Det Höga, Det Låga, Det Viktiga

Varifrån kommer det språkliga fnattet hos undertecknad? Medfött? Knappast. Inlärt? Vem vet? inte jag.

Men har man (jag) suttit på en tidnings korrekturavdelning och piskats till språklig ordning i bladet så är det inget man ”släpper” bara för att tidningar och andra medier "släpper" sina rättstavningsanstalter.

Jag lärdes upp på annonskorrekturet. På 70-talet fanns två sätt att betrakta den avdelning som korrigerade fläskränger*, Opel Commodore (se upp för Commondore med ett n som inte ska vara där!) och Bougainvillea (se upp för hur många andra stavningar som helst!). Annonskorret hade lägre status än textkorret. Men en falang, den ekonomiska makten, var av annan uppfattning, ty på den tiden annonserades det flitigt i papperstidningar eftersom inget annat dylikt månglarställe fanns.

Missade vi något kostade det pengar. Viktigt som bara den var stavningen av folks namn. Vi ”läste mot”, som det hette. En av oss läste på ”avdraget” och utförde korrigeringar (med penna!), en följde med i manus. Vi satt där och svor om alla individuella stavningar folk hade på sina namn: Anderson, Anderzon, Andersohn etc.

MEN DET FICK INTE BLI FEL!

Annat  oerhört viktigt var dödsannonser. Och visst handlade mycket om pengar, det var dyrt att låta en annons ”gå om” gratis om det varit fel i den. Men det medförde också en respekt gentemot det mänskliga. Jag tänker påstå att noggrannheten dåförtiden genomsyrade hela samhällslivet, arbetsmässigt och personligt, och gav goda bieffekter.

Det snackades däremot inte så förbannat om respekt och empati och förståelse och kränkthet och hån och hat m fl av de honnörsord som följt i den tekniska utvecklingens (vill sätta ett frågetecken för "utveckling", men det är så tjatigt att jag låter bli) kölvatten.

Gissa vad, nutidsmänniskor, allt det där fina fanns i luften utan att vara påbjudet.

I morgon en intressant och ihärdig felstavning av ett verb i dödsannonser (bl a).
Så, stay tuned! ("Häng kvar, fortsätt läsa", eller som Google-översättningen föreslår: "Håll dig stämd"!).

                                                ✟✞✟✟✞✟✞✞✟✟✟✞✝✞✟✝


* På nätet finns bara en träff på "fläskränger". I en text som skrivits av mig. En handfull med "fläskrängor" finns. Om jag minns rätt så lärde vi oss "fläskränger" som plural, inte -or, som man vill misstänka. Här finns dock ingen hjälp att få på nätet. Ingen etymologi, inget.

Släpp informationen!

"Släpp det där", säger kamraterna, och menar att jag ska sluta prata om det ena och det andra. Ha! Här ”släpps” inget i första taget. Hur länge har vi förresten ”släppt det där”? Det låter misstänkt likt en översättning av ”let it go”. Vi har nog brukat säga ”äh, skit i det där”, eller det något stilfullare ”strunta i det där".

Jag är lite kvar i förra inlägget: ens världsbild får sig faktiskt en törn av att plötsligt ha ett annat språk som tränger sig på. Det finns säkert bättre lämpade att diskutera sånt här, men jag vet inte ens vilken yrkesgrupp de skulle tillhöra. Därför fortsätter jag oförtrutet.

”Det där är för mycket information” är en annan mening man hör och som också kommer från andra sidan Atlanten. Man använder det om någon t ex berättar sådant som är lite för intimt och lyssnaren vill meddela att den blir besvärad. Förr sa man kanske det enkla: ”det där vill jag inte höra mer om” eller ”jag orkar inte lyssna” eller fler individuellt utformade meningar.

Detta är min tes, för nytillkomna läsare (de andra tycker att det är för mycket information): språket håller på att förtorftigas* och kvar blir en medioker direkt-till-svenska-översatt amerikansk 25-öresroman (dime novel). Egentligen ska man inte värdera litteratur på det sätt jag just gjorde, men i detta sammanhang menar jag det nedsättande. I ett annat sammanhang gör jag det antagligen inte. Det är så språk funkar. Kontext, ni vet. Det ordet kan alltså och även stavas s-a-m-m-a-n-h-a-n-g.


*Ont om konsekvent hållning i denna blogg, det här ordet hittade jag på själv och hittills är vi bara en handfull som gjort det, bl a nån från ett aspergerforum.

Ingentings bjällror*

Idag blir det inget renodlat språktjat utan en djupdykning i en människas hjärna – min egen!

Fast förresten, vaddå ”inget språktjat”, det är klart det blir, språk är det enda jag kan ta till. Mina karriärer som målare respektive steppare blev mycket korta och hann aldrig utvecklas till den konst som hade kunnat säga en publik något. Det får bli hjärnan ändå.

Förutom att störas av amerikanska direktimporterade uttryck, i största allmänhet, undrar jag även vad de gör till ens världsbild på djupet– också det i största allmänhet. Ett par tv-lösa decennier från mitten av 70-talet och framåt skulle visa mig vad som skett med mediet under den period jag inte utsatts. Det visade sig att tilltron till orden som det  betydelsebärande hade avtagit – ALLT skulle bildsättas. Fenomenet fortsätter med ökad styrka. Medierna vill väl, säger de, men nog känns det som om de inte tror sin publik om egen tankeverksamhet ö h t.

I mitten av 90-talet såg jag några avsnitt av det amerikanska satirprogrammet Saturday Night Live. Förutom att vi sedan länge hade en stor portion nöjesindustri från den kontinenten, var vi inte inne i deras samhälls- och politiska sfär som i dag när minsta stavelse från presidenten sänds över världen nästan samtidigt som den yttras (tweetas). Våra respektive världsbilder - hela den kultur vi bor i - var annorlunda. Jag förstod inte språket – inte ens om det var bra översatt till svenska: här fanns kulturella och samhälleliga skiktningar som inte rimligen kunde ha någon klangbotten här. Jag hörde inget klinga i alla fall.

                                                                              🔕

Nu ser jag de flesta SNL och hänger med mycket bättre. Jag kan ofta tolka vad som sägs och sker och sättet de skämtar på. Så bra, kan man tycka. Men dessa nya "glasögon" har också inskränkt vissa delar av min mentala syn. Tydligare går det inte att förklara. 

*Lånade titeln från en diktbok (1980) av Jan Erik Vold

"En plats där alla tar plats"

I dag blir det husmanskost, jag bara tar saker ur mina mångatusentecken-anteckningar. Och jag vill be hundra gånger om tusen (hoppsan, Norrköpingsbakgrunden igen) för jag är inte ute efter individer. Och jag är, som sagt, ingen vältalare själv, men pratar inte heller i radio eller tv. Varför sitter en reporter i någon av dessa medier  och säger: ”Vi ska nu tala om hur fyrverkerier kan komma till skada än bara vara en nöjesfull upplevelse”?

Och varför säger en annan: ”Det här är en plats där alla tar plats”?

Varför skriver någon i en tidning ”folk flockas till platsen” eller ”han blev av med passet längst vägen” eller ”ett av länets längsta stup i öster är cirka 150 meter”?

Jovars, höga berg och djupa dalar och långa stup, man må säga!

Och varför säger en presskontakten på en stor bank till en journalist (som citerar det i sin helhet) så här: ”Vi har inte lyckats lösa problemet, inte så tillvida att vi kommit tillrätta med vad som är grundorsaken”?

Slutligen vill jag gärna tillägga att jag inte sitter och letar efter såna här citat, de kommer till mig automatiskt via radio, tv och tidningar. Många gånger om dagen.

Här står jag och fotar vid långa stup

Man vet vad man får - men inte alltid

I går försökte jag hänvisa till hyfsat modern filmhistoria. Det var huvudpersonen Forrest Gump i filmen med samma namn som sa “My mom always said life was like a box of chocolates. You never know what you're gonna get.”

Just den typen av snodda meningar är inte så hemska, vägen har förberetts länge, bl a av ”Play it again, Sam". Men som så mycket annat är just detta citat en faktoid (släkt med "falska" nyheter), ett bra exempel på hur saker blir sanna om de upprepas tillräckligt ofta!

Chokladaskcitatet har ett antal varianter på svenska. Tänker inte bråka om det heller, utom möjligen ofoget att använda ”du” för ”you”, alltså ”du vet aldrig vad du får” i översättningen av "you never know what you're gonna get".

Man påminns om det förträffligt opersonliga ”man”. Vi fick smäll (bildligt) på fingrarna i skolan när vi använde för många ”man” (”använd inte "man" när du menar dig själv!!!”) i en uppsats. Femtio-sextio år senare skulle vi liksom näpsas igen, nu av ungdomar som inte vet att vi viker oss av skratt när de säger ”en vet aldrig vad en får”. För oss låter det bonnigt och buskisartat (vare sig bönder eller buskisskådisar ska känna sig hånade eller kränkta för detta). "Man" är ett prima pronomen när man inte vill lämna ut sin själ, t ex. Och "en" i subjektsställning är finfint men TYDLIGT dialektalt eller föråldrat.

Men den där med chokladen stämmer ju inte. Man brukar få välja ur en chokladask. Klart, okända praliner kan förrvirra. Å andra sidan användes för några år sen det motsatta som grund för en reklamfilm. I den kastade sig julfirare över (kända) chokladaskar och ville öppna en ny när en, säger en, speciell pralin var kvar. Den var verkligen inte poppis och man visste precis vad man fick!

Forrest Gumps mammas teori stämmer när det gäller dagens exklusivare choklad.
Ingen skymt av en körsbärspralin, men vilken som helst av dem kan vara en sådan

Man kan kalla det knivigt*

”Livet är som en ask choklad, man vet inte vad man får.” Snicksnack. Mer om det senare.

Egentligen började allt med kartan. Jag satt och funderade över uttrycket ”det finns inte på kartan” och andra som har med ”sätta på kartan” – eller inte – att göra.

Nu har jag inte tillgång till all världens kunskap, för det finns mer utanför Wikipedia, även om det glöms bort.
Lite halvhjärtade efterforskningar visar inte på omedelbar anglosaxisk påverkan, så jag lämnar det därhän och åt läsaren att tänka vidare på.

Däremot har jag en annan kul anteckning, en tidningstext som berättade att något var "en kamp på kniven” och, ännu kuligare och på ett annat ställe: ”det handlade om två olika knivkamper”.

Sånt här är ett otyg och ett satdito. Vad heter det igen på svenska? upprepar man för sig själv tills man måste ringa en jämnårig som just i dag inte tappat bort det uttrycket.

På engelska heter ”en strid på kniven” något liknande, ”a war to the knife”. Nu hade det kanske i första citatets ursprungstext stått ”knife fight” vilket det kunnat vara också – en helt konkret en, alltså. Det borde i så fall heta ”knivslagsmål” på svenska. Men mitt exempel avsåg den överförda betydelsen – det gällde en politisk kamp som höll sig på språklig nivå och inte utfördes med kniv eller andra vapen. Så frågan är också varför det stod "knife fight" på engelska när det inte gällde ett knivslagsmål

Alltid ska man komma på avvägar, nu nådde jag inte ens fram till chokladen. Men imorgon, då kommer det att bli nästan en hel ask.


* Rår inte själv för dåliga skämt, har både gener och miljö att skylla på.

Grymt coolt - vad man nu menar

”Det var grymt”, sa en äldre s k radiopersonlighet. Det tog nån sekund för min lite stelnade hjärna att förstå att han menade vad han sa. Han menade "grymt" som i "brutalt" och i "fasansfullt" och "omänskligt". De två senare har ännu kvar (tror jag) sin gamla betydelse, de två första kan lika gärna betyda "coolt" som också betyder "lugnt" som kan betyda "coolt" eller "lugnt".

Grymt åldrigt nattlinne,
 hemsytt, men inte av mig.

Det är inte lätt att vara uttolkare av samtiden.

Om att ”krypa ner i folks sänglinnen”, skrev en ledarskribent på en dagstidning, och det blir skojigt eftersom det med den pluralen
betyder linnen som folk har på sig i sängen. Lakan heter nämligen sänglinne i plural, det är ett kollektivt substantiv - som bestick, personal m fl.

Politiker i radio: ”Då kommer man att hacka ner på det här!”
Kära okända politiker, man "rackar ner" eller "hackar" på. Men hur 17 ska du kunna hålla reda på det idag när grymt många saker tas tillvara på! D v s, det heter antingen "ta vara på" eller "tas till vara". Detta är gammal inpiskad lärdom lika värdefull som utgångna pengar.

Och visst, det inte är lätt. Det händer att jag själv skriver och säger det jag anser vara fel.

Döträlit. Och så är jag från Norrköping.