, ljudet finns att höra om man är osäker.

Amerikanska (kanske även brittiska?) mänskohopar såsom alla slags publikskaror kan man höra åstadkomma ljudet och, ve och förbannelse, gäller detta även svenska diton.

Gnällspikarna tävlar, men deras inkomster är av varierande slag

Gårdagens ironi var nog inte glasklar, men säg den ironi som är det! Får väl erkänna att det kändes en smula provocerande att en rikstidning bara snor ett par sidor från en redan rätt hajpad artist som ger ut dagbok på dagbok. Eller sno och sno, det lär ge ett par laxar ytterligare åt en rik knös. Men man är förstås bara avundsjuk. Knösen är poppis. Inget undertecknad kan skryta med. Bloggens läsare är få, även om antalet i Hongkong skjuter i höjden (säger min statistik). Fast sånt kan bero på digitalitetsteknikaliter av en art som bara robotar förstår.

Nu ska här i alla fall tävlas med knösklagaren och i dag blir det språkgnöl. Jo, jag skämtar, har inte ”tappat det”, som svensken säger på sitt nya mål. Här förekommer inte mycket annat än gnäll på språket, ju!

Informanten A hörde av sig med nyheten att Mark Rutte blivit Natochef. D v s, det är inte nyheter i sig informanterna berättar om, de ger exempel på HUR nyheter presenteras. I detta fall var det text-tv som hade rubriken: ”Mark Rutte blir Natochefen”. Det blev ”rättat” i efterhand, men  intressant är att den bestämda formen ens kan förekomma som felskrivning.

Engelska, som brukar vara inmosad i svenska hjärnor, har inte någonstans (såvitt går att utläsa av nyhetssajter) denna titel i bestämd form. Hur som helst är det ett av många exempel som visar att man inte vaktar på att få texter rätt från början.

En liknande (fast annan) historia är att yrkestitlar inte behandlas som förr. Svenskan sätter inte ut den obestämda artikeln en (ett) framför titlar: Han vill bli lärare, hon är busschaufför, men deras son vill bli skådespelare. När ett svenskt barn svarar på frågan (den är hemsk) om vad det vill bli när det blir stort kan svaret lyda ”jag vill bli en sjuksköterska”. Man får inte vara elak mot barn och säga ”jaså, du vill inte bli två sjuksköterskor?” Sanningen är bara den att barnet anpassats till engelska och vill bli "a nurse”.

Måsskrik – tillägnat dem som frejdigt publicerar sina funderingar

Inget folk i simhallen i dag, solen höll väl folket utomhus

Vi letade efter ett bra kafé för att ta en macklunch – hittade bara svindyra, trendiga hipsterställen

Gubben som sålde jordgubbar hade satt upp stora skyltar som det stod REA på, men inte vad de kostade

Måste familjen Wahlgren dominera svenskarnas nöjesutbud, kan man undra. Men med tanke på att det är folket självt som håller den klanen gående, så vet man varifrån miljarderna trillar in

Denguefebern ökar i Europa, skriver tidningarna

Redan vanliga myggor kan gå hårt åt en, betten ger svullna blaffor

Vi skickade efter några flarror Châteauneuf-du-Pape (Triologies, 2019)

Folk nuförtiden verkar ha svårt att tänka, det var tamejfan annat förr

Kan den där färsen som är till hälften kött och till hälften grönsaker kan vara något, antagligen inte

Det finns ovanligt mycket Shakespearecitat i svang, så kan kvalitet också räknas

Men krigen, de ofattbara, verkar här för att stanna, hade bara jag hand om världen skulle den inte se ut så man måste kommentera den i ens dagböcker och sen berätta för alla dumma satar som varken känner nåt eller tänker…

Måsarna skriker och svalorna flyger lågt

Häromdagen var det tvärtom

Jag minns tidvattnet i Bournemouth, vi hade snackat på stranden med ett par grabbar som spelade i The Ivy League

Jäkla gälla röster faktiskt, vad hette deras hit från sextifem igen?

Krialäsaren kastar sig över såväl den stora draken som Ulf Lundell

Pendlandet mellan ödmjukhet och att uppträda som en kriarättare är ett tungt jobb. Eller ska man kanske skriva ”krialäsare”? Slå inte upp ordet, det finns nog inte. Det gör däremot ”kria” som betyder ”övningsskrivning (uppsats) över ett givet tema” (SAOB).

”Kriarättare”, å sin sida, kallades förr – enligt Frågelådan från Språkrådet – en person som rättade krior. ”Nuförtiden”, skriver samma källa, "används uttrycket kriarättare nedsättande, om kritiker som hänger upp sig på mindre formfel i en text: Till språkvårdarens lömskare risker hör att ensidigt framstå som kriarättare".

Med detta som bakgrund fortsätter krialäsaren (jag) och citerar en av våra större dagstidningar som tar den enkla vägen och kallar det Sommarporträtt att man kopierar författares texter ”hämtade ur det senaste årets utgivning av biografier och memoarer på svenska”.

Denna gång är det Ulf Lundell som funderar över högt och lågt i sin senaste ”Vardagar” (volym nr 11, hans dagböcker är uppenbarligen av stort intresse). Tidningens ingressrader som ligger ute i det s k flödet lyder: ”I sin nya bok siar författaren och artisten om landets framtid – och dissar Taylor Swift”. Och det här är Lundells egna rader om saken:

 

I DN idag ”Därför skapas inga nya popstjärnor”
Taylor Swift säjs kunna vara den sista
Utan tvekan befinner sej populärmusiken i Dödsskuggans dal
och har gjort så länge
Man får glädjas åt det äldre gardet
Tom dum pop har alltid funnits men nu är det värre än nånsin

Det här är svårt att få ihop, det ”dissandet” av Taylor Swift” känns inte jättedissigt. Själv anser jag att kvinnor inte ska sjunga klädda i enbart glittriga baddräkter och stövlar med hög klack, det ser billigt ut. DET kan man kalla diss samt helt icke-pk. Och då har jag inte sagt nåt om musiken. Men tänker göra en hommage (NÅJA) åt Ulf Lundell imorron. Missa den inte.

När det gäller de trevliga vinerna lockar det att uppträda lite falskt

Man ska som bekant misstänka allt man ser. T ex kan ett gyllene vin egentligen vara vatten som färgats av te

 I förbigående (helt sant: jag gick just förbi ett par personer) hördes en tidstypisk konversation: ”OK, kl 11, ska vi köra på det? Köraren fick ett jakande svar och jag översatte automatiskt från en annan värld: ”OK, ska vi säga så, då? Eller ”då säger vi så!”. Förhoppningsvis förstår läsaren hur jag har det. Men egentligen skulle dagens ämne vara ett annat.

Inte för att man ska ta heder och av alla amatörvinälskare, men håll med om att de kan vara jobbiga. Och egentligen är det proffsens fel, de som ständigt figurerar i vinkrönikor och tio-i-toppvin-listor stup i kvarten. Av dem har jag lärt mig att, i sammanhang där det verkar betyda något, säga det ögontjänande: ”Nog är väl ändå spanska viner, helst riojor, trevligare än de ofta aningens spetsiga italienska?”

Ingen har ännu sagt emot. Tänk om det är så att alla babblar på utan grund? Jag menar, hallå, som man sa förr: hur i alla glödheta kan man kalla ett vin ”trevligt”. Det tycks drälla av viner med just den personligheten. Åter: det är lite förmätet att kliva in på vinälskarnas marker och rya, men det har slagit mig att en hel del av omgivningen kring ”trevliga viner” kräver andra trevligheter: maten, sällskapet, temperaturen – det finns nog fler vinvariabler än så.

Det kan finnas de som verkligen kan skilja ut fin- och fulheter i såväl dryck som mat. Men om undertecknad är någons gäst är dyrbara droppar verkligen att kasta pärlor för svin.