Ytterligare en typisk utflippad (?) historia, nu ur myten rötmånad*

Ibland blir man överraskad – som när man ser en översättare kämpa osynligt. Eller kanske inte kämpar, utan gör vad vederbörande anser vara korrekt. I en brittisk serie sa en rollfigur att någon ”flippade”. SAOL berättar att det betyder ”förlora kontrollen över sig själv”. Det instämmer jag i, trots att ”flippa” är relativt nytt i mitt eget ordförråd.

Mycket riktigt, det visar sig att ”flippa” med ovanstående betydelse kom in i SAOL först 2006. Vad hade nu översättaren med detta att göra? Jo, det var så hen (har jag bara nyligen börjat använda) bestämde var den mest relevanta översättningen av originalets ”he lost it”. Som varje uppmärksam svensk ser har börjat äta sig in i modersmålet med det fåniga ”han tappade det”.

Många av ossv(undertecknad inräknad) sitter kvar i förra omgångens engelsklån, de som var nya för 20-25 år sen. Nu måste tydligen ”flippa” bytas mot ”tappa det” – till nästa gång engelskan hittat på nåt annat. Heder åt översättaren i alla fall. Möjligen förstår fler svenskar ”flippa” än ”tappa det”, men säker kan ingen vara.

I senaste SAOL står visserligen att ”flippa” används med ”ur” eller ”ut”. Men i senaste SO, den mer snabbfotade ordboken, ligger inte den innebörden överst, utan hänvisas till allra sist i spalten. De två ”främsta” betydelserna är dock ”ha framgång” och ”lägga ut­om räck­håll för mål­vakt eller dylikt”.

Om man tänker sig studenter som ägnar sig åt s k högre studier och utbildar sig till läkare, lärare, forskare, ingenjörer, bibliotekarier m fl, och ställer frågan: Hur ser undervisningslitteraturen ut? När de tentar eller skriver uppsats: Vilka ordböcker har de? Kan de välja ordförklaringar ur lexikon från 1998? Eller 2006? 2021? Vad blir svaren på dessa frågor?

Som bekant växer osäkerheten kring fler ord och begrepp än ”flippa” (läs gärna bloggen Sbråk). Kommer utbildningen av framtida samhällsbyggare att innehålla gemensamma antaganden och kunskaper om världen? Eller blir allt lite som det faller sig? Medveten om att mina farhågor inte delas av så många, får avslutningen bli en mening jag hörde i dag, den yttrades av en, som det heter, högre akademiker: ”Det kan finnas vilt skilda uppfattningar om grundorsakerna i en konflikt”.


*rötmånaden får ligga och mögla till sig till i morgon. Så även en kommentar kring sista meningen i dagens drapa

Bör inte läsas av dem som är överkänsliga mot det överkänsliga

Plötsligt kommer de över en: tankarna på förändring respektive anpassning. Vi har fått skäppan full av massans anpassning inför förändringar som inte precis verkar för det mänskliga. Men som bekant handskas den här bloggen väldigt lite med de stora frågorna. Här filas enbart på språkliga misshagligheter – någon gång deras motsatser – och det är ju petitesser!? Men tänk om man inte tycker det då?

Och åter skriver upp några av de fenomen som är svårast att acceptera som ”normala” språkförändringar? Då blir det så här: I ett radioprogram om ekonomiska bedrägerier togs det faktum upp att det inte enbart är äldre som råkar illa ut. Bedragarna letar efter män i medelåldern som har byggt upp ett skapligt kapital under livets gång och ”vänder sig mot dem”, som experten sa. T ex används då ett finansmarknadsspråk för att framstå som vederhäftig.

På min kammare sitter jag och tänker ”vända sig mot någon”. Det jäkla ”mot” har två helt motsatta innebörder i sig. Att ”vända sig mot någon/något” KAN betyda ”protestera, invända” och fler synonymer. Men det kan även vara neutralt eller positivt, som exemplet i klippan ”Svenskt språkbruk”: ”De vände sig mot solen och njöt”. En infödd svensk uttalar de två innebörderna på olika sätt, pröva själv. Däremot har ”vända sig till” vanligen ”positiva” bibetydelser, som i ”eleverna kunde vända sig till kuratorn om de behövde hjälp”.

Annars är mitt favoritknas att någon ”jobbar mot barn och ungdom” vilket låter elakt. Det är nog egentligen bäst att använda det långa ”med inriktning mot”, vilket tar bort det ovänliga. Och beträffande de medelålders männen med pengar vore bättre att ha med ”riktnings-ordet” och säga att ”man riktar sig mot” de männen. Egentligen är verben problemet: ”att vända” eller ”rikta sig mot/till”.

Många anser nog sånt här vara hyperkänsligt, men samma USCH reser sig i ens inre när mediepersoner avslutar inslag med ”för nu”. Omedveten om den jordbävning han skapade i de överkänsligas sinnen sa en radioman att det var "slut på rapporteringen från jordbävningen för nu”. Men ”Slut/hej för nu” kan lätt formuleras som förr: ”för i dag/ tillfället/ i kväll”. Som språkaktivist sväljer jag inte ”för nu”. Inte minst eftersom det är slösnott från ”for now”.

Dumma vädervarningar må vara, men inte falska rop på varg

Regniga dagar i sikte! Bloggen lyder förslag på hur man inleder en text – vilken som helst. Läste om någon citerades, och denne i sin tur citerade ett tips som sägs komma från Hemingway:

Börja alltid med vädret. Detta kan man stryka senare, men det sätter stämningen. Samt: första meningen måste alltid vara sann. Inte nödvändigtvis bokstavligen, men för den berättelse man vill skriva.

Men frågan är hur sanna dagens meningar är. Just i dag kommer detta inläggs första ord från en rad om vädret som lägger sig som en liten etikett på datorskärmen när man loggar in. Var sånt kommer ifrån övergår ens förstånd: man måste vara insatt i Det Digitala när annonser och diverse tips samt informationer man inte bett om (som man minns) hoppar upp i ens ansikte.

Å andra sidan: vad är ”regniga dagar i sikte” för språk? Just de orden skriker inte det uppenbara ”översättning”. Eller så är både svenska och engelska i den här frasen så kompatibla som de ofta OCKSÅ är. Men visst låter det en smula poetisk? 

Milo Winter (1888-1956) illustrerade Aisopos fabler

Svårare var det med en annan mening från samma ”väderupplysare”, nämligen det svårtolkade ”varning för måttligt regn”. Det här måste tyda på en stor nackdel med det ständiga informationsflödet: varningarna är många, och av synnerligen skiftande karaktär. Det är väl ändå att missbruka ordet ”varning” när det används om något ”måttligt”.

Svårt att inte tänka på fabeln om pojken och vargen, som tillskrivs den grekiske, mångsidige Aisopos (620–560 f Kr). Pojken, en fåraherde, ropar upprepade gånger på hjälp, bara för att retas, men den gång vargen verkligen kommer lyssnar ingen längre. Hur historien slutar går att räkna ut.

Det är bara vid verkliga faror man ska ropa på hjälp. I bästa fall kommer då människor och bistår en. Men en sådan tid tycks vara förbi.

Shit också! Bloggen halkar in på den allmänna världssmärtan

För att undgå förtvivlan kan man föreställa sig att sätten för människor att kommunicera bara förändras. De kommer nog att bestå mer av bilder: tänker man på hur emojierna hyllas är misstanken svår att släppa. Nu har de roliga små figurerna (rösten dryper av ironi här) fått så starkt fäste att de inte är nåt att snacka om längre.

Men sån är undertecknad, sen på bollen, och när alla gett upp är det dags att gå på den igen (och för all del även avsky dylika sporttermer). På en av de första träffar man styrs till när man googlar ”fördelar med emojier”, beskriver följande smartskalletext den första av fem fördelar:

Tids-effektivt. Att skicka en👍går snabbare än att skriva ”det låter bra” och med ett ❤️ kan du skicka kärlek utan att behöva lägga en massa tid på den perfekta formuleringen. Det är både praktiskt och effektivt.

För tummen upp är det inte svårt att finna ORD: ”prima, OK, finfint, kanon, as-/skit-/vrålbra, toppen”. Dem kan man även välja efter mottagare. Några skriver man inte ”skitbra” till. På så vis är det möjligt att variera språkdräkten för ens personliga meddelanden.

”Skicka kärlek” är en alltför luddig formulering för att ens kunna diskuteras. Likafullt vräks "kärlek" över oss, t ex när någon rapporterar från ett event, som det heter: en konsert, en gala, en sorgehögtid och säger: ”Det är så mycket kääärlek här”. Kommer en sådan smäktande formulering över ens läppar är det dags att lägga in sig på en trevlig inrättning.

Den här sortens kommunikation mellan människor börjar dominera. Samtidigt som det varje dag kommer nyheter om hur ”dåligt folk mår”, man menar psykiskt. Vanligt är att ”många unga tjejer mår dåligt”. Det är inte svårt att räkna ut varför och antagligen kommer inga gulliga figurer i världen att avhjälpa den saken.

Fan, nu glömdes dagens vanliga språkgnäll bort. Men bloggens klagosånger gäller inte enbart svenska språket: var det inte så att globalitetssträvandena skulle minska missförstånd? Och öka människors förståelse för varann, oavsett språk? Det ser just nu inget vidare ut, med eller utan gulliga krumelurer.

Sbråk förföljer frenetiskt tidens tecken men längtar inte efter fler

Varifrån kommer utropet ”jag ääälskar böcker”, som man hör ibland? Det finns väl en massa böcker man inte älskar? Det är lika dumt som när folk säger ”jag älskar kvinnor/män/barn”. Det är lättare att ”älska blåbär”, de är sig vanligen tämligen lika, allihopa. En del av oss älskar inte blåbär, vi gillar dem.

Vad gäller bokälskandet har jag på nära håll personer som blivit lysande stilister efter att mest ha läst Kalle Anka i barndomen, en ännu underskattad källa till att lära sig god språkbehandling och få en hel del allmänbildning på köpet.

Medveten om att många av oss som vuxit upp i en annan era har svårt för dagens, tänkte jag återge (elakt?) språkbruket ur podden (se gårdagens Sbråk) som ansåg sig tipsa om en ”skrytig bokhög på Instagram”. Mannen, vars stil var att underskatta sig själv, berättade om att han bara orkade ett fåtal sidor i en bok: ”sen tar mitt attention span slut”. Det betyder att ”koncentrationsförmågan” tryter.

Ett utrop inför något var ”fair enough” och en text beskrevs ha en ”koksad stämning”. Det tvingades jag googla och fann att ”koksa” betyder ”snorta kokain”. En ytterligare beskrivning var ”amerikanska suburbsen”, som betyder ”amerikanska förstäder” men som fick en svensk pluraländelse på det engelska ordet!

Den mer ”intellektuella” av de två, kvinnan, berättade lite kokett: ”jag har med en barnbok på min fina lista”. Hoppsan, då! Eller vad man ska tycka. Dessutom, men det gällde nog en annan bok, sa hon: ”Jag brinner för att fler människor måste läsa den här boken.”

Det är enligt mitt förmenande en konstig sak: brinna för att någon måste göra något. Kanske var det samma bok som hon hoppades snart skulle få uppföljare och sa: ”jag längtar”. Det är intressant det där med att längta utan något objekt, s a s.

Språkligt påminner det om det förhållandevis nya ”lämnar”, som i ”hög politiker lämnar”. I det fallet förstår man att det som lämnas är posten som politiker. Men ibland kan det stå (eller sägas) att någon ”lämnar”. Punkt. Man vet inte om det är jobbet som lämnas. Eller Avesta, där personen bor. Själv anser jag det vara bra att få veta vad som lämnas.

Beträffande ”jag längtar” är det i alla fall tacknämligt att slippa ”jag kan inte vänta” (från ”I can’t wait”) vilket betyder ungefär samma sak: ”jag kan inte bärga mig/ge mig till tåls”. Nu är det slut för dagen med den medeltidssvenska som bor i detta arma sinne.

Vem har en, fniss, fniss, skrytig bokhög att lägga ut på Instagram?

Om dagens syn på läsning finns ett och annat att säga. Under senaste åren har rubriker i medierna meddelat att ungefär var fjärde elev i grundskolan inte är läskunnig. Kanske inte heller skrivkunnig. Det är givetvis inget fel på barnen, men deras omvärld är inget att hurra för. Inte ens i den förhållandevis lugna västvärlden.

I ett sånt här läge blir det ett väldigt tjatande på barnen: de erbjuds piskor och/eller morötter BARA DE LÄSER! Varje barn, oavsett ålder, som varit utsatt för vuxenvärldens våldsamma välvilja (kanske inte gäller alla barn, men många) vet att det ofta resulterar i att man strävar i en annan riktning.

En av bloggens informanter, A, med matematik som arbete, har skytt de senaste decenniernas hurtfriska rop MATTE ÄR ROLIGT! Det är det visserligen, anser A, men man ska inte lura barnen med färgglada geometriska figurer och andra skojigheter: får barn en rättvis och gedigen matematikundervisning kommer fler att förstå ämnet. Och kanske t o m tycka om det. 

Ur kompisens bokhylla: ingen skrythög, precis

Ingen la sig i mina tidiga läsvanor, vilket gav en sund inställning till det numera religiöst färgade ”LÄSANDET”. Samma hurtbulleri (som för matematiken) kring barn och böcker finns numera även för vuxna. Såg en podd med rubriken ”Här är fem böcker du kan skryta med på instagram”. På ett annat ställe annonserad som ”En skrytig bokhög på Instagram.”

Ett nojsande par talade om skrytlitteraturen i fråga: kvinnan hade den lite intellektuella framtoningen och mannen den lite motsträviga samt kallade sig själv banal. Detta slags radarpar har blivit populärt sen en längre tid: en kunnig och en lite småslafsig: så att ALLA tittare och lyssnare kan känna igen sig och inte skrämmas bort. Herregud om nån "inte gillar böcker”!

Tänker återge något av det här ”folkbildande” parets sätt att tala i morgon. Innan dess vill jag påstå att om människor tas på allvar och inte fjantas med så är det en fördel för hela samhället. Femton utropstecken!

En stad med namn efter bro som liknar en bro, men inte ÄR det!

I gårdagens inlägg klagades lite halvdolt på verbet ”duckar” som under en längre tid även fått en bildlig innebörd. Det är en rätt vanlig väg för många begrepp, men en outslitlig fråga är ändå VARFÖR? Varför, när det i allmänhet finns massor av varianter att uttrycka saken på? Som för ”duckar” i detta fall.

SAOL beskriver det enbart som ”hastigt böja sig undan”. SO (2021), har med följande notering: ”ibland äv. bildligt” och förklarar det med synonymen ”undvika”, ett ord de flesta borde känna till. ”Hålla sig borta/avstå från, sky”, är andra möjligheter. SAOB har enbart med det konkreta ”ducka”, som i SAOL:

Men här duckas inte för löften som givits: i går utlovades hur vissa norrländska städer kan/bör uttalas. I sökandet hittade jag på Reddit (amerikansk webbplats) en kul tråd som börjar med frågan ”Hur uttalar man städerna Umeå, Luleå, Piteå, Skellefteå?” En kommentar som ligger bland bland de översta är kort och koncis: ”Om du är från Umeå så säger du Ume. Om du är från södra Sverige säger du Umeå”.

Sen vidtar en lång diskussion som ofta är rätt underhållande. En person verkar ha tröttnat på allt hit-och-ditande och föreslår: ”Etablera dominans och uttala alla orter med ett Ä i slutet”. En skojare till kommenterar lite chikanerande: ”För mig så är det mycket mer ä än e, och tycker det låter så när jag har hört inaveln i norr uttalat det också. Så Umä, Lulä, Pitä, Skälläftä”.

En jämtlänning säger som de nordligare människorna Ume, Lule Pite, Skellefte, men kommer på ett eget uttalsklagomål: ”Kan även lära er söder ut att man säger ÖsterSCHHHund, inte ÖsterSSund”. Ännu en jämte är uttalsplågad: ”Min sambo som är från Sundsvall säger Östesund, skippar alltså R-et och säger med S-ljud. Dör lite inombords varje gång”.

Slutligen en helt annan variant: ”Om man ska vara riktigt gammaldags (typ Burträskmål) så är Skellefte Schellet, Det medeltida namnet har överlevt i de mer konservativa bya-målen”. Roligast av allt, för oss som gillar roliga grejer, är en text av Ulf Lundström (på Skellefteå museums hemsida):

Namnet Skellefteå som äldst skrivs Skeldept år 1327 har en spännande historia. Ännu idag lever namnets dialektala form Skället som påminner mycket om den äldsta skrivformen. Längre fram i tiden har namnets skriftliga form utvecklats till Skellefte och ännu senare till Skellefteå. Namnet anses vara bildat omkring åren 1000–1100 och har troligen bildats av människor som talade umesamiska. Första delen av ordet är ett finskt lånord i samiskan, ett silta som betyder ’bro’. Den senare delen är en ändelse som ger namnet en betydelse ’något som liknar en bro, men som inte är en bro’.