nikation. Men det har blivit svårt att navigera tankemässigt i dessa dagar. För den som vuxit upp i ett annat Sverige är det svårt att hänga med. Ska citera mig själv, vilket egentligen är en dödssynd, men avsikten är inte att visa på något klyftigt. Tvärtom.
Jag skrev nyligen att man också förr i världen (för egen del 50-, 60- och 70-talen) råkade ut för det som i dag heter ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster”. Uttrycker man sig så kan det låta som vad tvivelaktigt (läs våldsamt) folk kan häva ur sig: ”Vi fick stryk i barndomen, men for inte illa: det blev ju folk av oss ändå!”
Man ska givetvis inte förnedra, kränka, mobba, hota, hata, förtala etc, etc andra människor. Det är bara det att såväl språkliga gränser som handlingar – och hur saker uppfattas – flyttats om rejält. Då händer det att äldre människor reagerar: företeelser som nästan rubriceras som brott i dag, ansågs inte lika allvarliga förr. Men att ge ord för detta är en grannlaga syssla, särskilt som man inte förespråkar våld mellan människor.
Redan språkets förvandling visar på något konstigt. Innan den moderna tidens inträde (kanske 80-tal?) yttrades sällan ord som ”hat, förnedring, kränkning, hån”. De fanns, förstås, men som jag minns det var de vikta för riktigt vidriga handlingar. Själv använde jag dem aldrig som barn eller ung, vilket inte precis innebar att jag precis vistades i någon rosafärgad idyll.
Det är mig alltför bekant att yngre tycker att man är förfärlig som inte anser vanligt skoltjafs vara förnedringar och kränkningar. Skillnaden kan ligga i att allt blivit värre: vi kunde ju inte jävlas oavbrutet med hjälp av människofientliga s k sociala medier. En del av förklaringen ligger i en avhumaniserande teknik. Men kanske måste man tåla lite tuffa tag – jag sa inte pennalism! – om man ska bli en skapligt stadig människa.
Som en väldigt spinkig och halvtöntig glasögonorm i barn- och ungdomen vet jag detta.
Jag skrev nyligen att man också förr i världen (för egen del 50-, 60- och 70-talen) råkade ut för det som i dag heter ”kränkningar, förnedringar, mobbning” m m som får folk att polisanmäla till höger och vänster”. Uttrycker man sig så kan det låta som vad tvivelaktigt (läs våldsamt) folk kan häva ur sig: ”Vi fick stryk i barndomen, men for inte illa: det blev ju folk av oss ändå!”
Man ska givetvis inte förnedra, kränka, mobba, hota, hata, förtala etc, etc andra människor. Det är bara det att såväl språkliga gränser som handlingar – och hur saker uppfattas – flyttats om rejält. Då händer det att äldre människor reagerar: företeelser som nästan rubriceras som brott i dag, ansågs inte lika allvarliga förr. Men att ge ord för detta är en grannlaga syssla, särskilt som man inte förespråkar våld mellan människor.
Redan språkets förvandling visar på något konstigt. Innan den moderna tidens inträde (kanske 80-tal?) yttrades sällan ord som ”hat, förnedring, kränkning, hån”. De fanns, förstås, men som jag minns det var de vikta för riktigt vidriga handlingar. Själv använde jag dem aldrig som barn eller ung, vilket inte precis innebar att jag precis vistades i någon rosafärgad idyll.
Det är mig alltför bekant att yngre tycker att man är förfärlig som inte anser vanligt skoltjafs vara förnedringar och kränkningar. Skillnaden kan ligga i att allt blivit värre: vi kunde ju inte jävlas oavbrutet med hjälp av människofientliga s k sociala medier. En del av förklaringen ligger i en avhumaniserande teknik. Men kanske måste man tåla lite tuffa tag – jag sa inte pennalism! – om man ska bli en skapligt stadig människa.
Som en väldigt spinkig och halvtöntig glasögonorm i barn- och ungdomen vet jag detta.
