Gammal är äldst, heter det, men det är bara de äldre som vet det

Vad än många yngre (och en del äldre) tycks tro går det inte att dölja sin ålder. Och det är inte åldern det är fel på, utan att man har så många erfarenheter av sånt som liksom tappat sitt värde eller som de yngre omkring en inte tror existerar. Därför talar de till en som om man var en bräcklig knäppgök. Jag klagar inte, utan minns vad man själv tänkte och kände som ung. En del av ens kamrater säger att de inte alls känner igen det, de hycklarna! 

Gammal är oftast äldst. Bild Tom Morbey, Unsplash

För egen del skäms jag postumt (kom inte på nåt bättre ord) – det hade varit prima att vara lite gammal redan som ung (inte lillgammal, ett tillstånd som inte alltid hjälper). Summa summarum: Det är skitsvårt att sätta sig in i sådant man aldrig varit med om. Nog med känslopjunk, nu till verkligheten.

En av de språkvetare jag helst vänder mig till är jämnårige professorn em, Lars-Gunnar Andersson. I en krönika från förra året i GP (som så vänligt låter även icke-prenumeranter läsa hans texter) skriver han så här:

Som pensionär kan man konstatera att man blivit en del av språkhistorien. Och det på två sätt. Dels har man ett eget språkbruk, både i tal och skrift, som skiljer sig från de yngres. Dels är man delaktig i språkförändringen genom att förändra sitt eget språk. Man är alltså både observatör och deltagare i språkförändringen.

Han är inte lika sur som undertecknad: ibland typiskt för dem som har mer på fötter kunskapsmässigt. Även om jag är fajn med mycket i det nya språket känner jag mig lika ofta malträterad. Från sitt ödmjuka mellanläge vet L-G A ändå hur det påverkar en:

Äldre säger kommer å göra och skriver kommer att göra. Yngre håller sig till kommer göra i både tal och skrift. Aldrig i livet att jag kommer att ändra mitt språkbruk på den här punkten. Äldre skiljer på var och vart, och det kommer de att fortsätta med. Många yngre säger vart för både riktning och befintlighet.

Nä, äsch, jag kommer som vanligt inte fram till dagens exempel – men håll kvar ett av dem i huvet till imorgon: ”multifaktoriellt”. Just nu går det inte att låta bli att citera mer av språkmänniskan L-G A, även om det har gjorts förr i Sbråk:

Sedan är naturligtvis människor förändringsbenägna i olika utsträckning. En del äldre börjar använda typ eller hänga i betydelse ’umgås, hålla till’. Andra är mer avhållsamma.
Men ändå: vi blir alla ofrånkomligen en del av språkhistorien, både som observatörer och deltagare. Sanningen är förstås den att även unga blir en del av historien, men de tänker inte på det, inte ännu.

Det var också det som detta inlägg ändå skulle utmynna i: man vet inget förrän man vet det!