Skita i ord

Sjukt snygga med attityd

Under mitt liv har såväl jag som andra upprörts över dåligt språkbruk, främst hos andra. Andra har ibland retat sig på mitt språk. Jag minns en kollega som alltid påminde mig om att jag sa ”liksom” lika ofta som en del i dag säger ”typ”, liksom, typ.

Sånt där ofog får man lära sig hantera. Hos sig själv och hos andra.

Utsatt för språkpoliser brukar man
(jag ser det som en bra bieffekt)
inte vilja gå just en sån polisutbildning.

Till de ord jag sket i tidigt var bl a "jätte-", som förargade de då äldre. Sa man ”jätteliten fick man veta vad en jätte var, vilket man redan visste men inte kopplade ihop med det bautaprima ord man använde för förstärkning.

Visst har de här ”galet” och ”sjukt” och ”sjukt galet” och ”galet sjukt” utmanat ens lugn, men äsch.

I dag diskuterade jag petuniafärger med tjejen i blomsteraffären. Hon lyssnade tåligt och till slut sa jag "näe, lila och rosa ihop blir lite mesigt" och valde  i stället lila och knallrött. Antagligen föreställde hon sig att hon kunde bli av med mig genom att stödja mitt val, vilket skedde med orden: ”Sjukt snyggt, attityd, typ!”